I filmens underbara värld…

Förra veckan kastades jag mellan olika världar i den del av mitt liv som kallas fritid. Fast är man pensionär är väl egentligen hela tillvaron fritid?

Jag har sedan 2002 haft som hobby att småjobba lite som statist och amatörskådis och i veckan som gick klev jag på tisdagsmorgonen upp klockan 5 och åkte strax efter tunnelbana mot station Skanstull på Söder. Därifrån cirka tio minuters promenad på tomma men snöiga gator till en större matvaru­affär vid Nytorget. Där började tagningen av ett par scener i en film jag skulle vara med i – som butiksföreståndare (i kassan!). Byte av kläder etc. tog en stund och sedan det vanligaste momentet av alla i filmvärlden – väntan… Mina repliker var inte svåra och alla omtagningar berodde inte på mig, utan på att kameran skulle flyttas såväl hit som dit för nya vinklar.

Zombie

Från en ytterlighet till en annan: Lördag morgon var det inte lika tidig väckning, men vid åttatiden satt jag tunnelbanan på väg till Högdalen i Stockholms verkligen södra utkanter. Hämtning med minibuss vid T-banan och skjuts till något av det skitigaste jag satt min fot på – ett värmekraftverk eldat med sopor. Helt klart en lämplig miljö för ”Återfödelsen”, en film om zombies, som gjorts till tvångsarbetande slavar av de levande. Efter lång väntan (varför inte?) fick jag kläder och sminkades och sedan var det filmning utomhus i kyla och snöslask. Det är sådana ögonblick man undrar ”Varför gör jag detta?”. Min insats i detta verk är att jag och mina zombiekollegor knuffas framåt i en ömklig rad av en fångvaktare. Scenen är högst tio sekunder lång. Jag upptäckte denna slaskiga förmiddag att mina fina vinterkängor inte längre var så fina, nya och täta.
”Återfödelsen” ska bli 45 minuter lång och visas på SVT. Om reaktionerna blir bra ska det eventuellt bli en TV-serie av idén. Hugo Lilja från Dramatiska Institutet regisserar.
”Det blir inte roligare än man gör sig” sägs det ju och den veckan får väl bli ett exempel på det. Om det sedan verkligen var roligt jag hade kan diskuteras, men det var en intressant och omväxlande vecka.

Från butikschef en tidig morgon med flugan på sniskan för att den dubbelhäftande tejpen lossnat…

…till blodig zombie några dagar senare.

Mina zombiekollegor var inte mycket vackrare.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

• Doktor Torbjörn Anderssons förslag om en sportarena intill Sundet är intressant och piggt, men var finns den stora yta som behövs? På Gråen? Då kanske vi åter får färjetrafik i Landskrona.

• Och Landskrona har fått en ny kommunikationschef , Charlotte Vahtera . Hoppas hon har tillräckligt med både budget och omdöme för att låta någon professionell PR-byrå ta sig an stadens imageproblem.
  
  
• Jag längtar till sommar och sol (eller åtminstone till vår och gröna fotbollsplaner).

• Jag tittar mer och mer på kvalitetskanaler som Kunskapskanalen och Axess på TV. Där kan man se genomarbetade dokumentärer om t.ex. Andra världskriget och Jazzens historia, arkitektur för att inte nämna opera- och musikföreställningarna på Axess.

• Förslaget om utbyggnad av bostäder i Borstahusen vill jag läsa igenom bättre innan jag har en åsikt, men helt givet är landområden kring och längs Öresund guld värda.

• Efter det hoppfulla plaskandet förra lördagen gick termometern åter ner till minus tio igen i Stockholm.

• Saltön på SVT ska bli intressant att följa. Manuset är skrivet av en gammal arbetskamrat på Aftonbladet, Viveca Lärn, alltid glad och skrattande.

