Det finns de som mäter livet i antal år man lever. Andra i innehåll och upplevelser. Går  man på det senare påståendet så har 40-årige Niclas Lundblad passerat de hundra för ett bra tag sedan.

Tidigare i höstas höll Niclas Lundblad, kock och delägare i Pumphusets restaurang sitt livs första föredrag. Det skedde i ett angränsande rum till det kök där han annars oftast håller till, nämligen i Pumphusets konsthall och 50-talet åhörare fick sig en knippe hissnande historier till livs.
- Det var det enda föredrag jag inte spridit affischer och försökt övertala folk att komma och lyssna på. Det ska erkännas att jag var livrädd, säger han som annars inte tvekat att gå över en flod fylld av krokodiler eller hoppa fallskärm från 60 eller 17 000 meters höjd.

För man har det här varvet, sen är det färdigt, eller?
- Så är det. Det händer inget efter det här livet. Då finns bara minnena av en kvar.

Låt oss ta det från början...
- Jag är uppväxt i Glumslöv där jag uppfostrades av fantastiska föräldrar. De höjde aldrig en hand mot mig. Den enda gången jag kan minnas att min mamma tog mig i örat var när jag efter två dagars sommarjobb med att plocka jordgubbar på Råå, kom hem och sa att jag sagt upp mig och att jag kastat jordgubbarna i pannan på chefen. Då höll hon mig i örat hela vägen tillbaka till jordgubbsfältet och sa, ”Har man gett sig in i något så avslutar man det och man gör det så gott man kan”. Det är något som jag sedan burit med mig i mitt yrkesliv inom restaurangbranschen.

- Jag började som 14-åring i disken på Milstolpen, avancerade upp till att få bre mackor till lastbilschaffisarna. Någon gång på på sommaren mellan åttan och nian sökte de personal till färjan inne i stan. Dana Scarlett behövde cafépersonal och under ett informationsmöte kom köksmästaren  Lasse in och sa att kallskänkan var gravid och att man måste omgående ha in en vikarie. Jag räckte upp handen och sa att ”Jag är kallskänka.”. Jag hade ju trots allt gjort en räkmacka på Milstolpen.
”Bra, då kan du infinna dig på onsdag”, blev svaret. Onsdag klockan 15 är jag på plats och med mig i väskan har jag ”Vår kokbok”, den största och tjockaste kokboken jag kunde hitta. Den gömmer jag på toaletten ute på däck, alldeles bredvid livbåtarna. Efter att ha skalat lite ägg kommer Lasse in och vill ha gjort tio liter mimosasallad. ”Ordnar jag", sa jag. "Men jag ska bara på toaletten först.”.
Receptet kan jag än idag – majonnäs, gräddfil och konserverad frukt. Jag avancerade och fick börja kocka lite.

Då är vi framme vid gymnasietiden. Vad gör du då?
- Jag  börjar Ekonomisk linje i Helsingborg med någon vag idé om att i framtiden starta eget. Det går ett år och jag börjar bli skoltrött, samtidigt har man kompisar som sticker iväg som Au-pairer eller väljer att gå ett år på collage i USA. Jag vill också komma iväg och har en kompis vars pappa är sjökapten och av honom får jag telefonnumret till Gorthon Lines i Helsingborg. Läkarintyg och sjömansbok  införskaffas och snart därefter mönstrar jag på i London.

- Vi gick mellan Europa och norra Kanada. Det var stenhårt jobb så det blev till att smörja in kroppen med tigerbalsam innan jag gick och la mig.
Vi satt fast i isen utanför Kanada i en och en halv månad. Det var en betydligt tuffare 17-åring som 10 månader senare mönstrade av. En resa till och jag hade varit fast i sjömanslivet. Samtidigt som det var tuffa arbetspass så var det ett lätt liv. Pilsnern kostade 2 kronor och behövde man en tandborste så var det bara att hämta en.

Går du klart gymnasiet?
- Jag avslutar mina gymnasiestudier samtidigt som jag nästan jobbar heltid på färjan. Strax efter studenten får jag ett erbjudande om att bli delägare i en nystartad restaurang i stan, Restaurang Tycho Brahe.

