Kulturarbetare. Tack!

2011-01-31
Oh tack du anonyma underbara ärliga människa som ibland trampar stadens gator. Omätligt innerligt tacksam intill dödens dagar är jag  för att du lämnade mina nycklar hos farbror polisen. & Tack farbror polisen för att ni ville lämna dem till mig och för leendet som följde med.   
Lovar att skicka vidare en god gärning så fort tillfälle bjuds. 

Allt har sitt pris sägs det men Oh tack! är ofta kulturarbetarens enda lön. Vare sig det gäller den smala finkulturen eller den som kallas ful men egentligen bara har som sin nackdel(?) att den uppskattas av massan. Märkligt eftersom de flesta skulle tycka att livet blev ganska torftigt utan dem.

Utan poeter. Tänk de missförstådda absintdrickande fattiga genierna, eller den vanligare sorten;  Poeter som skriver för att de har något att säga.
De som fångar storheter i små rader för den som är hugad att  ta del , de blir sällan rika på sin gärning. Trots det berikar de åtminstone min tillvaro. Tänk exempelvis Bob Hansson. Han konstaterar att: (jag citerar) ”Sannolikhetsforskare har räknat på möjligheten för att intelligent liv ska uppstå. Enligt den mest positiva rapport jag sett, skriven av Marcel E. Golay är det en chans på 10 upphöjt till 450. ” Slut citat. Hans slutsats är följande:

Det Verkar Fan I Mig Som Om Vi Är Mirakel.

Sånt får i alla fall mig att le.  

De är fler kulturarbetarna. Tänk en värld utan Romanförfattaren eller manusarbetaren  som med sina ”socialrealistiska epos” låter oss komma innanför skinnet på hög och låg. De som sitter på kammaren och värker  fram det de vill säga. Eller de som knackar ner  mer triviala historier som ger en stunds verklighetsflykt.  Inte blir de flesta så rika. Berikar mitt liv gör de ändå.  Precis som konstnärer  och fotografer som bjuder bilder från sitt perspektiv. En och annan som bygger ”plocke pinn” och cirkulationsjyckar eller gör skulpturer av packtejp har jag svårare att förstå men vi är ju olika och en del passar bättre för andra än för mig.

Utan trubaduren eller garagebandet som bjuder på skönsång eller annan, toner, stämmor, skrammel och bank ur vore det?  Än finns de. Visst är det fantastiskt? En lördag på stan eller kväll på krogen blir ju sällan mindre trevlig av att  livs levande musikanter delar med sig av sånt som ibland är ren poesi om man bara lyssnar..

 Förr hade man en jukebox. För eventuella  yngre läsare var det en sorts stenåldersspotify  premium-dvs reklamfri, bastant maskin från amerkat eller nåt. Med ett något mindre antal låtar än spottan. Storheter som  Kinks, Tova Carson och Elvis Presley trängdes med  Lille Babs och Siw Malmqvist och Beatles. De fick man lyssna på om man stoppade en peng i lådan och tryckte rätt  kombo av  bokstav och siffror. Singlar kallades de runda små  som snurrade in och lade sig på plats. Hade det varit” löning” och man var stadd i kassa  kunde man trycka på flera olika singlar och vips lade de sig i kö.  Huruvida singlar fortfarande kan lägga sig i kö vet jag inte men det var också ett tag sedan jag såg en jukebox.
Vad ville jag då egentligen säga den här gången mer än att konstnärer oavsett konstart  självklart ska ha betalt?

Bara tack. Stort tack!

PS.Poetry slam på bibblan på fredag kl 19:00! DS.

Häng med!

Connie

* * *

Mantrellan leder

Det har varit tyst ett tag från Mantrellans åsiktsapparat.
Mycket på grund av lyft av bopålar från en mycket lågt tempererad till en med värme. Ganska angenämt.  Med värme alltså.  Att lyfta bopålar är annars sådär… 

Det känns som om det inte funnits så mycket åsikta om mer än väder och vind och det har jag ju gjort till leda.
Leda är en viktig funktion.  Det ska man ha mer än mustasch för att fixa. Därför är det inte konstigt att det blir tokigt ibland. Man ska inte vara så snabb att döma. Jag menar hur lätt är det att komma ihåg vilka som var med på det mötet eller det andra.  Fast det förstås. Det är ju alltid samma folk som kommer på mötena. Det har man ju hört till leda.

Leda är bra. Spännande att göra.  Ligga etta. Helsingborgs IF är vana vid det. Det finns ett annat lag närmre mitt hjärta som inte har samma erfarenhet men i år då ska det minsann hända. Allsvenskan here we come. Återtåget. Fast det har man ju hört till leda.

Leda andra är viktigt. Så de liksom inte går vilse utan den väg vi tycker är rätt. Men man ska gå sin egen väg. Den rätta vägen. Man vet aldrig vart den kan leda.
Ta t.ex. den vackra drottning Leda som förfördes av Zeus, som för tillfället var i gestalt av en svan och födde (ur två ägg) två par enäggstvillingar.  Bara en sån sak. Ur det ena ägget kläcktes Helena och Pollux, ur det andra Klytamnestra och http://sv.wikipedia.org/wiki/Castor_och_Pollux Castor. Zeus var far till Helena och Polydeukes vilka därigenom blev odödliga, medan Tyndareos var far till Klytamnestra och Castor som alltså var underkastade mänskliga lagar. Sånt får man reda på om man söker krönikeinspiration hos google den allsmäktige. Nu snackar vi Leda.

