Gomorron

Ämnena för lokalnostalgiska betraktelser börjar sina; jag har ytterligare något kvar att ta upp efter sommaren och det kräver både lite researcharbete och djupt grävande i det jag har kvar i minnesbanken. Under tiden kanske läsaren tillåter att jag får skriva av mig lite tankar och synpunkter?

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller

Den här veckan har nyheten att två kvinnliga och folkkära artister avlidit publicerats. Jag var genom mina jobb bekant med båda och bägge damerna gillade mig vilket jag är stolt över.

• Jag tänker först på Lily Berglund som avled 82 år gammal. Jag lärde känna henne under min tid som nöjesjournalist på Aftonbladet i Stockholm i slutet av 60-talet och i början av 70-talet. Sedan skildes våra vägar eftersom jag började jobba med annat än att intervjua sångfåglar, men på senare år hade vi träffats igen eftersom Lilys make pianisten Göte Wilhelmsson liksom jag ingår i en liten grupp makthavare och profiler ur 70-talets musik- och nöjesvärld. (Jo, det är sant, jag räknas dit!) Lily Berglund spelade in cirka 550 låtar på skiva – sådana som idag endast förekommer i Melodikrysset, men äldre läsare kan minnas titlar som ”Valpen i fönstret” ”Quando, quando” och ”Vita syrener”. Hon sjöng också vinnarlåten ”Sol och vår” i Melodifestivalen 1962.
• Den andra artisten som dött i sommar är revyprimadonnan Anna Sundqvist,67. Hon var mångsidig och kom tidigt med i scenuppsättningar som ”Stoppa världen, jag vill hoppa av” mot Jan Malmsjö på Scalateatern 1963. ”Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig”,” Ungkarlslyan” och ”My fair Lady” samt Casino-revyn. Hon har kallats för Sveriges Liza Minnelli. Senare jobbade hon med Povel Ramel både i Knäppupptältet och i TV-serien ”Semlons gröna dalar”.
  Sista gången vi sågs skäms jag lite över. Det var i samband med releasefesten för praktböckerna om svenska schlagersångerskor på Hotel Continental i Stockholm för en handfull år sedan. Där fick jag ett strålande leende från en okänd dam tvärs över bordet och eftersom jag inte kände igen damen i fråga och inte kände mig intresserad av en charmattack vände jag mig bort. Först en stund senare kom jag på att det var den vänliga Anna, som lett mot mig utan baktankar om flirt. Jag växlade sedan några ord med henne innan jag åkte hem och tror att jag redde ut mitt kyliga beteende.
• Rekord i särskrivning måste de skyltar jag såg i en Coop Forum-butik i somras vara. Där stod det Röd betor samt Jord gubbar. Ack ack.
• Som BoIS-fan är man luttrad. Det är himmel eller helvete. Som vanligt satt jag vid datorn med Svensk Fotbolls live-score i kombination med Sveriges Radios webradio som koncentrerade sig på Superettan. 4-0 i baken mot ett bottenlag… Det har hänt förr och man är som sagt luttrad. Hoppas tränarna stannar även nästa år och försöker få ordning på pågarna.
• Veckotidningslöp i veckan: ” Victoria och Daniel: Vi ska ha barn”. ”Akut kris för Daniel och Victoria”. Sen kan man gå hem och kasta tärning.

***

Sommarkrönika

För Landskronas skollediga ungar fanns det förr en badbuss som åkte till Lill-Olas. Anders Hildings bild är från 50-talet.

Innan årets sommar helt försvinner ska jag försöka dra mig till minnes en sommarföreteelse, som fanns när jag var grabb i Landskrona.
Jag tänker tillbaka på badbussen, som administrerades av Barnavårdsnämnden förr i tiden. Vad jag förstår ställdes inga andra krav än att det aktuella barnet skulle ha sommarlov och lust att bada och det var ju en generös inställning .
Själv fick jag kortet som berättigade mig att delta i slutet av 1940-talet. Min mor var då hemmafru och jag kan inte påstå att vi hade dålig ekonomi, så vad det var för urvalsmetoder man använde har jag aldrig förstått.
Hursomhelst så hade Landskrona stad en buss som åkte runt och hämtade upp badsugna unga och skjutsade oss till stadens koloni i Lill-Olas.
Av en händelse hade min syster kvar sitt kort till badbussen 61 år efteråt (!) och jag kan läsa vilka hållplatser bussen stannade på – Hyllingeplan, Saluhallstorget, Rådhuset, Artillerigatan – och så, inslängt efteråt, hållplatsen Timmermansgatan 45. Där hade nog AB Industritryck gjort en tabbe och fått komplettera och klistra in i efterhand.
Det är lite rörande att tänka att vår mor satt sig vid trampsymaskinen för att tillverka ett fodral till lillasysters badkort med band att ha om halsen. (Eller kom kortet med snöre från Barnavårdsnämnden?)
Slutstationen var alltså Lill-Olas och dit anlände man klockan 13, eller klockan itt som man sa på den tiden.  Jag tycker mig minnas att det var en rätt obekväm buss med hårda säten. Jag undrar dessutom om inte det var så att busschauffören för hand manövrerade framdörren med en ledad spak såsom amerikanska landsvägsbussar har det än i dag. (Har du sett en Hollywoodfilm med Greyhound­bussar vet du vad jag menar).
Målet för resan var ett inhägnat område nära stranden. På tomten fanns ett hus att använda om det skulle regna, men det gjorde det nog aldrig på den tiden. Jag minns att solen alltid sken och att alla barn var jättesolbrända. (Efter sommaren sattes man i ett badkar och blev skrubbad av sin mor med hård borste för att det solbrända sommarskinnet skulle gå av. Det var kanske inte så fint då att vara solbränd som nu för tiden).
På den inhägnade tomten lekte vi barn från klockan 13 till klockan 17 då bussen hämtade oss och körde oss tillbaka till stan.  Bad i Sundet skedde under ordnade former och i grupp. Det fanns en handfull vuxna ledare med som höll ordning på oss. Bland vissa pojkar fanns det en lek som innebar att de jagade flickor med bränn-nässlor, eller som man trodde det hette på den tiden – nällor. Det var bara ena parten som tyckte det var kul.
Någon gång på eftermiddagen serverades det vetebullar (utan smör och pålägg) och ett glas mjölk, som mättes upp ur den tidens mjölkkannor (i metall, cirka 50-60 cm höga). Dessvärre var det ingen förvaring i kyla för den drycken, så mjölken var inte direkt god – och det tyckte jag inte heller att bullen var, så ofta smusslade jag brödet med mig hem på bussen och gav till småfåglarna på hemmaplan.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller

• Jag läste på Direkten om tromben över Öresund. Jag har själv upplevt en tromb. Det var 15-20 år sedan när jag och Charlie Norman i hans lilla båt var ute och fiskade gädda på Mälaren. 4-500 meter bort från oss såg vi pelaren, som dessbättre valde en väg bort från oss.
• Innan det stora baltiska ösregnet drabbade oss rörde jag mig en del runt i Sverige och måste säga, att så mycket gulnande björkar och gula gräsmattor som i år har jag inte sett på många år i Sverige.
• Vi var med barnbarnet Max och kollade läget på Gothia Cup i Göteborg och jag blev imponerad av detta jättearrangemang, som lockar cirka 200,000 människor till Göteborg varje sommar. Hela stan och alla hotell vimlade av färggrant klädda unga fotbollsspelare och alla fick vi uppleva riktigt fin svensk sommar. Vi följde några matcher med BK Landoras P99-lag.
• Efter Göteborg tog vi en sväng om Landskrona för att Max skulle få uppleva salta bad i Borstahusen. Det uppskattade han.
• Både han och farmor och farfar uppskattade också Bed & Breakfast på Gläntan i Karlslund. Vi bodde i en svit, tyckte Max.
• 60 mm regn söder om Stockholm häromdagen och våldsamma åskväder över vårt hus på landet på natten. Vår granne tog en bild mitt i natten med 4-5 blixtar samtidigt. Tänk dessutom på den hårda och kalla vintern och den extremt heta sommaren för några veckor sedan. Visst håller klimatet på att förändras.
• Danmark har sedan några år inkluderat ordet kändis i sitt språk och skriver det kendis. Senaste importen är ”Kanon!”, som man hör utropas i många danska TV-program numera. Uttrycket lanserades av Triple and Touch, programledare i Schlagerfinalen 1993 i Göteborg.
• I söndags kväll var vi ett bra gäng i Södertälje och såg BoIS tappa två poäng mot Syrianska. På Anders Linderoths tid kom hela truppen fram till oss efter matcherna, tackade och gjorde high-five. Nu vinkas det på avstånd.
• Ingen Jonas Olsson mot Skottland (!)
• Hur liten har du?” resp. ”Så stor har jag” har avlöst varandra som samtalsämne. Och det rör sig om mobiltelefon respektive platt-TV. Inget annat, snuskhummer!
• Undrar om det går att få ihop en sämre mix av artister och melodier än den som presenterades i Allsång på Skansen i tisdags kväll?
• Nu tänker jag försöka fortsätta njuta av sommaren.

Krönikör Lennart Andersson med badbusskortet synligt hängande om halsen. Kortet fungerade som biljett till badbussen. Bussen körde dagligen från Landskrona till badkolonin i Borstahusen. Dåtidens alternativ till sommarkoloni.

Syster Ingers kort från 1949.

Baksidan av badbusskortet. Observera att Timmermansg. 45 klistrats på i efterhand, troligtvis av tryckeriet.

***

Sommarlov

Nu åker grillgrejerna fram

Nu håller jag sommarlov.

Hoppas att ni alla får en härlig semester.

LENNART ANDERSSON

***

Simskola på 50-talet
en riktig rysare

Simundervisning i juni 1956. Foto: Anders Hilding

Jag antar att de här ska kallas sommar, även om jag häromdagen var på Skansen med barnbarn och kortärmad tröja under jackan i tolv graders värme. Brrr. Då gick tankarna tillbaka till den kalla sommar i slutet av 40-talet (eller var det i början av 50-talet?) när jag lärde mig simma på Kallbadhuset i Landskrona. (Grattis alla barn som går på simundervisning inomhus i varm bassäng!)

Att jag aldrig i vuxen ålder har blivit något vattendjur får nog skyllas på den sommaren.

