Nu är det jul igen – igen.

Jag måste erkänna att entusiasmen har minskat genom åren. Jag har slutat glittra med ögonen och tycker det mesta är jobbigt.

70 jular har jag varit med – från de stora familjekalasen hos min mormor och morfar på Järnvägsgatan 35, där fem systrars familjer åt vid långbord – sju kusiner blev vi till slut så där var det livat och trevligt. Julmat i långa banor t.ex. Mängden julklappar i hoplånade mangelkorgar kan ni kanske tänka er själva.

Efterhand som de gamle dog blev det julfirande med mina föräldrar och svärföräldrar  både i Landskrona och i Stockholm, dit vi flyttade 1968 och sedan gick stafetten vidare (som med allt annat i livet) och plötsligt satt jag där som far i huset (och äldst). Det innebar bl.a. att jag liksom min morfar och min far och svärfar blev den som skulle sitta på en pall i köket på förmiddagen och mala julsenap med kanonkula. I många år firades julen i vår villa i Järfälla i nordvästra Stor-Stockholm där våra två barn växte upp.

Som Povel Ramel i rollen som Karl Nilsson sjunger: ”…som nu vuxit upp och gift sig och fått barn… ” Ja, så nu firar vi i vår dotters hus, eftersom hennes familj har det största och rymligaste huset. Vad som funnits kvar under alla år är dessa högar av julklappar – innerst inne tycker jag det är ett slöseri med alla dessa dyra julklappar. Det känns inte riktigt rätt när världen ser ut som den gör tycker jag lite tyst för mig själv. Men jag håller säkert masken även denna Julafton.
Ett videotips inför julen: http://youtu.be/qqxRbWUiS40

Stockholm har fått uppfräschad juldekoration i år.

• I slutet av 2010 var jag och min fru på en fin konsert på Cirkus i Stockholm. Det var 40-årsjubileum som artist för Sylvia Vrethammar som firades med storband och gästartister som Georgie Fame, Hector Bingert, den duktige danske trombonisten Kai Winding och och fine pianisten Jan Lundgren samt brasilianska dansare. Det var en riktig helkväll i musikens tecken. (Jodå, ”Eviva España" finns med.) Den härliga Sylvia, som jag känner sedan hennes debutår på Folkparksforum 1970 hade upptäckt mig i publiken från sin scenposition och ringde mig dagen efter för lite nostalgisnack. Hon ringde mig också för någon vecka sedan för att berätta att konserten på Cirkus ska visas på Access-TV klockan 20 både Juldagen och Annandagen i två delar. Det ska bli kul.
  Kolla lite på förhand här: http://www.youtube.com/watch?v=yKiK2G_Kabo
• Mer musik: En av Sveriges största orkesterledare, kompositörer och arrangörer har gått bort under det gångna året, nämligen Sven-Olof Walldoff. Mest känd (i hela Europa) blev han som dirigent vid ABBA:s vinst i European Song Contest i Brighton 1974 med ”Waterloo” då han var uppklädd till Napoleon på dirigent pulten. Walldoff jobbade också med arrangemang åt artister som Lill-Babs, Östen Warnerbring, Gunnar Wiklund och Brita Borg. Sven-Olof Walldoffs kör och orkester var ett begrepp som ofta hördes på Melodiradion. Mästerarrangören blev 82 år.
• Jag måste tyvärr sluta med ytterligare ett dödsfall i den högre musikvärlden. Det är den fina folksångerska Césaria Èvora, som avlidit förra veckan 70 år gammal. Hon kom från Kap Verde-öarna (liksom Henke Larssons far) och gjorde sen debut som artist i 40-årsåldern. Jag hade lyckan att höra henne vid Vattenfestivalen i Stockholm på 90-talet och har sedan dess bl.a. lyssnat på CD:n São Vicente di Longe. Den kommer jag troligen att lyssna ännu mer till nu – inte minst spår 15, Pic Nic Salamanca. Just den låten kan du lyssna till här: http://youtu.be/m6Z3vNEJjjY
• Fast den mest givna julskivan i vårt hus sedan många år är ”Phil Spectors Christmas Album”. Oslagbar! Även om originalet är från 1967 finns CD:n att köpa ännu.
• Jag sätter ett plus i kanten för Ulf Aulins berättelse om ålaljustring i Elevatorn på 40-talet och uppskattade också Hans Lehreckes rader på Direkten om ålen kring Skånes västkust.

God Jul önskas alla läsare!
(Jodå. Rökt ål ingår tack och lov på vårt julbord i helgen!)

LENNART ANDERSSON

Godagens –

Längesedan sist, men jag säger som jag brukar – det kliade åter i fingrarna och tankar for runt i huvudet. Men den här gången kan jag inte bjuda på någon lokalnostalgi och Landskrona-minnen.
Hoppas kompotten smakar i alla fall!

• I vissa skeden av mitt brokiga liv har det varit bra att kunna känna sig lite populär ibland. Man har haft flytet och seglat på för god vind. Telefonsignaler betydde ofta jobb och inkomster.

Den popularitet jag kände av i torsdags både skrämde mig och gjorde mig betänksam över nya tecken i vår tid.
Redan vid 9:30 på morgonen fick jag ett samtal från London till vår hemtelefon. En röst som jag uppfattade som indisk frågade artigt om jag var Mr. Andersson och pladdrade sedan på i ett våldsamt tempo och försökte övertyga mig om att han ringde på uppdrag av Microsoft och ville hjälpa mig att slippa från obehagligheter på nätet. Han påstod på min fråga att man ringde samtliga Internetanvändare i hela Norden (!). Mannen försökte få mig att trycka ”Control + R” och få fram en ruta där jag skulle skriva in en adress… Längre lyssnade jag inte för jag fattade ju att det handlade om nätfiske – just det han påstod sig själv vilja skydda mig ifrån. Thank you and Good-Bye sa jag och tryckte bort samtalet. Han ringde inte tillbaka.

Framåt kvällen i går fick jag på min mobil ett SMS, som talade om att jag vunnit 215.000 GBP (Brittiska pund= 2 054 045,50 SEK enligt Forex valutaomvandlare). Det enda jag behövde göra var att logga in på en adress eller ringa upp ett nummer för att få ta del av vinsten… Enligt displayen i telefonen var avsändaren Nokia (!) Eftersom det var mer än 10 år sedan jag hade en finsk mobil trodde jag inte på det glada beskedet utan lät det bara sitta kvar i telefonen som en påminnelse om dagens hårda värld.
Sent på kvällen samma dag fick jag samma meddelande ytterligare två gånger. Jag vågar knappt räkna ut hur mycket det skulle bli sammanlagt

