Annons

Gästkrönika: Ett gott skratt förlänger livet (?)!

Janne Svensson har råkat ut för att en krönika han skrev på datorn bara försvann. Ser du honom på stan så ge honom några uppmuntrande ord. För visst vill vi att han ger den ett nytt försök. Håll tillgodo med minnen från tiden med X1, så länge!

Rubriken ovan är hämtad ur ”Readers Digest”, en publikation som min Fader prenumererade på och även jag kastade ett getöga i, min minimala ålder till trots. En av mina systrar katalogiserade publikationen ifråga som ”amerikansk imperialistiskt propaganda”. Vad visste jag i åldern 7-10 år? Övrig läsning var ” En rolig halvtimma” och ”MAD”. Sedermera tillföll ”Piff”, Paff” och ”Raff”!

Annons
 

Dock var det vitsarna som föll mig i smaken! Och vitsarna följde mig genom livet, liksom humorn. Ett liv utan humor kan jag kategorisera som en fisk utan cykelpump…

Nåväl, efter de första introducerande raderna…, jag ska berätta om min före detta fru och därtill hörande historier. Hon kommer att vara titulerad X1, då hon önskar vara anonym. Det finns andra X, med olika numerär, dock står 1:an för det att hon fortfarande är min bästa vän, tillika mina barns Mor. Vi hörs bara vid julhälsningar och vid Finlands självständighetsdag. Ehuru, detta till trots, är hon en sällsynt klippa mentalt, och en knäppskalle som jag, i nutid, fortfarande söker efter.

Det var i Tromsö, Norge, dit jag flyttade 1985. Efter ett 8-årigt förhållande som slutade med att jag tänjde på väderstrecken och drog norrut. Efter 6 månader på grönbete i en stad som för många nog tett sig som Sodom och Gomorra, lade jag märke till denna kallskänka som jobbade på samma hotell som jag. Tycke uppstod…….

Jag började lite diskret med att fråga om jag fick bjuda på bio. Förvånad, accepterades detta! I brist på annat, valde jag ”Rocky”, en boxningsfilm, som då hade premiär. Något omtumlad, av hennes sedermera berättelse, tog vi en öl på ”Peppermöllen”. Veckan efter föreslog hon till min glädje en ny träff. Då ville hon bjuda på bio! Det blev ”Mitt Afrika”, en genomtråkig kärlekshistoria om Karin Blixen som varade i 3 timmar. Hon fick sin hämnd, även om jag inte fattade det då….

Livet förflöt, däruppe ovan polcirkeln. Vi blev älskande och sporadiskt fantiserade vi om framtiden. Så kom den, inte brytningen mellan oss, utan tanken på sista äventyret, innan vi slog våra påsar ihop. X1 stack ut med ”Queen Elizabeth II” och jag drog till Alaska . Efter 6 månader möttes vi igen, köpte hus, OCH DROG VIDARE! SAS Scandinavian Hotel i Oslo!

6 månader där. Sen hem till byn utanför Kiruna, där vi köpt huset. Vi funderade på att dra iväg på nya äventyr….. Detta sket sig!  X1 blev med barn och vi gladdes.

X1 var från Finland…. En by nära Mounio och svenska gränsen. I Tromsö, där vi träffades, kan man ju tänka sig: ”en finska och en svensk, träffades i Norge”. Det var mer än så. Bland annat var vi ett internordiskt gäng, som jobbade på hotellet. Svenskar, finnar, danskar…… amerikanare, ja även Julio som var från Italien. Han gick så långt i acklimatiseringen att han bytte sitt italienska efternamn till ”Larsen”. Men vidare till hotellet; under juletid stod jag, Carsten från Danmark och Kari ifrån Finland, i Grillen, där vi till gästernas åsyn, lagade mat. Det var julebord, det mesta var buffé. Dock ångade vi det norska ”pinnekjödtet” i Grillen. Efter flera timmars hektiskt arbete, säger Carsten:
”Tänk……., här står vi… en dansk, en svensk och en finne, och lagar norsk julemat”!
Vi ruskade på våra huvuden, begrundade detta och fortsatte med vårt värv.

X1 och jag fortsatte, världen runt för hennes del, jag på en 300-mils färd genom Alaskas ödemark. Väl hemma blev X1 med barn och vi började ta det ”lugnt”. Sen dog hennes farmor, 99 är gammal. X1 drog ensam dit på begravningen….

Det gick några år. X1:s Mor blev lite dålig och hamnade på hemmet. Inget fel på skallen, men rörelserna var liksom hämmande. Hon hamnade på äldreboendet. När vi var i Finland (andra sidan älven) hälsade vi på. Theresia (svärmor) var snabb med rullatorn i gångarna där. Hon irriterade sig på att de äldre och yngre i boendet inte flyttade sig tillräckligt snabbt när hon kom farande. Jag fann en lösning! Införskaffade en så kallad gummituta, som fanns på automobilerna i dess begynnelse, och monterade den på rullatorn. Efter mycket klagomål, mestadels från personal, förvann detta från boendet. Hon dog strax därefter.

Jag var en av dem som bar kistan! Något senare dog även X1:s Far.

Han var veteran i krigen! Kistan var draperad med finska flaggan. Vapenbröder och andra överlevande hedrade. Jag var en av de som bar kistan till sista vilan. Så satt vi där, vid begravningskaffet. Lagom sordin. Så reser sig begravningsentreprenören och håller ett kort tal. Alla vrålskrattar! Jag som inte desto mer förstod finska, vänder mej till min fru (X1): “Vad sa han?”

”Jo, han berättade när Farmor dog, hon var 99 och han var 81. Han tyckte det var hemskt att bli föräldralös, vid så unga år!”

Ett gott skratt förlänger livet!

Janne Svensson

 

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag. Ingen ersättning utgår.

Annons
Annonser
















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser