FAKTA Namn i passet: Roine Sangenberg Ålder: Född 1956 Bor: I Borstahusen Civilstånd: Flickvän och sambo med hunden Sara. Kör: Bil Äter: Italienskt Dricker: Öl På nätet: www.myspace.com/sangenberg

Roine väljer... Idrott - Politik Teater - Bio SMS - MSN Nätpoker - Trisslott Gubbröra - Sillmacka med ägg

Roine Sangenberg
"Det började för så länge sedan att jag numera är med i den svenska 70-talspopboken."

Veckans profil är en mångfasetterad herre. Många är det som hört honom men få vet vem han är. Roine Sangenberg är trummisen och keyboardisten som hållit på med musik sedan början av 70-talet och som fortfarande är nyfiken som få. Många av hans jämnåriga i branschen lirar i diverse coverband men det är inget som lockar Sangenberg. I stället spelar han allt från rock och jazz till ambient och världsmusik. Teater ligger musikern också varmt om hjärtat och fram till idag har han producerat musiken till ett 25-tal föreställningar.
I skrivande stund arbetar han med ungdomar på Kulturskolan och föreställningen Pinocchio. Dessutom väntar ett antal filmer på att Sangenberg ska sätta musik.
- Jag gör mycket filmmusik till Björnfilm i Dalarna också. Björn är min bästis och gamle barndomskompis. Vi jobbade mycket nu i vår/sommar tillsammans. När han kommer på besök brukar vi ringa upp kompisar och bollar telefonen mellan oss. De vi ringer upp tror att det är en och samma person. Vi har exakt samma röst, säger Sangenberg och skrattar hjärtligt.

I den närmaste framtiden ligger även en ny sättning av teatern Ballongmannen som ska gå på teatern i höst.
- Det blir till att ändra allt jämfört med senast. Vi kommer att arbeta efter ett helt nytt manus, säger Sangenberg då vi träffar honom i hans studio på varvsudden i Landskrona.
- Sedan i somras spelar jag också med ett afrikanskt band som heter Willie Mbuende Band.
Vi har bland annat spelat på Dunkers i Helsingborg. Just nu är han i USA och spelar med annat folk. Det har varit en dröm att få spela med riktiga afrikanska musiker. Det verkar just nu som att vi ska spela på Landskrona Teater den 14 november.

Hur mår du?
- Kanon!

Vi befinner oss i en studio på varvsområdet. Vad gör vi här?
- Från början var det väldigt inspirerande. Alla fotografer och filmare som kommer hit blir tårögda. Men att ha studio här är på gott och ont. Det är jobbigt när dom målar och blästrar. Glömmer man att stänga fönstret så är huset fullt av skit. Dessutom har jag fått två bilar kvaddade av blästersand.

Hur hamnade du här?
- Jag gjorde ett jobb för Micke Salonen som hade dessa lokalerna innan. Jag såg att han höll på att packa och då ringde jag Öresundsvarvet och på kvällen var allt klart.

Hur ser ditt CV ut?
- Det började för så länge sedan att jag numera är med i den svenska 70-talspopboken. Först var det pop och rock. Sen blev det mer jazzrock och fusion. Jag började som 30-åring på Fridhems Folkhögsskola. Jag ville lära mig grunderna i jazzen. Det var kul att gå där. Det kom 18- 19-åringar från hela landet, skitduktiga musiker. Det blev sedan mycket teater- och filmmusik. På 80-talet blev det mycket elektronisk musik typ Tangerine Dream. Jag har också fått Landskrona Kommuns Kulturstipendium 2001. Det var vänner samt musiker som skrev varmt om mig till kommunen och det är jag mycket stolt över.

"Sven Bertil Taube och
jag blev bästa kompisar...
På premiären räddade
han verkligen mitt liv..."

