Namn: Torsten Lindblom Född: 1925 (Landskrona Boxningsklubb bildades 1926) Matchvikt: Jag boxades i lättvikt, kanske gick någon match i weltervikt också… Men jag väger i varje fall lika mycket idag! Fotnot: Lättvikt = 60 kg, Weltervikt = 69 kg i dagens gällande viktklasser. Bor: Lägenhet i Sandvången. Körkort: Nej. Jag har aldrig varit intresserad av det. Men mina töser har ju. Favoritdans: Äh- jag dansar allt! Favoritlag: Landskrona BoIS

Torsten "Topsy"
Lindblom
"Men prova hans spättfilé, grabbar! Den är fin den!"

I hemmet på Hälsingborgsvägen, bland standar, medaljer, tavlor och framplockade högar av gamla tidningsutklipp och fotografier tar Mr. Boxning i Landskrona – Topsy Lindblom – emot Direktens utsända under en ljuvlig vårförmiddag. Medan elva-kaffet droppar ner i kannan tar vi plats vid köksbordet och får följa med på en resa genom ett liv i idrottens tjänst. Och om vi inte visste det redan innan, så får vi snart klart för oss att vi har att göra med en eldsjäl ur den ”gamla stammen”. Boxning och fotboll har stått på programmet i över sjuttio år, och till och med lite bordtennis…

Stämmer det att din aktiva boxningskarriär sammanfaller med andra världskriget?
- Få se nu, jag började matcha 1939 och höll på fram till 1944. Så ja, nästan. Men jag var mest en ”förmatchsboxare”, på den tiden hade vi riktigt duktiga killar. Det fanns riktig boxningselit i Landskrona då.

"Jag gick trettiofem matcher och jag tror att det bara blev två förluster på dessa"

Hur såg din matchlista ut då?
- Jag gick trettiofem matcher och jag tror att det bara blev två förluster på dessa.

33 – 2 i ”record”! Och du kallar dig ”förmatchsboxare”?!
- Jamen du vet, vi hade kanonkillar som Olle Nilsson – ”Gentlemanna-Jim” - och Sten Ahnelöv då. Jag sparrade visserligen mycket med Ahnelöv, och det brukade vara hur jämnt som helst, men Olle var tuff. Där fick man passa sig! Men vilken fin boxare… det är förresten bara han och jag kvar nu, av ”di gamle”. Men jag undrar om Olle någonsin rådde på Kurt Krüger från Linnéa? Han var också riktigt tuff, en knockout-kung… nä, det gjorde han nog aldrig.

Varför blev det boxning för dig?
- Det var ju så, man spelade fotboll på somrarna och på vintrarna fanns det bara boxning, brottning och tyngdlyftning. Vi bodde på Norra Kyrkogränden ett tag och i samma hus fanns svenska frälsningsarmén och boxningsklubben, så jag hamnade hos boxarna när jag var en tolv år och fick sitta med gong-gongen och så där. Man fick ha ytterkläderna på för där var kallt som fan, de skulle ju elda själva, men så började det i alla fall. Och det gällde att komma i tid! Annars kom man min själ inte in, de hade en stor, grov tränare då som… jo, jag lärde mig mycket där.

Hur mycket är du ute och dansar nuförtiden?
- Ha-ha! Fyra dagar i veckan. Min dotter brukar fråga om jag inte blir trött, men nejdå, för jag gliiiider! Jag har fotarbetet, dansade ju i ringen och dansar än idag. Jag träffade min fru Inga på en dans och hon och jag fortsatte att dansa hela livet.

Bodde ni här i Sandvången hela tiden?
- Nej, vi bodde på Öresundsgatan från vi gifte oss 1947. Huset finns inte kvar, men det var mitt emot Lyckan, Landskronahem det också. Det blev sju år där och sedan Sandvången, när det var nybyggt, och nu får de väl lyfta ut mig. Har kaffet runnit ner, förresten? Vi får ha några mackor… Jag har ost, den är vällagrad. Och där ska väl kunna bli en äggamacka också…

Hur brukar du göra med käket, äter du ute eller?
- Det varierar, ibland blir det ute och ibland kockar jag själv. Och så fixar min dotter Bodil mat till mig, jag har fina döttrar. Birgitta bor ju i Svalöv och jobbar heltid och så…

Älsklingsrätt?
- Näääe… Jag äter vad som helst, det är inget speciellt.