Det blev facebooken istället. Den kan man ha till mycket. Ett litet upprop gav en hel del. Många förslag om t e x Bengtssons häst som enligt förslagaren missgynnades å det grövsta genom att inte vara bjuden på festen och sedan inte heller fick ta emot pris eller hålla tal. Snöpligt Olsson. Men folkets röst talade och det var Bengtsson som fick rösterna. Folkvald. Punkt.

Den ängelholmske Psykologiläraren med sina käcka spelstrategier var en annan kandidat.  Nöjer mig med att inspirerad av mina ungdomar konstatera att den killen verkar ju helt gipsad.
Nu drar klockan sig mot onsdag och för mina elevers skull ska jag sova mig glad. Det blir lättare då. Att leda.

På fredag rekommenderar jag ett besök på biblioteket kl. 19. 

Heja Bibblan!

Connie

* * *

God fortsättning!

Idag blir det ingen krönika. Trött och fläckvis vimmelkantig lyckas jag inte få bokstäverna i nån bra ordning. Partynatt?  Det skulle man väl kunna säga. Det lilla underverket är på besök. Vi har läst ritat och sjungit  och klackarna har verkligen varit i taket. Min förskollärarutbildning kom väl till pass även om den inte förberett mig på att sockerbagaren i jazztappning skulle toppa önskelistan. Det gjorde den.  De i huset som skulle lönearbeta må ursäkta de serenader som förekom i vargtimmen. Kanske svängde det inte lika bra för hon, publiken, valde så småningom att somna igen.  Det gjorde jag också.

Just nu inventerar hon djurförrådet. Och ja där finns både en kavaff, en kakaduva och en kockolock . Och granen slängde vi ut igår eftersom  hon med en enda  blick kunde konstatera att ”ganen inte fin”.  Nu ska vi fixa lite frukost. Jag får säkert hjälp med det mesta. Sen drar vi ut i den underbara skånska vintern och letar äventyr. Det finns säkert både stenar och pinnar att titta på medan föräldrarna ägnar sig åt den där lillebroren som passade på att anmäla sin ankomst igår.

Det börjar bra tjugotolv!

Connie

* * *

Tjugohundraelva. Strax slut!

Redan! Det är tid att summera, sammanfatta, göra listor av det bästa och det värsta. För oss som individer och för det lite större perspektivet. Tid att avge nya löften. Lova förändring, bot och bättring. Det har gjorts förut. Varför? Kan man undra. Varför behöver vi just vid denna konstruerade brytpunkt knyta ihop och göra upp? Har det med vädret att göra? Nu när den skånska gråvintern håller oss på mattan eller är det mörkret som ger oss tiden att stanna upp och fundera? Eller har det kanske utgått ett påbud?
Tjugohundraelva. Strax slut. Det första kvartsseklet i Landskrona var för min del till ända igår. Idag påbörjar jag mitt andra. Det blir inga listor. Inget bäst och värst. En och annan titt i backspegeln men ingen sammanfattning, inga löften. Bara en fortsatt vandring framåt. Livet. Just nu.

Allt Gott!

Connie

* * *

Kändisdrevet går

Jag känner med dig Pernilla Wahlgren. Pernilla. Jo jag vet. Vi är kanske inte på förnamnsbasis med varandra men ärligt talat..we go way back. Du fyller år snart. Julafton. Jävla öde. Och inte nog med det. Du tvingas fira i tv också. Har blivit tradition att berätta hur det känns. Vi väntar på det. Förväntar oss det. Det ingår. Tradition. Nästan i klass med hemmagjord Jansson hos svenska folket. Du vet den där folieformen med kleggigt innehåll som man antingen älskar eller inte.

I ärlighetens namn har jag inte alltid förstått dig. Egentligen inte förrän nu. Nu när jag förstår hur det är att leva i rampljuset. Jag som visserligen har en helt annan födelsedag och saknar det mesta du kan erbjuda. Dock har jag använt samma toningsshampoo nån gång i slutet på 90-talet.  Men jag känner med dig. Min empati är total och ditt liv såg jag plötsligt i ett annat ljus. Led-ljus naturligtvis eftersom jag är medveten på miljöfronten.

Känner att vi kom varandra lite närmre nu när även jag fått känna på medias makt. Kränkt offentligt. Värnlös och utan möjlighet att försvara mig. Mitt rykte. Renommé om du så vill, är aningen kantstött. Jag vet nu. Förstår precis hur du kände dig när du såg alla osanningar flimra förbi på löpsedlarna vid pressbyrån när du cyklade för att handla mjölk och snabbmakaroner.  Hörde tisslet och tasslet på gratisfesten och visst var han en paparazzi, killen som låtsades söka täckning när han viftade med mobilen just den där dagen när dina Converse inte matchade resten av outfiten. Jag menar, bråttom har vi alla ibland.