Har du lirat med några kändisar?
- Jo för fan…. Jag har bland annat spelat trummor med Jan Hammer och Stan Getz på spelningar i Malmö och Köpenhamn. Jag spelade också förband till rätt stora band tillsammans med Mats Vinding. Jag bodde då i Köpenhamn. Men när han drog till USA så flyttade jag tillbaka till Sverige. Köpenhamn är nog lite väl stort för mig.

En och annan skådis lär du väl också ha träffat?
- Sven Bertil Taube och jag blev bästa kompisar i uppsättningen Hustruskolan på Helsingborgs Stadsteater 1992. På premiären räddade han verkligen mitt liv genom att stoppa en lyktstolpe som lossnat från fästet i golvet. Jag var fullständigt koncentrerad på musiken och såg inte vad som höll på att hända. Taube var sist ut i svansen av alla skådisar men slängde ett öga mot åt mitt håll och såg stolpen som var på väg att ramla över mig. Han remmade för fullt mot mig och stoppade stolpen med risk för att bli skadad själv. Hela publiken skrek i all tumult och reste sig upp. Jag säger en gång till, nu flera år efteråt: Thanks brother, you really saved my life!!

"De dök upp som
svampar i almanackan"

Har du någon annan anekdot?
- Det har hänt mycket. Men jag minns en mardrömsgrej som hände då jag jobbade på Helsingborgs Stadsteater. Jag jobbade med Bröderna Lejonhjärta och det var Francesca Quartey som var regissör. Hon var duktig men hade piskan på ryggen och försökte hela tiden styra min musik. Det var jäkligt hektiskt. När kompositionen var klar så slappnade jag av. Samtidigt hade jag även en roll på scen.Göran Stangertz tyckte att föreställningen gick så bra så han bokade in nya. De dök upp som svampar i almanackan. En gång glömde jag byta schema och hade därför ett gammalt. Jag tänkte, "Fan vad skönt att vara ledig". Jag låg i sängen, skäggig och jävlig och pöste. Då ringer telefonen. Jag lät bli att svara och telefonsvararen gick igång. Det var vår inspicient. "Du? Var fan är du någonstans? Är du medveten om att föreställningen börjar om sju minuter?". En publik på 600 satt och väntade! Saken är den att om man missar en föreställning så får man betala dyrt enligt kontraktet. Jag kanske skulle betala 75 000 om jag gjorde så att föreställningen skulle få ställas in. Jag flög upp, greppade rakapparaten och körde till Helsingborg i bara kalsingarna. Jag missade bara första scenen så det klarade sig. Jag kom precis innan min viktigaste scen. Hela den veckan kunde Jag knappt gå på mina egna ben.

Vad har du för musikaliska förebilder?
- En som jag alltid haft som förebild var Joe Zawinul som tyvärr gick bort den 11 september i år. Det var faktiskt knäckande. Jag såg honom första gången i Lund 1974. Han spelade då i Weather Report. Jag gillade honom för han utvecklade sig hela tiden, han stod aldrig still. En annan förebild är Peter Erskine som förövrigt också var med i Weather Report.

Finns det något drömband som du skulle vilja lira med?
- Att få spela trummor med en kille som gitarristen John McLaughlin och hans band The 4th Dimension hade ju varit en dröm men jag tror inte jag är så jävla bra så att jag skulle fixa det. Men jag skulle kunna tänka mig att lira med Ale Möller. Han gillar jag skarpt. Han lirar världsmusik. Det hade jag nog fixat.

Du har en egen Internetsida på Myspace? Och du är ganska aktiv på den om vi förstått det rätt?
- Nej, jag är faktiskt inte det. Det var en kompis till mig som fixade sidan. När den väl blev klar så har det bara ramlat på. Jag får nio, tio brev varje dag. De riktigt goda vännerna har jag via Myspace. De är från hela världen, Kina bland annat. Vi anmäler varandra som kompisar och på så vis sprider vi vår musik. På nätet kan man verkligen vidga sina musikvyer. Jag gillar också att det är gratis.

