Trixa till tusen... Klubbar: Mala IF; Hässleholms IF, Åtvidaberg, FC Den Haag och BoIS. Skonummer: Samma som alla andra fotbollsspelare, 42. Kan trixa till: Idag till 1000 innan jag får kramp. Tidigare var det 5000. Favoritlag: Sedan jag gästade Manchester United för två år sedan så måste jag säga de. Språk: Svenska holländska och engelska.

Fotbollsfamiljen: Spelare från de tre bröderna Augustssons familjer. 1. Anneli Augustsson (Tyringe) 2. Jörgen Augustsson (VM-74) 3. Leif Augustsson ( trogen Hässleholm) 4. Andreas Augustsson (IF Elfsborg) 5. Jakob Augustsson (Ängelholms FF) 6. Bosse Augustsson (Klubblös) 7. Johan Augustsson (IF Lödde) 8. Fredrik Augustsson (tid. Linköping Hockey) 9. Christian Augustsson (ÄFF) 10. Jimmie Augustsson (TFF) 11. Marcus Augustsson (tid. Linköping Hockey) Lagledare: Birgitta Augustsson. Bosse kommentarer: - Min hustru Birgittas pappa har varit med om att bilda fotbollsklubben i Kungsbacka. Han var på sin tid även elitdomare. Hennes bror och hennes söner är också fotbollsspelare, så det är klart att vi kan ha henne som lagledare. - Jörgens söner har spelat en hel del fotboll men det var mest hockey men även golf som gällde för deras del. - Leifs son Jimmy som nu spelar allsvenskt med Trelleborgs FF föddes nästan blind och med två klumpfötter. Han har fått inopererat en konstgjord lins. Det gör att han ser bättre men har svårt att reglera avståndet. Han fick vänt fötterna redan första veckan. Det är otroligt att han idag är utbildad civilingenjör och spelar fotboll på en sådan hög nivå.

Bosse väljer: Abu Dabi - Dubai Ajax - PSV BoIS - ÅFF MFF - HIF Vår/höst - Höst/vår

Sagt om Bo: - Bo är en fantastisk spelare. När vi har bollen i vårt lag känns det som att vi är tolv spelare. Men när motståndaren har bollen känns det som vi är tio. Jag skulle gärna vilja att det blev elva mot elva. Tränaren i FC Den Haag - Sparkar någon på Jörgen, skriker Bosse aj. Björn Barsby, lagledare i BoIS på 70-talet.

Bo Augustsson
"Visst drömmer jag om fotboll. Ibland till och med mardrömmar"

Tillsammans med bröderna Leif och Jörgen röjde Bosse Augustsson en bit mark i skogen, strax utanför föräldrahemmet i Mala, lite norr om Hässleholm. Där anlade brödratrion en fotbollsplan.
- Dit gick jag ofta, minns Bosse och man skulle kunna säga att detta var början på ett liv i fotbollens tjänst.
För även om Bosse Augustsson under en period arbetat som lärare så är det fotboll han ägnat sitt liv åt, med en efter skandinaviska mått mätt, manisk kärlek till sporten.
- Visst drömmer jag om fotboll. Ibland till och med mardrömmar, säger Bosse där vi sitter i hans och hustrun Birgittas trevliga lägenhet på Nyhamn.

Bosse Augustsson är gästvänlig och inte minst, särdeles öppenhjärtig. Anekdoterna går in i varandra, tidslinjen hoppar, liksom de otaliga och exotiska platserna han varit på i fotbollens tjänst. Samtalet berör även en hård uppväxt och en avhoppad skolgång.

När vi träffas är han just hemkommen efter en intensiv långweekend i Holland. Han lyckades lura snökaoset med några timmar och kom iväg till Amsterdam i torsdags. Såg ett par ligamatcher, ett flertal ungdomsmatcher, ett par träningar och inte minst träffade han gamle kompisen, den legendariske tränaren Wiel Coerver.