Jag minns, att jag cyklade ensam från Hvilan i kortärmat och kortbent och det var ingen varm sommar… Redan där började jag huttra.

Kallbadhuset (intill Lustbåtshamnen) var en ärevördig inrättning helt i trä med en familjeavdelning närmast land. Sedan kom Damernas och ytterst mot Sundet låg herrarnas avdelning. På de två senare avdelningarna var det tillåtet att bada naken medan man skulle ha baddräkt på familjeavdelningen.

På den blöta kalla bryggan satt vi och lärde simtagen – ett, två, trefyr. När vi antogs kunna detta fick vi stå i en huttrande kö med simdynor av kork, som var hopfästade med en (blöt och kall) rem av kanvas. Våra hackande tänder hördes nog upp till Rådhustorget. Väl nere i vattnet fick man ligga på magen och hålla sig i en bräda längs vattenytan; korkdynan höll upp nedre delen av kroppen. Uppe på bryggan gick simläraren med en lång stång som slutade i en ögla och petade på oss medan han/hon mässade ”ett, två, trefyr”. Mager var man och utan värmande underhudsfett.

Så långt var det OK även om vattnet var kallt. Men så kom Venbåtarna ut eller in i hamnen och då blev det obehagliga svallvågor och förskräckta skrik bland simeleverna. Lite tång och annan skit följde med i svallet.

Sommaren slutade med uppvisning av alla ungar man lyckats lära ut simkonsten till. Till och med en badkruka som jag lyckades komma ner i vattnet och simma 25 meter över till andra sidan av badhuset när mitt namn ropades upp i högtalaren.

I vuxen ålder har jag haft stor respekt för vattnets kraft och föredrar att långsamt vandra ut från en långgrund strand i lagom varmt vatten. Lill-Olas får ursäkta, men mina favoritstränder ligger på Kreta, i Thailand eller i Västindien.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller

• Årets märkligaste löpsedel hade Aftonbladet i veckan:
  ”Victoria i hemligt möte på slottet med sin tärna”
  Vad intressant! I dag måste jag köpa tidningen! (OBS Ironi.)

• Jag undrar varför BoIS behövde använda röda bortatröjorna mot Trollhättan häromveckan. Hemmalagets svarta tröjor stod inte i konlikt med BoIS randiga i mina ögon. Byte till vita byxor borde ha räckt.
• Någon sa mig att man inte kan få tag i sushi i Landskrona. Kan det verkligen stämma?
• Vi var inte många, men vi var på plats när BoIS kom till Södertälje i går kväll. Jag talar om BoIS/Fraktion Stockholm som stödjer laget vid matcher i huvudstaden och i Mälardalen. Nu hjälpte vårt stöd inte så bra när ett skadeskjutet BoIS kämpade mot pigga assyrier. Inga träd tillåts växa till himlen sägs det ju och dessutom var det kanske för tidigt att lägga sig i serieledning?
• Nu tar jag sommarlov.

Det var ingen trängsel när BoIS kom till Södertälje. Fraktion Stockholm fick
en hel sektion på sittplatsläktaren. Här sitter krönikören med sitt
avskjutna konfettirör.

Fraktion Stockholm hade en sydafrikansk och en dansk flagga för att hylla de
utländska spelarna i BoIS lag.

Trevlig helg!

***

Sommarkrönika 19

FÖRE: Tusentals maskrosor prydde våra Grönsöö-gräsmattor som inte fått tillsyn sedan i höstas

EFTER: Omsorgsfull klippning med el-klipparen i fyra riktningar fick till slut fram något som liknade en normal gräsmatta.

Fullt upptagen av gräsklippning på landet och skärgårdstur är allt jag kan klämma ur mig den här veckan ett par funderingar.

• Det var trevligt att se ett metodiskt och vackert spelande BoIS på TV4 Sport i tisdags kväll. Med min favorit Morten Nielsen tillbaka i laget mot Norrköpig nästa vecka kan det bara bli bättre. Heja BoIS!
  
  
• Det kändes lite högtidligt att se Jonas Olsson i A-landslagets gula tröja mot Vitryssland. Även det gula kortet väckte minnen.
  
  
• Märkliga spekulationer om att någon ska föra in kronprinsessan Victoria till altaret i Storkyrkan. Vem ska föra fram pris Carl-Philip när det är dags? Hans mor?

• De 19 mars skrev jag här på Direkten: ” Schlagervinnaren Anna Bergendahl såg söt och trevlig ut, men tävlingen går ju ut på att hitta en schlager för hela Europa att tralla på och det anser jag inte att hennes bidrag skrivet av Bobby Ljunggren och Christian Lagerström lever upp till.” Jag säger inte mer".

• Läste att Danskens Bageri återuppstått i Landskrona med nya ägare. Undrar om tvebackar fortfarande finns i utbudet.

• I sommar håller jag mig troligen i Sverige och hoppas på den svenska solen.

• Gatan med det lustiga namnet Hundra knutars backe, som jag nämnde häromveckan proppades igen  i onsdags av en lastbil vars förare inte hade koll på bilens höjd. Då blev det tvärstopp och noll knutar.

Trevlig helg och trevlig sommar!

LENNART ANDERSSON

***

Krönika18

Sommaren börjar närma sig och därmed min ovilja till arbete. Det kommer att bli glesare med fredagskrönikor framöver.
Det som mest upptar min tid just nu är uppföljningen av min årskulls lyckade 50-årsjubileum av studentexamen i Landskrona den 29 och 30 april 1960. Vi 33 gamla elever som samlats fick en fin visning av gamla Läroverket på Regeringsgatan av fotbollslegenden Sonny Johansson. Skolan heter visst numera Dammhagsskolan och trots femtio års frånvaro kände vi igen mycket inomhus, även om det mesta verkade ha krympt, t.ex. aulan.
På kvällen åt vi en gemensam middag på Borstahusens Hamnkrog och alla var mycket nöjda med mat, dryck, lokal och solnedgång.
När jag två dagar senare satt på tåget hem mot Stockholm slogs jag av vilket vackert land vi bor i, speciellt i försommartider. Längs gatan utanför stationen i Lund stod sommarklädda människor i mångdubbla led och väntade på Karnevalståget och när X2000 susade fram genom Skåne hann jag njuta av de gula rapsfälten och gröna ängarna. Jag la tidigt min pocketdeckare åt sidan och ägnade resten av resan åt det svenska landskapet. Genom Småland for vi som det verkade på en spikrak bana förbi gröna skogsbackar och en liten badsjö med lekande barn. Fast jag undrar lite över badtempraturen.  I Sörmland blev landskapet öppnare. Det är säkert ett av Sveriges vackraste med sina öppna hagar, gröna ängar och betesmarker med djur. Katrineholm, Gnesta och Södertälje – sen kommer den betagande infarten till centrala Stockholm, en av de vackraste städer jag själv sett i mitt resande liv.
En gång gjorde jag och min fru en 17 timmar lång tågresa från Beijing till Xian i sydvästra Kina och där var det inte så stor variation på utsikten -  i cirka 5 timmar åkte vi genom åkrar med en samma gröda, oljeväxter. Det var lite tradigt. Östtyskland på sin tid var inte heller så charmigt från tåget.
 Helgen som kommer blir det kamp mot högt gräs och mycket maskrosor på landet. Jag hoppas att vi tillsammans med den eldrivna gräsklipparen står som segrare till slut.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller

• Med reservdelar till mitt hjärta från Danmark kan jag väl inte annat än att hålla på broderlandet i Fotbolls-VM i Sydafrika. Att BoIS dessutom har två nyttiga danskar i laget just nu gör inte saken sämre.
• Det talas åter om en båtförbindelse från Landskrona till Köpenhamn. Tittar man på en karta så är tanken inte dum – det är en stor sväng att åka över bron för att komma till Köpenhamn. Men Landskronaborna har ju tidigare valt bort trevligheter som Slottscaféet och Strandpaviljongen genom att knäppa igen plånboken, så jag tror det dröjer många år innan en ny förbindelse över Sundet ser dagens ljus. Tyvärr.
• Vem är det som sagt, att vi vill ha muffins i jätteformat i Sverige?
• Under långa cykelturer vid mitt senaste besök i Landskrona tyckte jag inte att jag såg så många tomma affärslokaler. Håller det på att vända?
• Etableringen av DSV och varvets utbyggnadsplaner lovar gott för Landskrona tycker jag.
• Tre poäng för BoIS borta mot jumbon Trollhättan borde vara ett rimlig tips.

Till stor glädje för de 50-års jubilerande studenterna var det fotbollslegenden Sonny Johansson som guidade runt på det högre allmänna läroverket i Landskrona (Dammhagskolan).

***

Än klappar hjärtat…

Goddagens,

Den här veckan är jag delvis i Landskrona för att fira 50-årsminnet av studentexamen (av den gamla hederliga sorten) med ett 30-tal kamrater, numera damer och herrar i 70-årsåldern.
 ”Än klappar hjärtat med friska slag” brukar det ju sjungas och i år kan jag verkligen stämma in och klämma i med de orden.  Förra veckan togs jag in akut med ambulans på hjärtavdelningen på Herlev Hospital i nordvästra Köpenhamn. Några dagar senare fick jag en pacemaker inopererad på Bispebjergs Hospital strax intill Parken. Så här har ni en som är medveten om sitt hjärta!
Mitt hjärtas problem (och mitt) var att de elektriska impulserna mellan förmak och kammare inte alltid fungerade och då orkade hjärtat inte pumpa syrerikt blod till min hjärna. Tacka tusan för att jag svimmat en handfull gånger det senaste året…
Tillbaka i Stockholm kände jag mig nedslagen och övervägde seriöst att avstå från festen, men efter samtal med Karolinska sjukhuset fick jag nytt mod och ändrade mig.
Märkligt att våra senaste utlandsresor ska få så konstiga avslutningar. Först var det Paris, där askmolnet försenade oss fem mycket dyra dagar.(Inget klart med ersättning från Air France ännu). Och nu fem dagars fördröjning i Köpenhamn bara för att jag svimmar vid fel tillfälle…
Liksom i Paris, där jag har klasskamraten Lars som upplät sin våning åt oss, har jag nära släkt i Köpenhamn, där min fru kunde bo kvar under mina dagar i sjuksängen. Det var mycket värt. Fem minuter med bil hade Bibbi till mitt sjukläger.
Jag har egentligen väldigt lite erfarenhet av att ligga i en lasarettssäng, men när det gäller maten så sätter jag Danmark absolut på förstaplats! Tre-rätters middag på kvällen och en lättare lunch med bl.a. smörrebröd och soppa till ”frokost”. Det var fina dagar tillsammans med uppmärksam och trevlig personal, fast somliga var inte så bra på att hitta mina blodådror för att lägga in rör. Därför har båda mina armar nu de mest otroliga färger sedan tre personer från vad jag kallade ”Torture-afdelningen” härjat med mig.
Själv operationen på fredagsmorgonen var snabb. Efter lokalbedövning tog den allt som allt 23 minuter, och ett par timmar senare var jag utskriven. Dagen efter satt vi i bilen på väg norrut – med Bibbi vid ratten för säkerhets skull. Från det eländiga och kalla regnet i Köpenhamn kom vi tillbaka till försommar i Stockholm och temperaturer på över 24 grader. Vårt ena barnbarn Hugo, 4 år, hade i veckan undrat om ”doktorn hann laga morfars hjärta innan han dog” och han blev klart glad när jag klev in hos dem.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