Du är en sann idealist? Du gillar inte att stå och lira Hendrixlåtar för några tusenlappar en fredagskväll?
- Många av musikerna på Myspace är så fattiga att de inte har råd med hemsidor. Då är Myspace en lysande lösning. Men Internet är fantastiskt. Det händer att Ray Adams gör en låt och skickar den i MP3 format på två sekunder. Då lägger jag på mitt, skickar tillbaka och så är allt klart. Så har vi jobbat under ett par års tid. Det är klockrent. Jag letade länge efter en kvinna som kunde sjunga till min musik och jag hittade henne strax före år 2000. Ray är min musikaliska tvillingsjäl! Hon fixar allt och spelar även en massa instrument. En otrolig begåvad tjej.

"...de kör med musiken på cd så jag får sitta här och glo"

Gillar du att resa?
- På 90-talet reste jag mycket till Medelhavet. Grekland var och är fortfarande en favorit. Första gången jag var på Kreta blev jag fast. Jag har varit på vippen att flytta dit. Anledningen till resorna är att ladda batterierna i en ny miljö.

Men du hade väl gillat att åka runt i världen och träffa dina nyvunna musikpolare?
- Det hade man ju faktiskt kunna gjort. Det har jag inte tänkt på. Det hade varit en dröm. Jag har fått hur många inbjudningar som helst. Av någon anledning så kommer de flesta från Paris. Jag har nog missuppfattat den stan. Fan vilka musiker där finns i den staden. Säkert 80% av inbjudningarna kommer därifrån. Faktum är att Ballongmannen ska på turné i Frankrike men de kör med musiken på cd så jag får sitta här och glo.

Vad får dig då att bo kvar i Landskrona?
- Jag gillar närheten till Köpenhamn, Malmö och Helsingborg. Mitt i stan kommer jag dock inte att bosätta mig igen. Jag trivs inte där helt enkelt. Jag trivs bäst vid havet.

Vad hade du jobbat med om du inte hade haft musiken?
- Jag hade nog jobbat med djur. Jag är en extrem djurvän.

Extrem?
- Ja. Till och med när jag står i duschen och ser en fluga stänger jag av och viftar ut den. Samma sak om jag går i skogen och ser en myra. Då trampar jag inte där.

Är du vegetarian?
-Nej, men jag önskar att jag var. Men jag är för glad för kött.

Då har du dåligt samvete var gång du trycker i dig en biff?
-Ja, det har jag.

Ett bevis på Sangenberg kärlek till djur är hängivelsen till hunden Sara som är en blandning mellan Jack Russel och Dansk/svensk gårdshund.
På tal om djur, har du alltid haft hund?
- Sedan 1976. Jag kan inte vara utan hund. Jag har även haft marsvin och fåglar som liten men hunden har ett speciellt språk. Sen kommer jag ju ut i naturen också. Sara är en härlig och pigg hund.

Du har mest haft småhundar och inga stora dreglande djur?
- Nej, de tar för stor plats. Jag förstår mig inte på folk som har stora hundar i enrumslägenheter.

Har du några fördomar?
- Ja, men jag kan inte ta på det riktigt. Det är ruggigt med Sverigedemokraternas framgångar. Jag är lite skraj för det. Jämför man med vad som hände på 30-talet så får jag kalla kårar. Jag känner obehag. Man kan sitta och käka på en restaurang när man hör någon bakom som säger, "Jävla utlänningar som kommer hit och snor våra jobb". Det är ruskigt.

Vågar du hoppa från tian på Citadellbadet?
- Nej, inte nu längre. Men i min ungdom hoppade jag från tian på huvudet. Nu kan jag inte gå upp på en stol utan att rummet börjar svaja. Jag minns en scen i Bröderna Lejonhjärta när jag står på en tre meters kulle och spejar ut. När jag reste mig upp svajade allt och jag blev rent skakig. Detta hände på varje föreställning. Jag har helt enkelt fått svindel på gamla dar.

Har du några fler ålderstecken?
- Man har blivit bekväm, kräsen och lite tröttare.

Är du en bra bilförare?
- Jadå.