Men låt oss börja med en tillbakablick.
Redan på hösten 1967 flyttade Bosse Augustsson som 17-åring från Hässleholm till Åtvidabergs FF. Ett stort steg för en tonåring som aldrig tidigare varit utanför Skånes gränser. Bruksortslaget hade tagit steget upp i allsvenskan och på Annandag påsk, 1968, sprang Bosse Augustsson för första gången in i den blåvita startelvan som förövrigt var med och invigde den nybyggda Värendsvallen i Växjö.
- Öster var då också nykomlingar i allsvenskan. De var verkligen hela Smålands angelägenhet på den tiden. Publiken på de fullsatta läktarna fick se hemmalaget vinna med 3-2 och jag minns att dåtidens Lasse Granqvist , det vill säga Lennart Hyland, sågade oss rejält i Sportradion, säger Bosse som alltså fortfarande har den egna debuten i färskt minne.
Nu var Öster riktigt bra och vann serien som nykomling och ÅFF repade mod och slutade premiäråret femma. Bosse skulle sen vara med om att själv bärga såväl brons- silver som guldmedaljer.
- Dessutom blev jag cupmästare två gånger. Spelarna i Åtvidaberg var på den tiden de mest välbetalda i svenskfotboll.
- Det var en bra period i livet. Betänk att jag anlänt med två väskor och trehundra kronor på fickan. Det var allt jag ägde. Jag fick flytta in 25 meter från hörnflaggan på Kopparvallen i ett rum hos ordföranden på Kvarngatan. Officiellt jobbade jag på arkivet på Facit, åtminstone betalade dom vår lön, säger Bosse och ler åt minnena.
- Vi fick sedan matchpremier från klubben. Dessutom läste jag på gymnasiet i Linköping under tiden. Så mycket nytta gjorde jag nog inte på Facit.

Bosse blev i det närmaste bofast i det klassiska 70-talslaget.
- Men när Ralf Edström kom från Degerfors blev jag faktiskt petad under en period, minns han men tillvaron på bänken blev kortvarig och snart gick ryktet om den tekniske mittfältaren på östgötaslätten och flytten till proffslivet i Holland ett faktum. Bosse hamnade i FC Den Haag.
- Det var inte alltid en dans på rosor. Som utlänning gällde det att hela tiden bevisa att man var värd sitt lönekuvert. Det fanns ett utlänningshat om man inte presterade bättre än de inhemska spelarna. Vissa spelare var direkt svinaktiga. Saken blev ju inte bättre av att man inte kunde språket eller att tränaren inte kunde engelska.

Bosse återvände till Åtvidaberg. Framgångar skördades i form av både serie- som cupguld. Motgångar fanns också. 1974 i en match mot BoIS på Landskrona IP skadade Bosse sitt knä i en duell med Claes Cronqvist. Bosse tvingades till sin första längre vila från fotbollen. Trots incidenten var det i just BoIS som Bosse skulle avsluta sin aktiva karriär.

På 80-talet var BoIS a-lag på dekis och inte mycket fanns att hämta ur ungdomsverksamheten.
- På den tiden kan man lugnt säga att vi inte var i topp. Vi var långt ifrån etta i stan, säger dagens ungdomsansvarige Bernt "Linkan" Lindgren som hade träffat Bosse då han tränade hans son Johan i ishockey. Bosse fann att "Linkans" metoder inom hockeyträningen skulle kunna gå att överföra till fotbollen. Klart att grabbarna ska ha vars en boll när de tränar. "Linkan" spelade också fotboll och var stans mest tekniske mittback. Något Bosse, som tränade Dösjebro, insåg när han ställdes mot BK Fram. De båda fann varandra och när man dessutom hade söner i samma ålder, var det inte långt borta att bli kompanjoner som knattetränare i BoIS.
- Vi skrek dribbla, när andra sa passa, minns Linkan och de båda ledarna nästintill idiotförklarades av sin omgivning.

För BoIS del var detta startskottet på det som idag är en av landets mest omtalade ungdomsavdelningar, för Bosse början på en tränarkarriär. En tränarkarriär som hittills tagit honom till Malmö FF (där han var med och utvecklade den gyllene Thern-generationen), Feyenoord, HIF, Hässleholm, Luleå, Bunkeflo men även som ungdomslandslagstränare i Qatar och två klubbar i Förenade Arabemiraten. Senast tränade han norska Sandefjord men är nu fri och söker ny arbetsgivare.
- I sommar kommer jag att resa till USA och träna ungdomar på en ambulerande fotbollscamp. Det är rätt så många delstater som kommer att avverkas, säger Bosse.

"Du vet fotbollen kommer ofta i femte hand efter, religionen, familjen, bilen och mobiltelefonen"

Minns du din första läderkula?
- Det måste ha varit en med snörning.

Har du någon kontakt med din moderklubb Mala IF?
- Jag åker dit ibland och går i skogen. Men någon kontakt med klubben har jag inte. Lite kul tycker jag det är att döpte sin idrottsplats till "Thurevallen". Namnet är taget efter en fantastisk man som heter Thure Eriksson, som var lagledare och var med och grundade föreningen. När han dog så hade han inga barn utan han testamenterade allt till klubben.