Men du är inte ensam. Om vi stöttar varandra kommer vi att gå starkare ur det här. Det som inte dödar härdar. Och Carl Gustaf är säkert också på. Vi kan bilda ett litet nätverk. Vi som blivit kränkta offentligt.  Du såg det eller hur?  Visserligen förstod de vem de hade att göra med och drog tillbaka, de ekonomiska följderna skrämde förstås, men skadan var ju redan skedd.   Och barnen. Vem tänkte på dem.

Om du eventuellt inte hunnit läsa om texten efter ändringen vill jag understryka att kroppsljud inbegripande luftväxlingar naturligtvis aldrig förekommit. Oavsett läge.  Alldeles särskilt inte i en miljö där risk för offentliggörande föreligger.  Mitt tips om Nisse Tjoff kan jag dock bekräfta som autentiskt. 

Hoppas du får en fin födelsedag Nilla & hör av dig så tar vi en fika. Jag bjuder.

Connie

* * *

Lusse Lelle

Måndag 12/12 2011

Mötte en elvaåring innanför entrén när jag kom till jobbet i morse. Den unge mannen och jag ses ibland men bara i korridoren.
 – Men hallå! Har du glasögon? säger han och ser mycket frågande ut.
Jag som bestämt hade ett par på näsan svarade,
- Jo det är visst så.…?
– men... du hörde väl illa?
 – Jo jag gör det också.
– Herregud. Jag vill inte bli gammal, säger den rare gossen innan han sprätter vidare genom korridoren med ena foten på sin kickboard som förresten är ett modernt ord för sparkcykel.

Själv stod jag kvar en stund och begrundade det faktum att jag dessutom skulle få köpa mig en tand under eftermiddagen. Efter denna rivstart tog den gamla ett djupt andetag och fortsatte låtsas att man är precis så ung som man känner sig. En stifttand och en låååång och rälig räkning senare sitter jag och gnager på en rå morot. Oriven. Det var ett tag sen. 

Detsamma gäller för kvällens begivenhet. Lussevakan. Det var ett tag sen. Kanske två.  Ser på min fröken facebook att det fortfarande är en tradition. Redan 1773 skrev E. Fernow att ” Man skall den dagen wara uppe at äta bittida om ottan, hos somlige tör ock et litet rus slinka med på köpet. Sedan lägger man sig at sofwa, och därpå ätes ny frukost” Inte direkt nymodigheter alltså. Själv lussevakade jag dock något senare. Nånstans i slutet på 70-talet eller så. Alltför den ljusa stjärna.

I Helsingborg har de hittat på att lussevaka på bio. Hela natten. Mycket bra så slipper de små liven flänga runt på stan och råka illa ut samtidigt som de förhoppningsvis får lite kultur i sig.  Tyvärr blev där fullt så det fick bli nattbio på garden street, L-A också. Inte lika många platser men några ungdomar färre på gatorna blev det.  Sånt kan man räkna ut i min ålder.

Förr trodde man att den 13:e december var en farlig natt eftersom många övernaturliga makter var i rörelse då.  Man trodde också att djuren kunde tala under lucianatten. Det vet i katten om nån tror längre. Alla julförberedelser skulle vara klara till luciadagen och det firade man med att äta och dricka litet extra. Det var alltså här grunden till julstressen lades. Det tror i alla fall jag som inte är i närheten av att ha fixat det där man ska. Inte ens långan är fiskad. Än mindre det där andra. Endast maken är lutad långt bak i fåtöljen och ser ut som om julen dyker upp oavsett.   Vi kör på det. Elva nätter före jul. Jag är på bettet. Var är du?      

Avslutningsvis...
Passar på att lobba för Labbet. Paus på lördag. Ta en.

Connie

* * *

L-a Docklands

Kaos i stadshuset stod det på direkten. Det var campinghistorien som var på tapeten igen. Lösning på stadens bekymmer sägs ju vara fina bostäder åt de eventuella penningstarka människor som skulle kunna tänkas flytta till Landskrona.

Och varför skulle de inte vilja det? Efterfrågan på flashiga bostäder i kommuner/städer av Landskronamodell är ju stor. Åtminstone antar jag det. Det där som inte är så bra kan man ju fixa i efterhand. Eller om det löser sig självt. Nåväl tillbaka till kaoset. Några av ledamöterna vill kolla alternativen. Någon sorts konsekvensbeskrivning på hypotesen hur det blir om vi inte. Andra tyckte att förslaget var förträffligt och ytterligare andra var mindre angelägna. Det är ju bra att man funderar. Det är allvarliga saker som får konsekvenser för många, länge. Nästan som uppmaningen på min helgfyndade tygkasse. Recycle or die. Eller tänk efter före. Det sägs att det saknas visioner. Visioner är fint. Utan dem blir det fläskkorvsgrått och backspegelsyndromet kan ta över utan att någon egentligen reagerar. Visioner växer förstås inte på träd.