Militär grad?
- Menig! Något annat hoppade jag aldrig på. Nä, nä, då hade man ju bara fått ligga inne längre! Jag ville ju stanna kvar i Skåne, men de skickade mig till Uppsala och I6. Jag var på en dans där en kväll, som arrangerades av Uppsala IF, och jag frågade om det inte fanns något fotbollslag man kunde få vara med i. ”Jodå, för fan”, svarade de, ”vi har träningsmatch imorgon, du kan vara med!”. ”Jamen, jag har ju inga kängor”, svarade jag. ”Det fixar vi”, sa dom och jag fick vara med och spela.'

"...finspelaren
Torsten Lindblom"

Torsten letar bland de gamla klippen på köksbordet, får fram en gulnad notis från 1942 och vi läser imponerade: Före slutsignalen hann Torsten Lindblom med att fastställa slutresultatet till 4-0 med en lyra från 35 meters håll. I hemmalaget märktes mest innertrion och centerhalven. Försvaret gladde i uppsalalaget med ”terriern” Rehm och finspelaren Torsten Lindblom som bästa spelarna.

Finspelaren Lindblom?
- Haha! Ja,ja. Nä, men fotbollen var rätt dålig i Uppsala.

"...så var jag den förste ”stabon” som spelade för Atleten"

Hur var det med fotbollskarriären i stort?
- Som påg spelade jag i ett kvarterslag som vi kallade för Stjärnan. Så småningom gick många av oss över till Wormo som hade ett riktigt bra juniorlag på 40-talet, vi mötte bland annat HIF i junior-DM. Sen spelade jag ett tag för Stävie, det var genom mina svågrar för Inga var därifrån. Och så var jag den förste ”stabon” som spelade för Atleten, sedermera Borstahusens BK.

Ojdå, hur gick det, då?
- Det gick bra! Nä, det var inga problem och sen blev det fler och fler landskronabor som kom ut där och spelade. 1942 blev jag förresten klubbmästare i Wormo, i bordtennis!

Är detta att betrakta som en dold talang?
- Nä, ja - jag vet inte riktigt. Vi körde i alla fall ett klubbmästerskap då och det tog säkert ett halvår för alla mötte alla. Och ni vet, då kunde inte den spela och så kunde inte den, ja herregud…

Konstigaste platsen du vaknat upp på?
Va? Nä, någon sådan kan jag inte minnas, hähä…

Nämn någon person du beundrar – tidigare profilen Per Malmsten drog här fram dig och gamle tränaren Janne Månsson?
- Jag beundrar alla. Nej, men jag är ju en sån där… jag kan ta alla sorters människor!

Du har följt sådana stjärnor som Per Malmsten och Armand Kranjc på nära håll, kan du berätta lite om dessa?
- Per ja, herre Jesus! Jag var med honom när han höll stor show i ringen en gång inne i Helsingör. Det varade bara en rond! Han var mycket, mycket skicklig… och tuff! Med en förödande höger. Det var knappt man vågade låta honom sparra ibland. Blev han träffad under sparringen visste man inte vad som kunde hända! Han kunde slå ut betydligt tyngre killar på löpande band.

- Armand var också tuff, jag glömmer aldrig en tävling i Malmö där jag och Janne Månsson sekonderade honom. Jag gick igenom motståndarens bok noga och såg att killen hade tio, elva knockout-vinster i första ronden! ”Berätta inte det för Armand”, sa jag. ”För jävelen, då blir det fullt slagsmål!”. Första ronden blev stentuff och i andra sprang Armand på en riktig pärla, gick i golvet och räddades av gong-gongen. Bara för att resa sig och slå ut killen i tredje – haha-haaa! – den andre killen boxades visst aldrig mer och det kan man förstå.

- Och att Kranjc sedan lyckades bli WBO-världsmästare var ju något helt fantastiskt! Jag minns att han hade lite ”pågastreck” för sig, men han blev ju världsmästare och nu är han gift och har familj och håller på med boxningen i Ystad, helt perfekt.

- Förresten, förr i tiden var boxningsintresset enormt här i stan. En gång arrangerade vi en nybörjartävling med 118 deltagare! Vi mer eller mindre hämtade in folket från gatan. BoIS-stjärnan ”Buckla” Hansson ställde också upp och någon ropade och hälsade på honom från läktaren, ”Buckla” tittade upp åt det hållet och åkte på en riktig propp!!!

"Det måste vara
kommunens hedersmedalj
som jag fick 2004"

Innan vi bjuds på kaffe, vällagrad ost och ”äggamadar” får vi oss en visning av vardagsrummet till livs. Standaret från ”Stora Grabbarnas Klubb” pryder sin plats tillsammans med alla förtjänstmedaljer som Torsten belönats med.
- Tänk om det varit guld, alltihop!, skrattar Torsten , väger medaljerna i händerna och visar också upp alla tavlorna som hans far målat en gång i tiden.
- Jag hade ännu fler av hans tavlor tidigare, har sålt iväg en del…

Vad är du mest stolt över?
- Det måste vara kommunens hedersmedalj som jag fick 2004. Jag delade den med sångerskan Anki Nilsson – ”Gentlemanna-Jims” dotter! Det var ju fantastiskt roligt och jag blev närmast chockad då jag fick beskedet. Tänk vilka fina namn som fått den tidigare; konstnärer, doktorer… jo, fy fan!