Berätta en anekdot från tiden i Åtvidaberg eller BoIS och den behöver inte vara rumsren.
- Det har jag två av. En från vardera klubb. Den ena värre än den andra. Vi skulle möta Malmö FF den förste maj 1972. Vi sitter på tåget i restaurangvagnen och jag har fått en förfrågan av vänner i Hässleholm om matchbiljetter. Vi har bestämt att de ska komma till stationen och att jag då ska finnas i den sista vagnen. Jag går dit för att lämna biljetterna. Då kopplar dom banne mig av just den vagnen och jag blir kvar på perrongen. Ingen av mina lagkamrater vet att jag är där och kvar på tåget som rullar mot Malmö finns allt, mina skor, min klubbkavaj, min plånbok. Så när alla går av i Malmö, börjar man undra var fan är Bosse Augustsson? Dom trodde jag trillat av tåget. Den andra historien är från när vi var med BoIS i Brasilien 1978. Vi spelade en match inför fullsatta läktare i Campos. Det var en jäkla match. Jag var på dåligt humör, sur och jäklig. Jag fick tidigt ett felaktigt dömt gult kort för en protest då jag först blivit avblåst vid ett inkast. Men det märkliga var alla de urgröpta apelsiner som publiken bombarderade oss med matchen igenom. Fem minuter in i andra halvlek får vi en hörna och då kastade dom naturligtvis apelsinerna mot mig. Då sparkade jag på de jävla skalen och domaren som då stod nära uppfattade det som att jag sparkade apelsinerna mot honom och drog upp det röda kortet. Det är den enda gången jag blev utvisad. Det var förövrigt något jag inte ville berätta för mina barn när de var små. Jag var ju sportsman.

Vilka av killarna från guldåldern har du fortfarande kontakt med?
- Jörgen förstås men även Ralf Edström träffar jag regelbundet. Benno Magnusson också. Jag träffar de som bor kvar i Åtvidaberg, Ulf Blomberg, Lars-Göran Andersson och Janne Olsson samt en del ledare som hänger med än.

Du hamnar sen i Holland. Hur var proffslivet på 70-talet, brudar, droger fotboll?
- Från min sida var det absolut inte brudar och droger. Men det fanns. Det förekom doping, det är jag helt säker på. Vi hade en spelare som var trevlig fram till söndagen, sen blev han alldeles jävlig mot alla, inklusive mig.

Stör det dig att "Åby" inte lätt dig spela i landslaget?
- Jag var med i förtruppen vid två tillfällen. Till VM 1974 i Vässtyskland var jag ju knäskadad så det fanns inget att göra åt det. Jag fanns med i landslagsdiskussionerna men det var otroligt starka och dominanta spelare på mittfältet på den tiden. Vi pratar om Bosse Larsson, Ove Grahn och Örjan Persson, det fanns inte plats helt enkelt. Jörgen fick representera familjen där.

Känner du Johan Cruyff?
- Ja. Jag har träffat honom och spelat mot honom.

. om vi vänt på det och frågat Cruyff om han känner Bosse Augustsson, vad hade han sagt då?
- Han hade säker kommit ihåg mig. Vi träffades även under min tid i Malmö då jag var assistent till Roy Hodgson. Det var förövrigt först då jag bestämde mig på allvar att bli fotbollstränare. Jag hade utbildat mig till lärare och tanken var väl att det skulle bli mitt yrke.

Kombinationen lärare som blir framgångsrik fotbollstränare är inte alldeles ovanlig...
- Ledarskap i förening med in- och utlärning intresserar mig väldiga. Jag kom tidigt i kontakt med Landskronaläraren Jan Nilsson som kom och föreläste vid ett föräldramöte jag hade om bokens och läsandets betydelse. Jag anammade omgående hans idéer. Att läsa på egna villkor, att slippa bli jämförd med andra, att eleven fick göra det han eller hon tyckte om. Att lära språket och grammatiken i läsandet. Jag visste inte hur det skulle gå. Jag fick börja studera läroplanen, vad var tillåtet och inte tillåtet. Alla rättningstecken slopades. Allt fel blev istället bra. Ju mer eleven producerar och konsumerar desto mer upptäckter han själv. Detsamma gäller förövrigt i fotbollsträningen. Tillsammans med Jan och författaren Max Lundgren gav vi oss ut på en föreläsningsturné.