Kanske kan jag hjälpa till. Jag har ju ett antal. Inga paralleller i övrigt men i London fanns ett område som väl var sådär… man byggde ståndsmässiga bostäder och the flashy ones med pengar flyttade in och stället blev hett. Och dyrt. Och automatiskt följde ett demografiskt skifte. Docklands. Naturligtvis. Hur kunde ingen komma på det?! Vår herre har ju försett oss med alternativ. Strandnära boende, havsutsikt och nära till både golf, shopping och rekreationsområde. Klockrent. Självklart ska man bygga bostadsrätter på dockan. L-a Docklands. Du hör väl själv! Sen kan BO 01 & H55 eller vad det nu heter slänga sig i väggen. Själv kan jag tänka mig en etta i kranen. Även om det innebär att gå över Saxån efter vatten.

Över vattnet for jag förresten i lördags. Besökte julvackra byen tillsammans med goda vänner. Det gungade en del. Det gör det när det blåser. Logiskt. Inte mycket att skriva notiser i bladet om. Vi kom fram. Det blev mycket vandra. Mycket vandra blev det. Inte en stol, inte en ståplats fanns att uppbringa bland StorKöpenhamns alla vattenhål men lösningsinriktade Mantrellan tog till sist sällskapet och åkte till en annan vacker stad. Så slumpade det sig att vi efter 8 timmars promenad och den obligatoriska tågförseningen denna lördag aften hamnade på ett ganska trevligt ställe- precis intill Rådhustorget i Landskrona. Där kunde vi äntligen både sitta ner och inmundiga varsin dryck innan vi fortsatte vandringen hemåt. Borta bra. Och hemma också. Glögg på er!

Connie

* * *

Faktum - julen är i antågande

Om jag var lost in the blåst? Kanske inte alldeles men nog var det bra drag på Garden street. Si och så med både adventeri och nattsömn men nu har  Berit dragit vidare österut. Själv stannar jag kvar på Garden street en stund till.

Tak över huvudet, familj och mat i köket.  Sån tur har inte alla.  I dag var Connie Sprinkler i gång. Handlade en sväng på Maxi på hemvägen. När jag skulle gå in i butiken mötte jag en man  som ville sälja mig ett Faktum. Eller om det heter en Faktum. 50 spännidorer kostade den.
Naturligtvis ville jag det. Letade febrilt efter den där femtilappen jag visste att jag hade nånstans i i börsen. En hundralapp här och en där…tusan också… den tidningsförsäljande höll upp en femtilapp och menade att han kunde växla.  Så bra tyckte jag glatt och bytte peng och fick tidning. God jul på dig sa han med ett stort leende. Tack detsamma sa jag och log tillbaka och fortsatte in i affären. När jag passerat ingången insåg jag det absurda. Jag som både har mat, familj  och tak över huvudet kunde väl i allsindar gett honom hundralappen. Och han önskade mig god jul. Jag som  har både  mat, familj och tak över huvudet. Som om det skulle vara nån konst då? Det handlar alltid  bara om vad du jämför med. Ganska liten kände jag mig Den huttrande mannen  som trots sin sits hade hjärta att önska mig!

Jag köpte ett par tjocka vantar och lite mat som jag tänkte lämna när jag köpte en tidning till på utvägen men då hade han lämnat sin post.
Ett försök att döva mitt dåliga samvete tänker du kanske. Ett sätt att köpa mig fri. Så kan man se det. Men Jag har flera månatliga överföringar som säger mig att det går inte. Däremot kan man försöka hjälpa till med det man har där man är. Inte många väljer frivilligt att vara utan  vare sig mat , kläder eller hem.  Ändå ser det ut som det gör i samhället.
Busskuren utanför mitt sovrumsfönster är tidigt bemannad . Sorgligt när man på andra sidan ytterligheterna hittar folk som får bostäder för 22 miljoner samtidigt som deras löner är skyhöga.
Ändå aldrig tillräckligt höga enligt expertisen.

Sprinklersystemet fungerar utan anmärkning. Inte gör det någon skillnad för mannen utan hem.  Att jag sitter i värmen och gråter över hans och andras öden och tackar för mitt eget spelar ingen roll men kanske kan mina rader få även dig att tänka ett varv på hur bra du har det.  Kanske  till och med  stötta Malvan, Hemlösas hus, Stadsmissionen eller någon annan som ställer upp för de som inte bor vare sig på solsidan eller nån annanstans. Eller köp en tidning. Det kan hjälpa. Det är ett Faktum.      

Connie

* * *

Jag specialdemokrat

I helgen julade man på gamla kassan. Det i sin tur betyder att jag firar tvåårsjubileum med mina små landskronikor. Två år. 
Hoppla Kerstin! Var tog de vägen?  Riskerar att åter bli etta på floskeltoppen genom följande reflektion.
-Hundan vad tiden går! Om jag vill eller ej. 
Å andra sidan har jag hunnit med en del. Ett tufft år på  många sätt men med en hel del ljusglimtar trots allt. 
Bland  de nya utmaningar jag antagit  finns både bra och mindre bra varianter.  Sällade mig t.ex. till ett sånt där politiskt  sällskap på gamla dar. 