Med tanke på färden till Helsingborg du berättade om tidigare måste vi ställa frågan om du är en laglydig bilförare.
- Oja. Jag blinkar alltid och kör aldrig för fort. Det händer dock ofta att jag inte tar på mig bilbältet. Det måste jag erkänna. Jag kommer alltid på det när jag har passagerare och de tar på sig bältet. Det är jäkligt märkligt. Det är egentligen sjukt. Man vet hur lätt det händer en olycka. Jag hade en polare som cyklade in i en bildörr som plötsligt slogs upp framför honom. Skadorna var så allvarliga att han avled. Jag blev rent chockad. Fy fan!

"Tro det eller ej, jag har spöat
Stellan Bengtsson i pingis"

Har du några dolda talanger?
- Jag har faktiskt utvecklat ett djävulskt bollsinne. Tro det eller ej, jag har spöat Stellan Bengtsson i pingis. Vi lirade ett set och han klarade inte av mina servar. Fick han över bollen var jag chanslös men min serve var för snabb för honom. Han var på turné på skolorna och jag fick möta honom. Jag var väl 11-12 år och han var några år äldre. Det var synd att man inte fortsatte. Det var skitkul att lira pingis.

Vad var det som fick in dig på den musikaliska banan?
- Jag tror att det var brorsan Sonny. Han var fem år äldre än mig och spelade plattor med och lyssnade på Cliff Richard och Shadows. Jag började lira gitarr då och sen kom Beatles och sen var man helt såld.

Vad ville du bli när du var liten?
- Det kommer jag inte ihåg. Det var nog inte något med musik. Att man kunde tjäna stålar på musik fattade jag inte förrän jag var i slutet av tonåren. Jag har dock ett svagt minne av att jag ville bli skogsvaktare eller något sådant.

Vem är Olov Stråmark?
- Inte en susning! Borde jag veta det?

Vad gör du för att minska växthuseffekten?
- Det är inte för mycket. Är man på ett sånt här ställe dagarna i ända, bland miljöavfall och annan skit. Då är inte det första man tänker på källsortering precis. Det närmaste miljöarbete jag kommer var nog att jag röstade på Miljöpartiet i valet.

Om du skulle sätta ihop en "The Best of Sangenberg". Vad skulle den innehålla?
- Det skulle bli en blandad platta med allt möjligt.

Vad är det bästa du gjort om du får säga det själv?
- Det är nog det jag gjort med Ray Adams. Allt jag har skickat till henne blir så jävla bra.

Finns det något instrument som du skulle vilja lära dig spela?
- Ja och det är tablas. Det kommer jag aldrig att lära mig. Det är fruktansvärt svårt. Ska man gå på en tablaskola i Indien så rör man inte en trumma under de första sju åren. Man sitter bara och rabblar en massa skalor. Sen får man utbilda sig sju år till. Nu har jag tablasljud på klaviaturen i stället och det är lite enklare.

Känner du dig som en fuskare då?
- Ja, på ett vis. Tonerna som jag spelar är mina egna, men känslan av tonen är någon annans.

För att vara en musiker så är du ganska tillbakadragen. Det är många som hört dig men få som vet vem du är. Du står sällan längst fram. Varför gör du inte det?
- Jag är inte sådan som person. Det är ungefär som när jag spelar något sällskapsspel men polare. Då kan jag känna att jag vill låta dom andra vinna.

Va? Är du en mes?
- Nej, jag vill inte säga att jag är en mes men jag gillar inte känslan. Jag ser hellre att någon annan vinner. Jag är nog ingen tävlingsmänniska i den formen. Jag har dock spelat djembe, en typ av trumma tillsammans med afrikaner. Det kan bli dueller när man lirar och då ger jag mig aldrig. En gång spelade jag satan ta mig så att skinnen höll på att gå sönder.

Vi avslutar med att blicka framåt, vad gör du om tio år?
- Jag skulle kunna tänka mig att jag bor på en solig plats. Jag hatar vintern och det blir bara värre med åren. Västindien låter ok.