I denna vevan träffar du väl även Wiel Coerver?
- Ja, det stämmer. Vi träffas 1983 och hans idéer var som mina, säger Bosse och berättar forcerat om den legendariske holländaren och hans idéer. Bosse tar fram ett personligt brev han fått från Coerver och börjar läsa innantill samtidigt som han simultantolkar till svenska. Utöver alla idéer om fotbollsträning som nämns i brevet görs det klart att Bosse innehar de skandinaviska rättigheterna till det digra utbildningsmaterial som den nu 83-årige tränaren har tagit fram.
- Jag var nere och hälsade på honom i helgen och omgående så skulle vi spela fotboll i hans hall. Han täckte bollen och ville diskutera olika situationer som kan uppstå. Snart hamnade vi runt ett bord med en massa mynt och här fortsatte han att med hjälp av slantarna förklara en massa övningar han tänkt fram. Det är en fantastisk man. Jag minns också en gång när han samlade ett gäng unga spelare och deras föräldrar och sa, kom hit och träna med mig två gånger om dagen, så gör jag er ekonomiskt oberoende för all framtid. Det var några som vågade.

Du hamnar dessutom i Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten, berätta lite.
- Vid min andra sejour i Abu Dhabi så får jag lägenheten som Wiel Coerver tidigare haft. En natt vaknar jag av att en lång nål från madrassen sticker mig in i benet. Jag blev skogstokig och rev upp hela madrassen. Under madrassen låg det mängder av lappar som Wiel skrivit. Träningsövningar så klart. Sen jobbade jag som assisterande tränare till Olle Nordin men det är en helt annan historia, som vi får ta en annan dag. Men visst är det en annorlunda situation att träna i ett land som Förenade Arabemiraten. Det finns mängder av dråpliga historier men jag kommer att tänka på en gång jag reste med vårt U23-lag till Qatar för att delta i ett stort slutspel. Först började det med att vår målvaktstränare inte fick utresetillstånd, sen var vi sena till flyget. Då ringde man från klubben och fick stoppat planet, som var ett regionalt flyg. Helt otroligt, men det väntade på oss. Väl på plats vägrade våra målvakter komma till träning. En annan gång skulle vår stjärna, arabvärldens största spelare, inte följa med i spelarbussen. Han skulle köra själv, sa han. Du vet fotbollen kommer ofta i femte hand efter, religionen, familjen, bilen och mobiltelefonen. Det slutade med att jag fick köra hans stora röda Mercedes efter bussen.

Orkar du tio frågor som inte har ett med fotboll att göra?
- Jadå, kör på!

Tror du på gud?
- Nja.

Är du fåfäng?
- Ja, det måste jag nog tillstå. Det är ju jäkligt fåfängt att på gymmet och i min ålder snegla på vilken hastighet den yngre killen har på löpbandet sidan om. Samma sak gäller när jag cyklar hem från Jakob i Vallåkra, kommer det en cyklist till så vill jag gärna dra ifrån.

Vilken slipsknut fördrar du?
- Dubbel. Jag knyter slipsknut åt hela familjen.

Hur långt cyklar du i veckan?
- Långt. Jag vet att jag cyklade 1000 mil på ett och ett halvt år. Jag cyklade varje dag i Norge, där körde jag aldrig bil. Jag cyklade massor efter min operation, det var då jag börja räkna hur långt det blev.

Vad sjunger du på en kareokekväll?
- Jag har gått någon musikorienteringskurs på lärarhögskolan. Den sträckte sig till att starta och stänga bandspelaren. Jag skonar min omgivning från att sjunga.

När dansade du senast och med vem?
- Jag dansade med min fru en lördagskväll i Norge i vardagsrummet till radion.

Vilka dolda talanger har du?
- Eftersom jag i det närmaste var ett svart får som inte fullföljde grundskolan utan hoppade av i åttan så kan man väl säga att en dold talang är att jag trots detta blev lärare.

Vad samlar du på?
- Foton och minnen. Det har blivit mer och mer viktigt för mig.

Vad läser du?
- Jag tvingade mina elever att läsa mycket, och så läste jag inget själv. Jag läste i och för sig Never Ending Story för mina elever. Det är den största bok jag någonsin sett. Jag läser mycket facklitteratur samt prenumererar på tre holländska fotbollstidningar.

Vad har du för ringsignal på mobilen?
- Den förvalda.