|
Roy Evertsen
"Är
det jorden under naglarna vi ska vara beredda att dö för. Det
är det enda vi äger"
Roy Evertsen är utan tvekan en av Landskronas största kulturpersonligheter.
81 år fyllda har han mängder av mustiga och färgrika anekdoter
att dela med sig av. Minst lika kulörta som hans tavlor. Bara ett
ark är vitt.
- Internet är ett helt vitt område för mig, säger
han när vi träffas.
-Jag vet däremot att det är många som läser Direkten.
Ni gör ett bra jobb pågar.
Morgan
plus 8:an
Många äldre Landskronabor minns säkert Roy när han
körde omkring med en varmt gulfärgad Morgan plus 8 cabriolet.
Fortfarande kör han gult om än i skrikigare ton och mindre sportig
Ford Mondeo.
- Det var en härlig bil. Den körde jag med till Spanien och
brände mig i solen, minns Roy skrattar hjärtligt innan han
gör sig redo för att avslöja något som kan betecknas
som ett lokalt scoop.
- Jag var på förslag som gästprofessor vid Konstakademien
i Köpenhamn i mitten på 70-talet. Det är det ingen i Landskrona
som vet. Det var på den tiden skolan var uppdelad i blåstrumpor,
rödstrumpor, kommunister och anarkister. Det var möten stup
i ett. Den blandningen blev för vidlyftig för mig. Jag är
intresserad av konst, säger han som själv tog examen på
nämnda universitet 1955.
Innan dess
skulle dock 15 månaders värnplikt klaras av.
- Jag har alltid varit antimilitärisk och jag fick sammanlagt
45 dagars permissionsförbud när jag låg i Flottan för
att organiserande av passivtmotstånd.
Det var tider
då vapenfritjänstgöring inte fanns, utan varje man förväntades
göra sin plikt för landet.
- Vapenfri tjänst hade jag inte velat göra. För att
kunna göra förändringar måste man delta. Jag kunde
inte stå vid sidan om och skrika. Jag blev antagen som radiotelegrafist
men efter att ha lyssnat på och skickat iväg mina "Ta-ti-ta-ta-ta,
ta-ti-ta-ta-ta", så tänkte jag, "Evertsen detta är
inte din musik".
Trots övertalningsförsök från styrman Stoltz blev
det radarmatros på Horsfjärden för Roy.
- Där blev det förseningar och ingen visste någonting.
Ungefär som den regeringen vi har idag. Då började jag
tala om hur jag såg på det. Är det jorden under naglarna
vi ska vara beredda att dö för. Det är det enda vi äger,
sa jag. Flaggstyrman Jakobsson som var en legend inom Flottan ansåg
att Roy var en sabotör när han vid värnpliktens slut gjorde
en genomgång av landskronagrabbens betyg.
- "Har jag lyckats?", sa jag till honom innan jag kunde återvända
hem.
Roy drygade
sedan ut kassan med att skriva fotboll och konst för Landskrona Posten.
- Jag minns en dam som ställde ut, som i sin två sidor långa
styrkelista hade skrivit att hennes målningar fotograferats tillsammans
med påvens kardinaler. Vad säger det? Sånt har jag aldrig
haft något för. Själv säger jag att jag hänger
på museer och runt om i skånska kommuner. Det är bra
så.
"
Jag och min kompis Kurt
åkte till Sicilien 1954.
Där hade vi nöjet
att konfronteras med maffioserna"
Resorna har
varit många och även under studietiden i Köpenhamn hämtades
inspiration runt Medelhavet.
- Jag och min kompis Kurt åkte till Sicilien 1954. Där hade
vi nöjet att konfronteras med maffioserna.
Det var vid Etnas slutning där vinet är starkt som de båda
kamraterna en kväll steg in på den lokala krogen , redan lite
lagom halvjämna. Fram stegade en italienare och undrade var de blonda
männen kom ifrån?
- Jag svarade som det var att vi kommer från Sverige. Kurt som bara
snackade ett språk, Höganitiska, och hade klarat sig med det
i Mongoliet, hade lite problem att hänga med i snacket. Så
han sa: "Va f-n säjer han?" Jag fick simultantolka.
Då säger italienaren: "Jag har varit förlovad
med en svenska". Varpå jag översatte. Det hör
till saken att han såg ut som Peter Lorre, det vill säga urtypen
för den sliskige gangstern. Då säger Kurt, "Har
han där varit ihop med en svenska. Hur i helvete kan en tjej falla
för en sån spagettityp?".