***

Sommarkonserter
i Wrangelska parken

Idag ska jag blicka tillbaka till en idyllisk tid i Landskrona. Jag tänker på somrarna i slutet av 40-talet och under 50-talet. Det var en positiv tid med gott om arbete och sysselsättning och full fart på de tunga industrierna.
TV i Sverige låg fortfarande minst tio år framåt i tiden och Radiotjänsts enda program var det enda man kunde lyssna till hemma i sin lägenhet. Så efter kvällsmaten var det många som gav sig ut på stan – kanske för en promenad, eller kanske en cykeltur till Exercisfältet för att titta på korpfotboll. Men en ny lockelse fanns också i musikens tecken och det var friluftskonserterna i Wrangelska parken.
Där hade staden låtit bygga en stilig musikscen med lackad träutsida och en insida i ljusblått, som vände sig mot publiken på gräsplanen nedanför Järnvägsgatan. Ett par tre rader parkbänkar stod längst fram, men skönast var det att röra sig bland publiken, hälsa på bekanta och ha en trevlig kväll. Jag vill minnas, att konserterna oftast ägde rum på tisdagskvällar och några TV-program som höll folk hemma var som sagt ännu inte uppfunna.

Stort utbud
Stadens musikliv turades om att sköta underhållningen – det var Allmänna Sången, Öresundsvarvets Manskör, ABF:s Blåsorkester, Landskrona Blåsorkester, Brandkårens Blåsorkester, Alfred Perssons Dragspelsskola, ABF:s Gossorkester och Landskrona Musiksällskap eller Verdandis Folkdanslag. Hoppas jag inte missat någon nu.
Riktigt populära tisdagskvällar kunde det samlas flera tusen åhörare i ljusa sommarkläder för att lyssna till underhållningen. Flickorna gärna i blommiga bomullsklänningar och vita sockar. Ibland var det rent av underhållning av t.ex. Ekeby Blåsorkester och andra musikanter, t.ex. gästspel från Danmark eller Tyskland.
Själv har jag hittat svartvita bilder i gamla album som påminner mig om att jag själv var aktiv på Wrangelskans scen. Allra först stod jag på scenen med ABF:s Gossorkester och blev sedan äldre och framträdde med ABF:s Blåsorkester som klarinettist.

Trio med vokalister
Men någonstans däremellan hade jag också livat upp publiken med mitt dragspel, som jag började spela på som sjuåring. Vid ett tillfälle 1950 ingick jag i en trio bestående av bröderna Jönsson, Rolf på sax och Göran på klarinett och så jag med mitt stora dragspel. Vi hade till och med två vokalister vid namn Karin och Britt, som sjöng Brita Borgs slagnummer från 1950, ”Jag ska ta morfar med mig ut i kväll”. Jag minns fortfarande ett par rader i texten:

Och det står omkring parketten
som en doft av naftalin
Så att hela hotkvintetten
tappar fattningen och melodin…

Rolfs och Görans far, Gunnar ”Jönsson på Hvilan”, hade repeterat in låten med oss. Han spelade själv cello i Musiksällskapet.
Ett annat populärt inslag sommartid i Wrangelska parken var allsången. Upprinnelsen till hela den här artikeln är ett sånghäfta utgivet av Landskrona-Posten, utgivet 1949, som min fru hittade i sina gömmor häromveckan. I det kan man hitta käcka sånger såsom ”I sommarens soliga dagar” ”Sjömannen och stjärnan, ”Öppna ditt fönster” med flera.

Vem som ledde allsången kan jag inte minnas, inte heller om det fanns musikackompanjemang, men jag vet att längst fram på första bänk satt alltid originalet Ola Gross och slog sin egen takt med taktpinne. Det gjorde han varje gång när det spelades och för oss på scenen gällde att hellre följa vår egen dirigent.

Där ser man vad ett litet och slitet och återfunnet texthäfte kan göra för att öppna minnets kranar. Har du som läser egna minnen, kompletteringar eller kommentarer så föreslår jag att du skickar dem till Planket här på Direkten.

Instrumentaltrion Lennart Andersson, dragspel, Göran Jönsson, klarinett, och Rolf Jönsson, saxofon, underhöll sommaren 1950 både ensamma…

…och tillsammans med sångfåglarna Karin och Britt.

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

• Tänker ibland på den lilla restaurangen Seven (med den fina utsikten) i Borstahusen.
  Tänk nu tanken att denna restaurang vid något tillfälle på året skulle skaffa sig en praktikant, en prao eller elev. Då skulle den personen vara Seven-eleven! Hängde du med?