Har du gjort något du ångrar?
- Nää, det tycker jag inte…

Var går du och klipper dig?
- Vågor i håret och vatten i knäna! Jag går till en tjej som utbildar sig till frisör, vid Södra skolan, eller Tuppa… ”Clippia” heter det visst. Jag har suttit modell där i ett par år.

Är det gratis då?
- Ja, det är klart! Undrar om frisören på Nygatan fått reda på att jag går till henne nu… ? Jag får gå in och hälsa på hos honom en dag.

Favoritplats i Landskrona?
- Min koloniträdgård i Kopparhögarna.

Ja, du håller ju formen – cyklar fortfarande som ett spjut, har man sett och så har du ju trädgården. Men boxarna har saknat dig ute på träningarna i vinter och nu under våren!
- Intresset är kvar. Men, visst, det har blivit lite mindre med att studera träningarna nu… säger Topsy och sjunker in i högen av gamla pressklipp. Samtalet glider i stället in på Torstens gamla arbetsplatser.

"Alla ställen jag varit på har spelat konkurs, haha-haa.."

- Jag har aldrig varit arbetslös! Bodde med min mor på Storgatan och fick jobb på ”Lådan”, lådfabriken där bland andra BoISaren John ”Tjodde” Nilsson också var anställd. Sen blev jag förflyttad till Sockerbrukets tryckeri, på lagret där, men då jag fyllde nitton och skulle bli fullbetald så fick man kicken! Då tog jag kontakt med boxaren Friberg som satt som portvakt på Garvämnes/Weibulls, fick jobbet några dagar senare och stannade där i många år. Alla ställen jag varit på har spelat konkurs, haha-haa, varken Sockerbolaget, Garvämnes, Krönleins eller Emonds finns ju kvar idag!

Är du intresserad av politik?
- Nej. Jag var ju med i facket när jag jobbade på Garvämnes, gick någon kurs, men nä, inte något vidare.

Hur ser du på de nya kampsporterna som man kan följa på tv numera, K1, MMA osv?
- Tycker det är för jävligt när de får brottas och ligga ovanpå varandra och slå och så vidare. Men där fanns en fin holländare, lång kille, han kunde boxas riktigt! Men det var ju också med sparkar och sånt där.

”Sparka inte på säckarna!”, har man ju hört dig ryta några gånger…
- Ja just det! Och ”skruva vänstern”!

Hur tror du det går för BoIS i år?
- Ja, BoIS har jag ju följt i alla år… Jo, de vann ju borta mot Vasalund nu, mycket bra gjort. Jag ser fortfarande alla hemmamatcher och hoppas och tror på en tredjeplats och sen kvalspel.

Det är ju fredag, ska du ut och dansa ikväll, tro?
- Nej min själ! Den här månaden ska jag betala arrendet på kolonin, jag får hålla igen på dansen ett tag.

Efter att Torsten meddelat att det varit fina uppträdanden vid förra helgens idrottsgala (men att maten varit kall)  är det dags för oss att ge oss ut på gräsmattan för att ta lite utomhusbilder. Det närmar sig lunchtid och vid ”Haralds” korvkiosk  strömmar kunderna till.
- Titta vad med bilar! Det går i ett för honom, han som har det nu. Jag brukar prata med ägaren, han har också varit boxare och han frågade mig om jag inte kunde ordna ett par riktigt gamla handskar åt honom. Men nä, han fick bara ett par sådana där små som man kan hänga på backspegeln inne i bilen. Men prova hans spättfilé, grabbar! Den är fin den!

När vi tackat Topsy för intervjun och lämnat honom invid statyn framför Haralds hastade vi vidare till stan för en snabb lunch innan vi bevistade barn- och ungdomsnämndens presskonferens på Stadshuset. Väl tillbaka på redaktionen väntade ett meddelande och ett telefonnummer som herr Lindblom lämnat. Vi ringde upp numret – som visade sig gå till en spelbutik – och där fanns Topsy:
- Jag vet inte om jag kom ihåg att berätta att jag spelade i Atleten 1950 till 1956, sen var jag fotbollsdomare till 1963 då jag gjorde ett år som spelande tränare i Härslöv? Ville bara komplettera med det!

* * *