• Den spelare i BoIS jag har haft högst förväntningar på i vår är Morten Nielsen och med pacemaker och elektroder ner i mitt hjärta, inopererade i Danmark, håller jag tummarna för hans genombrott (och 3 mål!) fredag kväll på Landskrona IP mot Sundsvall. Om allt stämmer för mig ska jag sitta på läktaren på fredag, det vill säga ikväll.
• Som legitimerad språkpolis i både radio och TV i Sverige höll jag på att krypa ur skinnet när jag låg i den danska sjuksängen och lyssnade på dansk radio. 95 % av alla danska personer som intervjuades började sina svar med ”Ja men…” Och dessvärre är det en sjuka som håller på att sprida sig även till Sverige.
• ”Vi hade i alla fall tur med vädret” hette en TV-film. Vi hade i alla fall tur med årstiden, jag och min fru, för vi fick se den danska bokskogen när den är som finast i maj månad på Själland.
• Nästäldsta barnbarnet Max, 11, fick en stor upplevelse i lördags då han var utsedd till Dagens Knatte i Brommapojkarna och fick värma upp med A-laget och sitta på bänken under den allsvenska matchen mot Häcken på Grimsta IP. Synd att farfar inte kunde vara där!
• I tisdags åt jag och min fru en fin lunch i Stockholm (hälleflundra) tillsammans med gamle landskroniten Göran Hammarström, numera professor emeritus i lingvistik i Melbourne. Timmarna gick snabbt och vi fick lära oss mycket om gamla Landskrona och dess invånare.
• FLIS styrelse bollar idéer för höstens aktiviteter. Är du intresserad av vad som är på gång så kolla www.landskroniter.se

Max, 11, fick värma upp de allsvenska spelarna i BP.

Trevlig helg!

***

En inställd krönika
är också en krönika

Ledsen, gott folk, men den här veckan hinner jag helt enkelt inte med att skriva någon krönika här på Direkten.

Jag och min fru kommer att fara runt i södra Sverige och på Själland den närmaste veckan. Förhoppningar om få se nyutslagen bokskog finns förstås, men det kan vara för tidigt.

På återseende!
LENNART ANDERSSON

***

2010-05-01
Den här veckan får vi väl säga, att våren kommit till Sverige – åtminstone de södra delarna. Och kulan är i luften – då far mina tankar till fotbollsrapportering då och nu.
Idag är vi bortskämda med att ha full koll på pågående matcher genom radio eller TV och elektroniska media som dator, mobil, sms, mail.
Annat var det förr säger jag och ber läsaren titta på Anders Hildings fina bild från 60-talet. Då gick de flesta seriematcher på söndagar klockan 13.30 eftersom inga idrottsplatser i Sverige hade belysning över planen. Vid cirka klockan 17 på söndagen kunde man i radion få in en lokal sportsändning från Malmö, ofta med tidningsjournalisten Torsten von Wachenfeldt som effektiv uppläsare av resultat från Jägersro och de skånska fotbollslagens matcher upplästa i stor hast. För det mesta bara resultaten utan målgörare.  Men å andra sidan täckte han samtliga seriesystem ner till division 6.
På kvällen kunde man med lite tur få se rörliga bilder i Sveriges Radios (som det fortfarande hette då även i TV-sammanhang) Sportextra. Lite fylligare kunde det vara i motsvarande sändning på måndagskvällen då det filmade materialet ute från landet med tåg kommit till Stockholm, framkallats och redigerats.
Den tryckta pressen visade stort intresse för fotbollen och på Olympias pressläktare (där jag själv satt en del i mitten av 60-talet) kunde det vid låt oss säga en match mellan HIF och IFK Göteborg sitta journalister från NST, HD, Arbetet, Skånska Dagbladet, Sydsvenskan, Kvällsposten, GT, Göteborgs-Posten , Göteborgs Handelstidning och TT. Måndagens artiklar handlade mest om spelet och innehöll väldigt sällan intervjuer med spelare och ledare, som är så dominerande idag.
För oss som inte kunde/hade råd att åka och se BoIS på bortaplan var tidningarnas kontor och redaktioner i centrala stan ett givet mål per cykel på söndagseftermiddagen. Sydsvenskan på Storgatan och Landskrona-Posten på Norra Långgatan hade den fina servicen till oss att hänga upp aktuella resultat på löpsedelstora blad i sina skyltfönster. På Sydsvenskan var det Göte Hansson som rapporterade och på NST/Landskrona-Posten redaktör Rosqvist (tycker jag mig minnas att han hette). Titta igen på Anders Hildings bild från Norra Långgatan! Halva gatan var igenkorkad av ungdomar, vuxna och deras cyklar – en söndagseftermiddag behövde man inte räkna med så mycket biltrafik. Det spekulerades vilt och diskussioner gick höga om spelet på bortaplan och om vem som gjort senaste målet, för i fönstret stod bara siffror. Men det var en härlig samhörighetskänsla att stå där och jubla tillsammans när det kom upp ett BoIS-mål på tavlan.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

• Tidigare var gräsmattan på Landskrona IP:s stora plan en av landets bästa även tidigt på våren och ett skyltfönster för Weibulls gräsfröer. Vad har hänt?
• Majbål i helgen. Trängsel, ungar som leker, manskör i vita mössor, ofta ett svulstigt tal av en ovan talare. Jag och Bibbi firar inomhus hos fd villagrannar med mat och dryck. Har man sett ett bål har man sett alla.
• Under min tid i ABF:s Gossorkester visste man att spelningen vid bålet var en av årets kallaste och som klarinettist kunde man inte ha vantar. Bara den på ett lastbilsflak vid Luciatåget var kallare. Brrr..
• Varken flygbolag eller försäkringsbolag verkar särskilt intresserade av att ta hand om de extra utgifter som drabbade oss förra veckan i Paris i askmolnets spår.
• Hundar bland livsmedel? Apropå hundfik i Landskrona: De senaste 30 åren i Frankrike har jag ofta sett små knähundar följa med Matte in till slaktaren. Och ofta kryper en hund fram under bordet efter en måltid på restaurang i Frankrike. Jag säger inte att det är rätt eller fel, bara att det finns olika synsätt.
• För två veckor sedan varnade jag för de två Södertäljelagen i Superettan.
• När Landskrona får sitt Coop Forum efter sommaren får ni antagligen också en förstklassig fiskavdelning. Det tycker jag har saknats länge i Landskrona.

  Trevlig Valborgshelg!

***

Och ingen människa klagade…

Vår fredagskrönikör Lennart är normalt väldigt förtjust i de stora stationerna i Europa, men den senaste tiden har deras charm varit begränsad. Här trängslen på Gare du Nord i Paris.

2010-04-23
De senaste tio dagarna har jag fått vara med om något märkligt, som jag aldrig hade väntat mig. Efter vulkanutbrottet på Island och det följande åskmolnet över Europa rann det till slut även en lavaström norrut på den europeiska kontinenten. Det var folk från Norden, som bara ville hem från sina sydliga resmål där de hade fastnat utan möjligheter att ta sig hem, som det verkade först.

Jag och min fru var en del av strömmen, som ryckvis flyttade sig framåt med stort bagage – folk var trötta, besvikna, men hade humöret i behåll. Vi var en mycket stor skock människor, som plötsligt hade stått utan assistens och vägledning i en främmande stad. Biljetten hem var värdelös, ingen auktoritet fanns att fråga .

Köer och trängsel
Tryggheten hemifrån att det fanns ett skyddsnät och någon som hjälpte en med planering och detaljer var borta. Nu gällde oändliga köer på flygbolags­kontor, järnvägsstationer och till datorer på Internetcaféer. Tåget visade sig till slut för de flesta vara enda räddningen och möjligheten att komma hem, och på de stora stationerna blev trängseln obeskrivlig. För egen del kan jag vittna om människomassor och deras väskor på Gare du Nord i Paris, Hauptbahnhof i Köln, Hauptbahnhof i Hamburg och Hovedbanegaarden i Köpenhamn. Tjockt med folk och väskor överallt. Människor från hela Europa satt och sov på golvet längs stationernas väggar. Små barn grät och tröstades. Färjan från Puttgarden till Rödby var fullpackad som under en julisemester. Köer till toaletter och kiosker med vatten och mat. Livet utvecklade sig alltmer som en skräckfilm, som man helst bara ville stänga av på fjärrkontrollen och ta en sväng ut i köket. Men detta var VERKLIGHETEN och ingen film.
Vad som förvånar en då, när man tillsammans med tusentals andra nordbor befinner sig mitt i verkligheten och trängseln, är att INGEN KLAGADE. ALLA BEHÖLL HUMÖRET. Det fanns ingen att skälla på.
Sällan har vi på en resa mött så många pratsamma människor som på de överfulla tågen och stationerna. Alla hade historier att berätta – hur de till slut hade fått tag i biljett och på underliga vägar hamnat på något av tågen norrut.

Jag måste applådera de stora järnvägsbolagen, som trollade fram extratåg, kopplade på extra vagnar på existerande tåg och hjälpte till på ett väldigt bra sätt. Där satt vi (i bästa fall) i våra svettiga kläder och närmade oss hemlandet. Ska man vara t.ex. en vecka i Paris tar man med sig de kläder man beräknar ska gå åt under tiden, liksom medicin och annat. För både mig själv och min fru sprack schemat med mediciner i slutet av vår vecka, men vi kom båda hem utan märkbara komplikationer.