Lasse Brandeby…

Lasse Brandeby som Kurt Olsson

Lasse Brandeby, mer känd som Kurt Olsson, dog i helgen som gick. Eftersom jag lärde känna honom ganska väl kan jag säga att han var en av de mest godhjärtade personer jag träffat på i mitt långa liv.
Första gången tror jag var när han som journalist tillsammans med Frank Gunnarsson på Radio Göteborg ringde mig i min egenskap av artistansvarig för TV-programmet Nöjesmaskinen. De två hade någon misstanke och ville antagligen pressa mig och komma fram till att vissa grammofonbolag gynnades i rutan. Men så var det inte – och absolut inte det bolag jag lämnat för att jobba med TV – och vårt telefonsamtal i direkt radiosändning blev kort.
Sedan lärde vi känna varandra under mina år på SVT i Göteborg och hade en del roligheter tillsammans. I Göteborg såg jag hans första shower på Valand och fortsatte sedan genom åren att följa honom på olika scener – Cirkus och China-Teatern i Stockholm t.ex.
När jag undantagsvis var på bransch- eller kändisfester var Lasse oftast den som först kom och hälsade på mig och då blev jag omedelbart på gott humör.
För en del år sedan hamnade Lasse i en situation jag avundas – han vann 4 x 200.000 kronor i Postkodlotteriet. Själv har jag sammanlagt vunnit 8.000 på vårt postnummer tror jag.
Sista gången jag träffade Lasse Brandeby var när vi med respektive hustrur möttes i Avgångshallen på Kastrup en söndagseftermiddag för ett par år sedan på väg hem till Stockholm och Göteborg. Jag är mer än glad att jag lärde känna honom så bra.

• Nu är det strax Advent. Vart tar tiden vägen? Stockholm är redan till stora delar julpyntat.
• Årets stora Gåsafest var vi på förra helgen tillsammans med Landskroniterna i Stockholm.
  På lördag äter vi nästa gås tillsammans med barn och barnbarn. Hösten är inte så dum.
• Vinterdäck är ett problem jag skjutit framför mig hela hösten, men den här veckan åker de på om de sympatiska irakiska killarna på sin verkstad i Enköping har tid för mig. Förra året kom snö i massor i Stockholm den 9 november och så blev det den värsta vinter vi haft på många, många år.
• Jag gick och funderade på stan – om några utomjordingar besökte Stockholm och sedan for hem skulle de troligen rapportera att halva befolkningen verkar sitta på kaféer och bläddra på telefoner samtidigt som de dricker kaffe som serveras av stans andra hälft av invånarna.
• Att det ska ta så lång tid att få till kontrakt etc. med BoIS tränarpar! Inte underligt att det uppstår rykten och konspirationsteorier.
• Jag önskar trogna läsare en god fortsättning och en mild vinter!

LENNART ANDERSSON

***

GOMORRON –

Efter en hyfsat fin sommar är det nu regn och storm omkring mig och det känns skönt att sitta inne vid datorn, fast just nu vid en laptop eftersom huvudmaskinen är på (dyr) reparation. Det är ganska längesedan jag skrev den förra krönikan och det började klia i fingrarna.

Men förra fredagen var det solsken och randig glädje i Södertälje när BoIS kom på besök hos Assyriska Fotbollsföreningen. Vi var som vanligt ett hyggligt stort gäng 08-BoISare som tagit oss dit för att bl.a. njuta av dofterna från träkolsgrillade spett och se fotboll på en trivsam arena med vänliga människor. Vi randiga höll till på norra delen av huvudläktaren och fick i första halvlek se två snygga BoIS-mål rakt nedanför oss.
Laget kom bort och tackade oss för stödet efter slutsignalen och sådant uppskattar vi väldigt mycket. Gäller sista matchen i Västerås mycket så blir det utfärd även dit.

Några bilder från Södertälje:

Förre advokaten Bengt Mårtenson,83, är äldst i 08-gänget som hejar på BoIS.

Över fotbollsarenan i Södertälje ligger det alltid vid matcher en behaglig rök från de öppna grillarna.

Fraktion 08 Stockholm är alltid representerat när BoIS spelar i närheten.

• Första omgången av Champions League såg jag på min tjusiga HD-TV – jösses vilken bra bild! Barcelona – Milan och mål efter 25 sekunder, vilket kommentatorerna blev alldeles till sig över.

 Då säger jag bara 27 juni i år  på Landskrona IP: Västerås SK hade avspark och låg 23 sekunder senare under med 1-0. Knäck det, Milan, om ni kan!

• Veckans barnbarn är Hugo, 5 år. När storasyster inför skolstarten i höst började träna läsning hemma satte Hugo också igång och lärde sig lika kvickt som Mathilda. Men storasyster blev bara lagom entusiastisk när Hugo nyligen hade löst alla talen i hennes första räknebok (Åk 1). Själv ska Hugo börja skolan om två år. Man kan ju undra i vilken klass.

• Grannstaden Helsingborg hette fram till 1972 Hälsingborg och fram till nu har Landskrona inte låtit sig imponerat av detta utan fortsatt med gatuskylten Hälsingborgsvägen vid Sandvången. Men nu plötsligt är de skyltarna rättade! Varför denna undfallenhet mot uppnästhet?

Se där – Landskrona stad har fallit till föga för grannen i norr.
FOTO: ROLF HOLMBERG

• Sveriges Radios populära program Radiosporten har i dagarna fyllt 50 år. Många av årens duktiga medarbetare har jag lärt känna dels genom jobb, dels på annat vis. Goda vänner och bekanta är (och var) t.ex. Lars-Gunnar Björklund, Tommy Engstrand, Åke Strömmer, Mats Strandberg, Ulf Elfving, Artur Ringart, Fredrik Belfrage och kanske någon mer jag glömt just nu. Den välbekanta och fartiga signaturen ”Mucho Gusto” och dess väg till programmet har en speciell historia. Jag låter min gamle vän, radioproducenten Lasse Gurell; själv berätta:
  

  "Annandag jul år 1961 startade Sportextra i Sveriges Radio. Denna dag hade man enligt tradition SM-final i bandy, vilket var stort. Någon från Radiosporten gick till Grammofonarkivet för att få hjälp med en inledningslåt till nya programmet Sportextra. En signatur med andra ord. I arkivet denna Annandag jul jobbade undertecknad tillsammans med Arne ”Ala” Larsson. Som verksamma i Grammofonarkivet hade man alltid en liten anteckningsbok där man skrev in olika ”låtfynd” för eventuellt kommande tillfällen. Till exempel bra nattlåt, kul barnsignatur, juste tävlingslåt o.s.v. Jag hittade rätt snabbt under Sportlåtar Mucho Gusto med Percy Faiths orkester. Efter att ha lyssnat på skivan föreslog jag låten direkt. Perfekt !

                        Vem från Sporten som kom ner och lyssnade på mitt förslag äro vi litet oense om. Jag minns Åke Strömmer och Ala minns Lars-Gunnar Björklund. Hur som helst tände de direkt på Mucho Gusto. Den blir perfekt. Den blev SÅ perfekt att Sportextra använde den året ut. Och nästa år och nästa. Den är fortfarande Radiosportens signatur och fyller 50 år i december 2011. Rekord?

                        Som en extranotis kan nämnas att bolaget bakom Percy Faith en gång på 80-talet faxade till svenska representanten CBS och undrade varför just Mucho Gusto gav så regelbundna avräkningspengar från STIM i Sverige. Han fick då reda på att den var signaturmelodi till ett populärt sportprogram i Sveriges Radio."

