" Allt går om man vill!" Namn: Rose-Marie Bengtsson Ålder: snart 69 Bor: På Esperenza Familj: Man och en utflugen son Motto: Allt går om man vill Festmat: Allätare men biff är inte dumt Ålderstecken: Nej, det tycker jag inte. Sjunger: Nej, det gör jag inte.

Fem favoriter inom glas: Bertil Vallien Kjell Engman Björn Ekegren Thommy Bremberg Tohai Munch

Rose-Marie Bengtsson
" Jag är nog en arbetsnarkoman och jag är väldigt pedantiskt"

I år äger konstrundan rum från och med den 21:a till och med den 30:e mars. En landskronakonstnär som är med för elfte året i rad är glaskonstnären Rose-Marie Bengtsson. 69 år ung är hon mer produktiv än någonsin och idéerna är många. Ett av hennes senaste större verk var då hon gjorde ett processionskors samt ljusstakar till Sofia Albertina Kyrka. Korset levererade hon personligen i samband med en högmässa.
- Först tackade jag ne till att överlämna korset i kyrkan. Jag var alltför nervös. Men sen tänkte jag att allting går.

Varför blev det konst?
- Egentligen började jag med att måla olja. Det var på 60-talet. Det var en ren hobbyverksamhet. Det höll jag på med till 1985 då jag gick över till keramik. Jag blev helt enkelt allergisk mot balsamterpentinen. Detta hindrar mig dock inte från att än idag ta fram penslarna då och då och måla i akryl. Jag minns att jag gick och lärde mig måla hos Lennart Jönsson. Sedan satte mina tummar stopp för keramiken. Jag sålde faktiskt min drejskiva och allt som hade med keramik att göra i nyligen. Sedan dess har jag bara hållit på med glas.

Du har inte alltid sysslat med konst. Vad gjorde du innan?
- Jag började att jobba i affär. En sommar var jag på Rhodos och där träffade vi en familj. Mamman berättade att hon arbetade i en skolmatsal och var fri hela sommaren. Det fastnade jag för och därför kontaktade jag kommunen och började som "matatant", ett jobb som jag hade till 1991. Jag hade ju aldrig jobbat i något så stort kök innan och jag minns att jag berättade för min mor om de gigantiska stekpannorna och hon trodde knappt sina öron. Jag var ju inte känd för att kunna laga mat.

Vilken skola var du på?
- Jag var runt lite överallt.

Fixar du maten hemma?
- Nej, inte gärna. Det står Leif för. Jag är dock gärna med när det gäller att duka fram och dekorera både på bordet och tallriken.

Vad bjuder du på för mat hemma?
- Det är ju som sagt min man som avgör men det kan bli i praktiken vad som helst. Jag brukar vara med och handla om vi ska ha något speciellt kött.

"Jag försöker köra
mitt eget race"

Har du någon konstnärlig förebild?
- Nej, det har jag inte. Det är klart att jag känner till de som är duktiga men jag försöker köra mitt eget race.

Är du dyr?
- Det tycker jag absolut inte. Jag har överkomliga priser även för Landskronaborna. De flesta jag säljer till är privatpersoner som ska ge bort presenter. Nu ska jag göra ett verk i glas med två foton i. Det är en helt ny teknik som ska bli spännande att testa. Jag ska faktiskt gå på en kurs i ämnet innan jag startar. Verket ska bli en bröllopsgåva. Vart det ska skickas vågar jag inte säga. Tänk om brudparet får reda på det innan, säger Rose-Marie och skrattar.
Det händer dock att hon får större beställningar till företag.
- Jag har bland annat gjort en björn till Besam. Andra uppdrag är att jag gjort 200 betor i keramik till deltagarna i en konferens. Det var mitt första riktigt stora jobb.

Hur skulle du vilja beskriva dig själv?
- Jag är nog en arbetsnarkoman och jag är väldigt pedantiskt. Jag är även gladlynt.

Kan man se din personlighet i din konst?
- Ja det tror jag att man kan. Jag gillar färger och det är en sak som återspeglar sig i mina verk.

Kan du busvissla?
- Jadå, säger Rose-Marie och håller fingrarna till munnen och blåser en trudelutt.

Vad gör livet trevligt?
- Jag måste säga att jag trivs som jag lever idag. Men en sak jag gillar sidan om att skapa, är att resa. Det gör jag och Leif mycket. Det blir ofta till Thailand och förra året blev det bland annat tre bussresor samt en tripp till Kalifornien. Vi åker dock enbart för att roa oss. Det blir inga glasmuseer med fotosessioner och liknande. Det enda jag skulle vilja testa är att åka till Småland och blåsa glas. Jag var där en gång men då de sa att jag skulle komma tillbaka dagen efter så fick det vara.

Idrottar du?
- Jag gympar med pensionärerna en gång i veckan. Sen blir det lite boule och bangolf någon gång. Annars blir det inget.

Är du hällörad?
- Nej, inte mer än normalt. Jag är konfirmerad och gift i kyrka och jag firar jul som de flesta andra. Men sen blir det inte mycket mer. Jag är nog som de flesta andra. Jag vill dock säga att de inom kyrkan som jag varit i kontakt med är mycket trevliga.