Ingen att skälla på
Folk från nordiska länderna trängdes ihop i den folkmassa som skulle norrut. Runt om i Europa fanns andra strömmar i andra riktningar. På tåget från Paris till Köln satt vi tillsammans med en Göteborgskille, som tagit sig från Belfast till Berlin (hur?) och nu skulle träffa en kompis med bil i Tyskland för hemfärd. I en kö på en järnvägsstation berättade en finländsk oljeriggsjobbare att han skulle försöka ta sig till Rostock för att där ta färjan till Helsingfors. En Malmötjej på jobbresa i Dubai hade lyckats komma med ett plan till Istanbul och sedan vidare till Wien. Hur hon hamnat på Köpenhamns­tåget i tisdagsmorse uppfattade jag aldrig. Ett ungt par från Malmö med gravid mage hade varit på möbelmässa i Milano, dit de kommit samma dag som flygstoppet startade. De hade haft en lång tågresa norrut. Ja, det var en brokig samling – och ingen klagade. Vi bara satt där med våra apelsiner och baguetter. Det fanns ju ingen att skälla på. Vulkanen på Island brydde sig inte om våra i-landsproblem.
När vi till slut klev på X2000 i Malmö för sista sträckan hem till Stockholm hade SJ förlängt tåget med 6-7 vagnar och den svans av den mänskliga lavaströmmen som skulle den vägen till exempel hem till Finland fick alla sittplats.
Utlandsresor privat brukar alltid innehålla något att berätta om, men våra sex dagar i Paris, som blev tio dagar varav två på olika tåg, är en utflykt vi aldrig kommer att glömma. Att vi mötte sommaren de tre sista dagarna i Paris förbleknar säkert mot minnet av askmolnet och hemresan.
Nu ska vi förbereda huset för mitt födelsedagskalas i helgen.

Jag önskar läsarna Trevlig helg!

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

• Champagnefotboll var det tydligen inte i Limhamn i onsdags. Snarare avslagen lushunnabier. Allt jag kräver är trevlig fotboll med mycket mål framåt och igenspikat bakåt. Inget mer.
  
  
• Stockholms roligaste gatunamn är Hundra knutars backe. När jag först hörde namnet första gången på Radio Stockholms trafikrapportering trodde jag det var ett påhitt av bilisterna. Men nu har jag sett skylten på gatan som leder in på Kungsholmen västerifrån.
  
  
• 22 grader och sol i Paris i söndags eftermiddag. 2 plusgrader och snöslask i Stockholm onsdag. Hu!

   

• Jag vann €1 på Lotto i Frankrike förra veckan.  Nu väntar jag besked om min rad från i måndags. (De har dragningar tre gånger i veckan)

• Det är alltid en högtidsstund när fotbollsmagasinet Offside dyker upp i posten. I senaste numret berättar t.ex. Henke Larsson vältaligt om sin tid i FC Barcelona med Champions League-finalen som höjdpunkt. Jag har varit prenumerant i säkert 10 år. Första numret jag köpte var när tidningen kom ut i pocketformat och hade en artikel om unge talangen Pontus Farnerud.

***

Fast i Paris

2010-04-16
Visst är det trevligt i Paris, men man vill ju kunna åka hem
när man själv vill. Det isländska molnet tvingar oss kvar
här hur läge vet ingen. Ett extra problem är att mina
hjärt och blodtrycksmediciner tar slut under fredagen, så jag
lägtar hem... Men veckan här nere har varit fin med många
nya intryck.
Jag försöker få kontakt med Air France om ny hemresa.

2010-04-19
Vi lämnade vårt ganska dyra hotell och flyttade hem till en
gammal klasskamrat som lyckligtvis bor i Paris. Sedan började jakten på biljetter norrut. Inga möjligheter till kontakt med Air France. På lördagen
försökte vi boka tåg norrut och fick först klart med en
resa till Hamburg via Köln. Bra så långt. Men sen då?
Senare på dagen tillbaka till samma resebyrå och då
lyckades vi få (svindyra) biljetter Hamburg - Stockholm. Efter
ytterligare strul Även ett billigt hotell i Hamburg.

Bekymren med mina mediciner som höll på att ta slut löste sig genom att jag fick träffa min väns doktor; som tittade på mina tomma medicinkartor och skrev ut recept till mig. Enkelt men dyrt.

Det kan väl inte göra ont att sitta fast i Pris undrar
kanske någon. Nej, men pengarna fullständigt strömmar ut ur
fickor, plånbok och bankkort...
Det blir hemmaplan resten av året.

LENNART ANDERSSON

***

Ett vårnöje vid Linjen

Såväl tång som bristen på sol hindrade igår solbadare från att påbörja årets bränna nere vid Linjen. Annorlunda såg det ut på 50-talet, enligt krönikör Lennart Andersson.

2010-04-09
”Möt våren i Södertälje…” diktade Ulf-Peder Olrog en gång, men jag tror inte det räcker med en sådan resa i år, så jag och frun åker till Paris söndag eftermiddag för att möta Våren med stort V. Även ostron och ett par nya spårvägslinjer lockar. Men på lördag sitter jag vid en TV och ser BoIS.
Med tankar kring vår och sol kommer jag att tänka på ett av de stora vårnöjena på 50-talet under min tid på Läroverket i Landskrona. Riktigt soliga vårdagar gick en ström av elever genom Slottsparken intill Citadellet och målet var Linjen, närmare bestämt den del som låg mellan det gamla kungamonumentet och Strand. Där skulle man klättra ner till stenarna i vattenbrynet och sätta sig bekvämt med ansiktet mot solen i söder (ovanför Kallbadhuset) och påbörja årets solbränna. Det handlade enkelt uttryckt om skolk från lektionerna i skolan för att bättra på utseendet. På den tiden fanns en klassbok där all närvaro och frånvaro skrevs in, så hur solandet kunde fortgå anar jag inte.
En av mina kamrater mångdubblade sitt antal fräknar i ansiktet dessa soliga vårmånader varje år samtidigt som frånvarostrecken antagligen ökade i klassboken. Numera bor hon i Nyhamnsområdet.
Läget på de varma stenarna två meter nedanför promenadgången mot Strandpaviljongen var perfekt, för ingen passerande anade vad som fanns nedanför i det fina läget i lä för nordanvinden.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

• Stor-Stockholm har passerat 2 miljoner invånare och beräknas öka med 50 000 personer per år den närmsta tiden. Folk från när och fjärran flyttar hit och många nya språk hörs på gator och tunnelbana. Det betyder stor byggaktivitet och förtäning av bostadsområden i stadens ytterkanter och påbyggnad med flera våningar på fastigheter i centrum. Dessutom dras det nya spårvägslinjer och sprängs tunnlar för tågtrafik. Slutresultatet av allt detta får väl folk som är yngre än jag ta del av.
  
  
• En riktig högtidsstund var det att se Jonas Olsson som gäst i Fotbollskanalen.se på nätet. Programledare var (äkta) BoIS-aren Olof Lundh och (smyg-)BoIS-aren Patrick Ekwall, som är född i staden. Jonas var en pratglad och trevlig gäst.
  
  
• De båda Södertäljelagen i Superettan kan bli farliga efter alla sina värvningar…
  
  
• ”Jag känner att jag nästan kan tycka att…” Varför uttrycker sig folk numera så oändligt försiktigt?
  
  
• Det är trevligt att få heja-rop på mail ända från Australien för mina skriverier här på Direkten.

***

Ägg, lamm och pojklagsfotboll

2010-04-01
Nu är det Påsk och liksom de senaste 25 åren äter vi vår påskmåltid tillsammans med barn och barnbarn. Först någon typ av Påskbord med flera sorters heminlagd sill, ägg, kavring, öl och snaps.
Sen blir det lammstek, grekiskinspirerad, som numera är ett krav även från vissa barnbarn. Köttet är en lammstek, som först lagas i ugn i tre kvart. Sedan plockas den ut ur ugnen och läggs på en bädd av potatis, lök, auberginer, tomater och squash. In i ugnen igen och öses med vitt vin. Naturligtvis är steken späckad med vitlök och dessutom pudrad med oregano, rosmarin och annat gott. Till lammstek kan man dricka praktiskt taget vilket rött vin som helst, men ett riktigt kraftigt och smakrikt brukar vara bäst.

Efter maten tumlar vi numera ut på gräsmattan på landet för att rulla ägg – men det går bra även inomhus. Äggrullning är något jag minns från mina tidiga barnaår på 40-talet i Landskrona. Då spelade vi om 1- och 2-öringar (Jo, de fanns då), numera spelar vi om poäng. I Landskrona rullades äggen från en lutande takpanna, men vi kör med en wellpappkartong hos oss. Den som krockat flest motståndarägg vinner ett påskägg med godis. Det är alltid något av barnbarnen som vinner… Den här gamla skånska traditionen är fast förankrad i våra stockholmska barn och barnbarn och kommer förhoppningsvis att smitta av sig i 08-land.

I helgen som gick stod vi och frös i snö intill en konstgräsplan vid Grimsta IP i västra Stockholm för att se när vårt barnbarn Max P99-lag spelade i en turnering, som ordnas av Brommapojkarna och en av deras sponsorer. 103 (!) av BP:s pojk- och flicklag deltog. Vårt barnbarn Max var med och vann samma cup förra året och är i final även i år. Avgörande match spelas på Grimstas A-plan i samband med allsvenska matchen BP – Örebro den 15 april. Då är farfar i Paris, men mobilen är förstås med i fickan.

LENNART ANDERSSON

Plastgräset var skottat, men Lennart och fru fick stå intill stora snöhögar vid förra helgens fotboll i Stockholm.

Yngre kusinen Hugo fick träffa kusin Max mellan hans matcher för BP P99/9.

Blandade karameller…

• 40-50 tusen ton (!) sand har spritts ut under vintern på Stockholms gator. Nu ska sanden samlas in igen. Det blir många lastbilar som får jobba. Gratistidningen Metro visade på tisdagen med en bild hur det skulle se ut om man tömde ut den mängden sand på Hötorget mellan PUB och Konserthuset. Den sandlådan skulle bli 12 meter hög.