  
  

• 53½ år har jag haft körkort och inte en gång under dessa år har jag haft punktering. Förrän i tisdags den här veckan! Mycket olyckligt, eftersom Bibbi och jag ska åka till Tällberg i Dalarna för en lyxhelg som våra barn bjudit oss på.

  
  
  
• Våra grannar på landet, kossorna, stod vid tomtgränsen på förmiddagen och råmade klagande över att det var så blött i gräset, ja – till och med vattenpölar efter nattens 40 millimeter. Härom sommaren stod de i närmsta hörnet av hagen och glodde på oss och råmade över att vattentillförseln till deras ho hade blivit avstängd av misstag. Är det inte för mycket vatten är det för lite.

Några av mina trevliga grannar på landet.

• Hösten är här utan tvekan. Hårda vindar och regn drabbar oss. Förra året kom första kraftiga snöfallen i Mälardalen redan den 9 november. Brrr...
  
  

LENNART ANDERSSON

***

Lite ditt och datt om sommaren

En riktigt trevlig sommarupplevelse är Gothia Cup i Göteborg. Nu har jag varit där två år i sträck och jag tror inte man behöver ett barn eller barnbarn på någon av planerna för att få en fin upplevelse.
Omkring 1.600 lag från 60 olika länder spelade matcher och hela Göteborg vimlar av färggrant klädda fotbollspelare – killar och tjejer.

Vårt barnbarn Max och hans lag Brommapojkarna 4 vann sin grupp för Pojkar 12 år med målskillnaden 29-1. I en match mot indiska Mumbai Football Academy ledde man med 14-0 i paus, men någon i BP:s ledning hade märkt att den indiske målvakten verkat vara skotträdd utan handskar och såg till att det svenska laget skänkte målvakten ett par målvaktshandskar inför andra halvlek. Det hjälpte något för då släppte han bara in elva bollar. Max, som mest spelade back i matchen, gjorde fem mål. Sedan vann laget 32-delsfinalen, men föll i 16-delen.

Min fru lyckades delvis tränga sig fram för den här bilden när
bronstjejerna kom till Ullevi och invigningen av Gothia Cup 2011.

Vi såg också BoIS 17-åringar förlora mot ett mexikanskt lag trots bra målvaktsspel. För ett tränat öga fanns det en udda scen att undra över på Gothia: Två ur-BoIS:are stod rygg mot rygg vid varsin plan på Skatås friluftsområde och hejade på varsitt Stockholmslag. Den ena var jag, som hejade på Brommapojkarna. Den andre var Olof Lundh från TV4 Sport, som hejade på sin son i Djurgårdens 12-årslag.

Proffset Kim Källström öppnade sin plånbok och sponsrade delar av Gothia Cup. Snyggt!

Cupens matcher spelas på planer över hela Göteborg, men huvudarenorna ligger på Heden, mitt i stan. I ena hörnet på Heden ligger en korvkiosk, som har lika gott potatismos, som fru Tomasson en gång kunde laga till korvaståndet vid Hvilan i Landskrona. Bara det nästan värd en resa.

En kväll satt jag och pratade i flera timmar med  min fd TV-kollega Ingvar Oldsberg om minnen och människor.

• Lustigt att mitt senaste omnämnande av tvebackar satte igång en sådan aktivitet på Planket här på Direkten. När jag våren 2010 berörde ämnet i en krönika om Landskronas bästa back genom tiderna och valde bort spelare som Claes Cronqvist, Kjell Lindstrand och Henrik Nilsson till förmån för tvebacken var det helt tyst bland läsekretsen. Men skönt att man tydligen kan få tvebackar till sin frukost i Landskrona.
  
  
• Bortsett från Liseberg tycker jag spårvagnarna är största nöjet i Göteborg. Sedan 1980-talet då jag bodde där långa tider medan jag arbetade med TV-program har det skett stora utbyggnader med fler linjer och nya sträckningar. Av en händelse arbetade jag sedan med TV även i Norrköping och åkte spårvagn till jobbet. Andra städer (i urval) där jag åkt spårvagn är Paris. London, Tallinn, Istanbul, Berlin, New Orleans, Wien, Budapest, Leipzig, Strasbourg, San Fransisco, Malmö och Helsingborg.
  
  
  
• ”Nu”, tänkte jag häromveckan, ”nu har verkligheten hunnit fatt mig efter regelbundet resande till Medelhavet och andra stränder sedan 1965”. Jag hade hittat ett litet blött sår på kinden, men min fru rekommenderade Aloe Vera och vips var såret borta. Ingen hudcancer vad jag kan förstå.
  
  
• Jag blir glad varje gång jag läser om den nya båtförbindelsen från Landskrona till Köpenhamn. Hoppas den finns kvar nästa sommar!
  
  
• Efter 43 år i Stockholm med olika typer av boende har vi haft många övernattningsgäster inte minst från Landskrona. Det har fascinerat mig, att varje gång jag kommit in i badrummet efter en besökare som borstat tänderna eller tvättat händerna så har metallen i kranarna varit immig av iskyla. Då undrar jag: är folk från Landskrona självplågare, som nödvändigtvis måste använda iskallt vatten istället för ljummet vid tandborstning t.ex.? Svaret kommer kanske på Planket.
  
  
• Henrik Larssons tillfälliga(?) comeback fick namnet Landskrona BoIS att glimma till i media i Sverige och övriga Europa. Men hans 20 minuter är knappast något som löser problem.
  
  
• Eftersom det tydligen regnat så mycket i sommar i Landskrona tar jag en repris på min fars skämt från 40-talet:
  När jag förr i tiden klagade på regnet och inte ville gå ut, så sa min far:
  - Du får väl göra som dom gör på Ven.
  - Vad gör dom där?
  - Ah – di låter det regna…
  
  
• Jag önskar alla läsare en fortsatt fin sommar utan regn!
  
  
• Till sist: Sent på onsdagskvällen upptäcker jag på min banksida i datorn en insättning på drygt 14000 kronor från Frankrike. Air France har gett sig och ersatt oss för hemresa i askmolnets spår!!! De vägrade länge acceptera Allmänna Reklamationsnämndens utslag till vår fördel. Men då grep vår juristdotter Kajsa in och efter en lång brevväxling (plus telefonsamtal) mellan henne och flygbolaget blev det alltså rättvisa till vår fördel. Vi pustar ut.

LENNART ANDERSSON

***

Det kliar i fingrarna

Makarna Andersson lät sig imponeras av det fina sedum-taket på garaget i Nyhamn. FOTO: BIBBI ANDERSSON.

Gomorron –

Det är Direktens korrespondent i Stockholm, som dyker upp igen. Anledningen är att somliga läsare påstår att de saknar mig. Dessutom har det kliat i fingrarna på mig ett tag så nu får fingrarna dansa (?) en stund vid datorn.
Som jag sagt tidigare är mitt förråd av Landskrona-nostalgi troligen uttömt, men skulle något dyka upp långt bak i minnet lovar jag att läsarna ska få ta del.

