Annons

Gästkrönika: Brajan

brajan900

Brajan. Det slår mig nu när jag sitter med näsan i alla mina böcker och funderar på alla de där människorna som dansade förbi. Jag borde kanske skriva en nekrolog över Brajan, vem kommer annars att i längden minnas en sådan som honom?

Annons
 

Jag träffade Brajan någon gång i mitten av åttiotalet under en bro på Lilla Essingen. Vi höll på med en installation där, en konstutställning, det var mycket seriöst.

En kväll dök det upp en engelsman och hjälpte till med att placera ut vantarna som konstnären Roger hade doppat i vit lackfärg. Roger hade samlat borttappade vantar hela vintern, doppat dem i vit lackfärg och satt fast de på träpinnar. Vi bankade ner pinnarna i marken, det såg rätt coolt ut, som en sådan där amerikansk krigskyrkogård, fast för ensamma vantar.

Det var nog en av de första gångerna som jag på riktigt var i en storstad. Jag var oerhört imponerad av allt jag såg och hörde. Källkritiken var obefintlig och närvaron mycket hög. Brajan var klädd i en fullständigt fantastisk afganpäls med stora broderade blommor på och på huvudet hade han en slokhatt med bjällror i och på fötterna ett par enormt spetsiga cowboyboots. Brajan var osannolikt brun.

Jag frågade, oskuldsfull, ung och storögd som jag var, om han bodde i Stockholm? Och svaret jag fick var nog det de egentligen borde ha skrivit på hans gravsten.

No I don’t, I live all over the planet. But my cat lives here in Stockholm, so I go see  him sometimes.

Nå, trots det coola svaret visade det sig att Brajan visst bodde i Stockholm, närmare bestämt på lilla Essingen precis vid 56:ans ändhållplats.

Brajan var ett öknamn. Brian så hette han såklart, och hans fru Santorini hette förmodligen något finskt som Ritva eller så, men eftersom hon i princip aldrig talade mer än fyra meningar utan att komma in på semestern på den grekiska ön så fick hon det namnet. Var man inte bara stressad så var det något av en lisa för själen när hon om och om igen på sin sjungande finlandssvenska återvände till de blå vågorna på den där lilla grekiska ön. De hade varit där en gång, de hade stannat länge.

Brajan var en flykting från The Swinging London. En skräddare som hade tagit sin hippiemodebutik på Carnaby Street under armen och flyttat till Stockholm. Han kunde berätta historier om John Lennon, Mick Jagger och alla de andra celebriteterna han kände i timmavis, de ringde honom fortfarande dagligen för att få moderiktiga tips.

Visst visst, om man nu vore en socionom på hembesök så skulle man förstås slita sitt hår och förgäves försöka lista ut vilket psykofarmaka som behövdes för att få de här två ut ur sina vanföreställningar om hur livet bör levas i det marknadsanpassade samhället.

Men om man nu inte var det så kunde man ju bara luta sig tillbaks och njuta av de här två som framlevde sina dagar i en tidskapsel där det alltid var 1968 och där man fullt naturligt bytte kläder en gång i timmen. De var otroligt vänliga mot varandra när de kommenterade sina olika utstyrslar, drinkarna på ön Santorini eller vad Mick Jagger hade haft på hjärtat när han ringt nu på morgonen. Hela lägenheten var som en klädbutik med galgar och kläder precis överallt, det är kanske onödigt att påpeka att allt gick i regnbågens färger.

De försörjde sig på småskalig gräsförsäljning (därav öknamnet Brajan) och på att stå på olika loppisar och sälja kläder som Brajan sydde om och upp, alltid på hippietemat, alltid med broderade blommor. Han var inte helt okänd, ibland när man kom dit kunde där sitta ett helt rockband och diskutera scenkläder. Då var det alltid stora planer och världar som skulle erövras och hus som skulle köpas i grekiska övärlden.

De hade träffats 1969 på flygplatsen Heathrow. Santorini berättade att Brajan hade mätt henne uppifrån och ner och lyckligt konstaterat att “You are the one that I’ve been waiting for.”

Hon hade de exakta måtten. Alla Brajans kläder som han hade med sig från London hade endast två storlekar. En för honom och en för drömkvinnan.

Deras kosthållning bestod av kärlek, dessertvinet Rosita och Zingo, plus dagliga pass i det lilla hemsolariet. Med tanke på livet de levde såg de alltid oförskämt fräscha ut. Standardkommentaren när man ibland träffade dem på någon av Stockholms loppmarknader var att de nyss kommit hem från Grekland. I normala fall blir ett par som detta allas hackkycklingar och källa till ironiska kommentarer. Men i sällsynta fall blir det som för Brajans och Santorini – en överenskommelse om kollektivt överseende. Vi behöver den här drömmen om att 1968 aldrig tog slut, den där medelhavsön där havet alltid är blått och solen alltid lyser. Jag hörde aldrig någon fälla ironiska kommentarer om deras drömtillvaro eller om hur Brajan sagt att den högst avlidne Marc Bolan just hört av sig.

Jag såg bara Brajan upprörd en gång. En alldeles för tidig vårmorgon när jag kommit förbi på en kopp kaffe och Brajan i vanlig ordning drack upp resterna av gårdagens Rosita/Zingo drink. Han gjorde en fruktansvärd grimas och tittade ner i glaset där något som såg ut som kaffesump bildade en centimertjock bottenskyla. Myrorna hade vaknat till liv där ute i försommaren och ett myrtåg hade tagit sikte på Zingoflaskan på bordet.

Han fann sig dock snabbt och gick ut i köket och hämtade ett kaffefilter. Efter lite filtrerande var myrorna avlägsnade från både vin och läsk och han blandade sig en stadig återställare. Med minen hos en vinkännare tillkännagav han sedan att drinken onekligen fått en både pikant och lite spetsig “mur-smak“, det där sista får ni tänka er med en kraftig brittisk accent.

I det verkliga livet har jag inte sett Brajan på snart tjugo år, och jag blev inte förvånad av att höra att han gått bort för några år sedan. Det som förvånade mig var att han hängt med så länge och att han tydligen varit hela 79 år när han till slut återvände till sitt älskade Woodstock eller om det nu blev Grekiska övärlden.

Och någonstans i Stockholm vill jag gärna föreställa mig att det finns en gravsten där det står:

“I don’t live here, but my cat does, so I go see him sometimes”.

 

Till Olle Ljungström.

Av: Måns Back Nilsson

Annons
Annonser


















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser