Det är en stark utställning som ikväll har vernissage i ett av rummen på översta våningen på museet. En utställning, eller snarare historier om flykt över land och vatten, till fots, om rädslan och ensamheten, om giriga smugglare men också om framtidstro hos tre unga Syrier som på grund av kriget i hemlandet idag lever i asyl i Landskrona.
– I really hate the Smugglers. They take my soul, my brother´s soul, yours. It´s not for sale, det säger Labib Alsalem i dokumentärfilmen Om Flykten som just nu produceras av den landskronabaserade filmproducenten Ezzeddine Zein.
Delar av filmen kan man redan nu se i utställning Flykten som visas fram till den 1 maj på Landskrona Museum. I filmklippen får besökarna ta del av tre personliga berättelser om flykt genom skog, berg och hav. Men framför allt berättelser om rädsla och längtan efter sina familjer.
– Jag räknar med att det blir en halvtimmes lång film när allt är klart, säger Ezzeddine Zein, vars senaste film Heder visades i riksdagen och som senare kommit att bli ett viktigt skolverktyg inom hedersrelaterat våld. Nu är det tre unga pojkar som flytt sitt hemland Syrien och som på olika vägar kommit till Landskrona, som hamnat i fokus.
– Ta hand om dig själv och din lillebror, sa Abdullatif Jumhas pappa och önskade att sönerna skulle komma välhållna till Sverige. 17-åringen fick axla ett stort ansvar. Större än vi kan förstå. Tillsammans med tolvårige brodern Walid tog han sig över den nordafrikanska kontinenten till Libyen.
– Under en hel vecka fick vi ingen mat. Jag fick se till så att vi kunde dricka vatten. Till sist kom vi på en båt som tog oss till Italien. Jag har aldrig varit så rädd som jag var där på havet, berättar han.
Bröderna bor idag hos en Libanesisk familj i Landskrona.
– Vi har varandra, jag och min bror, säger Abdullatif Jumha som nu varit i Sverige i två år och allt mer kan förstå och uttrycka sig på svenska.
– Jag saknar min familj. Jag pratar med dem i telefon men jag har inte sett eller kramat om dem sedan den dagen vi flydde.
Han berättar om situationen i Syrien. Om IS. Om terror och krig. Han vet att inte alla i Sverige välkomnar honom och hans bror med öppna armar. Han funderar på om sakernas tillstånd varit omvända.
– Hade det varit krig i Sverige hade ni fått bo hos mig i Damaskus, säger han. Hans ögon är sorgsna.
– Jag vill vara med i filmen och i denna utställningen för att berätta min historia om flykten och om hur det är att leva här. Om jag är öppen med det, kanske fler kan förstå, säger han.
Hans dröm är att studera till advokat.
– Jag vill resa tillbaka till Syrien och vara med och bygga upp landet.
På väggen rullar filmen och in i rummet hastar Labib Alsalem som nu varit i Sverige och Landskrona i ett år.
– Jag kysste marken, när jag steg av på stationen i Malmö, berättar han
Han hade åkt tåg den sista biten men större delen av färden hade bokstavligen gåtts till fots.
När han skulle ta sig till Europa sjönk båten innan. Han fängslades. Flera gånger. Åt snö i avsaknad av mat och vatten. Han anlitade människosmugglare i total avsaknad av empati.
– Jag hatade dem, säger han.
Antikvarierna Nina Petersson och Annelie Ingvarsson ansvarar för museets samtidsdokumentationen av Landskrona.
– Det här är historier som är viktiga att få med. Vi började med flyktinghistorierna från andra världskriget. Det var bråttom. Nu får vi dessa. Efter utställningen kommer intervjuer och filmklipp att transkriberas och arkiveras tillsammans med mobilkamerabilderna från flykten, berättar Nina Petersson.
– Det finns luckor i den nutida flyktingdokumentationen från Balkan, Libanon, Ungern, etc, dessa ska vi också försöka täppa igen, säger hon.
Utställningen öppnar ikväll, torsdagen den 18 februari, klockan 18.30 och killarna från Damaskus är på plats.
