Den fryntlige fotografen från Kairo välkomnar oss och för oss sedan genom de spöklikt ödsliga lokalerna som en gång var Landskronas galleria, in till sin ateljé. Han undrar om vi vill ha starkt kaffe;
- Så vi kan sova vakna! Komma ihåg alla drömmar och förverkliga dem i livet, ha-ha-ha!

Efter en inledande diskussion om medias förkärlek för ”hårda” nyheter, brottsrapportering och så vidare, där Sayed frågar sig varför allt måste vara som den grekiska tragedin hela tiden och också levererar den gamla journalistsanningen ”It doesn´t lead if it doesn´t bleed”, kommer vi in på hans bakgrund och uppväxt.
- När jag var två år gammal genomfördes den så kallade julirevolutionen i Egypten och de socialistiska tankarna blev de dominerande. Min far var elektriker på Kairos kollektivtrafik och min mor var hemmafru. Jag har två yngre bröder och de bor fortfarande kvar där.

Hur var din skoltid?
- Jag hade många drömmar, i fjärde klass gjorde jag en tidning som jag kallade ”Rymdens Era”. Annars var jag väldigt intresserad av elektronik och radioapparater. Transistorn var den stora tekniska revolutionen på den tiden och jag läste allt jag kunde komma över om detta på arabiska språket. För att kunna läsa ännu mer var jag tvungen att lära mig engelska, men det gick bra för jag hade en farbror som bara var sex år äldre än jag och jag brukade sitta bredvid honom när han gjorde läxorna och lärde mig på det sättet.

Vad ville du bli?
- När jag började gymnasiet hade jag ändrat mig från ingenjör till läkare. 1967 kom så sexdagarskriget och jag blev volontär, tog hand om skadade soldater och engagerade mig i Röda Halvmånen. Genom detta hamnade jag så småningom också i politiken och blev mycket engagerad där. Mina betyg räckte inte riktigt till för läkarutbildningen – jag var också splittrad för det hände så mycket runt omkring – och jag tog ett jobb på ett byggföretag. 1970 dog Nasser och Sadat tog över makten .

Vad hände då?
- Socialistiska ungdomar dominerade gatubilden, alla var socialister och Sadat ville bli av med dem. Han fick då rådet av sina amerikanska rådgivare att uppmuntra de religiösa grupperna i Egypten, något han också gjorde och som vi betalar priset för fortfarande. Socialisterna kallades för ogudaktiga och Sadat kunde mobilisera gemene man mot dem. Gripanden började ske och jag flydde till Syrien.

Hur upplevde du det att komma till ett nytt land som tjugoåring?
- Det var ingen stor skillnad. Språket var detsamma och syrierna är underbara människor. Egypten och Syrien hade också varit samma rike under en period. Jag bodde där i sjutton år, till 1987, och jag saknar Damaskus mer än Kairo.

Vad gjorde du i Damaskus?
- Jag läste litteraturvetenskap på universitetet, träffade en massa nya människor och slapp ifrån de feodala tankarna hos min mors släktingar. Senare arbetade jag som journalist, översättare och tolk.

"...fotografin var ett universellt språk som jag kunde ha nytta av överallt..."

Var det då kameran kom in i ditt liv?
- Ja! Jag gjorde ett reportage - ”Damaskus by night”- och fick en fotograf med mig, men bilderna blev rena fiaskot. Det var nämligen bara barn som inte dög till något som skickades till fotoutbildningen! Jag hade själv hobbyfotograferat lite och talade om för tidningen att jag fortsättningsvis ville ta mina egna bilder. Då började jag läsa in allt jag kunde hitta om fotografi, och så köpte jag min Nikon F2. Jag började också tänka att fotografin var ett universellt språk som jag kunde ha nytta av överallt om jag skulle ge mig ut i världen igen.

Och hur hamnade du i Sverige?
-  Jag ville först åka till Island, men min mor började bli gammal och sjuk och jag tänkte att det skulle vara för långt bort. Då funderade jag på Finland men kom fram till att finskan kommer ur en annan språkstam än de språken jag redan talade. Norge verkade för kallt och Danmark låg för nära Tyskland – så det blev Sverige! 1987 kom jag alltså till Stockholm på turistvisum, stannade fem dagar innan jag sökte asyl och blev skickad till förläggningen i Frostavallen.

Vad tyckte du om landet?
- Sverige var ett land jag alltid känt till och respekterat. När jag jobbade som kypare träffade jag på många FN-soldater härifrån. Jag och mina kompisar var imponerade av Sverige som var ett av de få länderna som inte fanns med på Amnesty Internationals svarta lista. Det var en monarki men styrdes av folket, och av socialdemokraterna. Man protesterade officiellt mot Vietnamkriget och bojkottade apartheidregimen i Sydafrika. Och vi upplevde det som en fantastisk paradox att till exempel Kuwait samarbetade med Sydafrika medan de vitaste vita, svenskarna, bojkottade landet! När jag kom hit upptäckte jag också att svenskarna tänkte på ett annat sätt än det jag var van vid. Vi stod för ett konflikttänkande – antingen är du med mig eller mot mig – medan svenskarna såg allt det breda i mitten. Vi pratade samma språk; inte samma vokabulär eller samma grammatik, men samma språk!