• Jag och min fru var nere i Landskrona för en tid sedan, hon för att fira studentjubileum, jag bara för att drälla runt lite och bl.a träffa goda vänner från förr. Det blev bl.a. ett besök på museet, som alltid har så fina utställningar, men ack en sån opraktisk byggnad de visas upp i.
• Lite av det gamla Landskrona som jag betraktar som mitt är försvunnet och då tänker jag på möjligheten att få rågbullar eller tveback till frukosten. Det tycks vara ett avslutat kapitel nu.
• Både jag och min fru imponerades av det fina sedum-taket på garaget mitt emot Seglarpaviljongen intill Öresund. På tal om det vattnet så har jag förstått att det numera kallas HAVET. Det låter märkligt i mina öron. Min mor, som hade en morfar som var sillafiskare, sa alltid ”gå ner till sjön”. Själv har jag seglat över Atlanten ett par gånger och badat i Stilla havet och de två vattenytorna har väldigt lite gemensamt med Öresund.
• Vårt fotbollspelande barnbarn (P12) höll nollan i fem matcher medan hans lagkamrater gjorde 19 mål framåt i en turnering i Örebro. Sedan förlorade hans lag kvartsfinalen på en dåligt slagen straff.
• Ett annat barnbarn, 7 år, provar sig redan fram på engelska. Min fru fick en teckning med texten ”Mormor. AJLAVJUTU” med somliga bokstäver bakvända. Men fint ändå.
• På landet har vi en okänd granne med konstiga vanor. Vi har kommit ut på morgnar och upptäckt växter varit avbitna rakt av vid markytan och vissna. Det har gällt så skiftande växter som tomatplanta, fuchsia, pelargon, dahlia och budleja (fjärilsbuske). Vi fattar ingenting. Kan det vara sorken, som tidigare har grävt gångar i gräsmattan?
• Kul med sex matcher utan förlust för BoIS. Jag var på IP och såg matchen mot Åtvidaberg. Några dagar senare var jag på Grimsta i västra Stockholm och såg matchen mot BP. Max Mölders första fem minuter var det grymmaste jag sett. Han var igång som en drogad Duracellkanin, härjade och slet. Hans pappa och farfar, som höll sig under de randiga flaggorna på långsidan var säkert stolta.
• Musikutbudet i Radio Malmöhus tilltalar mig mycket mer än det vi får höra i Radio Stockholm. Här i stan tycks man tro att alla lyssnare är under 30 år. Därför är jag glad åt Spotify i vår dator. Jag lyssnar gärna på t.ex. Tony Bennet, Frank Sinatra, Dean Martin, Dolly Parton, Stevie Wonder, Count Basie, Benny Goodman, Miles Davis, Duke Ellington, Monica Zetterlund, Gals and Pals, Svenska Ord, Povel Ramel, Lasse Dahlqvist, Harry Brandelius, Siw Malmkvist, Östen Warnerbring, Peps Persson, Hoola Bandoola, Olle Adolphson  och musik av Mozart och Beethoven. Bland nyare artister föredrar jag Maja Gullstrand, Sara Vargas, Veronica Maggio och Lars Winnerbäck. Jag hörde någonstans att Maja Gullstrand bor i Kvistofta. Grattis – där var jag lärarvikarie i början av 60-taletoch spelade Siw Malmkvistlåtar på tramporgeln för ungarna.
• Under senvåren blev det ett återbesök i ”vår by” på Kreta. Fortfarande lika dåligt med kvitton t.ex. på bensinstationerna. Folket måste tänka om och få en annan inställning till landets ekonomi.  Jag drog mitt strå till den grekiska stacken genom att spela på Lotto utan att vinna 5 miljoner Euro.
•  Just när detta skrivs är det fin högsommar och 28 grader i skuggan. Så kan det få fortsätta, med lite regn på nätterna för växternas skull.
• Slut för den här gången. Vi hörs troligen framöver, men när vet ingen.

Max Mölder fighting-face.

LENNART ANDERSSON

***

Ja, nu är det slut på gamla tider…

Gomorron –

Det känns som om detta blir min sista reguljära krönika. Lådan i min hjärna för lokal nostalgi verkar helt tömd nu – och gör jag en lista över vad jag ventilerat så har jag åtminstone själv full förståelse.

Jag har skrivit om fiskaffärer, speceriaffärer, köttaffärer – med en bild på Gottfrids goda leverpastej som illustration – och konditorier. Dessutom om korvagubbar och deras vagnar. Och om ungdomsuppror på Rådhustorget och biografer på 50-talet, konserter i Wrangelskan, äggrullning, Danmarkstrafiken och julgransförsäljning på Rådhustorget.

Utöver detta har jag behandlat en del resande och läsarna har via texten fått vara med i Paris, Barcelona, Köpenhamn och på Kreta – samt vid vårt extra-hus på Grönsöö vid Mälaren vid olika årstider.

På tal om Paris så fick vi rätt av Allmänna Reklamationsnämnden, som rekommenderade Air France att betala ut 14.245:78 kr för våra kostnader för hemresa etc. i samband med askmolnet, men det stora flygbolaget har inte visat någon som helst vilja att samarbeta eller svara på brev och mail. Jag tycker det är futtigt. Summan är 1 520,06 EUR, men man tar tydligen hellre ett dåligt rykte än att skicka pengar. Bolagets vinst beräknas enligt en Google-sida vara 300 miljoner Euro. I drygt 30 år har jag och min fru flugit med dem till Paris och Nice, men det finns ju andra flygbolag.

Lite dramatik har också förekommit i krönikan, t.ex. när jag fick åka ambulans i Köpenhamn (fast utan sirener…) och till min häpnad fick en pacemaker inopererad.

Även om jag försökt vara restriktiv har det ibland avslöjats lite personliga tankar och händelser. Att jag vill BoIS väl har de flesta förstått och även framöver klappar hjärtat (och pacemakern) för di randie. Det är inte många som kan klappa så mycket.

På tal om det så har kartan fått ritas om för oss randiga i Stockholm som försöker se BoIS matcher med utgångspunkt från Stockholm. De senaste åren har en rad arenor försvunnit – t.ex. Enavallen i Enköping, Studenternas i Uppsala, Skytteholm i Solna, Vilundavallen i Upplands Väsby och Idrottsparken i Norrköping. (Alltså – arenorna är inte rivna, men har inte längre ett lag som spelar i samma serie som BoIS.) I år blir det besök på Grimsta i Bromma, Swedbank Park i Västerås, Söderstadion och Södertälje Fotbollsarena.

Och beträffande fotbollsarenor så byggs det just nu två jättelika sådana i Stockholm – Nationalarenan i Solna och Stockholmsarenan nära Globen. Om det finns åskådare och ekonomi för två sådana anläggningar återstår att se.

Som många fotbollsintresserade vet, ska Råsunda Fotbollstadion rivas och om den har jag en liten historia.
- Under mina år på Det Stora Grammofonbolaget hade vi flera år i sträck sångaren och kompositören José Feliciano på turné i Sverige i vårmånaden mars. (Han var lika häpen varje år när jag talade om för honom att den svenska publiken allra helst ville höra ”Feliz Navidad” – en julsång(!) Men han sjöng den förstås. Dessutom sa han varje gång han landat i Skandinavien: ”Lennart, kan jag få en Rammelosa”).