Bra eller dåligt? Osäker på det. Tänkte och tänkte om jag borde och skulle men kastade mig  till slut utför, anmälde mitt intresse och skrev in  mig som medlem. Det skulle jag inte gjort. Det har varit svårt för dem sedan dess. Siffrorna säger  att det är något man inte gillar. Jag utgår från att det var jag.  Jag som drog ner dem i karmafallet. Tecknen är tydliga. Dagen efter det första medlemsmötet jag besökte föll opinionssiffrorna. Hur ska man tolka det? Förlåt. Jag ville väl. Ville visa mina sympatier för det jag uppfattade som  en ideologi jag i stort sympatiserar med. I stort. Det där med människors lika värde och sånt som följer med.  Det där med möjligheter och chanser även för de som inte haft eller har  utgångsläge premium. Inte så att jag ändrat mig på den punkten. No way josé.   Kanske är jag bara lite för otålig. Opolerad. Har lite för många tyck. 

Nåväl snart har också det året gått och jag är väl  tillbaka i det där andra  oorganiserade. Det ganska prövade Sällskapet hinner förhoppningsvis återhämta sig och återfå sin kraft och jag blir väl det jag alltid varit.  Specialdemokrat. Ännu ofördärvad av kapitalets aptit J.
I opposition när det behövs men också med på  tåget  när jag  tycker nåt är bra. Lilla människan före stora börsen. 
Och apropå det. Rara tomten: Om du läser det här önskar jag
”riktiga hemma” åt 117 oskyldiga ungar.  Jag har varit en snäll flicka och ätit min spenat.  Antar att du också dras med besparingskrav i dessa tider men kanske om du fördelar julegåvorna  lite annorlunda? Kolla vem på verkstan som levererar bäst och billigast och liksom inte bara köpa skinkan i säcken bara för att man själv gillar  receptet  eller kanske  är på extra god fot med nissen som kockat. Det kan ju vara så att det blir nån slant över. Fixar du din julshopping i stan bidrar du också. Jag är naturligtvis beredd på att göra mitt för att hjälpa till. Jag kan t ex  vara utan  skattesänkningar 2012 om det skulle hjälpa. Gör så gott du kan och har förstånd till så blir det nog bra.  Tack på förhand. Skulle du svischa förbi på garden street bjuder jag på glögg.  Kakelugnen är plomberad men ring innan så  får du portkoden.

Hinner du  bjuder förresten  kulturlabbet in till lördagscafé igen den 26/11. Musik, poesi och go´fika.  Du är väldigt välkommen.

Connie

* * *

Kompledig för ministerlunch

Jag är bjuden på lunch i idag.  Tackar som frågar.  Eller bjuden?  Definiera bjuden. Men det var så det stod i mitt rådgivar-mejl.
Hundra kronor skulle jag få betala. Självkostnadspris.  Det antyder att det inte precis är dagens om man inte serverar den till under självkostnadspris i vanliga fall. Hursomhelst skulle jag kunna frottera mig med vice statsministern och ministressan Sabuni  samt allas vår stads minister om jag inte hade varit strängeligen upptagen med att utbilda små helsingborgare. Ev. komptid uttages då verksamheten tillåter. Alltså inte tisdagar 11:30. Synd. Tack ändå för tanken. Det hade varit spännande att kanske byta ett par ord invid salladsbuffén. Kanske rent av kunna bistå med en åsikt i samband med ett eventuellt överräckande av saltkaret.
Om jag hade fått tunghäfta kunde jag ju i alla fall stilla insupa den kloka atmosfären och kanske, kanske få svar på ett och annat jag funderat över.  Undrar jag så undrar säkert någon annan. Nu är det som det blivit så jag får hoppas på frågvisa kollegor på Pilängsskolan eller kanske en lyhörd mediabevakning som kan bringa reda i funderandet. Smaklig spis önskar jag sällskapet iallafall.

Funderar i vanlig ordning på annat också. Den här veckan bland annat på hur det kan vara möjligt att det är omöjligt att boka biljetter till jullördag i Köpenhamn via Venterminalen i Landskrona. Stört omöjligt! Har försökt betala via nätet ett antal gånger men inte lyckats och tog mig därför till terminalen som ibland har öppet trots den låga säsongen.  Alldeles omöjligt sa den rara Tanjan som satt där i kassan och förmodligen hade träffat på fler irritanter. Hon kunde förvisso ordna så att jag kunde gå på banken inom 24 timmar och betala men den kontantlösa banken har ju valt att stänga på lördagar så det blev inget med det heller. 

2011 och man kan lösa allt på nätet utom att föra pengar mellan svenska och dansk bolag. Lite nysgerrig blir man allt på vilka hinder som kan ligga i vägen.
 Så mycket bättre då att Skånetrafiken är pålitlig och kan bli det naturliga alternativet. Jojo men…

Har ni förresten sett den fina google-mapen över Landskrona?   Den där man kan få läsa tankar och minnen på  olika platser i stan. Om mitt lilla barnbarn och Felicias  brända chokladpapper. Om At-läkare, Rödfrusna pulkanäsor och morgontrötta bussåkare. Du kan också bidra!
En nostalgitur eller en upplysningskampanj.  Det där stället där du träffade din  fru eller där mormor  hängde tvätt. Konditoriet där du ofta köpte tvebackar. Där du fick din första punktering eller ett ställe du alltid tyckt var otäckt. Du bestämmer!  Adressen dit du skickar plats och tänk är annika.liljengren@gmail.com

Connie

* * *

Som en mås på tippen

Jag har bestämt mig. Tagit ett beslut. Det får vara nog nu. Det som inte hinns under arbetstid görs icke. Basta. Annars kommer jag inte att räcka till jul. Det vill jag. Vill räcka länge till.