Svaret lät
inte vänta på sig.
"Jag förstår svenska. Jag har arbetat på ASEA
i Västerås."
30 man följde
med oss ut från krogen och skulle göra upp. I den mörka
gränden stod en vagn och på den hittade Kurt en stav med kättingar
på. "Hoppar de på oss så ska vi ta ett par av
de med oss". Javisst f-n, det gör vi, svarade jag. Det var
ju inte så stora, allihop. Det var beckmörkt så när
som på en liten ljusstrimma från en lampa men det var allt.
Nu hör det till saken att ett par dagar innan hade vi suttit och
tecknat uppe vid en gammal grekisk teater. Där kom en massa getter
och en fåraherde, i en vad som nästan såg ut som en maskeraddräkt
med platt hatt, lång rock och ett gevär över axeln. Det
fanns lobos, det vill säga vargar på ön. Vi frågade
om han ville stanna ett tag så att vi kunde teckna av honom. Det
gick bra. Han verkade stolt över att vi frågat och vi gav honom
några teckningar innan han kallade på sina hundar och vallade
iväg sina getter.
Åter i den mörka gränden träder en man in i ljusringen
under lampan och säger ett par ord. Switch - så var alla väck.
Sen försvann även den mystiske mannen. På morgon berättade
han som vi hyrde rum av att vi hade bra bekanta på ön. "Hurså?",
undrade jag. "Ni blev räddade igårkväll. Det var
en maffiosos, som sa till dom och sticka." Det var hyggligt men
hur kom det sig?
"Han kände er. Ni hade tecknat av honom"
Det abstrakta
gör sitt intåg
På
Sicilien väcktes intresset för att måla nonfigurativt
och istället se världen i färgfält.
- Jag målade äpple och apelsiner, ja rubbet, innan jag kom
till Sicilien. Byn där vi bodde låg på en bergssida.
När jag vandrade på vägen så hade jag taken nedanför
och där hängde tvätt på linor. De tvättar alltid.
Just där började jag fundera på färg för första
gången. Färgernas klanger. Här talade färgen sitt
eget språk. Jag gled över i det abstrakta måleriet. När
jag sen kom hem så fick jag allt vidimerat för i Köpenhamn
pågick en utställning med Kandinsky och Klee. Då fick
jag klart för mig att det var ett legitimt språk. Att man kan
tala i färg på det sättet.
"Ge
fan i honom
för han är k-märkt."
Du fyllde
80 ifjol i höstas, du firade rent av på kulturnatten.
- Ja, vilken baluns. Jag hade en sexmanna arabisk orkester som spelade
och underhöll.
Känner
du dig k-märkt nu?
- Nu ska du få originalet. Historien har friserats genom tiderna
men så här var det. Jag hade varit på Systembolaget och
handlat två flaskor vin. Jag hade min ateljé sidan om Hotell
Chaplin och kom gående genom Teaterparken. Intill muren vid teaterrestaurangen
stod en församling på 15 pers, lite brudar och lite hundar.
The A-team, ni vet hur det kan se ut.
Då sa en av killarna "Hallo Evertsen", Hallo sa
jag, "Hallo Roy" ,sa en annan och på den viset
var det. Men så var där en som inte var från stan som
undrade vad jag var för en fan. Då var det en av grabbarna
som omedelbart svarade, "Ge fan i honom för han är k-märkt."
men så vidare k-märkt känner jag mig inte nu, hahaha.
Du arrangerade
nyligen din 35.e (!) elevutställning, är det fortfarande lika
kul att undervisa?
- Ja, det är det. Är de du undervisar intresserade och tror
på dig i den mån att det ger resultat så är ett
nöje att undervisa.
Men du
undervisade även en period inom grundskolan. Stämmer det att
du då hade ett skåp med en Gammeldansk i på ditt arbetsrum?
- Nej, herregud det är förtal. Jag arbetade på Tolvåker
i Löddeköpinge och de få droppar alkohol som konsumerades
där var på någon lärarfester.
"Jag
är socialist
och som tiderna visat sig
är jag jäkligt stolt för det"
Låt
oss blicka bakåt, du härstammar från ett radikalt hem.
Föräldrarhemmat var sista utposten innan de frivilliga svenskarna
reste till Spanien för att strida mot fascisterna i det spanska inbördeskriget.
Det måste ha varit en spännande tid för en ung pojke?