• Och snön den föll och föll…

• Jag håller på att läsa Eva Fürstenbergs fina reportagebok om landskronaprofiler  ”Landskrona är mitt land”. Det är mycket trevlig läsning om folk i stan man känner och inte känner.

• Minus 20 grader i måndags morse och ny snö på marken. Nu förstår man hur de har det i norra Kanada eller i Sibirien. Till och med Stockholms tunnelbanetåg håller sig inomhus.

• Grattis till landslagsuttagningen säger jag till Jonas Olsson i svartvit-randiga West Bromwich och till hans familj i Landskrona!

• Och en av vårt lands finaste och dyraste sommarstugor ligger på Gråen!

• En av fördelarna med att bo centralt i Stockholm (Kungsholmen) är de många bagerierna. Men de har inte tvebackar…

• Och snön den föll och föll…

• Jag längtar till fotbollspremiären.

• När Stockholms tunnelbana drog in trafiken utomhus fick vår dotter lifta till jobbet mitt i stan.

• När jag såg bilden på Direkten av det ”Japan-inspirerade” huset på tidigare så idylliska Gamla Kyrkogatan undrade jag vad tongivande arkitekter i Landskrona såsom Fredrik Sundbärg, Frans Eklund och Peter Broberg skulle ha sagt…

PS Citatet ”och snön den föll… ” är hämtat från Hjalmar Söderbergs roman ”Den allvarsamma leken” en av mina favoritböcker.

***

En vecka att minnas!

Förra veckan då jag tog ledigt från krönikerandet på Direkten var en omtumlande tid. Inte sedan jag fyllde 50 år mitt i min mest aktiva tid i det svenska nöjeslivet har så många hört av sig som förra veckan då jag (till min egen häpnad) fyllde 70. Det var blommor, telefon, mail, SMS och hälsningar på Facebook hela högtidsdagen. Goda vänner från långt bak i tiden hörde av sig.  Dessutom uppmärksamhet i ett par tidningar och specialskrivna dikter från Stadspoeten i Glumslöv.

I sängen på morgonen undrade jag stillsamt om min fru lyckats engagera ABF:s Gossorkester i originalbesättning från 1949, men så var det inte. Kanske tur, för jag vet några som inte finns kvar i livet. Frid över deras minne.

Ett par fina presenter fick jag av våra barn med familjer, nämligen en digital fotoram med ett par hundra bilder av främst barnbarnen samt en trälåda med fina viner avpassade till våra älsklingsrätter. Uttänkt och trevligt.

Jag böjer min nacke i blyg tacksamhet.

Födelsedagen firade jag och min fru solo och eftersom mat är ett stort intresse i mitt liv kan jag berätta att den dagen bl.a. firades med Raggmunk med stekt fläsk till lunch på en trivsam krog tvärs över gatan. På kvällen åts det danska smörrebröd från en butik på Stockholms Central. Man måste inte nödvändigtvis till detta dricka en lille en och öl. Ett bra vin passar också.

Själva födelsedagsmiddagen senare i veckan med familjen blev mycket lyckad.  En skinkstek med färdigskårad svål flögs in från Köpenhamn tillsammans med två danska släktingar och tillagades till stor del av danska Bente och vår son, som satte sista piffen på såsen. Goda viner saknades inte.

Som grädde på moset blev jag förra veckan erbjuden roller i en kortfilm och i ett examensarbete vid Dramatiska Institutet. I den ena filmen som ICA-handlare (för filmfestivaler) och den andra som zombie… (SVT).

LENNART ANDERSSON

Blandade karameller…

*Vad säger man om ”nya” BoIS träningsresultat?
Jag är mållös, men hoppas slippa det tillståndet framöver.

*Apropå Regeringsrättens beslut att förbjuda Landskrona Stad att kameraövervaka sina ”unga förhoppningsfulla” med kanske lite andra fritidsintressen än du och jag skulle jag rekommendera ledamöterna att liksom jag börja dagen med att läsa Landskrona-Posten på nätet. Innehållet skiljer sig inte så mycket från en publikation som kom ut för 30-40 år sedan – Kriminal-Journalen.

* Och TV4 byter ut Elisabeth Höglund mot Carolina Gynning som programledare i ”Förkväll”. Man blir inte längre förvånad.