Beslutsamhet är bra. Alla beslut är inte. Själv tycker jag en del om beslut kring  elräkningar. En del av dem tycker jag definitivt inte om. Även om de i sig  betyder att jag både  har någonstans att bo och är upplyst.  Att de ska bli ännu otrevligare till sin numeriska karaktär känns definitivt som något man kan få ont i magen av. De rara norrlänningarna missunnas icke  den lägre taxan. Absolut inte. De bor ju trots allt i det där kalla. Men  även här viner snålblåsten och det rusar mot vinter.

Det känns som om jag sagt det förut  men det tål att upprepas. Det finns konstellationer som känns snudd på omöjliga. Vinter och jag trivs exempelvis inte tillsammans. Kanske är det mest jag som otrivs men det spelar ju liksom ingen roll för slutresultatet.
Däremot älskar jag plus -sitivitet,-grader och kanske plus i kassan. Plusgraderna tenderar att svika mig emellanåt.
Varm luft stiger enligt fysikens lagar men upp till vår våning har den åtminstone ännu inte kommit. Kall vind och stora fönster i gamla vackra hus är en annan konstellation som känns tveksam. En empirisk undersökning visar att av fyra tillfrågade hyresgäster befanns samtliga! vara i ett filtsökande tillstånd under de aktuella vindförhållanden som referats till tidigare i texten. Vetenskap är förvisso en tillfällig sanning så därför inviteras kritiker och tvivlare att själva bilda sig en uppfattning. Det bör dock göras inom någorlunda snar framtid då staplade flyttlådor skulle kunna ändra förutsättningar i den grad att kontrollstudier omöjliggörs.
Vetenskaplig eller ej  har devisen ”glöm inte att du är en del av andras upplevelse” något att lära oss alla. Devisen är från serveringen på Gotlandsfärjorna och jag som icke varit på en sådan fann visdomsorden hos kloke Sverker i  fina blå huset på Storgatan. Eller kanske snarare på hans Facebook. Klokt så det glittrar. Precis som Sverker  själv. Hans fyndiga funderingar har lyft  undertecknad mer än en gång och bättre Landskronaambassadörer än honom och hans Eva får man leta efter.

Connie

* * *

Magi och visstidsintolerans

Men herregud. När blev allt magiskt? Simsalabim så blev det universalordet, som en schweizisk fickniv. Varhelst det behövs, önskat eller icke kan man ta fram det vrida vända och böja det så att det liksom passar överallt.
I entusiasmerande syfte för den som är lagd åt dramahållet. Även den som inte är lyrisk kan göra nåt av det. En sarkastisk ton ger nämligen ordet en helt annan valör. Internationelle tage kan köra det engelska it’s magic rakt av och komma undan så mugglare han är.
Magiskt men tragiskt som Håkan sa. Hellström alltså. Annars har det ju varit nästan magiskt mycket av en annan Håkan ett tag.

Den här måndagskvällen sågs han dessutom vandra på Eriksgatan som en vanlig man. Han var i gott sällskap.

När jag begrundar förra årets oktoberkrönikor ser jag att jag nog lider av visstidsintolerans.Den yttrar sig mest som en något melankolisk och trött attack på den i grunden glada. Lömskt dyker den upp som en kanin ur hatten i takt med mörkret och kylan. Sommarvattnet i kolonin är ett minne blott och majoriteten av det ljus jag hinner se är artificiellt.
Tanken på att byta bransch dyker upp som ett brev mellan föräldramöten skriftliga omdömen och utvecklingssamtal. Tyvärr växer inte branschbyten på träd och kontakter har jag mest i väggen så det blir väl till att gneta vidare.

Om ett par dagar eller sju blir det nog annorlunda. Åtminstone om jag läser mina gamla krönikor. Nån krönika in i november ser jag åter ljuset och abrakadabra så blir jag åter jag. Rena rama trolleriet. Nästan magiskt. På lördag ordnar kulturlabbet lördagscafé igen. Det blir jättetrevligt! Tack för att du har tålamod med nybörjarconnie för visst kommer du?

Heja Alex Svensson som gnetar på med sina fantastiska bilder. Kolla själv! Även om du inte känner till foo fighters så ser du att killen kan!

http://fc04.deviantart.net/fs71/i/2011/221/6/8/dave_grohl_by_elite_alex-d460ix5.jpg

En liten utställning kunde du gott haft Alexander. Man ska inte sitta på kammaren med såna talanger.

Bu för inoperabel trångsynthet.
Grattis till nomineringen Annika Liljengren. Den är både självklar och välförtjänt.