Skola, hårt jobb, egenföretagare i unga år, hinner du med något annat?
- Jag kollar på MTV. En dag visar de en video som Lars von Trier regisserat. Det danska bandet Laid Back som spelar Baker Man. Jag bara sitter och gapar. Det är fallskärmshoppare som svävar i luften och samtidigt spelar instrument. Var kan man göra detta? Jag börjar undersöka och får höra att det kan kosta 2000 kronor för ett hopp. "Det kan det vara värt", tänker jag. Och snart har jag tagit reda på att det var ett tandemhopp som kostade 2000 men att man kunde få en kurs med 30 hopp för 5000.
Året är 1993 och jag tar en kurs i fallskärmshoppning i Kristianstad. En helt ny värld öppnar sig. Cementarbetare, advokater, läkare och kocken från Landskrona, alla har det gemensamma att man hoppar fallskärm tillsammans från fredag eftermiddag till söndag kväll och på sommaren gör de det varje dag.

"Jag är säker på att jag ska dö, åtminstone 99 procent"

- Som barn har jag alltid klättrat i träd och gjort spännande saker men här möter jag något som är så fruktansvärt skrämmande att jag bara måste göra det. Jag minns ångesten jag hade i planet innan mitt första hopp. Jag är säker på att jag ska dö, åtminstone 99 procent. Skulle jag överleva så skulle jag gå därifrån och aldrig någonsin återvända. Så resonerade jag. Jag hoppar. En fantastisk känsla efteråt.

Trots dödsångest, fortsatte du?
-  Jodå. Nästa gång är det  90 procent skräck och 10 procent roligt. Det är så att av 100 män som anmäler sig till en kurs är det fem som gör alla sina hopp. 30 av 100 tjejer fullföljer sin kurs. 
Jag började ganska snart sätta en videokamera på hjälmen och intresset övergick från hobby till ett levebröd. Idag har jag hoppat tandemhopp tillsammans med en sjuåring och en 93-åring. Och alla där emellan.

Hur är det med så kallad det Base jumping?
Det är en initialförkortning av begynnelsebokstäverna  buildings, antennas, spans and earth. På svenska skulle detta bli byggnader, antenner, broar och klippor. Det är när man hoppar fallskärm från fasta objekt. Då handlar det om att göra något som man verkligen är rädd för. Det är lite som ett hemligt sällskap. Varje natt sker detta även här i Skåne. Det finns master, silos, etcetera som det hoppas från.

Även vattentorn i Landskrona?
- Det har jag hört talas om ska ha skett. Med basejumping hamnar vi någonstans i laglighetens gråzon. Egentligen är det inte olagligt. Exempelvis när vi hoppade från Älvsborgsbron i Göteborg, då kom polisen. Det var inte bra tänkte vi. Någon hade larmat ringt och trott att det var en man som skulle ta livet av sig från bron. Polisen kollade då upp om vi brutit mot någon lag och det hade vi inte. Vi hade inte tagit oss in i något skyddsobjekt, det fanns ingen under bron, etc,  så polisen önskade oss lycka till. Naturligtvis blir det inte populärt när där är en 30 man under en hel natt och det görs 100 hopp. Det finns en hederssak i dessa kretsar och det är att man aldrig berättar för media var detta sker, för då är objektet bränt, säger Niclas Lundblad följt av en blinkning.

Fallskärmen fick även följa med utomlands, eller?
- Hoppvädret är bättre på många platser även om ett hopp över Landskrona en sommardag är det vackraste som finns. Det var under en hoppresa till USA en vinter som jag träffade engelsmannen Adrian Nicholas. Han slutade aldrig att snacka. Vi kom att bli mycket goda vänner. Tillvardags jobbade han som radiopratare i London  för Capitol Radio och hade ett program som hette ”Eye in the Sky”. Han flyger över London och intervjuar kändisar och rapporterar samtidigt om trafikläget. Bland annat finns där en känd intervju när han pratar med Diana Ross samtidigt som han flyger under London Bridge. Det höll på att kosta honom hans flyglicens. Jag träffade honom i Arizona och han gör inte fritt fall som vi andra. Vi ligger på magen och han ligger upp och ner och på huvudet. Han var den förste att komma på att om man flyger på huvudet så är man som ett jaktplan och kan flyga i en massa olika dimensioner och därmed vara igång längre innan skärmen måste utlösas. Han höll också på att experimentera med vindoveraller med vingar mellan benen och under armarna.

