Enligt schlageroraklet Lars Gustavsson i Örebro var du riktigt stor på 60-talet. Då vi är födda i mitten av detta decennium är det dåligt med egna minnen från den tiden – även om vi naturligtvis inte har någon anledning att betvivla hans uppgifter. Men låt oss börja ännu längre tillbaka, kan du berätta lite om din uppväxt?

"Kanske var där två stycken från Lyckan också"

- Vi växte upp i ”Barnrika”, vid Vallgatan/Artillerigatan. Jag tror att familjer med mindre än fem barn inte fick bo där och att det rörde sig om 90 ungar totalt i huset. När vi var på koloni i Bjärnum så låg vi på kvällarna och sa: ”Nu ska vi alla tala om var vi bor!”. Och då var det ju Artillerigatan 15 A, 15 B, 15 A, 15 B… Kanske var där två stycken från Lyckan också. Men en sådan uppväxt skulle jag önska att fler hade fått! Man var aldrig ensam och vi passade varandra. Vi var nio syskon i min familj, och vi lekte alltid. Vi var i Granet och lekte ”gömme” och gjorde djur av kastanjer Mor och far var egentligen statare och när de flyttade in till stan började far jobba på Supra och mor diskade på Bristol och så där. På höstarna var mor också ute på fälten och tog upp betor, och så vävde hon mattor. Det fick jag också prova på – åh, det tyckte jag var roligt! Jag är egentligen född i Thulinahuset, men där var för kallt så mina föräldrar fick lägenheten i Barnrika. Det var tre rum där, men så kom det ju två barn till efter mig… Alla var lika fattiga i barnrikehuset, men vi var ju aldrig fattigare än att det fanns mat på bordet. Även far lagade mat – oh, han var så snäll, ”Moffe” – ärtsoppa och rotmos och stuvade makaroner och bruna bönor…

"Arne Bertini
och Kalle Slägga,
minns ni dem?"

Var det mycket sång och musik i hemmet?
- Min bror Sven klinkade lite gitarr och fick mig att upptäcka Evert Taube när han sjöng ”Eldarevalsen”. Och så sjöng vi på jularna – mor och far var lite halvreligiösa – det var så vackert och stämningsfullt med alla julpsalmerna. Jo, alla sjöng därhemma. Min storasyster Brita var med i en lokal revy tillsammans med Arne Bertini och Kalle Slägga, minns ni dem?

Tyvärr inte…
- Jo men då gick i alla fall Siw och jag dit, till Folkets hus, och sa: ”Vi är Britas systrar”. Och så tog vi oss in och satte oss längst fram och tittade, vi var väl 10-12 år gamla då.

Hur kom din egen musikaliska karriär igång?
- Siw började sjunga i olika lokala band och jag kom med i John Strands orkester, då var jag kanske 17. Sen var jag med i en tävling uppe i Stockholm, vem som anmälde mig vet jag inte. Jag kom i alla fall tvåa där, och sen rullade det på.

Behövde du flytta då?
-  Ja, så småningom flyttade jag till Stockholm. Torsten Adenby blev någon sorts manager åt mig och fixade olika jobb. Men något annat fixade han inte. Det blev hur som helst många jobb – jag minns en midsommar då vi var i Dalarna och hade tre spelningar, det blev nästan för bra! Enda gången jag träffade på Siw under turné var när vi samtidigt spelade i Gävle och Furuvik. Men den gången hade jag större publik än hon!

Nu befinner vi oss på 60-talet, eller hur?
- Ja man kan väl säga att karriären höll på hela 60-talet. Jag släppte skivor under elva år och bodde lika lång tid i Stockholm. Och en period spelade jag revy i Malmö med Siw och Katie Rolfsen, under den tiden bodde vi i Malmö. Det var roligt! Det var lite sketcher och så där.

Skådespeleri, alltså?
- Nääe, det var mest lite sång och skoj och bus. När vi spelade in ”Körslaget” för inte så länge sen så hade vi audition på Slottet. ”Kan du inte hitta på något roligt bus när du går in till Siwan?”, frågade de mig då. Så jag gjorde ett nummer från den revyn och kom in som en riktig ”lantis”. ”Kom du ihåg den??!!”, ropade Siw.

"...jag har tydligen spelat
in två låtar på spanska
fick jag reda på..."

Inte ”Big in Japan”, men väl ”Stor i Tyskland” har du väl också varit?
- Ja, det var med singeln ”Bobbys Girl”. Jag och Torsten Adenby for ner dit och jag fick en tysk text i näven – men jag visste ju inte vad jag sjöng! Siw ringde efteråt och sa: ”Fy fasen vad bra!” Det var samma med spanskan, jag har tydligen spelat in två låtar på spanska fick jag reda på. Det är en kille i Malmö som har skivan. Men i Tyskland var man stjärna, och det var ju inte jag van vid. Jag sparkade av mig de högklackade när vi var i studion, men så skulle man ju inte göra när man var stjärna…

Något annat kul som hände i Tyskland?
- Jag var ute på en fjortondagars turné, tillsammans med tonårsidolen Fabian och alla möjliga andra konstiga människor. När jag kom hem så sa jag till en man som stod framför mig i gaten på flygplatsen: ”Kan inte jag få prata med dig lite? Jag har inte pratat svenska på fjorton dagar!”

Var det ett vilt turnéliv?
- Ha! I Norge var jag på turné med Dizzie Tunes och de var ena riktiga galningar, så roliga att det inte var klokt! Trummisen var till exempel helt vansinnig, han kunde resa sig upp när vi spelade och börja skrika och gala. Och pianisten också. De två ihopa och man höll på att dö av garv.

