|
Kitte Malmsten
"Jag var rännstensungarnas ledare"
Till alla er som tvivlat och fruktat det värsta kan vi bara säga: förtvivla icke - ”Profilen” är tillbaka!
Efter att i våras ha tagit oss an sönerna boxar-Per och basist-Rickard är det nu dags att söka sig till själva päronträdet.
Mr Christer ”Kitte” Malmsten himself tar emot på terassen i Rustningshamn framför en vidunderlig sundsutsikt. Gitarren åker fram (vi noterar att den har hela fem strängar den här gången) och en obetalbar låt om den egna skoltiden framförs.
Tärningen är kastad, den kommande intervju-happeningen kommer att breda ut sig över många förmiddagstimmar, och vi som var med kommer aldrig att glömma den…
Kan du berätta lite om din uppväxt?
- Min far var från Borstahusen men själv växte jag upp på Stormgatan 12. Sen flyttade vi till kvarteret Sjömannen, där jag var ”rännstensungarnas ledare” enligt Kalle Berggren. Men i själva verket så bodde jag nog på Exan, det spelades nämligen fotboll från morgon till kväll. Spelade bland annat med Jerry Rosengren och Claes Cronqvist, men jag löste aldrig medlemsavgift i någon klubb eller sådär, jag ville hellre köpa en glass för pengarna. Vi hade ett eget lag som spelade mot Gripen, Hamnagänget och så vidare. När jag så var femton så fick jag provspela för BoIS som på den tiden hade HP och grabbarna med i laget. Men det blev inte mer med det, jag var en exceptionell talang men ingen lagspelare. Mina söner Per och Johan samt tvillingarna Fredrik och Daniel har ärvt mina fotbollsgener, plus att de fått en massa uppmuntran.
- Jag spelade ishockey också. Lilja sa om mig att hade jag bara kunnat åka skridskor så hade jag spelat i NHL! Vi hade ett hockeylag som hette Luton; jag spelade en match där men först glömde jag att ta av skridskoskydden och sen blev jag utvisad tre gånger.
Blev det bara en match?
- Ja, eller två; den första och sista!
Herregud… Hur var nu det här med lumpen?
- Jag mönstrade på Folkets Hus och sa att jag ville till flottan. ”Kan du simma?”, frågade de då. ”Finns det inga båtar?”, svarade jag. Men jag kom i alla fall till Karlskrona, och var där några dagar innan jag fick frisedel.
"....för att värma upp
åt The Beatles."
Hur kom musiken in i ditt liv?
- 1955 såg jag ”Vänd dem inte ryggen” på bio och året efter kom ”Jailhouse Rock” med Elvis Presley. Där började allt! Jag köpte en gitarr och spelade luftgitarr framför spegeln i tre år. Så småningom lärde jag mig spela, lärde Wolmer Sörensen ett ackord också – men det har jag aldrig fått tillbaka! 1963 började vi framträda med Salle & The Greenfathers, vi kunde bara tre låtar så vi fick ju köra med dubbla solon för att dryga ut, men det gick bra. Så bra att när vi spelade tillsammans med Lollipops i Lund fick vi ett erbjudande att följa med dessa till Stockholm för att värma upp åt The Beatles. Detta var innan Beatles slagit igenom på riktigt allvar, och vi åkte upp, men det blev aldrig så att vi fick agera riktigt förband åt dem. Men vi fick åtminstone sitta med i logen.
Det finns ju så oerhört många historier om er… Hur var det till exempel den gången ni lurade ner fotografer och journalister till färjan, sa att ni skulle lira på ”The Cavern” i Liverpool, men hoppade av båten när pressen gett sig iväg?
- Vi hade sagt till Bertil Persson att komma ner, färjan skulle gå halv två och vi stod där uppklädda. En av oss hoppade av båten för han skulle till skiftet på Parajett, men vi andra åkte in till en skivstudio i Ballerup. Ni skulle ha sett hur där såg ut; ett munspel på bordet och en fiol på väggen, någon gammal Tandbergare… Vi kunde ha skrivit ett kontrakt där, vi kunde ju våra tre låtar, men vi var tvungna att deponera pengar i så fall. Och han som jobbade på Parajett hade ju inte fått lön än så…
I stället för att åka hem med ett guld-kontrakt så åkte vi hem med fyra kilo margarin och vars en stark ost.
Var ni mods?