"...att jag varje dag resten av mitt liv ska göra något jag tycker är roligt eller lärorikt"

Men ärligt talat, hur farligt är det att hoppa och samtidigt laborera vindoveraller, etc som ni tycks göra?
- Det är farligt att åka bil. En septemberdag satt jag, en kompis och min lillebror i bilen  på  väg upp till fallskärmsklubben och i höjd med Tollarp hoppades en  äldre farbror att han skulle hinna ut  framför oss. Vi väjde över i andra körfältet, touchade en mötande bil, voltade en massa varv och hamnar i diket. De sitter fram och jag sover i baksätet efter att ha jobbat kväll på Tycho Brahe. Fötterna åker ut genom sidorutan. Jag bryter de på flera ställen. Kroppen sargas och en kota bryts, andra komprimeras. Jag hamnar på intensiven och får ganska snart min dom att det där med fallskärmshoppning kan jag glömma i framtiden. Jag hamnar så småningom på Orups rehabcenter för trafikskadade i Höör där jag sätter i gång och tränar. Jag går in för det och placeras snart i något dom kallar för ”tuffgruppen”. Det hände mycket på Orup under min tid där. Jag ordnade pubkvällar och mycket annat. Men så åtta månader senare skrevs jag ut. Det var maj och min gode vän Tommy kommer och hämtar mig. Vi kör raka vägen upp till fallskärmsklubben och en timme senare har jag gjort årets första hopp. Naturligtvis hann jag tänka en massa under min tid på sjukhuset och jag kom då fram till, att jag varje dag resten av mitt liv ska göra något jag tycker är roligt eller lärorikt.

Okej! Utskriven, frisk och med en ny livsinsikt, vad händer?
- Kompisarna hade hunnit vara ute och ”backpacka”.  Jag säljer min del i restaurangen. Ansöker om ett ”athlete visa” i USA för fallskärmshoppare och köper därefter en jorden runt resa med åtta stopp. Under ett par års tid hoppar jag nu fallskärm på heltid. På vinterhalvåret är jag i San Diego, Nya Zeeland och på andra platser men somrarna tillbringas i Sverige. Världens bästa land för just fallskärmshoppning. Här betalar man nämligen inte skatt på flygbränslet då vi är en del i försvarets frivilligorganisation. Det är billigare att hoppa fallskärm i Sverige än i andra länder. Livet och pengarna kretsade mycket i termer av ”hur många hopp får jag för det?”. 1999 gör jag 1000 hopp, som mest 23 hopp under en dag.

Det måste ha hänt massor under dessa åren. Berätta någon kul anekdot?
- En sommar går snacket om att man i Sverige ska göra ett världsrekordsförsök i formationshopp. Det får bara vara hoppare från det egna landet. Det är klart att jag ska vara med då. Vi är 107 hoppare. I vårt näst sista försök är vi 6 hundradelar ifrån att klarar det. Men 2.94 sekunder är inte godkänt när det krävs tre sekunder. Allt hängde på sista hoppet. Vi klarade det och höll formationen i mer än 8 sekunder. SVT gjorde rent av en dokumentär av detta där de bland annat följde mig.

Ta oss utanför landets gränser...
- Jag fick ett erbjudande om jobb på Mission Beach i Queensland, Australien. Ett ställe som enligt resetidningen Vagabond utsetts till världens vackraste strand. Där körde vi något som kallades ”Jump the beach”. Det vill säga att jag  varje dag hoppade tandemhopp med  turister  och landade på denna vackra strandremsa. Redan första dagen hände något som kunde tagit en ända med förskräckelse. Efter hoppningarna var det "Beer-time". Det var det alltid när en ny hoppare hade anlänt. Vi tar en buss som på märkliga turer tar oss till en pub. Vi spelar biljard, dricker öl, klockan går och jag börjar tänka på refrängen. Det är jobbedag även nästa dag så jag smiter iväg.  Funderar på var vi bor. Vet att det är nära stranden, alldeles intill en vindstrut, så om jag bara följer kusten hem så bör jag komma rätt. Jag börjar gå på stranden. Det är mörkt. Riktigt mörkt. Jag hoppar över något utlopp och en bäck innan jag kommer fram till en flod. Jag hade gått i en timmes tid så jag tänkte det är lika bra att vada över. Vilket sker med vatten upp till bröstkorgen. Det går bra och till sist hittar jag hem och kan lägga mig och sova. På morgonen dagen efter var det dåligt väder och några kunder uteblev så de andra frågade mig hur jag tagit mig hem från puben. Jag svarade som det var, att jag gått längs med stranden. ”Det är omöjligt” sa dom. 
- Jag fick vada genom en bäck, förklarade jag, annars var det inget konstigt.
”Vi kör dit och kollar”, sa dom.
Väl framme vid floden tar en av killarna en pinne och slänger i vattnet. Det fullkomligt kokade när pinnen överfölls av flera saltvattenskrokodiler. Runt om sitter flera skyltar som varnar för just krokodilerna och vi pratar alltså inte några små Florida-alligatorer här inte.