Connie

* * *

Kontantfria obligationer

Det ligger nåt på Kaserplan.  Nåt färgglatt. Det ligger utslängt där mitt i ingenstans och man säger att det är en bänk. Jaså. Är det ett ställe där folk sitter? Jag vet förstås inte. Jag har ju just upptäckt den. Men ingen satt där då. Det sägs att det är jubileumsloggan. Fåglarna ska såklart också ha nåt att titta på.  Jag kan förstås ha fel. Det har hänt både nu och då. Men den ser inte ut att bli sliten där den ligger. Tycker du att jag raljerar?. Jo det gör jag kanske. Men allvarligt talat så undrar jag faktiskt varför man inte placerade den någonstans där det vore mer naturligt att slå sig ner.  Att liksom utgå från vad  folk tycker .  Det kan förstås gälla fler saker.    Å andra sidan undrar jag över en del annat också så det kanske inte är så mycket att fästa sig vid. Skulle du vara intresserad undrar jag också över hur det  blivit möjligt att man inte får ta ut sina pengar i kontanter? 

Från bänken till banken är det inte så långt.   Själv har jag ju förstås inte så mycket att yvas över men hörde häromdagen en skräckhistoria där en äldre person önskade lösa in sina obligationer och ville ha pengarna i handen. Det går inte svarade den hurtige bankmannen. Vi är en kontantfri bank. Jo tyckte den äldre mycket fridsamme varelsen. Jag förstår ju att jag inte kan få dem idag. Det är därför jag säger till nu. Så jag kan hämta dem nästa vecka. Det går inte säger den hurtige. Hursa? Får jag inte ta ut mina pengar?  Nej tyvärr. Det här är en kontantfri bank.  Nu tror den rare att det är nåt skojprogram från kanal 5 som är på Sverigeturné. Han skrattar därför, liksom  för att visa att han genomskådat dem.  Jo jag vill alltså beställa pengarna till onsdag nästa vecka.
Det går inte. Den hurtige envisas och nu blir  rare herrn nästan en smula irriterad.
- Jag vill ha mina pengar. Basta.
- Det går inte. En postväxel kanske? 
Herrn skakar på huvudet och ser ut att ånga ur öronen.
Alternativet som slutligen presenterades var att den äldre mannen nog   faktiskt skulle kunna ta ut pengar i automaten. Utanför. Upp till femtontusen i veckan.   Problemet skulle därmed vara löst nånstans kring advent. TY det handlade faktiskt om säkerhet sade den hurtige kontantlöse bankmannen. Den äldre mannen och jag som hörde historien undrar fortfarande vems säkerhet vi pratar om och  den aktuella banken  kommer snart att få än färre presumtiva kontanter att  ickehantera . 

Från det ena till det andra. Såg på tv i helgen och reflekterade ännu en gång över  att världen  och våra villkor där fortfarande är så  väldigt olika eller vad sägs om det här… 

Alla på bygget håller andan. Nån i publiken snyftar till och hon är också märkbart rörd. En liten tår blänker till i ögonvrån. Det var smärtsamt vackert ska man skriva i lokala bladet.  Orgeltoner ljuder i bakgrunden men tystnar till förmån för låten. Den som symboliserar vår frihet, vårt land. Allt det som är vi. Den blonda rågen och den dyra strömmen. Allt för hennes skull.  Och för de minnen de skapat tillsammans. En del av historien. Nu och för alltid. Hon ska aldrig glömma det. Hon greppar mikrofonen och säger med darrig stämma: 
- Tack för alla dessa åren. Varje dag har jag givit hundra procent.  Det fanns inget annat sätt. Och jag vill att ni ska veta att trots alla skador skulle jag inte velat ha det annorlunda. Inte vara utan.
Samtidigt som mikrofonen åter sätts på plats lyfts alla blickar mot taket. Applåderna vill inte tystna och ännu långt efter att hon gått hem till sin tvåa kommer de att snurra i nyhetssändningarna. Bilderna på henne, tacktalet och på maskinhallens innertak där man med hjälp av rökmaskinens puffande fondvägg, ser det vajande kornblå stället med anställningsnummer 2388 på bröstet. Nu och för alltid.

Connie

* * *

Nu ska örat hörat

En god lyssnare brukar man säga att jag är. Lyhörd.  Nån  nära och kär har hintat det ett tag. Att jag emellanåt kanske ser ut som en fågelholk eller svarar god dag brödkavel. Meninte har jag velat höra på det örat. Det gör jag inte heller. Inte så att det är alldeles stängt. Lyckligt nog är det  fläckvis okej. Syrsor och konsonantrabblande gosskörer  samt kastrater missar jag dock. Inte konstigt  att det blir en aning traumatiskt.  När man inser att man inte hör så bra. Jag menar vem är man då? Efter  hela rundan  via vårdcentralen i Norrestad som förresten varit mitt val i 20 år (ett bra val!)  och till slut audionomen vid gamla Schlasbergs står det klart. Jag har hört bättre. Knäck i luren.