• Ett riktigt höghus ska byggas på Kungsholmen i Stockholm, där jag nu bor. 24 våningar och 76 meter högt – där kan man tala om skyskrapa. Inflygningen till Bromma flygplats stoppade ännu fler våningar. För ett antal år sedan blev ett jättehögt hus intill Central Park i New York stoppat av folk som bodde flera hundra meter därifrån för att det nya huset skulle ge dem skugga en stor del av dagen. Hur gick det förresten med planerna för Larvi-skrapan?

• Krönikekollegan Mantrell hade skaffat iPhone såg jag. Det påminner mig om några rader jag skrev åt Namn och Nytt i Dagens Nyheter.
  - Ajfån?
  - Ajfån!
  - Ajfan!

• Och storvinsten på Lotto gick till Helsingborg… Vinnaren hade haft sin rad i sex år. Själv har jag haft ett 8-raders system sedan 1981 utan att vinna mer än någon enstaka gång tresiffrigt. Jag ger mig tusan på att den stora vinsten kommer veckan efter att jag dragit gräsmattan över näsan…
• Slutligen säger jag Grattis  till Mästarnas Mästare i SVT:s program tisdag kväll – Arman Krajnc, som själv kallade sig Lejonet från Landskrona i sin glädje över vinsten. Fast för mig var egentligen Louise Karlsson favoriten.

Trevlig Påsk!

***

Världens första tonåringar
– och Landskrona

2010-03-26
Häromdagen på väg hem från landet gjorde vi ett kort stopp vid en McDonald’s cirka 25 minuter hemifrån för en snabb (men slarvig) lunch i form av bl.a. en Big Mac.

Tankarna gick då tillbaka till mitten av 50-talet i Landskrona när den första hamburgaren serverades.
Det skedde på Eriksgatan, där JiPe Andersson hade stängt sin stora köttaffär 1956 och omvandlat lokalen till servering av ett slag stan aldrig tidigare skådat. Som gäst skulle man sitta på höga pallar med fötterna dinglande någon decimeter över golvet. Framför sig hade man en disk att hänga på och att äta från. Den stora nyheten var hamburgarna. Om man redan då kallade dem så minns jag inte, men en tunn pannbiff mellan två uppvärmda bullskivor var något åtminstone jag inte hade skådat.

Det var troligen en av de allra första anpassningarna till den nya tonårsgenerationen som gjordes i Landskrona. Tonåring var ju ett begrepp som inte fanns förrän cirka 1955 i Sverige. Tidigare hade ungdomar utan större arrangemang omärkligt glidit över från barn till vuxen ungefär i samband med konfirmationen, då pojkarna fick sin första hatt och flickorna en snygg damkappa. Från 50-talet skapades ett helt nytt mode riktat till tonåringarna, som snart visade sig vara en köpstark målgrupp, som konsumerade både kläder och den tonårsmusik som framförallt kom från USA i form av Elvis Presley, Paul Anka, Bill Haley med flera. De tidigare stora stjärnorna Frank Sinatra, Dean Martin och orkestrar som Benny Goodman, Stan Kenton och Tommy Dorsey var i ett trollslag helt ute. Hos Sigge Andersson på Rentzes Musik hängde vi för att lyssna på det senaste i musikväg med hjälp av två hörtelefoner. I ungefär samma veva kom den s.k. skivväxlaren som kunde spela tio 78-varvsskivor i sträck. Ett par år senare presenterades de första singlarna som gick 45 varv i minuten. Och plötsligt fanns amerikanska jeans av hårt bomullstyg att köpa hos stadens herrekiperingar.

Men tillbaka till Jipes Snackbar – eller som den kom att kallas av oss unga i Landskrona, Snackebaren, för där satt man ju och snackade… En av innovationerna som erbjöds var glassdrinkar i höga glas med stråk av tunnflytande bärmos som med sin röda färg stod fint mot den ljusa glassen och vispgrädden. Och gott var det! För min egen del överträffade dessa glassdrinkar hamburgarna. Snackebaren blev snabbt ett populärt tillhåll för oss – världens första tonåringar (!)

LENNART ANDERSSON

Hos Sigge Andersson på Rentzes Musik på hörnet av Järnvägsgatan och Borgmästargatan lyssnade t.ex. Bert Hasselgren till det senaste i musikväg på skiva.

Blandade karameller…

• Jag måste be vissa James Bond-experter om ursäkter för viss förvirring med årtalen förra veckan då jag skrev om Dolph Lundgren och Grace Jones. Jag få skylla på dålig research. Tack för att ni reagerade!
• Jag kunde inte låta bli att le när jag såg på TV-nyheterna, att de grekiska bensinstations­ägarna demonstrerade mot regeringen för att de skulle tvingas lämna kvitton på bilisternas inköp. I Grekland är väldigt mycket kvittolöst och lite halvskumt så tacka tusan för att ekonomin nu måste rätas upp.
• Till och med i Stockholm anar man nu våren. Kvar här och där ligger högar av sand och grus från trottoarer och gator.
• Nu när värmen är på väg kom jag märkligt nog ihåg ett samtal jag hade med en ung tjej en mycket kall morgon vid en busshållålats i Stockholm. Hon stod där och huttrade och sa: ”När det är så här kallt måste man stå mitt i jeansen”.
• På landet i helgen såg jag under fågelbordet den litet ovanliga fågeln Stenknäck.
• Svenska Hollywoodfrun Maria Montazami tänker köpa sommarhus vid Sundet. Kanske någon skulle tipsa henne om den exklusiva kolonistugan på Gråen?

Trevlig helg!

***

Då var Dolph inte så intressant…

I årets Melodifestival dög han, men en gång var det kärvare för Dolph...Foto: SVT

2010-03-19
Förra veckan avslutades ju Melodifestivalen efter ett antal veckor på olika platser i Sverige och i TV. En programledare som SVT var väldigt stolta över var Dolph Lundgren, skådis med mera från Hollywood. Men det har funnits andra tider för Dolph och framförallt ett annat förhållande mellan honom och svensk TV.
När jag 1982 – 1984 var s.k. intake för Nöjesmaskinen, dvs ansvarig för artister och visst annat innehåll, blev vi en förmiddag uppsökta av den unge Dolph, som var i Sverige och bodde tillfälligt på Gärdet strax intill TV-huset. Han var klart medveten om vårt program och ville vara med. Hans förslag var att han skulle göra ett kort kampsportsnummer till musik – någon typ av häftig dans alltså.
Dolph var en intressant person – civilingenjör, kampsportutövare och färsk skådis i Hollywood, men vi var måttligt intresserade efter hans uppvisning i en träningslokal i källarplanet.
MEN – av någon anledning visste vi, att i hans sällskap i Stockholm fanns hans flickvän Grace Jones, som spelat i filmen Roger´s War och en italiensk TV-serie och var aktuell för Bondfilmen ”A View To A Kill” mot Roger Moore och som sångerska på LP. Även Dolph hade gjort mindre filmroller, men det var mindre intressant för TV-redaktionen.
Vi försökte förhandla med Dolph för att få med även flickvännen i programmet och då skulle hans kampsportsnummer självklart få en plats.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

• Morten Nielsen är ett intressant nygammalt namn i BoIS trupp detta år. Hoppas man kollade hans almanacka den här gången så att det inte blir som förra våren när han verkade tillbringa mer tid på träning, matcher och resor med Danmarks U-21-landslag än med arbetsgivaren BoIS.
• Schlagervinnaren Anna Bergendahl såg söt och trevlig ut, men tävlingen går ju ut på att hitta en schlager för hela Europa att tralla på och det anser jag inte att hennes bidrag skrivet av Bobby Ljunggren och Christian Lagerström lever upp till. Jag tippar en ny 21: aplats för Sverige i Oslo i slutet av maj.

Förresten – jag rättar mig själv – vinnare kan vi väl inte kalla Anna Bergendahl, eftersom det handlar om en meloditävling så vinnarna är förstås kompositörerna.

• Förra helgen fick jag betala 13:02 för 95-oktanig bensin. Då tänker man gärna tillbaka på åren i början av 60-talet när bensinen till min Amazon kostade 69 öre litern hos Rolf Nilsson på Shell på Föreningsgatan. Handtvätt 10 spänn och då blev man skjutsad hem av Göran, Rolfs bror…
• Jag tycker BoIS trupp i år ser lovande ut. Men det brukar jag å andra sidan tycka inför nästan varje vårsäsong.
• Vinterns bästa TV-program för mig är Mästarnas Mästare på SVT. Nog sagt.
• Varför firar vi nyår mitt i smällkalla vintern? Vårdagsjämningen är väl egentligen en mer logisk tidpunkt att starta det nya året – alltså som det persiska nyåret firas. Det kallas Nouruz (persiska: نوروز,"ny dag", stavas även Noorooz, Nowrooz, Nowruz), och är de iranska folkens nyårsdag som infaller på vårdagjämningen. Nouruz firas för att välkomna våren av perser, balucher, afghaner, tajiker, kurder och azerier.

Trevlig helg!

***

Varför alltid motvalls?

2010-03-12
Den här veckan ska jag fatta mig väldigt kort, eftersom jag har häcken full med administration av bl.a. 50 års studentjubileum i Landskrona i slutet av maj månad och utskick både med mail och med ytpost. En sjuk och hostande hustru kräver också både tid och omtanke.

Bara i korthet:
Det är positivt att man i Landskrona stad tar tag i de nuvarande problemen och försöker sätta stan på en ny och mer positiv kurs. Men med automatik tycks alltid opposition (oavsett färg) vara emot stora förslag. Det är synd.
Jag blir glad när folk kommenterar mina rader här på Direkten, som t.ex. sångfågeln Britt förra veckan.
I helgen ska jag se åtminstone två säsongsavslutningar på TV. Först finalen i min ”egen baby” På Spåret. Två mycket allmänbildade lag möts i en jättedrabbning, som är omöjlig att tippa. Programledarna Kristian och Fredrik kan för sin del känna sig nöjda med debutsäsongen.

Lördag kväll ska jag utan förutfattade meningar se finalen i Melodifestivalen på SVT1, eftersom jag inte tittat på de tidigare sända kvalificeringsprogrammen. Orsaken behöver jag inte redogöra för, men objektivt sett bör jag kunna se fram emot det allra bästa lördag kväll.
Och BoIS åker till värmen på Cypern nästa vecka – kanske med ytterligare några nya spelare. Det känns trevligt och lovande.

Trevlig helg till alla!