"...det är Sir Richard Branson"

- På tal om Florida så hamnade jag där året efter. Det är också något av ett hopparadis. Jag och Adrian Nicholas arbetade där, hoppade tandem, tar reklamfoto och filmar. Vi blir tillfrågade om vi kan åta oss en VIP-filmning. Det är en person som ska filmas under en dag när han tar sitt fallskärmscertifikat. Visst kan vi det. När vi kommer dit visar det sig att det är Sir Richard Branson, äventyraren och ägaren av skiv- och flygbolag,  som ska filmas. Vi kommer bra överens  och ganska snart erbjuder han oss att delta i ett av hans projekt. Vi ska resa jorden runt på 80 dagar i världens minsta flygplan med en Landrover som följebil. Han bjuder oss över till London. På flygplatsen behöver vi inte gå genom passkontrollen utan en helikopter tar oss till ett gods där vi äter en lunch tillsammans med Sir Richard Branson. Riktlinjerna dras upp och vi får en miljon pund till vårt förfogande. Därefter börjar vi planera. Vi måste lär oss flyga planet. Vi måste skaffa fram kartor, visum och en massa andra praktiska detaljer. Två, tre veckor innan allt var klart för avfärd får vi ett samtal från en sekreterare. ”Det är avblåst”. En kille i hans luftballongsteam, som han också höll på med, hade förolyckats och det var inte bra PR-mässigt.

Jisses. Vad gjorde ni då?
- Vi var helt inne i vårt projekt som skulle filmas och dokumenteras så vi sitter på en pub i England och spånar kring vad ska vi göra. Adrians flickvän Katrina berättar att hon sett en ritning som Leonardo da Vincis ska ha gjort på en fallskärm. Vi avfärdade det först. Det fanns ju inte ens flygplan på den tiden, skulla han hoppa från lutande tornet i Pisa, eller vadå? Men hon stod på sig. Så vi satte oss i bilen, körde till universitetet i Oxford och frågade om de hade någon ”da Vinci-expert”? Det hade dom, rent av den världsledande på området, professor Martin Kent.
”Vi har den boken här", sa han och ur en glasmonter hämtade han boken med Da Vincis ritningar och instruktioner om hur man ska göra en fallskärm.
”Den skall vara 7,2 meter gånger 7,2 meter.  Det ska vara det träslaget och det tyget", läste han.
- Det är fantastiskt, detta gör vi, svarade vi.
- Tänk på en sak bara,  sa professorn. På den tiden fanns inga patent så man brukade bygga in lite småfel för att ingen skulle kunna stjäla ens idéer rakt av. Bara så ni tänker på det.

Haha... satte ni verkligen igång och började bygga Da Vincis fallskärm?
- Först kontaktade vi BBC och deras Tomorrow's World., det är väl närmast att likna vid SVT:s Hjärnkontoret. De nappade på idén. Vi började bygga fallskärmen och kom ganska snart på att det inte skulle kunna gå att hoppa med den från ett flygplan utan istället lyfter vi den med en luftballong. Hängades under var sedan tanken att skära av den när den ska frigöras. Kruxet var att det aldrig slutade blåsa i England. Och det var tvunget för att vi skulle kunna lyfta med ballongen. Så det slutade med att BBC drog sig ur. Suck.

- Men vi ger oss inte. Adrian går till banken. Säger att han ska bygga om sitt kök.  Får låna ett par hundratusen. Vi börjar fundera var det inte blåser. Var är det fint väder och var har vi inte varit tidigare?
- Vi kollar på TV och över Sydafrika strålar en stor sol.