Hörapparat blir ett försök till lösning. Många olika varianter i många olika färger. Basic  mellan och avancerade. Jag hittade nån som kunde vara lämplig och lite snygg..om det nu kan vara fallet med en hörapparat.  Givetvis var de inte i regionens sortiment utan jag skulle få betala mellanskillnaden själv. 18 000 per öra skulle det bli. Lite Bang Olufsen antar jag. Den höga statusen till trots (obs ironi) tillåter inte lärarlönen dylikt så det fick bli omval. Omval kan vara bra och behöver faktiskt inte bli så dyrt för lilla människan. Regionsapparater blev det. Hoppas de kommer att fungera. Jag skulle sätta pris på det.

Det är alltså diskanten som far förbi. Kan ibland vara ett litet aber i klassrummet. Som idag. Varsågod. Här får du ett exempel:
"Connie. Säg till Alfred . -han säger -tchhh till mig"
- Ja men det är väl inte så konstigt, du pratar ju rakt ut i luften. Då får man vara beredd på det, säger fröken. Den fröken som ska hämta hörapparat på fredag.
Det lilla flickebarn som vill att jag ska prata allvar med  gosssen Alfred tittar på mig med stora ögon. Som om jag var från planeten Dumihuvet.
Jag förstår inte varför förrän en hjälpsam kamrat menar.
- Hon hör ju dåligt vet du väl.  Hon vänder sig sedan i riktning emot mig och med hög röst och välartikulerat hjälper hon mig att fatta.
- HAN SA BITCH!
Det är en sån fröken som gör skillnad.

Så har de det alltså de stackars barnen. Men förtvivla icke. På fredag är det tid. Då hör jag åter allt och lite till. Håll ut eleverna!
Stort tack till alla rara skattebetalare för att ni gör det möjligt.

Connie

* * *

Läget Jöns?

Tjena. allt bra?  Oroa dig inte. Ingen menar att du verkligen ska svara. Det är bara ett sätt att hälsa. Puh. Tur. För inte ville man väl berätta om insomnian eller katarren, när man köar i charken på nån av de få butiker i stan som erbjuder sånt. Eller om hur det blev för j-kla mycket månad kvar i slutet av pengarna när du lastar in din kupongade köttfärs i bagageutrymmet. Och absolut inte att du misstänker att din fru är otrogen med din faster.  Vilken tid det skulle ta. Tänk dig själv. Jag menar … ni har ju inte träffats på 15 år du och Kenneth.  Och så står han där och du undrar. Tjena .allt bra? 
Föreställ dig att Kenneth inte fattat. Att han tror att du verkligen undrar. Så pinsamt. För allvarligt. vem svarar ärligt på frågor. Det är ju som att säga att vi  inte har sociala nätverk. Så  pre-fasadbook. Lite som kusinen från landet.  Och för att inte tala om all tid det skulle ta. Skulle det finnas någon i världen och verkligheten med namnet Kenneth som fått ovan nämnda fråga får detta helt och hållet hänföras slumpen.  Exemplet är fiktivt och liksom bara för att illustrera. Ungefär som mattetalen förr i världen då A hade en bil medan B fick cykla och C hade hål i båten. Såna tal görs icke mer. Detta konstaterar jag samtidigt som det rapporteras att mattekunskaperna sjunker i vårt land. Själv såg jag en något upphottad fråga häromdagen. Vad är roten ur Björklund? Ingen har sett facit men de förslag på lösningar jag sett innefattade lövruskor, en träskalle och nåt x. Svåra saker det där och jag är glad att jag valde  lite mer åt språkhållet. Bokstäver kan man ju  nästan alltid räkna med.  

På tvn just nu går en sån där såpa där det känns som om alfabetet inte var nån merit att kunna. Det handlar om möten mellan människor. Tror jag. Möten kan vara lärorika. Och roliga. Eller inte. Ibland intressanta och informativa. Jönsaplan var ämnet för dagen på mötet jag besökte i går aftes.  Jag och de andra närvarande fick veta lite om de faktiska förutsättningarna för ev. byggnation och hur länsstyrelsen ställer sig till alternativ. Dvs om det funnits några. Det var det presenterade. eller ingenting alls. Nada pina colada. Ett kvartersbygge var det som gällde. Med små butiker och annat i markplan. Nog tyckte jag att jag gärna ville spara en utsikt över vattnet. Jag kunde också tänka mig att alla pirater sjöfarare och snedseglare skulle se  de vackra kyrktornen från sundet. Men om länsstyrelsen inte samtyckte  får jag väl fundera på vad man har att fundera på. 

Albertinakvareteret eller den asfalterade ickeplatsen som nu bara ligger där och är. Vilka av oss söker sig dit för att njuta av tillvaron? Ni kan ta ner händerna nu bägge två. I mina sen ett kvartssekel, inflyttade ögon är den inte roligare än vad den stora råttfrekventerade parkeringen mittemot wienerconditoriet var när jag flyttade hit.   Kanske det är tid att fokusera på nu och sen istället för bara det var då. Om det nu var nåt då på Jönsaplan. Jag tänker att det kan vara den by-pass operation vi behöver för att inte bara bli pass by.

Fokus city. Där det ska vara.

Connie

* * *

Äldre inlägg hittar ni här >>