Landskrona Brevduveförening bildades den 5 maj 1912 och är därmed en av stadens äldsta föreningar. Återväxten är dock långt ifrån tillfredsställande och medelåldern på de sju medlemmarna som återstår är hög. Landskrona Direkt har träffat två äldre gentlemän i en oas mitt i byggivern i Norra Borstahusen.
Hundra meter från den nybyggda Bovieran och i skuggan av den blivande Coop-butiken i Norra Borstahusen ligger en liten oas, en kvarleva från en annan tid. Det är sju små stugor som hyser cirka 1000 brevduvor. Det påminner om en blandning av ett gigantiskt duvslag och ett litet koloniområde.
– Men så är det inte. Detta är inget koloniområde. Området räknas som ett sportområde, säger Leif Andersson, en av de sju kvarvarande medlemmarna i Landskrona Brevduveförening.
– Jag är fortfarande medlem och har mina duvor kvar men jag slutade tävla för ett par år sedan. Jag är 77 år nu, säger han.
– Första gången jag stämplade in en duva var 1952. Jag var nio år. Det var fars duva och jag minns att jag var livrädd att jag skulle ha gjort fel. Men det gick bra.
På andra sidan bordet som står i skuggan under ett äppleträd sitter Ulf Mårtensson, ordförande i föreningen.
– Jag tävlar fortfarande. Men jag är ju bara 73 år, säger han och skrattar.
– Jag har haft brevduvor runt mig i hela mitt liv men det var först efter att min far dog 1980 som jag började flyga själv. Innan det höll jag på med handboll, säger Ulf Mårtensson och kisar i solskenet.
– Jag minns hur far och gubbarna satt på sina stolar och glodde rakt upp i luften och hur jag tänkte att jag aldrig skulle göra så. Och nu sitter jag här, säger han och fyrar av ännu en skrattsalva.
Föreningens första område låg på kvarteret Holländaren vid Larvi där Bergvalls trädgårdsmästeri fanns och det nu finns villor. 1950 flyttade verksamheten till Fäladen i närheten av den byggnad som idag inhyser Friskis och Svettis. 1976/77 gick flyttlasset norrut till nuvarande området på Västra Fäladen, en plats som idag benämns Norra Borstahusen. Hur länge föreningen får ha kvar sina domäner mitt i byggyran vet inte ”gubbarna”.
– Vårt avtal löper ut 2024. Men vi ska ha möte med kommunen nu i höst så vi får se vart det landar, säger Leif Andersson.
– Är vi kvar här tiden ut så får vi flytta själv. Skulle dock kommunen vilja komma åt marken tidigare så kommer vi att få hjälp att flytta och en viss ersättning.
Föreningen var som störst på 1960-talet.
– Då hade vi cirka 80 medlemmar. Men intåget av datorer och billiga resor till Spanien har gjort sitt. Dessutom slutade många i samband med att Öresundsvarvet lade ner, säger Ulf Mårtensson.
I lördags avgjordes den sista tävlingen för säsongen.
– Då flög dom klockan sju från Ödeshög och var framme i Landskrona 12.20, säger Ulf Mårtensson.
– Det gick sådär. Men sett till hela säsongen så är jag nöjd.
Vad det är som gör att duvor kan hitta rätt så snabbt kan de båda herrarna inte svara på.
– Det är väl ingen som har något bra svar på det. Men det är ju inget ovanligt bland fåglar att de hittar. Titta bara på alla flyttfåglar, säger Ulf Mårtensson.
Duvorna sätts i burar och körs i lastbilar till platsen de ska flyga ifrån. Väl på plats får duvorna vatten och eventuellt mat innan de släpps. Därefter flyger de hem. Den som flyger flest meter per minut vinner etappen.
Det är 19 tävlingar per år som genomförs och den första flygningen går i slutet av maj från Lagan i Småland. Sedan flygs det varje helg förutom vid midsommar. Då får duvorna vila. Den längsta flygningen är från Luleå vilket motsvarar 120 mil.
Ibland händer det att duvorna flyger vilse även om det är ovanligt.
– Jag tror att det har försvunnit två eller tre denna säsongen, säger Ulf Mårtensson och pekar ut höken som en farlig fiende.
– Sparvhöken och just duvhöken ser vi cirkulera här över husen ibland.
Det finns också andra varelser som vill duvorna illa.
– Mården är värst. Den kan ta sig in nästan överallt och den dödar allt, säger Leif Andersson.
– Vi hade en här för något år sedan men de är inte vanliga. Men vi har även någon räv här ibland. Katter är dock inga större problem även om man skulle kunna tro det. Det gäller dock att ha burarna i bra skick. Då tar sig inga objudna gäster in.
I Sverige kan en bra brevduva kosta ett par tusen kronor men utomlands ser marknaden helt annorlunda ut.
– I Japan och Belgien kan det röra sig om enorma summor.
Men i stället för att köpa dyra duvor så är det många som försöker avla fram bra brevduvor.
– Det är ju kul om man lyckas hitta den perfekta hanen och honan, säger Leif Andersson och ler klurigt.
– Jag fick tag på en mycket bra hona en gång. Det var på ett torg i Karlstad. Den duvan var holländsk.
De båda brevduveentusiasterna har inte koll på vilka medaljer föreningen tagit genom åren. Men enligt uppgift ska medlemmar i Landskrona Brevduveförening rent av tagit OS-guld. Detta är dock en sanning med modifikation visar det sig.
– Brevduveflygning har aldrig varit en officiell OS-gren. Men i början av OS historia så var man inte så noga med varumärkesskydd. Därför arrangerades ofta tävlingar i samband med OS. Man kunde då kallade det för OS utan att något hände. Idag får du inte ens döpa en pizza till Olympia, säger Åke Jönsson som skrivit böcker om OS historia.
De som tror att brevduvorna är tama tror fel.
– Det är ganska svårt att få en brevduva tam. De vill helt enkelt inte bli fångade. Ska man ha en tam duva så är det bäst att ha en ”taosaduva”, alltså en vanlig torgduva, säger Leif Andersson och skrattar.
När återväxten åter kommer på tal så vill inte de båda entusiasterna vara allt för negativa.
– Vi har två nya som börjar flyga nästa säsong och de är unga, i 40-årsåldern. Sedan sätter vi ett visst hopp till nysvenskar. De har en helt annat brevduvekultur än den vi har i Sverige. Så än så länge kämpar vi, säger Leif Andersson.
– Med det så hoppas vi att vi överlever såväl som förening som den flytt vi kommer att tvingas till att göra förr eller senare, avslutar Ulf Mårtensson.
– Jag får ju medge att det är en gubbasport, säger han.
– Duvsport är fattigmannens travsport, säger han.