En gång åkte han själv och några ur hans band i min bil nära vårt kontor i Solna, t.ex. trummisen Paolinho Magalhaes från Brasilien. När denne förstod att vi var i Solna ville han att jag skulle stanna vid Råsunda – där han klev av och kysste väggen! Där inne på gräset hade ju Pelé & Co blivit världsmästare 1958. Sen var det en lycklig Paolinho jag skjutsade till kvällens konsert i Tennisstadion.

Nu tackar jag tålmodiga och intresserade läsare för de gångna tolv månadernas intresse och gensvar. Ni har varit en glädje och inspiration!
Vi kanske återses.

LENNART ANDERSSON

***

Jag tänker på båtar
och Köpenhamn…

De dagar och tider i Landskrona jag gärna tänker på är åren med de livliga Danmarksförbindelserna.

Eftersom min familj hade nära släkt i Köpenhamn var det helt naturligt att vi så snart som möjligt efter krigsslutet 1945 åkte över Sundet. Jag har ett minne av att vi åkte med passagerarbåten Stjärneborg till Havnegade i slutet av 40-talet. Då skulle det fortfarande visas pass.

Landskronas riktiga uppsving som färjehamn kom med den företagsamme Jörgen Jensen. Jag tror hans första bilfärjor hette Harald Ivers och Christian Ivers. De bytte senare namn till Hanne och Lilli Scarlett när mycket av färjetrafiken handlade om att transportera danskar till biografen Imperial, där man i flera år endast visade ”Borta med vinden” med Vivien Leigh och Clark Gable. Som de flesta läsare säkert vet berodde detta på att Danmark hade dåligt med dollar efter kriget, vilket hindrade landet att ta in amerikanske filmer. Jensens bolag Skandinavisk Linietrafik bytte alltså namn till Scarlett-Line och det namnet följde med tills Johnsonägda Linjebuss tog över trafiken.

Under dessa första år med färjetrafik var det ett allmänt nöje att på sommarkvällar ta en promenad ner till hamnen för att se när färjan la till. Det hörde till att man skulle vara lite finklädd, åtminstone vid söndagspromenaden arm-i-arm ner till hamnen. Mycket folk stod att tittade vid ett tillfälle när jag själv cyklat ner till vattnet. Det var en söndagsförmiddag och en handfull järnvägsvagnar baxades ner längs spåren till gamla tullhuset, där trätrappor sattes fram till tågdörrarna och ett större sällskap från Småland kunde kliva av för sin utfärd till Danmark.

Under Jörgen Jensens ledning utvecklades sedan förbindelserna med Köpenhamn. Nya båtar chartrades eller köptes efterhand. Båtarna blev större och bekvämare, och många minns säkert Dana Scarlett med sin Bellevue-Salon. Det var Landskronas populäraste restaurang i konkurrens med Strandpaviljongen. Jag är inte den sortens nostalgiker, som har gamla matsedlar kvar, men jag minns med glädje Danas wienerschnitzel, Det Store Kolde Bord eller Havets Läckerheter. Det var inte dyrt att äta och dricka ombord och sett till kvalitén var det väldigt, väldigt prisvärt. Många Landskronaungdomar fick nog också sin första bekantskap med starka varor i form av rom & Cola eller gin&tonic ombord på Köpenhamnsbåtarna. En sådan grogg kostade mindre än en femma. Väldigt många åkte på utdelade fribiljetter och köpte sina amerikanske cigarretter för ett par kronor asken. Ett fartyg som inte tog bilar utan bara fraktade passagerare var Laboe, döpt efter en kustby i Schleswig-Holsten öster om Kiel. Det var ett trivsamt och behändigt fartyg. Ombord på Scarlett-Line firades 50-årsdagar, firmafester och många klassresor till Köpenhamn gick med färjorna.

Just personbilar och lastbilar var säkert rederiets viktigaste inkomst och man gjorde ett stort nummer i sin annonsering att man kunde spara ordentligt med tid genom att åka över Landskrona-Tuborg.

Många andra båtar kom och gick och första smällen i Jensens imperium kom när nybygget Tina Scarlett krockade och brandskadades i samband med leveransen från det tyska varv, som utrustat henne. Det verkliga slutet för passagerartrafik mellan Skåne och Själland kom förstås med Öresundsbron år 2000. Sedan den invigningen har det inte funnits passagerarbåtar på kuststräckan mellan Trelleborg och Helsingborg.

Men åter till de livliga åren. Det var inte bara Skandinavisk Linietrafik och ScarlettLine som seglade från Landskrona. Strax intill Lustbåtshamnen huserade Viking-Baadene med sin utpräglade passagerartrafik med mindre fartyg. Det första av dem jag minns från 1950-talet är Gay Viking, som under andra världskriget gått i trafik över Nordsjön med kullager sades det. Hursomhelst var fartyget ursprungligen byggt åt turkiska marinen 1942 och övergick till engelsmännen samma år. Viking-Baadene trafikerade sommartid även Bellevue, där man från den nästan obefintliga hamnen kunde promenera upp till det folkliga nöjesfältet Bakken. Bland många andra namn man kan minnas från detta rederi (med sina fribiljetter) är Lysekil, Backafall, Tranekjaer, Lucullus och Rolf, Dan och Tor Viking samt Svan. Min gode vän Göran Ljungberg med många år inom Tullverket bakom sig uppger att det 1968 fanns inte mindre än åtta fartyg samtidigt i trafik på Danmark från Landskrona – tre till Tuborg och fem till Havnegade.

Vikingbåtarna var populära att åka med om man skulle över till Köpenhamn och handla ost, vispgrädde eller köttvaror. Då kom man ju direkt in till centrala Köpenhamn. Med ScarlettLine hamnade man i Tuborg hamn och fick sedan de första åren ta spårvagn 1 eller 14 in till Byen; senare gick en gratisbuss till S-tog-stationen Svanemöllen, där man tog tåget till Vesterport eller Hovedbanegaarden.

De mängder av danskar, som kom till Landskrona åkte hem igen med amerikanska fruktkonserver såsom ananas och persikor och andra dollarvaror. Jag jobbade själv på EPA:s lager en sommar och kånkade upp tunga kartonger med dessa eftertraktade konservburkar. Dra-maten-kärror var inte uppfunna, så många fick nog långa armar.

Att man på den tiden åkte över Sundet för att köpa öl och sprit kan jag inte påminna mig, men det var fullt naturligt att man kunde få ledigt sista eftermiddagstimmen på Läroverket på 50-talet om man skulle över och handla ost till mor.

Men även Helsingör fanns ibland som slutdestination för båttrafiken från Landskrona. Det var Jetcat Express, som pilade dit, eventuellt gick den via Ven, men jag vet inte.

Från gamla färjeläget i Landskrona hamn gick under flera år flygbåtar till Havnegade. Ett tag hette linjen Direkten och drevs av Scandlines. Själv tyckte jag det var en praktisk förbindelse med Köpenhamn eftersom det gick direktbuss mellan Havnegade och Kastrup.