Så ni packar ihopa skärmen och flyger dit?
- Det var viktigt för oss att detta inte blev ett jippo utan ett vetenskapligt och seriöst experiment. Därför såg vi till att få två forskare vid Oxford med oss på resan som med sina mätinstrument skulle kunna bevisa eller motbevisa Da Vincis teser.
Här hindrar inte vädret oss utan vi lyfter ballongen och till vår hjälp har vi även en helikopter. Jag åker i helikoptern och på en bestämd höjd hoppar jag ut för att för att filma från min fallskärm samtidigt som Katarina skär loss Adrian från ballongen. Det är en magisk känsla att se hur den sen sakta dalar mot marken. Då detta var ett vetenskapligt experiment valde vi att inte landa Da-Vincis skärm utan Adrian hade en annan skärm på sig och hoppade och landade med den. Vi hade lyckats, Da Vinci hade rätt och vi hamnade på förstasidorna i de flesta tidningarna i Storbritannien, på BBC och National Geographic skrev om oss. Det betalade lånet på köket. Skärmen finns nu på museum i Milano.

Du har påverkat historien. Otroligt...
- På sätt och vis. Hemkommen från Sydafrika landar jag på Kastrup och får vara med om tragisk nutidshistoria. Jag åker direkt från flygplatsen till Roskilde för att se Pearl Jam. Jag skulle tvunget stå längst fram. Ni vet vad som hände under konserten. Nio människor dog. Att jag höll armkrok med kompisen räddade antagligen oss. Jag hade hyrt utrustning av TV4  för att dokumentera Sydafrika-äventyret och skulle enligt avtaetl lämna tillbaka detta på morgonen efter tragedin. De får veta att jag var på konserten och jag hamnar i direktsändning i studion. Där blir jag intervjuad av Teddy Landen. Han är iförd kavaj och kalsonger.

Du sa innan att ni var en del av försvarets frivilligorganisation. Innebär det att du är fallskärmsjägare också?
- Nej. Jag gjorde inte lumpen. Jag placerades i handelsflottan. Däremot har jag utbildat SSG-gruppen och själv genomgått deras grundträning vad gäller fallskärmshoppning. Det vill säga Sveriges specialförband av samma typ som brittiska Special Air Service och amerikanska Delta Force. Vi har varit i flera länder och genomfört detta. Vi har hoppat från 17 000 meters höjd. Utlöst fallskärmen direkt och glidit i 40-45 minuter, över gränser. Vi har även hoppat och sedan låtit det fria fallet pågå i fyra minuter, det är en surrealistiskt konstig känsla när man tidigare gjort 3000 hopp. Det tragiska inträffade också vid en militärövning i Holland. Adrian förolyckades.

Låt oss lämna alla fantastiska och emellanåt djupt tragiska historier och istället ägna oss en stund åt ditt nuvarande liv i köket. Vad skulle du aldrig bjuda på?
- Norskt  pinnekött. Det är det värsta jag ätit. Smakar får och halm.
 
Okej, vi vänder på det istället, vad skulle du vilja bjuda på?
- Fish tacos som det smakar i San Diego. Det är det godaste jag ätit. Grillad haj i mjukt bröd, det är suveränt gott och det hade jag gärna serverat här hemma.

Avslöja en nyhet om kommande års karneval?
- Det är lite tidigt än men jag kan väl säga så mycket som att vi vill ge lokala band en chans.

Vi bygger om Landskrona Direkt och har förhoppningar att presentera en
ny sida under andra kvartalet 2012. Vad vill du absolut se på sidan
då?
- Jag är en stor fan av FEL. Jag förstår om ni inte hinner med det men ni ska veta att det är uppskattat.

Vad  är det lugnaste du gjort?
- Jag gillar att slappa på soffan och har inget emot att tillbringa två veckor i en hängmatta i Thailand.

Avslutningsvis, för vi kan fortsätta hur länge som helst, eller som din mamma sa efter föredraget på Pumphuset, "Nästa gång får du berätta om dykning",
vilket äventyr är fortfarande ogjort?
- Att köra en Volvo 240 genom Europa och Asien, hela vägen till Thailand. Det lockar mig.