Hur kom du till Landskrona?
- Jag besökte en vän här, flyttade mina papper till flyktingförläggningen i Landskrona och fick så småningom uppehållstillstånd. Då hade jag lärt känna staden, och även om jag hört mycket negativt om den, som om det vore den värsta kåkstaden utanför Kairo eller Mexico City, så blev jag förälskad i den.

"Jag har bott i städer med citadell hela mitt liv – Kairo, Damaskus och Landskrona!"

Och staden du blev förälskad i har du skildrat i – hur många almanackor rör det sig om nu?
- Det är den elfte upplagan som är ute till försäljning nu. Jag älskar till exempel Citadellet, jag har bott i städer med citadell hela mitt liv – Kairo, Damaskus och Landskrona!

Andra favoritplatser i stan?
- Sandbergen. Och hela kustlinjen här, ut till Fortuna. Där gick jag, och gick och gick, när jag när jag hade slutat röka för där fanns ingenstans man kunde köpa cigarretter.

Några fula platser?
- Det beror på vad man menar med fult. Man kan projicera sina egna äckligheter på en viss plats, men vill man se skönheten så finns den där. Jag har till exempel fotograferat ute på soptippen och det var enormt vackert.

Du har som sagt plåtat en massa Landskronamiljöer och gör också porträtt. Jag har läst att du pratar om att ”måla med ljus”?
- Ordet ”fotografi” betyder ju just det. Det är en mycket enkel och trevlig konst, bara att trycka på knappen. Men en bra bild kräver mycket tanke och det behövs mycket övning!

Nu för tiden fotograferar ju ”alla”!?
- Det är bra, tycker jag! Men folk tittar för mycket på motivet i stället för på ljuset. Då missar man mycket! Även kompositionen är viktig – när det gäller svart/vitt kan man koncentrera sig på formen, men med färger blir det svårare. Alla kan fotografera, men att göra en bild är något annat. Det bästa betyget jag fått var när man sa att Sayed gör bra bilder, i stället för tar bra bilder.

Sayed far upp, pekar på almanacksbilden för innevarande månad – en bil med lysande lyktor uppenbarar sig plötsligt mot en rodnande vinterhimmel vid Nordkap – och han konstaterar:
- Här behövdes det något, bilden kändes tom annars. Det gäller att vänta. Men, när man fotograferar människor, gör porträtt, då behöver man psykologi för att få dem att slappna av. Då ska man inte vänta utan vara aktiv hela tiden, leka med dem så de inte blir själmedvetna. Det är rena motsatsen till att vänta in de rätta förhållandena.

Har du några favoritfotografer?
- Anselm Adams, Alfred Stieglitz, Edward Weston och den store Lennart Nilsson.

Hur länge har du själv kunnat försörja dig på plåtandet?
- Jag fick ju uppehållstillståndet ´89, läste SFI-kurser och så, och i augusti 1990 började jag arbeta som hemspråkslärare. Det fortsatte jag med till ´94, var hela tiden aktiv i fotoklubben under tiden, och sedan dess har jag kunnat leva på det. Det är förresten mycket synd att klubben inte existerar längre, men den digitala tekniken har medfört att folk sitter hemma med sina grejor. Fast det egentligen är så att denna teknik som underlättar i själva verket kräver ännu mer kunskaper.

Är det ett jobb för en ensamvarg?
- Kanske det, men jag trivs med att jobba ensam. Då kan man flytta och ändra som man vill. Och så är jag nog ganska krävande – om något kan göras bättre, då är det inte bra nog. Men jag har många fina vänner som jag kan bolla idéer med.

Hur firades julen, Sayed?
- Med mina vänner, det är en gammal tradition.

Vad önskade du dig i julklapp, då?
- Fred på jorden, så att alla mammor kan ha sina barn hemma hos sig och slipper sitta och gråta.

Har du någon favorit på julbordet?
- Nej, jag äter allt, ingen speciell favorit. Men jag vet vad mina vänner längtar efter – en julkrans som jag brukar baka och som blivit mycket uppskattad. Folk kallar den ”egyptisk kaka”, eller ”Sayeds kaka” eftersom jag lärt mig den av min mor. Men, och detta är helt fantastiskt, jag köpte en arabisk kokbok, hittade receptet på den där och då kallades den för ”svensk te-krans”, ho-ho-ho!!!

Avslutningsvis, är det sant att du inte gillar värme?
- Ja, det är sant. Därför trivs jag bäst nu! På sommaren blir det så kvavt. Jag hade en kompis därhemma, en riktigt röd socialist, som brukade säga: ”Jag hatar sommaren! Har man inte råd till luftkonditionering då så blir det olidligt, men om det är kallt så kan jag köpa en massa paltor billigt på någon loppis och pälsa på mig!”.