Som alla troligen förstår är ovanstående resultatet av funderingar och research efter tidningsartiklar om en ny eventuell Köpenhamnsförbindelse från Landskrona. Gärna det, men de fina åren med färjor och tät trafik kommer nog inte tillbaka.

Du som har egna minnen eller synpunkter kring båttrafiken från Landskrona uppmanas att skriva ner dem och maila till info@landskronadirekt.com. Märk ditt mail ”Planket”.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

• För ett tag sedan berättade jag om stora idrottsminnen i mitt liv. Strax efteråt kom jag på ytterligare lite till.
  
  Det var i början på 1980-talet och jag och min fru hade åkt till grekiska ön Lesbos, även kallad Mytilini efter huvudstaden. Vi bodde på ett hotell på sydkusten i en ort som hette Agios Isodoros. Det var i maj månad och vi fick årets första havsbad. Från vår balkong såg jag sent på eftermiddagen liv och rörelse vid fotbollsplanen nere vid havet och promenerade förstås dit ner.
  
  Det visade sig att det var match på gång så här på fredagskvällen mellan ett lag från Agios Isodoros och ett annat bya-lag. Båda lagen sprang ut på gräsplanen i sina prydliga tröjor och domaren blåste igång matchen.
  När det hade gått cirka tre minuter av kampen blev lagen oense om ett inkast och det blev stort palaver bara för denna skitsak. Hemmafansen ( av modell Atletens på 40-talet), domare, bortapublik och spelare argumenterade och skällde på varandra och plötsligt marscherade gästande lag av planen och åkte hem. Hela matchen varade alltså tre minuter. Snopet. Jag småskrattade hela vägen hem till hotellet.
• Året efter var vi på grannön Chios och där såg vi en landskamp mellan England och Västtyskland. Vi satt på en utomhustaverna i den sköna kvällen. Krögaren hade pallat upp den ganska lilla TV-apparaten på en stapel av skrangliga bord och ölbackar. Detta var långt före stora platta skärmars tid. Det var mycket turister från Västtyskland och England, som gjorde sig hörda, men stämningen var fin. Själv gjorde mig hörd bara när den svenske linjedomaren viftade med sin flagga. Det tyckte de danska turisterna var trevligt. Med datorns hjälp skulle jag kunnat ta fram officiella detaljer om matchen, men jag bryr mig inte.
• Nu har Vårdagjämningen passerat och nu kräver vi vårväder, eller hur?
• Steglits och Bofink nedanför fågelbordet i veckan, men domherren har vi inte sett på två år.
• Inte för att jag tror att det finns någon statuslista bland brottslingar, men det mest lågtstående jag hört talas om är att folk livnär sig på att lura och stjäla pengar av sjuka och utsatta pensionärer. Tidningar och radio har de senaste dagarna rapporterat många sådana fall. Fyrfaldigt fy!
• Till sist: Är det inte dags för Landskrona Museum att inreda ett speciellt rum för Danmarkstrafiken?

LENNART ANDERSSON

***

Gå och ströga och gå på bian…

Det skulle ju vara sorgligt om Landskrona förlorar sin enda återstående biograf. Jag tycker att redan en biograf är ett svaghetstecken och fattigdomsbevis. Men TV:s framfart sedan starten i mitten av 1950-talet blev en dödsmaskin mot singelbiografer i hela världen. Vad vi har kvar i dag är som alla vet de stora multibiograferna i stora städer. Sedan finns det en del enstaka småbiografer i mindre städer oftast drivna av entusiaster som Eurostar och Folkets Bio.

Naturligtvis går mina tankar tillbaka till tidigt 50-tal (vad trodde ni annars?). 1950-talet var för min del den stora bio- och strögarepoken i Landskrona.

Biografernas antal var fem. Maxim, som fortfarande finns på Östergatan, hette på den tiden Grand. Lokalen som Maxim huserar i har varit biograflokal sedan 1908. Under årens lopp har biografen lystrat till olika namn såsom Landskrona Biografteater, Svea Biografteater och det bland Landskronaborna förmodligen mest kända: Grand. Bland filmstudions medlemmar är den fortfarande känd som "gamla Grand".
På Östergatan/Ströget låg också den obegripligt lilla biografen City. På Eriksgatan längst ner mot Rådhustorget fanns Saga. Den lokalen togs sedan över av Svenska Frälsningsarmén.

Om hörnet runt Landskrona-Postens lokaler ( fd Scharins hörna) in på Stora Norregatan låg lilla trivsamma biografen Imperial i vars lokaler numera nattklubben Tages huserar. Det sista nybygget i biobranschen kom i slutet av 50-talet i form av biografen Rio i ett nybyggt hus intill varuhuset EPA i nästsista huset före AG:s hörna, nuvarande HM. I bions lokaler finns nu Olofssons klädaffär.

Rio ingick i samma kedja som Grand och visade mycket av Europa-Films repertoar. Rio var en ljus och luftig lokal med 800 vackert mellanröda fåtöljer. Den hade inte större duk än övriga biografer, för film i storformat hade ännu inte dykt upp. Foajén på Rio var generöst stor och luftig och man behövde sällan stå utomhus och vänta på att dörrarna till salongen skulle öppnas. På Rio såg jag filmer som ”På stranden”, ”Aldrig på en söndag”, ”Änglar finns dom?” och ”I hetaste laget”, som jag såg som musical på Oscars i Stockholm i går kväll.

Grand hade balkong liksom Imperial och var hyggligt stor – kanske 4-500 platser. Där såg jag t.ex Chaplins oförglömliga 50-talsfilm ”Rampljus” och ”Härifrån till evigheten”, men även filmer med Edvard Persson och Åsa-Nisse.
Imperial på Stora Norregatan är mest ihågkommen för sin danska period, då man under flera års tid endast visade ”Borta med vinden” för danska åskådare. Det i sin tur betydde full fart på den nya färjeförbindelsen med Tuborg. Danska dronningen (Ingrid) var en av besökarna. Hon satt längst fram på balkongen. Imperial ägdes av SF och därför visades normalt mycket svenska filmer t.ex. av Ingmar Bergman där. Min första barnförbjudna film där när jag blott 14-årig 1954 med klappande hjärta släpptes in var ”Vingslag i natten” efter Sven-Erik Saljes roman med Lars Ekborg och Pia Skoglund. Jag fick en av de sista platserna – längst ut till höger på rad 1 och fick en mycket snett och konstigt intryck av filmen. Eftersom det ett kort ögonblick i filmen blottades ett kvinnobröst döptes filmen i Landskrona av pubertala grabbar om till ”Svingslag på patten(!)” Det var nivån på humor på den tiden. (Svingslag var ett handbollsskott som numera är förbjudet). Även ”Förälskad i Köpenhamn” med vår egen Siw Malmkvist såg jag på ”Impan”(fast den kom 1960).