- Absolut. Vi hade skoaffär på den tiden. Alldeles bakom affären
hade mina föräldrar två rum och sen en gång till
ytterligare ett rum som egentligen var lager men där bodde de som
skulle till Spanien eller var på väg hem. Vi hade en karta
över Spanien på väggen. Jag nålade med en tråd
emellan och såg hur den jävla svinpälsen (Franco) avancerade.
Jag följde hur det gick för den Internationella brigaden dit
500 svenskar hade anslutit sig. Tyvärr blev många av de förstörda.
Jag minns speciellt en av killarna som förlorat sitt ena öga
av granatsplitter. På kvällarna i drömmarna vrålade
han; "AVANTI- AVANTI!" Flera år senare ser jag
ett TV-program "En anarkist från Gårda" och där
är han igen. Det väckte ett hat för Franco i mig och formade
min politiska åskådning. Jag är socialist och som tiderna
visat sig är jag jäkligt stolt för det. Hur hade världen
sett ut om vi bara haft Amerika?
Vad hände
i Tyskahusen på Ven?
- Hahaha…Jag var bland annat med i en film, "Vingslag i natten"
där huvudrollerna spelades av Pia Skoglund och Lars Ekborg men även
Edvin Adolphson var med. Filmen var den tidens typiska pekoral. Det var
mycket prassel i höet. På den tiden bodde jag som sagt i Tyskahusen.
Där bodde också mina kamrater Sölve Olsson och Bengt Edenfalk
som sedermera skulle göra sig ett namn som glaskonstnär i Småland.
En dag kom Pia Skoglund cyklande förbi och undrade om vi ville tjäna
lite stålar genom att agera skolkamrater till henne i filmen. 25
spänn om dagen utlovades inklusive korv med mos till lunch. Det hela
var mycket enkelt vi skulle stå vid kajen och ta emot henne när
hon kom med båten efter att ha tagit examen inne i stan. Bäckviken
var avspärrat för filminspelningen och där på en
bänk placerades vi. Tre typer. Jag var långhårig redan
då och med mustasch. Sölve rund i huvudet och Bengt såg
ut som El Grecco, mager med skepparkrans. Man såg helt enkelt inte
ut som oss på den tiden. Då kommer dom och sätter studentmössor
på våra huvuden. Jag har 61 i mått och fick en 38:a.
Den satt som en judisk kalott. Plötsligt kommer Kenne Fant, filmens
regissör gående. Han tvärnitar när han får
syn på oss och frågar vad vi gör här. Sölve
som alltid var slagfärdig svarade, "Det är vi som svarar
för det konstnärliga innehållet i den här filmen".
Filmen hade sedan premiär på en stor biograf i Köpenhamn
när jag gick på akademien där.
- Jag såg filmen och dagen efter skrev Berlinske Tidende;
"Sedan Karl X Gustav, kom över Bältet har inget fruktansvärdare
drabbat den danska huvudstaden". Jag hörde aldrig något
från Hollywood efter den filminspelningen.
Sölve
hade och har en vass tunga. En gång hittade vi ett militärt
cykelställ i trä som flutit i land. Och då tyckte Sölve
att vi skulle ta upp det till huset. Jag och Bengt hoppade i vattnet och
slet upp det. Det var tungt så in i helvete. Sölve gick bara
vid sidan om, så jag sa till honom om han inte skulle hjälpa
till och bära. Då kom svaret klockrent.
"Jag bär ansvaret".
"Den
handen var inte
i närheten av ett LUX-tvål
på flera år efter det"
Men frågan
var alltså vad som hände i huset. Det hände massor av
kul saker där kan jag lova. Hahaha. På babordssida av huset,
det vill säga längst nere till vänster där bodde författaren
Hans Palmstierna. Han var den förste som skrev om växthuseffekten.
Han gillade dock att segla ensam något han gjorde på Ålandshav
och gick ner ungefär där Estonia senare sjönk. Han drunknade.
Efter honom bodde jag, sen kom glaskonstnär Edenfalk och Marika Jovinge.
I den allra yttersta och största lägenheten bodde Stella Falkner
och Tom Söderberg. Tom var Hjalmar Söderbergs son. En dag bad
Stella mig hjälpa henne i Köpenhamn. Hon blev så nervös
för alla bussar, spårvagnar och allt. Hon skulle besöka
sin syster Fanny och gav mig en gatuadress och undrade om jag visste var
det låg. Det gjorde jag. Så jag visade henne dit och följde
med upp och hälsade på hennes syster, fast tankarna var väl
snare på att ta en sväng om Nyhamn. Jag fick hälsat på
systern och lät de sedan sitta kvar och dricka kaffe.
