Vi hälsar på hos ”sommarlovsledige” och nyligen NHL-draftade Färjestadstjärnan Marcus Johansson i föräldrahemmet på Tornet i Landskrona, där han i likhet med storebrorsan Martin laddar batterierna inför hösten.

Kul att ses, Marcus! Först av allt; du kommer från en riktig hockeysläkt, kan du reda ut den för oss?
-  Min pappa, Lars, kom till Landskrona från Färjestad 1976 och gjorde nio säsonger i Lejonet. Sedan kom hans bror, Gunnar, ner och blev spelande tränare här 1984-1986. Farbror Gunnar lämnade Landskrona för att sedermera vinna SM-guld med Färjestad som tränare. Min storebror Martin spelade i Lejonet till 2001, sen två säsonger i Malmö innan det blev Färjestad och deras hockeygymnasium. Martin kommer nästa säsong att representera Mora.

Och du började naturligtvis också din karriär i Lejonet?
- Ja, vi hade ett kanonlag med spelare födda 1990 och Jonas Molin som tränare. Vi vann nästan allt vi ställde upp i! När jag var elva, tolv år slutade jag med fotbollen och det var bara hockey som gällde. Sen lämnade tyvärr många spelare, till förmån för Rögle, Malmö och Helsingborg. Själv följde jag brorsans exempel och gick till Redhawks.

"Vi var i Malmö
sex dagar i veckan"

Och då fick farsan börja skjutsa dig till Malmö?
- Ja, visserligen samåkte vi lite tillsammans med några andra, men farsan fick köra mycket. Vi var i Malmö sex dagar i veckan. Det blev två år i J-laget där.

Nästa steg var Värmland och Färjestad?
- Just det, hockeygymnasiet där, liksom Martin gjort före mig. Det hade alltid varit en dröm för oss att spela i FBK, vi har ju mycket släkt uppe i Karlstad.

Ingen hemlängtan för en ung påg, då?
- Nej. Jag bodde i egen lägenhet direkt, visserligen granne med brorsan. Man kom fort in i det. Och så var det ett gäng skitbra killar där och träning två gånger om dagen, så det var inga problem.

När vi kollade upp dig lite såg vi att du representerat Skåre BK också, är det något farmarlag?
- Ungefär, de spelar i Division I, i samma hall som Färjestad. Det finns ett samarbetsavtal som gör att man kan gå fram och tillbaka mellan Skåre och Färjestads J-lag. Jag skulle egentligen spelat med dem förra säsongen för att få prova A-lagsspel, men det blev FBK i stället.

"Det var en upplevelse,
något av det roligaste
jag varit med om"

Hur blev det så?
- Jag gjorde några träningsmatcher för Färjestad på försäsongen och det gick jättebra. På väg hem från Linköping efter tredje matchen sa tränaren till mig: ”Du kan hänga upp dina grejor hos oss nu!”. Men det är många matcher i Elitserien, det gäller att kunna spela på topp oftare. Men jag är skitnöjd – jag har fått spela i Sveriges bästa lag.

Och så blev det Tre Kronor och JVM-silver på det…
- Ja, herregud. Det var ju synd att det bara blev silver till slut, men… Det var en upplevelse, något av det roligaste jag varit med om. Spela med killar som alla VERKLIGEN vill komma någonstans, och så final mot Kanada inför 20 000 på läktarna… Man kunde inte höra vad killen bredvid en på bänken sa! Men vi kanske får en revansch-chans i år, vi kan nog få ihop ett riktigt farligt lag då. Det är bara att hoppas att man tar sig dit.

"Det var mäktigt"

Det blir nog bra med det, Marcus. Och nu är du alltså ”draftad” av Washington Capitals?
- Ja, jag fattar nog inte hur stort det är? Draften ägde rum i Montreal, i NHL:s största arena och det satt 13 – 14 000 människor på läktarna och följde arrangemanget som varade timme efter timme. Vi som skulle draftas satt längst ner på ena läktaren och fick gå upp på en scen när våra namn ropades ut. Det var mäktigt.

Och så lade Washington Capitals vantarna på dig, och du är den ende skåningen förutom Kenny Jönsson som blivit vald i första rundan, men vad betyder det egentligen att du tillhör dem nu?
- Capitals har rättigheterna till mig de kommande två åren, blir det något NHL-spel inom den tiden så blir det för dem och inga andra. Jag har kontrakt med Färjestad i två år till, om Washington vill ha över mig så får de skriva kontrakt med mig, antagligen mot slutet av den tvåårsperioden. Det är härligt att Washington vill ha mig – det har de ju visat – men jag får ta det som det kommer, måste fortsätta att utvecklas i spelet här hemma.

Var växte du upp?
- Här i Tornet, i huset där vi sitter nu. Och på landhockeyplanen utanför!