LENNART ANDERSSON

***

I filmens underbara värld…

Förra veckan kastades jag mellan olika världar i den del av mitt liv som kallas fritid. Fast är man pensionär är väl egentligen hela tillvaron fritid?

Jag har sedan 2002 haft som hobby att småjobba lite som statist och amatörskådis och i veckan som gick klev jag på tisdagsmorgonen upp klockan 5 och åkte strax efter tunnelbana mot station Skanstull på Söder. Därifrån cirka tio minuters promenad på tomma men snöiga gator till en större matvaru­affär vid Nytorget. Där började tagningen av ett par scener i en film jag skulle vara med i – som butiksföreståndare (i kassan!). Byte av kläder etc. tog en stund och sedan det vanligaste momentet av alla i filmvärlden – väntan… Mina repliker var inte svåra och alla omtagningar berodde inte på mig, utan på att kameran skulle flyttas såväl hit som dit för nya vinklar.

Zombie

Från en ytterlighet till en annan: Lördag morgon var det inte lika tidig väckning, men vid åttatiden satt jag tunnelbanan på väg till Högdalen i Stockholms verkligen södra utkanter. Hämtning med minibuss vid T-banan och skjuts till något av det skitigaste jag satt min fot på – ett värmekraftverk eldat med sopor. Helt klart en lämplig miljö för ”Återfödelsen”, en film om zombies, som gjorts till tvångsarbetande slavar av de levande. Efter lång väntan (varför inte?) fick jag kläder och sminkades och sedan var det filmning utomhus i kyla och snöslask. Det är sådana ögonblick man undrar ”Varför gör jag detta?”. Min insats i detta verk är att jag och mina zombiekollegor knuffas framåt i en ömklig rad av en fångvaktare. Scenen är högst tio sekunder lång. Jag upptäckte denna slaskiga förmiddag att mina fina vinterkängor inte längre var så fina, nya och täta.
”Återfödelsen” ska bli 45 minuter lång och visas på SVT. Om reaktionerna blir bra ska det eventuellt bli en TV-serie av idén. Hugo Lilja från Dramatiska Institutet regisserar.
”Det blir inte roligare än man gör sig” sägs det ju och den veckan får väl bli ett exempel på det. Om det sedan verkligen var roligt jag hade kan diskuteras, men det var en intressant och omväxlande vecka.

Från butikschef en tidig morgon med flugan på sniskan för att den dubbelhäftande tejpen lossnat…

…till blodig zombie några dagar senare.

Mina zombiekollegor var inte mycket vackrare.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

• Doktor Torbjörn Anderssons förslag om en sportarena intill Sundet är intressant och piggt, men var finns den stora yta som behövs? På Gråen? Då kanske vi åter får färjetrafik i Landskrona.

• Och Landskrona har fått en ny kommunikationschef , Charlotte Vahtera . Hoppas hon har tillräckligt med både budget och omdöme för att låta någon professionell PR-byrå ta sig an stadens imageproblem.
  
  
• Jag längtar till sommar och sol (eller åtminstone till vår och gröna fotbollsplaner).

• Jag tittar mer och mer på kvalitetskanaler som Kunskapskanalen och Axess på TV. Där kan man se genomarbetade dokumentärer om t.ex. Andra världskriget och Jazzens historia, arkitektur för att inte nämna opera- och musikföreställningarna på Axess.

• Förslaget om utbyggnad av bostäder i Borstahusen vill jag läsa igenom bättre innan jag har en åsikt, men helt givet är landområden kring och längs Öresund guld värda.

• Efter det hoppfulla plaskandet förra lördagen gick termometern åter ner till minus tio igen i Stockholm.

• Saltön på SVT ska bli intressant att följa. Manuset är skrivet av en gammal arbetskamrat på Aftonbladet, Viveca Lärn, alltid glad och skrattande.

***

Sommarkonserter
i Wrangelska parken

Idag ska jag blicka tillbaka till en idyllisk tid i Landskrona. Jag tänker på somrarna i slutet av 40-talet och under 50-talet. Det var en positiv tid med gott om arbete och sysselsättning och full fart på de tunga industrierna.
TV i Sverige låg fortfarande minst tio år framåt i tiden och Radiotjänsts enda program var det enda man kunde lyssna till hemma i sin lägenhet. Så efter kvällsmaten var det många som gav sig ut på stan – kanske för en promenad, eller kanske en cykeltur till Exercisfältet för att titta på korpfotboll. Men en ny lockelse fanns också i musikens tecken och det var friluftskonserterna i Wrangelska parken.
Där hade staden låtit bygga en stilig musikscen med lackad träutsida och en insida i ljusblått, som vände sig mot publiken på gräsplanen nedanför Järnvägsgatan. Ett par tre rader parkbänkar stod längst fram, men skönast var det att röra sig bland publiken, hälsa på bekanta och ha en trevlig kväll. Jag vill minnas, att konserterna oftast ägde rum på tisdagskvällar och några TV-program som höll folk hemma var som sagt ännu inte uppfunna.

Stort utbud
Stadens musikliv turades om att sköta underhållningen – det var Allmänna Sången, Öresundsvarvets Manskör, ABF:s Blåsorkester, Landskrona Blåsorkester, Brandkårens Blåsorkester, Alfred Perssons Dragspelsskola, ABF:s Gossorkester och Landskrona Musiksällskap eller Verdandis Folkdanslag. Hoppas jag inte missat någon nu.
Riktigt populära tisdagskvällar kunde det samlas flera tusen åhörare i ljusa sommarkläder för att lyssna till underhållningen. Flickorna gärna i blommiga bomullsklänningar och vita sockar. Ibland var det rent av underhållning av t.ex. Ekeby Blåsorkester och andra musikanter, t.ex. gästspel från Danmark eller Tyskland.
Själv har jag hittat svartvita bilder i gamla album som påminner mig om att jag själv var aktiv på Wrangelskans scen. Allra först stod jag på scenen med ABF:s Gossorkester och blev sedan äldre och framträdde med ABF:s Blåsorkester som klarinettist.

Trio med vokalister
Men någonstans däremellan hade jag också livat upp publiken med mitt dragspel, som jag började spela på som sjuåring. Vid ett tillfälle 1950 ingick jag i en trio bestående av bröderna Jönsson, Rolf på sax och Göran på klarinett och så jag med mitt stora dragspel. Vi hade till och med två vokalister vid namn Karin och Britt, som sjöng Brita Borgs slagnummer från 1950, ”Jag ska ta morfar med mig ut i kväll”. Jag minns fortfarande ett par rader i texten:

Och det står omkring parketten
som en doft av naftalin
Så att hela hotkvintetten
tappar fattningen och melodin…

Rolfs och Görans far, Gunnar ”Jönsson på Hvilan”, hade repeterat in låten med oss. Han spelade själv cello i Musiksällskapet.
Ett annat populärt inslag sommartid i Wrangelska parken var allsången. Upprinnelsen till hela den här artikeln är ett sånghäfta utgivet av Landskrona-Posten, utgivet 1949, som min fru hittade i sina gömmor häromveckan. I det kan man hitta käcka sånger såsom ”I sommarens soliga dagar” ”Sjömannen och stjärnan, ”Öppna ditt fönster” med flera.

Vem som ledde allsången kan jag inte minnas, inte heller om det fanns musikackompanjemang, men jag vet att längst fram på första bänk satt alltid originalet Ola Gross och slog sin egen takt med taktpinne. Det gjorde han varje gång när det spelades och för oss på scenen gällde att hellre följa vår egen dirigent.

Där ser man vad ett litet och slitet och återfunnet texthäfte kan göra för att öppna minnets kranar. Har du som läser egna minnen, kompletteringar eller kommentarer så föreslår jag att du skickar dem till Planket här på Direkten.

Instrumentaltrion Lennart Andersson, dragspel, Göran Jönsson, klarinett, och Rolf Jönsson, saxofon, underhöll sommaren 1950 både ensamma…

…och tillsammans med sångfåglarna Karin och Britt.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

• Tänker ibland på den lilla restaurangen Seven (med den fina utsikten) i Borstahusen.
  Tänk nu tanken att denna restaurang vid något tillfälle på året skulle skaffa sig en praktikant, en prao eller elev. Då skulle den personen vara Seven-eleven! Hängde du med?

• Och snön den föll och föll…

• Jag håller på att läsa Eva Fürstenbergs fina reportagebok om landskronaprofiler  ”Landskrona är mitt land”. Det är mycket trevlig läsning om folk i stan man känner och inte känner.

• Minus 20 grader i måndags morse och ny snö på marken. Nu förstår man hur de har det i norra Kanada eller i Sibirien. Till och med Stockholms tunnelbanetåg håller sig inomhus.

• Grattis till landslagsuttagningen säger jag till Jonas Olsson i svartvit-randiga West Bromwich och till hans familj i Landskrona!

• Och en av vårt lands finaste och dyraste sommarstugor ligger på Gråen!

• En av fördelarna med att bo centralt i Stockholm (Kungsholmen) är de många bagerierna. Men de har inte tvebackar…

• Och snön den föll och föll…

• Jag längtar till fotbollspremiären.

• När Stockholms tunnelbana drog in trafiken utomhus fick vår dotter lifta till jobbet mitt i stan.

• När jag såg bilden på Direkten av det ”Japan-inspirerade” huset på tidigare så idylliska Gamla Kyrkogatan undrade jag vad tongivande arkitekter i Landskrona såsom Fredrik Sundbärg, Frans Eklund och Peter Broberg skulle ha sagt…

PS Citatet ”och snön den föll… ” är hämtat från Hjalmar Söderbergs roman ”Den allvarsamma leken” en av mina favoritböcker.

***

En vecka att minnas!

Förra veckan då jag tog ledigt från krönikerandet på Direkten var en omtumlande tid. Inte sedan jag fyllde 50 år mitt i min mest aktiva tid i det svenska nöjeslivet har så många hört av sig som förra veckan då jag (till min egen häpnad) fyllde 70. Det var blommor, telefon, mail, SMS och hälsningar på Facebook hela högtidsdagen. Goda vänner från långt bak i tiden hörde av sig.  Dessutom uppmärksamhet i ett par tidningar och specialskrivna dikter från Stadspoeten i Glumslöv.

I sängen på morgonen undrade jag stillsamt om min fru lyckats engagera ABF:s Gossorkester i originalbesättning från 1949, men så var det inte. Kanske tur, för jag vet några som inte finns kvar i livet. Frid över deras minne.