"Vet du vem du tagit i handen. Du har hälsat på samma
kvinna som August Stindberg har hälsat på", sa Stella
till mig i trappan på väg hem. Det var Fanny Falkner,
Strindbergs sista förälskelse. Den handen var inte i närheten
av ett LUX-tvål på flera år efter det.
Mycket hade
sin utgångspunkt på Ven. Vi gick i hopa, Johansson-Thor, Gustav
Rudberg, Lasse Johnsson och jag. Vi författade bland annat en skrivelse
till Kunglig Majt om att få stopp på bebyggelsen kring Backafallen.
Det var väl okej att bygga uppe på ön men inte förstöra
profilen.
Galenpannor
har korsat dina vägar och konst har bokstavligen gått upp i
rök. Berätta lite.
- 40 målningar brann upp när en pyroman för femte gången
tände på kåken på Östergatan där jag
hade min ateljé. Sen råkade jag ut för en vettvilling
som med yxa slog sönder dörren till renhållningsverket
där jag då var chef och som därefter knivskar 32 målningar.
Det var målningar jag skulle ha på en utställning i Köpenhamn.
Det satt sju långa knivar i soffor, stolar och i väggarna.
Då kommer en polis in, tittar på tavlorna och nedlåter
sig med att säga, "Äh, vad liknar det? Är där
något värde i det?"
- Det behöver du inte bekymra dig om, svarade jag, du ska inte recensera
någon utställning. Ditt jobb är att hitta den som gjort
det.
Polisen gjorde inte ett dugg. Inga fingeravtryck, ingenting. Målningarna
förvarade jag där av en tillfällighet. Vissa hade kommit
från Liljevalchs där de tidigare varit utställda. Jag
hade ingen försäkring som täckte tavlorna när dom
stod på renhållningsverket. Efter det inträffade tappade
jag lusten och målade inte en tavla på sju år.
Under
frånvaron från målandet drev du alltså det då
privatägda Landskrona Renhållningsverk men källsorterar
du idag?
- Nej, det gör man inte i det huset där jag bor.
Många kvinnor får något speciellt i blicken när
ditt namn nämns. Är du en kvinnotjusare?
- Nej, det kan jag inte påstå. Visst har det varit en del
men jag var gift med en underbar kvinna som spelade flamenco men mer är
det inte...
"Que
passa, vad vill ni?"
Men visst
fängslades du för en kyss en gång?
- Nja, de tog passet och skulle utvisa mig för det. Det var en sen
natt, lång ute på playan. Det var en flygvärdinna från
SAS som jag omfamnade i den beckmörka natten. Det tog inte två
minuter från lokalpolisen, som jag dessutom kände, låste
mina händer på ryggen. "Que passa, vad vill ni?"
Tre eller fyra gånger ställdes jag inför rätta
där nere hos borgmästaren. Omoraliskt beteende inför allmänhetens
åsyn, lät åtalspunkten. Jag skulle utvisas och hotades
med en stor bötessumma så byborna hjälpte till att samla
ihop till det. Med 1100 pesetas på fickan stegade jag in i till
borgmästaren. Han läste upp domen och dömde mig till att
böta 25 pesetas. Det var en dagslön på den tiden. Första
hindret var avverkat. Men nu skulle utvisningen genomföras, men grevinnan
Astrid Gyllencreutz från Göteborg som var en av svenskarna
på plats och som tidigt hade tagit mig under sina vingar såg
till att så inte blev fallet.
Fotbollen har fört dig från Luleå till Bukarest. Berätta
någon kul reseminne.
- Det hände en märklig grej när vi skulle köra till
matchen i Bukarest. Det var i Cupvinnarnas cup som BoIS skulle ta sig
an Rapid Bukarest. När vi backade ut från hotellet så
punkterade vi alla fyra däcken Om det var ett sprinklersystem eller
spik vi körde över det vet jag inte. Det var säkert något
kriminellt. Vilket gäng där var med, Långe-Johan, Lennart
Cederstam, Mats Karlsson, Pålle Sjöstrand och jag.
Tittar
du annars mycket på fotboll?
- Jadå, jag har alltid gillat Everton, det är snarlikt Evertsen.