Har du pallat äpplen på Larvi?
- Nä, det var nog inte min grej.

Vad gillar du för musik?
- Blandat, får jag nog säga.

Filmer, då?
- Mest komedier.

Vilket käk tvingar du morsan att laga till dig nu när du är hemma och hälsar på?
- Det blir mycket grillat i sommar!

Har du något länk-tips?
- Nä, jag håller inte på så mycket med sånt.

Har du någon ovana?
- Ja, att äta på restaurang!

Enligt fotografen så har Landskrona blivit ett starkt Färjestad-fäste bland stadens småkillar, är det ditt och släktens ”fel”?

(Marcus ler lite halvblygt)
– Näääe… svårt att säga om det är vi som har frälst dem.          

Zoegas eller Löfbergs Lila?
- Jag dricker inte kaffe! Får väl säga Löfbergs, då…

Du är center, hur ser du på den rollen och har den inte blivit mycket mer defensiv med tiden?
- Det finns både och, centrar som är väldigt offensiva och väldigt defensiva. Jag själv är en tvåvägs-spelare som kombinerar båda rollerna. Men det är hockeyn över lag som blivit mera defensiv i Sverige, tror jag.

Kan du spela i andra positioner?
-  Det händer att man får flytta ut på en kant ibland. Vi har gott om centrar i Färjestad.

Och om det är massor av skador på backsidan?
- Så blir det nog inte jag som flyttas ner där!

Om och när du nu hamnar i Washington så kommer du ju att befinna dig i världens absoluta maktcentrum. Huvudstaden i världens enda supermakt, president Obama och så vidare! Har du hunnit fundera något över det?
- Jag har nog inte hunnit tänka så långt. Att Han också bor där och så…jaae… Men det verkar vara en grymt fin stad i varje fall, jag har fått en city-guide av dom där borta!

Du är väldigt ung, har ”alltid” spelat ishockey och har kommit väldigt långt. Det som måste ha börjat som en lek har blivit allvar – när började du känna att hockeyn var ett jobb?
- När jag skrev kontrakt med Färjestad. Jag är som sagt glad att jag kommit så långt, men jag kan inte nöja mig med detta. Och det har verkligen krävts att man lägger ner ett jävla jobb.

På tal om jobb – har du provat på ett ”riktigt” sådant?
-  Faktiskt aldrig, inga sommarjobb eller så. Det har bara varit hockey och ingen tid över till något annat.

"Med alla träningsmatcher spelade jag nog 100!"

Du spelade 70-75 matcher förra året, hur mycket orkar kroppen egentligen?
- Med alla träningsmatcher spelade jag nog 100! Men det är inga problem, man bygger upp sig rejält under sommaren då man kör hårt två gånger om dagen. Sen är ju matcherna hur roliga som helst. Det sitter 6 – 7000 på läktarna och följer oss varje kväll.

Men bortamatch mot Timrå en tisdagkväll… ?
-  Jag tycker det är jätteroligt!

Kollar du ditt betyg i kvällstidningarna dagen efter?
- Köper aldrig en tidning och kollar det väldigt sällan.

Vilket är ditt största idrottsögonblick hittills?
- När jag vann SM-guld med Färjestad.

Är du yngst i laget, förresten?
- Ja det är jag. Kanske så kommer det upp en annan kille som är född –90 denna säsongen. Hoppas det.

Hur ”utsatt” är man som minstingen i gänget i omklädningsrummet?
-  Någon gång innebär det väl att man får plocka upp puckarna efter träningen och så. Vad gäller practical jokes så är nästan alla lika utsatta, raklödder här och där och så´n skit. Lite mer får man kanske ta, det kan hända allt möjligt.

Vem i laget är ”untouchable” – han som man inte håller på med?
- Jörgen Jönsson. Men i och för sig, han skulle säkert bara ha skrattat om man vågat sig på något. Det är en skitbra kille.

Hur ser sommaren ut för dig?
- Det är ju tung sommarträning med styrka och kondition två gånger om dagen i fyra veckor. Det är jobbigt men det är värt det. Jag åker hem till Karlstad efter helgen och sen så börjar vi träna med laget igen. Ny elitseriesäsong i höst och så hoppas jag att det blir JVM i Kanada runt jul och att vi kan ge dem en omgång på deras hemmaplan, tänker jag.

Vad gör du om tio år, Marcus?
- Spelar hockey förhoppningsvis!

Innan vi lämnar denne mycket ödmjuke, mogne och eftertänksamme superstar-yngling (som hunnit med att utveckla en underlig dialektbrytning) så tussar vi naturligtvis ihop honom med ”elake” storebrorsan och utrustar kombatanterna med hockeyklubbor på platsen där allting började. ”Käppa-krig” i Landskrona, på asfalt, en stekhet dag i början av juli. Någonting säger oss att det inte är sista gången vi har med Marcus att göra.