Betalt för gamla synder?
En bild från Nöjesmaskinens korridorer den 19 november 1982 när Lennart Andersson fick med ABBA i deras sista live-jobb i TV. Ett för Lennart kärt återseende med Agnetha Fältskog som han sprungit på redan 1968. På bilden dessutom Lennart själv med sonen Mårten,Sven Melander och Anni-Frid Lyngstad.
2012-01-09
I vår brevlåda damp det strax efter Jul ner ett kuvert från Sveriges Radio. ”Jaha, dags att betala för prenumerationen av Språkbrevet” tänkte jag, men blev överraskad av att det var ett högtidligt dokument som talade om att jag var utsedd att vara medlem i Svensktoppsjuryn fyra söndagar i januari.
Mitt professionella liv upptogs i flera tidiga år i pressen av just Svensktoppen. Vid sidan av mitt ordinarie jobb med nyheter i kvälls- eller morgonredaktionen på Kvällsposten hårdbevakade jag det populära radioprogrammet Svensktoppen, som startades 1962 och några år senare (vid den tid jag nu försöker beskriva) hade en miljonpublik varje lördag och söndag, som noggrant följde varje rörelse på listan.
Varje lördagseftermiddag ringde jag till studion för att kolla hur röstningen utfallit. Som när t.ex. okända dansbandssångerskan Agnetha Fältskog från Huskvarna gick in på listan med sin egen låt ”Jag var så kär” sista veckan i januari 1968 var jag den förste journalist som ringde upp henne och intervjuade för Kvällspostens söndagstidning. När jag sedan kom till Aftonbladet nöjesredaktion i Stockholm fortsatte jag med detta extraarbete.
Svensktoppen hårdbevakades verkligen av svensk press – de som placerade sig som etta intervjuades – och det kunde gälla inte bara artisten, utan även skivproducent, låtskrivare eller föräldrar(!). Artiklarna var hårdvaluta i upplagekampen. När t.ex. Anna-Lena Löfgren blev etta med ”Lyckliga gatan” skulle hon helt givet fotograferas i det Hagalund i Solna, som var förebilden för Britt Lindeborgs fina text. När Towa Carson och Mats Olsson sjöng ”Laxå” (en svensk version av ”Jackson”) fick de lika givet ställa upp för bildtagning på perrongen i den lilla järnvägsknuten.
Listan på artister jag träffat och intervjuat med anledning av placering på Svensktoppen är hur lång som helst. Många har jag återsett senare i andra sammanhang – just Agnetha Fältskog hade jag med som medverkande i ”Nöjesmaskinen” tillsammans med ABBA i november 1982 och i det stora insamlingsprogrammet ”Flykting-86” på SVT tillsammans med Ola Håkansson. Andra Svensktoppsartister som blev en del av mitt fortsatta liv både privat och i TV-världen var Östen Warnerbring, Ann-Louise Hanson, Siw Malmkvist, Sten & Stanley, Hayati Kafé, Sylvia Vrethammar, Lasse Lönndahl, Towa Carson, Jan Malmsjö, Alf Robertson, Sveriges Jazzband, skivproducenter och arrangörer som Mats Olsson, Marcus Österdahl, Lasse Samuelsson, textförfattare t.ex. Pling Forsman, Stikkan Anderson och Peter Himmelstrand och många andra.
Under mina fyra år på Kvällsposten ansågs Svensktoppen så intressant att jag skickades till Stockholm en helg för att följa direktsändning i radiostudion på lördagsförmiddagen och inspelningen av söndagsprogrammet med den färdiga listan på lördagseftermiddagen. Programledare var en ung Ulf Elfving och producent Lars Gurell, två personer jag har lärt känna mycket väl genom åren.
På måndagsförmiddagen i Stockholm var jag på plats på en stor distributionscentral för grammofonskivor för att bevittna hur den färska Svensktoppslistan gav utslag i butikernas beställningar. Ja, det är svårt att fatta idag vilken genomslagskraft ett radioprogram på 60- och 70-talet kunde ha hos svenska folket.
Och nu är jag, som jag inledde med att säga, med och ansvarar för (en liten del) av Svensktoppslistan i januari. Men jag vill inte veta av några klagomål, för jag är bara en av flera hundra personer i juryn!
LENNART ANDERSSON
* * *
|