"Jag och min man var
Landskronamästare i badminton"

Har du några andra talanger?
- Jag och min man var Landskronamästare i badminton. Det du! Några andra talanger har jag inte.

Vad skulle du göra om du skrapade fram en miljon?
- Jag vet faktiskt inte men jag tror inte att livet skulle se så annorlunda ut. Jag är väldigt nöjd med hur jag har det idag.

Vad ville du bli som liten tös?
- Jag har alltid hållit på med att skapa. Jag har alltid ritat och så. Men när jag var liten och gick på Seminarieskolan så bröt jag min arm. Jag ritade då en fågel med vänster hand och då blev min fröken arg och sade att det minsann inte var jag som hade målat den. Det satte sig djup i mig och det är en av anledningarna till att det tog så lång tid innan jag satsade på konsten. Hade inte det hänt så tror jag att mitt liv sett annorlunda ut. Konsten hade kommit in tidigare.
Ett annat bevis på att jag var kreativ var att jag ofta tillverkade modeller av mina släktingars arbete då de fyllde år. Jag jobbade då med papper och trä, säger Rose-Marie och berättar om ett exempel.
- Jag minns att min morbror arbetade som pressare på Schlasbergs och jag minns att jag byggde hans arbetsplats med pressbord och allt i en liten modell.

Samlar du på något?
-Inte nu men jag har gjort. Jag samlade tidigare på kaffekoppar från när och fjärran och fick ihop dryg 20. Det var inga vanliga koppar utan små mockakoppar. Jag har de fortfarande kvar på ovanvåningen men jag tar inte hem några nya.

Vilken är din favoritkonstnär i Landskrona?
- Det finns jättemånga bra konstnärer i stan. En som jag gillar jättemycket är Kristin Dorfhuber. En annan är Lennart Jönsson, men det finns många duktiga.

Är Landskrona en bra konstnärsstad?
- Nej, det kan jag inte påstå. Inte om man jämför med Lund och andra ställen. En stor anledning är att Landskrona är en arbetarstad från början. Vi har dock en av Sveriges finaste konsthallar. Jag vet många som aldrig satt sin fot på muséet.

Tycker du att man ska visa mer Landskronakonst på konsthallen eller ska man satsa på de mer erkända som kanske lockar mer folk?
- Här är många som är duktiga så de kunde haft en rejäl Landskronautställning vart tredje eller fjärde år. Vi är faktiskt några konstnärer som ska börja träffas. Konstnärer gör så överallt men inte i Landskrona. Det kan bli som en tankesmedja där man byter erfarenheter och tankar.

Är du vidskeplig?
- Ja, definitivt.

"Sedan sa hon något märkligt"

Hur artar det sig?
- Leif får inte lägga sin kam på bordet och inte sina skor heller. Jag har till och med varit hos olika medier, säger Rose-Marie och berättar om ett besök hos en dam som heter Majken Nilsson i Ängelholm.
- Hon hade bland annat hittat två döda brandmän i Råån som man hade letat efter. Jag vet inte om hon lever än men vi var i alla fall ett gäng töser som åkte dit. Jag är nyfiken och ville höra lite om min framtid. Majken sa att hon såg mycket hästar runt mig och det stämde ju i och med att jag bor vid ridhuset, säger Rose-Marie och fortsätter berätta.
- Sedan sa hon något märkligt. Hon sade att det var bäst att jag skulle hålla mig hemma på tisdag förmiddag för då skulle jag få besök av en herre och han skulle göra mig glad. Jag var naturligtvis hemma på tisdagen och då kom Bengt Adolfsson och beställde 250 lampetter. Hon sade också till min moster att det var väl att hon tagit sitt förnuft till fånga och bytt bil. Moster körde i min bil tillbaka med Leif och jag körde hennes gamla. Då fick jag punktering på motorvägen och det var på metern när att jag hann stanna innan jag körde i diket med full kraft. Ett annat exempel på Majken Nilssons kunnande var att hon visste att jag hade en gammal skolkamrat som gått bort tidigt. Hon kunde till och med säga kamratens mammas namn. Är det inte märkligt?

Vid ett tillfälle kunde dock inte ett medium hjälpa Rose-Marie och Leif. Den gången var det Saida som sattes på prov.
- Vår papegoja hade rymt och vi ville få reda på var den fanns men den kom aldrig tillbaka. Det var då vi bodde utanför Perstorp. Det var en märklig fågel. Han hette Hassan och han kunde fråga var far var. Jag svarade då att han var på toa där uppe och rakade sig. Då gick Hasan upp för trapporna och knackade på dörren och ville in. Han sade "Jag vill in, jag vill upp" innan han satte sig på badkarskanten och tittade på. Det var synd att vi inte hittade honom. Han var bara tio år och fåglar som Hassan kan bli 75-80 år.

Förutom att Rose-Marie nu ska tillverka en bröllopsgåva så väntar en av de stora händelserna på året. Det är då Norsvästra Skånes Konstrunda drar igång den 21 mars.
- Då är det fullt drag. Vi har då cirka 2000 besökare här i ateljén och det ser vi fram emot, avslutar Rose-Marie.