City besökte jag bara en enda gång och det var 1951 i sällskap med min far. Då såg vi en svartvit reportagefilm om svenska landslagets framgångar i fotbolls-VM i Brasilien med bl.a. Kalle Svensson och Nacka Skoglund. Annars har jag en känsla av att City mest visade svartvita polis- och skräckfilmer såsom ”Spiraltrappan”. När City sedan lades ner blev halva lokalen pressbyråkiosk och resten övertogs av Törnqvists Bokhandel.

På Saga såg jag en del westernfilmer i färg – t.ex. Shane med Alan Ladd och Van Heflin och även ”De dog med stövlarna på”, en film om general Custer, gjord redan 1941 men visad på 50-talet på Saga.

Eftersom vi inte välsignats vare sig med Fjernsyn eller TV på tidigt 50-tal var det en storhetstid för filmen och biograferna. Med biljettpriser på 1:80 (längst fram) och 2:25 hade de flesta råd att se minst en film i veckan och därför var det också ett sant folknöje att röra sig i centrala stan och gå upp och ner längs Östergatan – Ströget. Då kunde ungdomar stå i grupper och kommentera vem som var ute och gick med vem. Det var också bra tider för stadens konditorier, där man för en billig peng kunde få kaffe med kaka.

Alla nämnda biografer i Landskrona utom City visade matinéfilm söndagseftermiddagar, två föreställningar. Sagas bioannonsering för matinéerna åtföljdes alltid av texten ”Alla barn till Saga”. I ingången till salongen stod en elegant vaktmästare i svart kostym och en tunn mustasch värdig Errol Flynn. När mörkret sänkte sig i biosalongen blåste alla ungar i sina biljetter och åstadkom ett fruktansvärt oljud, som mannen med mustaschen förgäves försökte avbryta. Jag tror mig minnas att matinébiljetten kostade en krona.

Slut på lokala nostalgin för idag.

Fotnot: Ovanstående text hade inte kunnat vara så detaljerad utan hjälp av min hustrus medfödda ekorreinstinkt och sparade biobiljetter.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

• Första BoIS-segern kom oväntat borta mot IFK Göteborg. Grattis! I år siktar vi uppåt.
• Minus 27 grader när vi vaknade i lördagsmorse på landet intill Mälaren. Men vacker blå himmel och sol över snölandskapet. Den dagliga promenaden blev kort.
• Dansk TV har gjort det igen – jag följer troget ”Borgen” på onsdagskvällarna.
• Grekiska apelsiner är inte heller dumma så här års.
• Jag längtar efter gröna gräsmattor.
• Arbetsrummet utan golv. Datorn på matbordet. Frukost i vardagsrummet. Fortfarande inte uttorkat efter vattenskadan.
• Sorgliga nyheter på Facebook: Min gamla vän Agneta Bauman har dött. Duktig sångerska och fin människa. I´m An Illusion hette hennes bästa LP.
• Åter till fadershuset: På 40-talet vaktades BoIS mål av Folke ”Lunkan” Lundqvist. Nu finns hans son Bert i den randiga administrationen som medarbetare på den nya (och kommande) hemsidan. Välkommen!
• Positiva tecken i skyn: Landskrona kan åter få en båtförbindelse med Köpenhamn!
• Jag börjar mer och mer känna mig som en vandrande 50-talsuppslagsbok. Men nu har vi nog nått till sista sidan. 

Foajen till Rio var rymlig och knappast någon behövde köa utomhus. En titt in i skoaffären för att kolla in senaste modet var också möjligt. Rio gjordes under 80-talet om till ett musikhus där många av dåtidens stora skandinaviska band spelade.

Väl genom biljettkassan kunde man hänga in sin kappa eller rock i garderoben längts ner i bild.

***

Om korvagubbar och deras stånd

Foto: Minnesbanken

Titta på bilden från Landskrona Museums Minnesbank! Den visar ett korvstånd, uppställt i Karlslund av Jipes Kött- & Charkuterifirma år 1950. Eftersom mina historiekunskaper inte sträcker sig längre än mina egna levnadsår utnämner jag friskt och frejdigt detta korvstånd till urmodern till den rad korvstånd som fanns senare under 50-talet och framåt.
I Karlslund låg tidigare en sommarrestaurang med punschbersåer och den var ett trevlig och populärt utflyktsmål på sommaren. Strax intill fanns en utedansbana, täckt av tak. Där spelade t.ex. landskronaorkestern John Strands med Lilian Malmqvist som vokalist. Flera av medlemmarna hade jag spelat samman med i ABF:s olika orkestrar.(Dansbanan fanns f.ö. kvar även under 50-talet, då jag bodde mina sista fasta år i Landskrona.)
Men åter till korvstånden. Jag har under flera veckor försökt få ordning på 50-talets korvastånd och dess korvagubbar i Landskrona, men uppgifterna har pekat i olika riktningar. De flesta av mina uppgiftslämnare minns framförallt två korvagubbar – Thomasson och Weberg.

I början av 50-talet bodde jag med familjen på Norra Infartsgatan 22A och en kväll såg jag en ovanlig syn: En mörkhårig man drog för hand ett korvastånd längs gatan och baxade upp det på trottoaren i gattet nära Solbackens Blommor och strax intill Cykel & Låsmekano. Sen hände inte mycket, men klockan sex på kvällen togs luckorna för fönstret bort och en klart lysande fotogenlampa tändes. Jag och några andra grabbar var där – nyfikna som tusan. Vi fick beskedet av mannen inne i vagnen att det inte fanns någon korv färdig än, den skulle först bli varm och vi hörde hur det susade av fotogenlåga inne i kiosken. Det doftade redan gott och sugna blev vi pågar.

Själv lufsade jag i mina trätofflor över gatan och upp i lägenheten för att hämta pengar till premiärkorven. 35 öre tror jag en kokt smal kostade och 40 öre om man ville ha bröd – och så gott det smakade! Undrar om jag inte var en av Arvid Thomassons första kunder där vid Hvilan. Ibland när jag inte hade så mycket pengar kunde jag få köpa ett bröd med senap i för tio öre. Det var gott det också.
Thomassons korvastånd blev snabbt populärt och efter något år flyttade han till en ännu bättre plats nämligen den öppna platsen framför Emonds villa där Larvivägen (som den fortfarande hette) kom fram till Norra Infartsgatan. Där fanns det gott om plats för folk som stod och åt sina korvar och bra parkeringsmöjligheter för cyklar, mopeder och bilar.

Thomassons korvastånd vid Hvilan blev snabbt en mötesplats – inte minst i helgerna då folk skulle hem efter dansen på Folkets Hus eller från dansbanan i Karlslund på sommaren. Det sas att folk kom åkande i bil från Hälsingborg (stavades så på den tiden) bara för att få äta Thomassons korv.

Sådant trams som pommes frites, gurksallad och Pucko fanns inte i Thomassons värld. Efter de första åren med bara korv och bröd utökades sortimentet med stans godaste potatismos, lagad av fru Thomasson i den lägenhet de flyttat in i på Norra Infartsgatan från östra delarna av stan. Senare fick de hyra ett fd cykelförråd i källaren och där stod fru Thomasson med potatisstöten i högsta hugg alla kvällar i veckan. Det var givetvis skönt att slippa ha mostillverkningen hemma i lägenheten.
Trots att Arvid Thomassons var ”partiellt arbetsför” som var kravet för alla kioskentreprenörer i Landskrona utökade han senare sin verksamhet till att även driva en kiosk i Lill-Olas till de badandes glädje. Vad jag tror mig veta, är att han efter karriären i trånga kiosker köpte en ICA-butik i Eslöv. Det kunde han vara värd. Eller ska vi propagera för en staty på Linjen?