- Va? Vi gillade Fats Domino och Elvis. Och The Shadows – ett tag kallade vi oss ”Skuggorna”, sen blev det ju Beatles och Stones också.
Kan man inte få något rakt svar? Vad har du trixat till?
- Åttatusen ungefär. Och av dem var det tretusen på skallen. Jag har trixat lika långt som Olof Mellberg inte kan trixa!
Vågar man fråga om när ni spelade tillsammans med Cornelis Vreeswijk?
- Det var på Landskronas festivalområde, Pekka Langer kom åkande i häst och vagn. Någon sa ”fråga den där tjocke killen om vi får låna hans luta”. Det var Cornelis. Det här hände 1964, på ”Sommartoppen”.
Du och din fru har sju barn; du har aldrig funderat på att göra en Anna Wahlgren – det vill säga skriva en bok om barnuppfostran och kanske relationer i största allmänhet?
- Jag är den ende outbildade förskoleläraren, har haft hand om sju barn men saknar utbildning för det! Dock lärde jag mig aldrig att blanda saft.
Men du lär vara en jäkel på Bullens pilsnerkorv?
- Den är jag nog bäst på! Vi har som tradition att äta Bullens korv framför tv-utsändningen av Nobelfesten, jag är ju moralisk anarkist. Glöm förresten inte att skriva att min fru och mina barn är mina allra bästa vänner.
"Har jag förresten berättat när jag blev haffad av Interpol?"
Det gör vi gärna, Kitte. Du lär ha drivit fritidsgård på diverse underliga ställen i stan?
- Ja, vi jobbade på något som kallades ”Byggleken”, det var de tre musketörerna – Kenneth Håkansson, Kalle Berggren och jag. Jag har ju god hand med ungarna, är flexibel rent mentalt. Någon gång satte de fyr på kojorna som vi byggt tillsammans, och då vill ju många säga ”rött kort” direkt. Men jag sa ”gult kort”. Har jag förresten berättat när jag blev haffad av Interpol?
Va?
-Jag läste i Lund på den tiden och så jobbade jag på varvet på nätterna, som någon slags vakt, tjänade väl tio kronor i timmen. Där låg i varje fall en Ghorton-båt som snart skulle vara klar och jag fick för mig att bjuda hem några av sjöbusarna på fest hos oss på Löpargatan. Jag smög mig ut från varvsområdet liggande i en taxi, och vi åkte hem till mig. Det var bara det att jag hade nycklarna till ett kassaskåp i fickan! Och så hade Ingela fått tag på en restresa till Rom, planet skulle gå från Kastrup klockan nio nästa morgon. Så på morgonen tog vi oss dit med snabba ryck, hon och jag och vår son Per som då var elva månader gammal. Vi hade inte ordnat med något pass till honom, så på flygplatsen köpte jag en boll och rullade in den under skranket och sa ”Spring och hämta bollen, Per”. Han sprang efter och kom igenom kontrollen på så sätt. När vi landat i Rom kom fyra killar fram till oss och tog tag i mina armar, det var Interpol! När jag inte dykt upp på varvet hade de ringt min mor som berättat att vi åkt iväg till Italien. Jag hade ju fortfarande kassaskåpsnyckeln i fickan och i skåpet låg 350 000 kronor som skulle vara till avlöningar och annat! När jag var borta och nyckeln också, så trodde någon naturligtvis att jag sjappat med alla stålarna.
"Jag hann med
elva timmar på Mallorca"
- En annan gång var Ingela på Mallorca med några av barnen, medan jag var hemma med tvillingarna. På lördagkvällen bad jag min mor passa dessa medan jag ”skulle köpa Kvällsposten nere på Bertils”. Jag tog mig i stället till Kastrup och flög ner till Mallis, hittade hotellet där frugan bodde, tog mig ett sent dopp i Medelhavet och dök sedan upp och överraskade henne. Det är jag som uppfunnit ”the practical joke”! De säger förresten att en vecka på charter-orten är för lite och fjorton dar för länge. Jag hann med elva timmar på Mallorca – och det är också för lite!
Du påminner ju om en karaktär i en Sture Dahlström-bok! Har du läst honom förresten?
- Menar du det? Nä, men jag läste en bok med ett fruktansvärt tragiskt slut för en tid sedan. Det var min bankbok!
Du lär ha råkat ut för FBI också?