Ett par fina presenter fick jag av våra barn med familjer, nämligen en digital fotoram med ett par hundra bilder av främst barnbarnen samt en trälåda med fina viner avpassade till våra älsklingsrätter. Uttänkt och trevligt.

Jag böjer min nacke i blyg tacksamhet.

Födelsedagen firade jag och min fru solo och eftersom mat är ett stort intresse i mitt liv kan jag berätta att den dagen bl.a. firades med Raggmunk med stekt fläsk till lunch på en trivsam krog tvärs över gatan. På kvällen åts det danska smörrebröd från en butik på Stockholms Central. Man måste inte nödvändigtvis till detta dricka en lille en och öl. Ett bra vin passar också.

Själva födelsedagsmiddagen senare i veckan med familjen blev mycket lyckad.  En skinkstek med färdigskårad svål flögs in från Köpenhamn tillsammans med två danska släktingar och tillagades till stor del av danska Bente och vår son, som satte sista piffen på såsen. Goda viner saknades inte.

Som grädde på moset blev jag förra veckan erbjuden roller i en kortfilm och i ett examensarbete vid Dramatiska Institutet. I den ena filmen som ICA-handlare (för filmfestivaler) och den andra som zombie… (SVT).

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

*Vad säger man om ”nya” BoIS träningsresultat?
Jag är mållös, men hoppas slippa det tillståndet framöver.

*Apropå Regeringsrättens beslut att förbjuda Landskrona Stad att kameraövervaka sina ”unga förhoppningsfulla” med kanske lite andra fritidsintressen än du och jag skulle jag rekommendera ledamöterna att liksom jag börja dagen med att läsa Landskrona-Posten på nätet. Innehållet skiljer sig inte så mycket från en publikation som kom ut för 30-40 år sedan – Kriminal-Journalen.

* Och TV4 byter ut Elisabeth Höglund mot Carolina Gynning som programledare i ”Förkväll”. Man blir inte längre förvånad.

* Bara OS i SVT dessa dagar. Bra, då får man tid att läsa böcker.

* Stockholmsområdet har fått 70-100 cm snö den senaste månaden. Brrr… Och klasar av istappar hänger på ett farligt sätt vid takrännorna i innerstan. Se upp!

* Mitt förhållande till Melodifestivalen är splittrat. Jag har varit med på ett stort antal, antingen i artistfoajén eller i publiken och haft mycket roligt på efterfester. Men dagens version av tävlingen är jag mycket tveksam till. Jag bestämde mig för flera år sedan att bara börja titta vid semifinal och final. Men i år har vi haft barnbarn hos oss de två första tävlingarna och nu förstår jag det beslutet att vänta och se.

Skinksteken från Danmark var så lång att den fick delas i två halvor.

De vassa istapparna är en stora fara för barn och vuxna på Stockholms trottoarer.

***

Trevlig helg!

Kära läsare

Med anledning av min födelsedag tidigare i veckan och en massa saker i samband med den och med anledning att vi ska ha en större familjemiddag fredag kväll (med dansk fläskesteg) har jag tyvärr inte tillräckligt mycket ro och tid att skriva någon krönika den här veckan.
Men jag återkommer!

LENNART ANDERSSON

***

...och tidernas bästa back är…

Ska jag utse Landskronas bäste back genom tiderna så funderar jag inte ens på Henrik Nilsson eller Magnus Thorvaldsson eller den senares far Roger Karlsson. Inte heller Claes Cronqvist eller Kjell Lindstrand hamnar på listan, för backen jag fastnar för är den tveback, som man cyklar och handlar till morgonens frukost i Landskrona. Denna härliga rågbulle, som först är bakad och sedan lätt rostad – härligt!

Så länge mina föräldrar bodde kvar i sitt hus intill Plorren på S:t Olofsgatan och jag var på besök gick jag på morgnarna längs Salpetergatan och dess fina stockrosor, svängde till höger på Bytargatan och smet via ett gatt ut till Repslagargatan och nådde strax Sjöbergs Bageri på hörnet av Bondegatan. Och så hem till frukostbordet och thékoppen. Något annat än smör behövs inte – en tvebak er sig selv nok.

Sedan mina föräldrar dog har jag bl.a. i samband med fotboll övernattat på andra håll i Landskrona och då har det varit lätt att ta sig till Danskens Bageri på Suellsgatan. Där har jag handlat många goda bullar av olika slag, men främst är siktet inställt på tvebackar.

Egentligen skulle jag vilja göra en tillbakablick på bagerier och konditorier, men jag känner på mig att jag har för lite kunskaper. Men från yngre dagar minns jag att man kunde handla morgonbullar tidigt hos Elna Knutsson på Vagnmansgatan liksom på Ernfrid Perssons på Föreningsgatan. Före öppningstid gick man in bakvägen via porten.

På tal om den bageriverksamhet så erinrar jag mig också hur jag av min mor blev skickad till Strandbergs Konditori på Repslagargatan för att köpa färdigvispad grädde till söndagsefterrätten. Vad jag förstår var det något så simpelt som mjölk, som blåstes upp till härligt krämig toppning av den tidens eviga fruktkompotter. Slut på nostalgin för idag. Ha en bra helg alla!

PS.
Jag forskade lite på nätet och fick fram följande:
Tvebak
Sydsvenskt dialektalt och gotländskt ord, ett slags surt och mjukt rågbröd… motsvarande danska tvebak, skorpa från lågtyska twebak = tyska ordet zwieback, egentligen två gånger bakat.
(Ur Svensk Etymologisk Ordbok)

***

Möten med Landskrona…

Gomorron…

Jag vet inte om det är tillfälligheter, eller om jag har en speciell radar, men ofta stöter jag i de mest skiftande sammanhang ihop med folk som har anknytning till Landskrona. Några exempel:
När vi för sex år sedan skulle sälja vår villa efter 30 år blev köparna ett par med Landskrona-anknytning. Jenny var barnbarn till Roy Persson, som var ungdomsledare i Verdandi  när jag var medlem där på 50-talet. Jenny och hennes man Martin hade fäst sig vid att det hängde ett BoIS-standar på väggen i arbetsrummet bl.a. Fast de tyckte också att huset var bra.
Förra veckan skrev vi kontrakt på försäljningen av vår HSB-lägenhet i Sundbyberg och hos mäklaren avslöjade köparen att det i hennes familj fanns rötter bakåt till Landskrona och till skräddarmästare Nordgren. Märkligt tyckte vi.

En vintersemester för cirka tio år sedan var vi i Dominikanska Republiken och när jag strosade längs stranden i min svarta BoIS-keps blev jag stoppad av ett par från Landskrona – hon polis, han vid Hamnen. Vi hade ett trevligt samtal i den sköna solen.
För några år sedan var vi i Thailand i februari-mars och vad stöter vi ihop med på en utflyktsbåt till snorklingsöar om inte ett par med anknytning till den kommunala förvaltningen i Landskrona?
I mina jobb i TV-världen har jag träffat på ganska många skådespelare, som med värme talar om Skånska Teater – Rolf Lassgård, Sven Wollter, Göran Forsmark och ett par till.
De gånger jag talade med Östen Warnerbring nämnde han alltid Folkets Hus och Kulle Svensson, och Mats Paulsson återkom alltid till Hotell Bristol, där han framträdde tidigt i sin karriär.

I väntan på att ytterligare idéer på det lokalhistoriska planet dyker upp tänker jag en stund tillbaka på den första stora TV-serie jag jobbade med, nämligen Nöjesmaskinen i TV2 1982-1984. Och faktiskt en gång ett fredagsprogram med oväntad Landskronaanknytning. Den som är tillräckligt gammal minns att Nöjesmaskinen sopade golvet med all konkurrens, inklusive restauranger, biografer och teatrar, som inte lyckades locka publik på fredagskvällarna. 1982 fanns ju bara TV1 och TV2 och ettan brukade visa någon svart-vit film från Polen som hade högst 1 % tittning på fredagskvällar.  Jag var artistansvarig i Nöjesmaskinen och kunde få nästan vem jag ville till vårt program, som skaffat sig ett gott namn ute i världen.

Så det var med gott samvete och självförtroende jag denna fredagsmorgon åkte till jobbet . Huvudgäst vid kvällens direktsändning skulle Elton John vara och jag kände mig rätt stolt över det kapet.
På vägen till mitt skrivbord såg jag en del sneda leenden hos somliga medarbetare och så kröp det fram: Ett tidigt samtal från London hade berättat, att Elton John var svårt förkyld och förhindrad att medverka. Vid klockan 21 skulle direktsändningen ta sin början, så särskilt många timmar fanns det inte att jobba med. Jag satte omedelbart igång med mitt vanligaste arbetsredskap telefonen och ringde runt till kontakter i Europa. Efter stund märkte jag att det satt två fotografer på golvet framför mitt skrivbord och tog bild efter bild på mitt slit i telefon. Någon i redaktionen hade tipsat de två kvällstidningarna i Stockholm, som ansåg att min jakt på en huvudartist var En Stor Nyhet.
Hela förmiddagen gick utan napp, vi lekte med tanken att ersätta med ett svenskt namn, men avvaktade, De stora svenska grammofonbolagen var med i jakten och hetsade sina motsvarigheter ute i Europa. Men ingen verkade vara ledig – eller kanske ingen hade lust att ändra sina planer och fara till Stockholm.

Strax före kaffet klockan 15, med cirka fem och en halv timme kvar till sändning, kom en liten ljusning. En av mina kontakter hade kommit på att en av hans bolags artister skulle mellanlanda i Milano strax och kontakten undrade om den artisten kunde vara intressant. Han skulle i så fall direkt kunna kliva på SAS eftermiddagsplan från Milano och vara på Arlanda en timme före sändning. Det blev snabb lyssning på några skivor och så ett ja till kontakten och artisten. Vi andades ut.
Då kom nästa samtal: ”Han har ett enda krav: ”Han vill sjunga i en svart smoking storlek 50 och den får ni plocka fram”. Med Sveriges största kostymförråd i källarplanet under det stora TV-huset var det inte svårt att med på det kravet. MEN: Just denna fredag efter arbetstid var det beställt lackning av golvet i hela undervåningen. Det fanns inte en chans att komma fram till Kostymavdelningen.