Sen håller jag på Swansea - gruvarbetarnas lag, samt Valencia
i Spanien. Det finns en bok av Peder Sjögren som heter Svarta Palmkronor.
Den handlar om ett gäng akterseglade sjömän som går
på puben i Valencia. Då blev det Valencia.
BoIS då?
- Man skulle gott kunna rikta ett allvars ord till de som handhar Landskrona
BoIS. På många år har jag inte sett en match men i år
såg jag två stycken. Den var en sådan bedrövelse.
Det är professionella spelare, jag tycker man har rätt att kräva
mer än vad de uträttade. Skärpning BoIS!
Du berättade
en gång om ett märkligt hus i de Andalusiska bergen där
en bäck med smältvatten rann genom huset och om hur ett dopp
i det tregradiga vattnet kunde bota baksmälla. Hur hamnade du där?
- Astrid, grevinnan, kom en dag och sa att Don Erico var i byn. Erik Munters
kallades så. Han hade tillsammans med sin bror gjort det första
kylskåpet och sålt patentet till Electrolux. Så för
varje skåp som såldes så fick han pengar. Han ville
att vi skulle följa med upp till Capileira, en by högt uppe
i Sierra Nevada. Så jag, Astrid och flygvärdinnan följde
med upp. Där fanns ett hus som han lagt multum på. För
övrigt så var ängen utanför sådd med Weibulls
ängsgräs från Landskrona. På kvällen när
vi kom fram serverades en soppa och den tillsammans med en pepparfrukt
gjorde att vi tvingades dricka kraftigt. Vi blev bra packade. Dagen efter
törstade jag fortfarande men ville då ha något oalkoholiserat.
Vi gick ner till rummet med dammen och bäcken. Där fanns till
och med näckrosor i vattnet. Det såg jäkligt frestande
ut. Så jag hoppade i. Det var så kallt i vattnet så
det var som att hoppa på en stålskiva. Håret reste sig
i nacken. Jag var alldeles styv i käkarna. Jag for upp lika fort
som jag kom i. Det var smältvatten från från bergstopparna.
Baksmällan försvann.
Hur botar
du en baksmälla idag?
- Det får verka ut. Det kan ta tid ibland.
Hur många tavlor har du gjort?
- Räknar vi bort de 70 som är förstörda så har
jag väl 150-200 kvar.
Har du någon favoritplats i Landskrona?
- Jag har haft två. Båda är numera förstörda.
Den ena ligger mittemot Sofia Albertina. På en av bakgatorna där
i ett gatt ligger ett korsvirkeshus. Tiden hade gjort det jäkligt
grant. Det har man restaurerat nu, vitkalkat och svartmålat. Nu
ser det ut som vilket dockhus som helst. Sen låg där en kolonistuga
vid Tvätteprammen. Kommer man vid Slottsparken och kör där
vägen svänger, precis på andra sidan låg en koloni
som var grön. Den är brun nu. Den har blivit förnuftsfärgade,
såna jäkligheter händer. Men när den var grön
och det var snö runtikring så var det otroligt vackert. Den
gröna färgen var så vacker mot det vita.
Finns det något fult i stan?
- Det kan du ge dig på. Det fulaste stället idag, finns mitt
i stadens hjärta. Det är så vandaliserat, så den
parken som är stans själ, Stadsparken vid gamla kyrkansgrund,
där har man släppt någon lös med en motorsåg
och låtit honom göra en mexikansk kaktus och ett IKEA-möblimang
och en bukett tulpaner, så ingen människa kan förnuftsmässigt
tala om för mig vad det har där och göra. Det är att
vanhelga. Den människan bör träda fram och säga: "Jag
är skyldig". De ansvariga bör ställas till ansvar.
Det är förnedrande för en landskronit att man gjort så
med själva kristallkronan i staden. Som det ser ut idag är det
inte ens ett reservlag till Walt Disney. En skandal utan dess like. Ingenting
blir konst för att det liknar. Det som är där är en
skam. (Intervjun gjordes dagen innan arbetet med att göra om i Stadsparken
påbörjades).
Vad ska
du ha för att klippa av dig håret?
- Det beslutet överlämnar jag till kommunen.
Har du
något visdomsord på vägen?
Det får bli med en dikt av Karin Boye
Från
mig stal de tanken
Det skrämmer mig ägare
Den som vill äga anden
är andens förrädare
Djupt måste själen böjas att stig i riket in
Du kanske kan bli sanningens
Men sanningen aldrig din
|