Vad som förvånar mig är att det inte går att hitta några bilder från Thomasson vid Hvilan eller andra korvagubbar i Landskrona, men kanske någon i läsekretsen ligger på en bild eller tips om bild och kan ge besked till Landskrona Direkt?

Vid Slottscaféet i korsningen Säbygatan/Eriksgatan fanns ett annat mycket populärt korvastånd, som drevs av Holger Weberg. Det låg ju bara tvärs över gatan från Folkets Hus och danspubliken därifrån var nog de flitigaste kunderna. Hans tjocka grillade minns man med glädje – men antagligen var Jipes leverantör till de flesta korvagubbar i Landskrona.

I mina efterforskningar har det dykt upp tips om många namn och platser för korvastånd i Landskrona på 50-talet Jag ska visa några uppslag här:

”Mitt ermot Saga hette korvagubben Olofsson och han flyttade sin korvförsäljning till Citadellkiosken alldeles där Citadellvägen börjar. Före Olofsson var det en som kallades för Korva-Rikard”

”Jag har nu namnet på tre korvagubbar ute på Öster, hörnan Föreningsgatan-Hantverkargatan, Törnqvist, "Kebbe Lala" samt "Mummel". Den senare var så långsam så korven var kall när han väl fick den mellan brödet!

Ute på Larvi så hade vi Tippe Ek och efter honom kom Sixten!

”Det jag minns är att han (på Hantverkargatan) kallades ”Speedy Gonzales”.
Hans namn minns jag inte. Men han var den som cyklade  saktast i hela stan.
Det var ett under att hans styrfart var lägre än alla andras.”

”Däremot fanns det en som hette Ahlfors men han sålde korv vid Teatern.”

Det var tipsen från några av mina vänner Björn, Rolf, Ulf och Bengt. Ja, vad säger läsarna? Hjälp oss att bringa ordning i denna korvröra!

Blandade karameller…

• Peter Forsberg är på väg tillbaka i NHL 38 år gammal… Ett av mina största idrottsminnen är en match i Madison Square Garden i New York den 9 december 1998, då jag och min fru satt och såg New York Rangers mot Colorado Avalanche – med Forsberg och Wayne Gretzky på samma is. Forsberg gjorde segermålet 2-1 för Colorado.
• Ett annat stort minne omfattar en helsingborgsspelare nämligen Mats Magnusson. Det var när han kastades in i slutminuten i VM-kvalet mot Västtyskland på Råsunda 1986 på hösten. Jag satt på Västra läktaren och såg hur han i sin första bollkontakt gjorde 2-2 för Sverige. Men finaste sportminnet alla kategorier är BoIS 6-2-seger mot HIF vid återkomsten till Allsvenskan 2002. Jag trodde jag drömde. Och vi stod applåderade i takt de sista tio minuterna. Avslutningen på eftermiddagen var också osannolik när högtalarna spelade ”Kom och ta mig långt härifrån” med helsingborgsbandet Brandsta City Släckers. Till den musiken lommade HIF-supportrarna hem.
• Om någon i BoIS läst senaste numret av Offside inför träningsmatchen mot Värnamo hade man vetat, att Jonas Thern tränat och trimmat tre unga mittfältare till att nästan hitta varandra med förbundna ögon. Hans egen son (en av de tre) har nu flyttat till HIF.
• Vad de spanska apelsinerna är goda just nu!
• Ett trevligt brev fick jag på min födelsedag häromdan. Det var från Allmänna Reklamationsnämnden, som meddelande sitt beslut i tvisten mellan oss och flygbolaget Air France att de senare snarast ska ersätta oss för våra kostnader i samband med askmolnet, dvs extra dagar i Paris och en dyr tågresa till Sverige. Det handlar om drygt 14.000 kronor. Läs om den jobbiga hemresan här.
• Jag efterlyste för ett tag sedan uppgifter om glädjespridarna Arne Bertini och Kalle Slägga. Den förre fick jag uppspelad i telefon på en Skåne-LP av Ulf Aulin och om Kalle Slägga fick jag uppgiften att han hette Stål.
• Och Pilos Järnhandels gamla lokaler ska bli krog läser jag. Till gamla tider återgår..."Hovmästaren, kan jag be att få ett järn!"
• En vattenskada vid ett element gör att hantverkare har brutit upp golvet i vårt gäst/arbetsrum med start på onsdagsmorgonen. Byggfläkt är på väg…

Trevlig helg(?)

LENNART ANDERSSON

Foto: Minnesbanken

***

Blandade karameller

• Från min tid på Kvällsposten på 60-talet minns jag ett tillfälle när det märkliga ordet
  SKRÄCK
  CHOCK
  användes på första sidan eller på löpsedel. Efter Idrottsgalan i TV hade en av kvällstidningarna det nya ordet
  GRAVID
  CHOCK
  och den hade tydligen drabbat Björn Ferry. Ack ja.
• När jag läste på Direkten att Landskrona kunde bli en fristad för förföljda författare trodde jag det gällde Björn Ranelid.

• Max Mölder var tidigare en talang i Hammarby och han är omnämnd i det senaste numret av Offside

  Jag har nämnt min favorittidning Offside förut. I senaste numret fanns intressant läsning som vanligt. En artikel handlade om Hammarbys(!) P-84-lag med en rad talanger. En av talangerna var högerbacken i BoIS – Max Mölder.
  En annan artikel hade proffset och landslagsmittfältaren Jonas Thern som huvudperson. Han berättar en sanslös historia, som fick mig att skratta högt i sängen. Under Fotbolls-VM 1994 i USA delade han rum med en annan spelare och Jonas brukade jävlas med denne genom att t.ex. gömma sig bakom duschdraperiet eller under sängen när rumskamraten var ute. Efter en stund hoppade han fram med ett skrik och skrämde den skräckslagne rumskompisen. Som var Henke Larsson…
• När jag var väldigt ung (till och med liten) fanns det i Landskrona två lokala underhållare vid namn Arne Bertini och Kalle Slägga. Undrar om Direkten har så gamla läsare, att någon skulle kunna ge oss upplysningar om dessa två glädjespridare?
• Landskrona BoIS måste ligga i Sverige-toppen när det gäller spektakulära värvningar. Ta bara de här fyra namnen: Jörgen Pettersson, Morten Nielsen, Henrik Larsson och Marcus Lantz. Jag stod upp vid datorn och applåderade vid Direktens sändning från pressmötet.
• Jag vet att jag lovat att skriva något om Landskronas korvagubbar på 50-talet och lovar att det är på gång. Även som pensionär har jag fullt program, men källforskning pågår.

Trevlig helg!

LENNART ANDERSSON

***

• Här är Lennarts krönikor under 2010