Du måste ha spelat på en del konstiga platser också?
- Det var allt ifrån stora fina scener med bra anläggningar, till ”ludor” eller cirkusvagnar där man fick klä om bakom ett skynke. Men det var alltid lika spännande att se vart vi skulle hamna. ”Finns det något piano?”, och så vidare.

"30 000 personer
en gång i Östberlin..."

Vad är den största publik du uppträtt inför?
- Ska jag berätta det? 30 000 personer en gång i Östberlin när jag var där med min trio. Där fanns väl en riktig törst efter underhållning på den tiden. Och man fick hur mycket pengar som helst – men det fanns ju inget att köpa där! Och inte fick man ta med sig pengarna ur landet heller.

Åter till barndomen för ett ögonblick – vilken skola gick du i?
- Först Tuppa- och sen Albano. Och så gick vi och åt på Värnaskolan, och där var det strängt må ni tro! Pojkarna satt på ena sidan och flickorna på den andra, och pratade man för mycket fick man ingen efterrätt. Men jag glömmer aldrig deras kålpudding – oh, vad gott!!! Och de bestämda tanterna slog sleven i bestickskålen så att det dånade om det pratades för mycket.

Ojdå, hur klarade du dig där?
- Jodå, ganska bra, men en gång kunde jag inte äta upp saftkrämen som det var klumpar i. Då fick jag sitta kvar där och jag svalde och svalde… Jag har inte ätit sådan sen dess.

Efter elva år i huvudstaden längtade du hem till Landskrona?
-  Ja, det gjorde jag. Min son Anders var nio år då vi flyttade ner och jag jobbade på IBM i Stockholm vid den tiden. Jag var här nere under påsken för att min far var sjuk, jag träffade alla syskonen och tänkte: ”vad fan gör jag i Stockholm?”. Det kan bli väldigt ensamt där uppe. Här i Landskrona kan det knacka på dörren, ju! Jag saknade gemenskapen här i stan. Och jag pratar med alla! Många ”svaga” personer, a-lagare och annat till exempel, är ju ofta väldigt hjärtegoda människor. Kommer ni ihåg ”Muncken” Rosenschöld? Han kunde prata med alla, och alla är vi människor! Däremot kan jag få tunghäfta när jag träffar personer som tror sig vara förmer än andra. Jag är så vanlig! Det var kanske därför jag inte kom längre? I alla fall så köpte jag en lägenhet på Löpargatan, per telefon, året 1972 och flyttade ”him” igen.

”Nästa Teckomatorp”,
hade de sagt på tåget
och han förstod ju inte
vad de sa!

Hur fann sig din make tillrätta i småstaden?
- Jo, han tyckte att det var mysigt. Han hade det lite svårare i början kanske, när han kom med tåget och det ösregnade. Jag var lite sen att möta honom och han stod där på den tomma perrongen som en våt hund. ”Nästa Teckomatorp”, hade de sagt på tåget och han förstod ju inte vad de sa! Men Landskrona är ”hemma” för honom också numera, även om han gillar att åka upp till Stockholm och bli nostalgisk i ett par dagar. Det händer att vi hälsar på Siw. Det är kul, då brukar det bli en tur i Östermalmshallen.

Och i Landskrona bor du numera på Öster, hur är det?
-  Vi har bott här sedan augusti och innan dess kände jag egentligen inte till Öster. Vi har flyttat mycket, bodde bland annat på Vattenverksallén här i närheten när vi fick tips om denna bostaden. Men det är nära till stan och lugnt och skönt här. Men visst, Väster – där jag är uppvuxen – var något speciellt. När vi bodde på Storgatan höll jag på att bli tosig på alla bussarna som körde där, man borde ha räknat dem.

”Jag kan väl inte lämna
allting här, parkera den själv”

Vad gjorde du på IBM när du jobbade där?
- Jag ville inte sjunga mer och så var det en kille som sa: ”Du kan inte sitta här och trada, du måste komma ut”. Så vi ringde på en annons om ett jobb i DN, och så fick jag jobbet i personalmatsalen på IBM.  Det var roligt, jag gick runt med kaffevagnen på alla våningarna också och snackade med alla människor. Sen ville de ha mig till vaktmästeriet och då skulle jag få dubbel lön. Det slutade med att jag stod ute i receptionen. Då kom en dag PG Gyllenhammar intravande och slängde upp sina bilnycklar på disken. ”Kan du parkera min bil?”, undrade han. ”Jag kan väl inte lämna allting här, parkera den själv”, svarade jag. Men han bad om ursäkt senare.

Hur pass engagerad är du i kören Fröjdarna på Fröjdenborgs dagcentral?
- Där är jag mycket engagerad. Dom säger att jag är ledare! Jag är yngst i det gänget men har väl mest erfarenhet av gamet. Men folk blir så glada och det är så roligt! Ibland får vi inte sluta; ”har ni inte fler bitar?”, undrar man då. Men det är roligt när alla är så positiva.

Har du några dolda talanger?
- Jag gillar naturen. Och trädgårdsskötsel, som jag har lärt mig lite mer om.

"Dom tror att man är rena stenåldern!"

Hur är det avslutningsvis med det musikaliska arvet efter dig?
- Min son Anders är musikalisk och spelar ju. Och Tompas tös Alice har en väldigt fin röst. Jag har sju barnbarn och när de är här så spelar de ju ibland musik i telefonen. ”Känner du igen den här låten, farmor?” Ja, det är Erik Grönvall. Dom tror att man är rena stenåldern! Men jag är så nöjd med hur jag har det med allting.