- Det var när jag var på studieresa i Washington. Vi var utanför Vita Huset, detta var under Reagan-administrationen och jag tyckte mig kunna se Nancy i ett fönster. Jag tyckte det var dags för ett practical joke och hoppade över staketet. Fyra agenter kastade sig omedelbart över mig, brottade ner mig och sa sen: ”Var glad att du är en idiot, för annars hade vi skjutit dig!”.
- Jag var i USA för att skriva om det oprovocerade våldet i New York och Washington. Kalle Berggren hade tipsat mig om att söka upp skådespelerskan Viveca Lindfors som hade blivit rånad på självaste Broadway. Jag ringde upp henne och tog en taxi till någon adress som hon angett för ett möte. Men när jag inte kom från ”Se & Hör”, utan presenterade mig som sociolog så backade hon och ville inte medverka. Men hon sa att hon ville presentera mig för en kollega och nästa dag träffades vi utanför en teater på 37:e gatan. ”Köpmannen i Venedig” spelades där och Shylock själv kom gående på trottoaren, tillsammans med en livvakt och en producent. Det var Dustin Hoffman! Jag bodde hemma hos honom över natten och han var en mycket karismatisk person. Det hände en del roliga grejer, men man måste nog vara Landskronabo, och helst också ha kuggat första terminen på Komvux, för att skratta åt dem!
Platsen där ert hus ligger måste vara det bästa läget i hela kommunen. Hur hamnade ni här?
- Vi bad en bön och två timmar senare ringde man och sa att vi kunde flytta in! Det bodde en socialläkare här tidigare, jag och Ingela hade ju varit här och badat och var intresserade av huset som är K-märkt. Nu har vi hyrt det i trettio år.
Hur gick det till när ni gick med i mormonkyrkan?
- Vi bodde på Löpargatan och en dag kom två missionärer och knackade på. ”Det är två killar från Electrolux här”, sa jag till Ingela, ”de ska sälja dammsugare”. Vi pratade väl i fem minuter och sen fick den ene låna gitarren. Men de kom tillbaka nästa dag och började undervisa oss. Så småningom gick vi med i kyrkan. Först trodde vi att det skulle vara omöjligt: vi var ju tvungna att gifta oss, sluta röka, dricka alkohol och kaffe. Men vi gjorde det och döpte oss i havet här utanför.
"kapitalismen har misslyckats socialt, och socialismen har misslyckats kapitalt!"
Du har tidigare berättat om din arbetarklassuppväxt och att din fru tillhörde FNL-grupperna då det begav sig, det måste väl ha blivit någon konflikt mellan socialismen och den kristna tron?
-
Min far var fackföreningsordförande och gick främst i Första maj-tåget och jag hade en väldigt fin uppväxt, men jag säger som såhär: kapitalismen har misslyckats socialt, och socialismen har misslyckats kapitalt!
Tycker du annars att du har fått komma till tals och säga det du vill, Kitte? (Intervjuaren har under förmiddagen kämpat hårt för att få några sylar i vädret.)
- Jag skrev uppsatser om kurdiska PKK och den terror-stämpeln som de fick, då låg det killar här i backarna och spanade på oss, Ingela trodde de var fågelskådare, men så var nog inte fallet. Vår telefon blev också avlyssnad. Jag har också fått en del erbjudanden om att infiltrera olika grupper, det lät kanske lite spännande men någon måtta får det ju vara.
- Vad gäller mina söner och tidigare Direkten-profiler så måste jag säga att när Rickard är hemma så vågar jag knappt röra instrumenten, inte stämma basen en gång, han är otrolig. Vad gäller Per så har han fått talanger utöver det vanliga, både som boxare och fotbollspelare, och det är inte alltid så lätt. Men mina barn är mina bästa vänner!
- Visste ni förresten att det krävs en viss Liszt för att fånga rätt Moz-art med Beet-håven?!!!
Avslutningsvis, vem hade du gärna sett som profil här på Direkten?
- Hon den nya ministern i Borstahusen eller varför inte Mats Karlsson eller Dino Giribaldi.
Tyvärr missade vi att fråga om den gången då Kitte skulle tanka mopeden och hamnade i Italien, eller när han målade om väggarna hemma med svart färg runt tavlorna, konstaterar vi då vi något omtumlade ger oss av hemåt över de vindlande backarna. Kanske får vi tillfälle att att träffa honom igen och kanske göra en ny intervju. Något säger oss att det kommer att behövas. Och att det skulle vara roligt!
LEGENDEN KITTE MALMSTEN
|