Men Sveriges Television var och är fullt av fixare och en snygg smoking fanns på plats när artisten Gazebo från Italien kom till studion en halvtimme innan vi gick i luften. Det fanns ingen tid för repetition utan han och jag satte oss och småpratade för att dämpa hetsen. Det visade sig att han hade bott i Köpenhamn som pojke, eftersom hans pappa arbetade på Fiat-Agenturen i Danmark. ”Vi brukade åka över till Sverige och köpa amerikanska konserver” sa han. ”Jaha, till vilken plats då?” undrade jag. Och gissa om svaret var Landskrona!

PS Kul med reaktioner och kommentarer till min krönika om fisk och skaldjur förra veckan. Jerry Nåslund i Höllviken (klasskamrat genom hela skolsystemet) berättar att butiken vid Trekanten hette Björnes Fisk och hans mor arbetade där.
Jan-Erik Mattsson (lekkamrat när jag besökte min gudmor på Timmermansgatan 14) hade ytterligare fakta kring fiskaffären i Saluhallen och fina bilder, som kan beskådas på Planket. Tack!

***

Gomorron –

Idag tänkte jag ägna spalten åt fisk och skaldjur och utgångspunkten är, att en kompis till oss lämnat Stockholm och flyttat hem till Landskrona. Kvinnan, som är bortskämd med Stockholms utbud i den branschen, klagade på telefon över vad hon tyckte var påvert utbud i gamla hemstaden. ”Inte ens färska räkor” sa hon. När jag som f.d. skrivande journalist gjorde en snabbkontroll fick jag fram andra uppgifter, nämligen att färska räkor finns att köpa i de fiskvagnar, som står uppställda utanför stora köpcentra. Det må vara hur som helst med det, men mina tankar går några decennier tillbaka och min ungdoms fiskaffärer och annan försäljning i Landskrona.
På 40- och 50-talet kände man på ett annat sätt Landskronas närhet till salt vatten och dess beroende av detsamma. Ljudet från Öresundsvarvet hördes över hela stan, både nithammarna och fabriksvisslan, som markerade arbetstiderna. I det salta Öresund fanns fisk och diverse fiskaffärer erbjöd dagligen färsk fisk. Jag vill inte göra anspråk på att vara den tidens Google- eller Eniro-bil, som åker gata upp och gata ner och noterar vad som finns i kvarteren, men från de områden jag rörde mig i minns jag fiskaffärer i källarplanet i Saluhallen, som jag vill minnas hette Davidssons Fiskhall. Snett över Saluhallstorget i början av Ödmanssonsgatan fann ytterligare en fiskaffär, ungefär där som nu ligger (låg?) en nattklubb.
I hörnet av Norra Långgatan och Fiskaregränden låg ytterligare en med vatten rinnande på skyltfönstrets insida och med tankar fyllda med simmande fisk.
Längre norrut i stan fanns en fiskaffär på Artillerigatan och på en helt osannolik adress på Norrevärnsgatan låg Olssons Fiskaffär, en halvtrappa ner från trottoaren under ett enfamiljshus. I ett lågt vitt hus på Föreningsgatan, vid Trekanten, låg en välsorterad butik. Den hette troligen Trekantens Fisk. Säkerligen fanns det många fler som jag inte har koll på, men det kan läsarna kanske reda ut på Planket?

Från Borstahusen kom fiskargummorna med sina rullebörar på väg till dagens försäljning utomhus på Saluhallstorget. Min fru har berättat, att en speciell dag varje vecka kom en svartklädd kvinna vid namn Assarina till hennes barndomshem på Stora Norregatan . Hon knackade inte, utan öppnade bara dörren och ropade ”Ska det va fisk idag?” Hon var en av fiskargummorna från Borstahusen – kanske rent av hon som står staty nu på Strandvägen? Möjlighet att köpa fisk direkt från fiskarna vid Borstahusens hamn fanns förstås också.

Om det är min gamla närhet till Öresund, som fått mig själv så inriktad på fisk och skaldjur vet jag inte. Det kan också vara gener, eftersom min mors morfar var sillafiskare under Öresunds sillrika år i slutet av 1800-talet.
Lite kortfattat ska jag försöka ur minnet dra fram minnesvärda måltider och recept. Havskräftor kom tidigt in i mitt liv tack vare min far och jag har ett minne av hur vi satt hela familjen på balkongen vid Norra Infartsgatan 22A och njöt en sommarkväll på 60-talet. Idag har nog ben av Kungskrabba (tillsammans med pilgrimsmusslor) tagit förstaplatsen före havskräftorna på min lista. King Crab har ju dykt upp i Sverige de senaste tio åren. Lustigt nog bjöds jag på sådana redan 1975 på en fin restaurang utanför Nashville, Tennessee. Värdinna för måltiden var Mary Reeves, änka efter den omkomne countrysångaren Jim Reeves, och hennes nye make. Vad jag reagerade emot då, var att amerikanarna serverade skaldjur med smält smör och inte majonnäs.
Många år senare åt jag en annan minnesvärd måltid i New Orleans, Louisiana, stående i aktern på hjulångaren ”Natchez” precis intill själva skoveln. Vid en disk stod en svart gentleman och öppnade ostron i samma takt som jag och två svenska kamrater sörplade i oss godsakerna åtföljda av svalt vitt vin från Kalifornien. Med i aktern var också ett par amerikaner, som hällde ketchup på de stackars djuren, men vi tittade bort över Mississippi­flodens gröna stränder och njöt. Ostron står fortfarande högt på listan när vi besöker Frankrike.
Redan på 70-talet hade jag för första gången smakat på lyxrätten Lobster  Thermidor, alltså gratinerad hummer (recept finns på nätet); första gången på en privat klubb i centrala London, andra gången också på 70-talet på en thailändsk restaurang byggd ut över strandlinjen, kluckande vågor… Bara jag och min fru. Ojoj.
Men vad är dessa utsvävningar mot t.ex. hemmalagad s.k. ”Murre-ål”, alltså små-ål panerad och stekt och serverad med den mjölk + dill man hällt i stekpannan på slutet. Och så mosade man potatisen i den goa såsen och njöt.
Receptet finns i boken ”Vad vore livet utan Döve-Frans Sillasoppa”, utgiven av Byalaget Gamla Borstahusen.
De senaste 15-20 åren har jag och min Bibbi ätit skaldjur en gång i veckan, 3 gånger av fyra räkor och gärna på fredagskvällen.
Spättafiléer lagar vi till här i huset enligt andra Landskrona-recept, t.ex. filéer snabbt kokta i en blandning av smör, vatten, persilja och serverade med färsk potatis. Eller panerade och stekta och serverade med potatis och sursöt steksås.
Ytterligare en höjdare med rötter från Landskrona är den Stenbit, som väl snart i bästa fall börjar dyka upp i välsorterade fiskbutiker. För några år sedan publicerade Direkten receptet, som väckte en viss uppmärksamhet, så jag tar det igen:
Stenbit – recept från Landskrona
Skär en flådd stenbit i 2-3 cm tjocka skivor och lägg dem tillsammans med röd lever, vit mjölke och sugkopp i en panna med vatten, salt, lök, kryddpepparkorn och ett par lagerblad.
Koka i cirka 15 minuter och låt fisken svalna i spadet. När fisken är sval, ta upp den med tillbehör med hjälp av en hålslev.
Lägg skivad potatis och dito morötter i spadet och koka tills grönsakerna är mjuka. (7-8 minuter)
Häll därefter i mjölk och red av med vetemjöl. Klipp över persilja.
Servera soppan varm och ät fisken kall från en assiett bredvid.
Slutligen: Skulle jag ställas inför det osannolika valet mellan kött och fisk/skaldjur resten av livet är mitt svar givet.

***

Ny stjärnglans över BoIS

2010-01-15
I dessa dagar, då Landskrona BoIS börjar säsongen med en ny tränare kan det vara läge att blicka bakåt och samtidigt fundera över om den randiga klubben någon gång lockat till sig en fotbollsspelare av Henrik Larssons magnitud.

När det gäller meriter slår Henke naturligtvis allt och alla, men jag skulle ändå vilja nämna några andra, som antingen haft eller fått kraftig strålglans kring sina fotbollsinsatser.

Den förste efter Henrik Larsson jag vill nämna är Jörgen Pettersson, som kom hem till Skåne efter en mycket bra proffskarriär i Tyskland och Danmark. 27 A-landskamper hann han med och är fortfarande ett välkänt namn bland fotbollsälskare i Europa.

Ett annat aktat fotbollsnamn, som dök upp i randig tröja på 80-talet sent på säsongen var det högt meriterade mittbacken Björn Nordqvist, men räddningsinsatsen i serien misslyckades. Björns meritlista var förstklassig, men har var i slutet av sin fina karriär och var samtidigt aktuell på biograferna i filmen som byggde på Landskrona-födde författaren Max Lundgrens Åshöjdenböcker.

På slutet av 50-talet kom den som jag anser är den största stjärna BoIS fram till nu haft i sina led, nämligen Hasse Persson. HP kunde göra precis vad ville med bollen, har rörde sig som i balett på planen, slog geniala passningar och gjorde bara vackra mål. Han spelade i många år tillsammans med den tunge centern Sigvard ”Kallinge” Petersson och den duon var praktiskt taget omöjlig att stoppa – HP passade och ”Kallinge” sköt i mål, HP passade och ”Kallinge” sköt i mål… I den svart-vita Sportspegeln på TV en söndagskväll skildrade Putte Kock Hasses framfart i BoIS.

Det var under mina sista bofasta år i Landskrona och jag såg alla matcher på IP, där jag stod mitt på ståplats, där spelarna sprang ut på planen. Alla sprang – utom Hasse Persson han flöt fram trots de höga stentrappstegen på ståplatsläktaren på vägen ner till planen. Matcherna var oftast en ren skönhetsupplevelse tack vare Hasse, men varken hans eller lagets prestationer räckte till för avancemang till Allsvenskan eller landslagsplats.

Dock är det fotbollstider jag gärna tänker tillbaka på när vi fått en annan och nutida fotbollsstjärna till klubben. Jag hoppas att Henrik Larsson med sin närvaro ska sporra och entusiasmera det unga laget till fin fotboll och bra prestationer.
Min mor sa alltid när jag var liten: ”Akta dig för di rälie hälsingborgarna”, men det finns absolut undantag för den regeln, det får erkännas.

LENNART ANDERSSON