* Bara OS i SVT dessa dagar. Bra, då får man tid att läsa böcker.

* Stockholmsområdet har fått 70-100 cm snö den senaste månaden. Brrr… Och klasar av istappar hänger på ett farligt sätt vid takrännorna i innerstan. Se upp!

* Mitt förhållande till Melodifestivalen är splittrat. Jag har varit med på ett stort antal, antingen i artistfoajén eller i publiken och haft mycket roligt på efterfester. Men dagens version av tävlingen är jag mycket tveksam till. Jag bestämde mig för flera år sedan att bara börja titta vid semifinal och final. Men i år har vi haft barnbarn hos oss de två första tävlingarna och nu förstår jag det beslutet att vänta och se.

Skinksteken från Danmark var så lång att den fick delas i två halvor.

De vassa istapparna är en stora fara för barn och vuxna på Stockholms trottoarer.

***

Trevlig helg!

Kära läsare

Med anledning av min födelsedag tidigare i veckan och en massa saker i samband med den och med anledning att vi ska ha en större familjemiddag fredag kväll (med dansk fläskesteg) har jag tyvärr inte tillräckligt mycket ro och tid att skriva någon krönika den här veckan.
Men jag återkommer!

LENNART ANDERSSON

***

...och tidernas bästa back är…

Ska jag utse Landskronas bäste back genom tiderna så funderar jag inte ens på Henrik Nilsson eller Magnus Thorvaldsson eller den senares far Roger Karlsson. Inte heller Claes Cronqvist eller Kjell Lindstrand hamnar på listan, för backen jag fastnar för är den tveback, som man cyklar och handlar till morgonens frukost i Landskrona. Denna härliga rågbulle, som först är bakad och sedan lätt rostad – härligt!

Så länge mina föräldrar bodde kvar i sitt hus intill Plorren på S:t Olofsgatan och jag var på besök gick jag på morgnarna längs Salpetergatan och dess fina stockrosor, svängde till höger på Bytargatan och smet via ett gatt ut till Repslagargatan och nådde strax Sjöbergs Bageri på hörnet av Bondegatan. Och så hem till frukostbordet och thékoppen. Något annat än smör behövs inte – en tvebak er sig selv nok.

Sedan mina föräldrar dog har jag bl.a. i samband med fotboll övernattat på andra håll i Landskrona och då har det varit lätt att ta sig till Danskens Bageri på Suellsgatan. Där har jag handlat många goda bullar av olika slag, men främst är siktet inställt på tvebackar.

Egentligen skulle jag vilja göra en tillbakablick på bagerier och konditorier, men jag känner på mig att jag har för lite kunskaper. Men från yngre dagar minns jag att man kunde handla morgonbullar tidigt hos Elna Knutsson på Vagnmansgatan liksom på Ernfrid Perssons på Föreningsgatan. Före öppningstid gick man in bakvägen via porten.

På tal om den bageriverksamhet så erinrar jag mig också hur jag av min mor blev skickad till Strandbergs Konditori på Repslagargatan för att köpa färdigvispad grädde till söndagsefterrätten. Vad jag förstår var det något så simpelt som mjölk, som blåstes upp till härligt krämig toppning av den tidens eviga fruktkompotter. Slut på nostalgin för idag. Ha en bra helg alla!

PS.
Jag forskade lite på nätet och fick fram följande:
Tvebak
Sydsvenskt dialektalt och gotländskt ord, ett slags surt och mjukt rågbröd… motsvarande danska tvebak, skorpa från lågtyska twebak = tyska ordet zwieback, egentligen två gånger bakat.
(Ur Svensk Etymologisk Ordbok)

***

Möten med Landskrona…

Gomorron…

Jag vet inte om det är tillfälligheter, eller om jag har en speciell radar, men ofta stöter jag i de mest skiftande sammanhang ihop med folk som har anknytning till Landskrona. Några exempel:
När vi för sex år sedan skulle sälja vår villa efter 30 år blev köparna ett par med Landskrona-anknytning. Jenny var barnbarn till Roy Persson, som var ungdomsledare i Verdandi  när jag var medlem där på 50-talet. Jenny och hennes man Martin hade fäst sig vid att det hängde ett BoIS-standar på väggen i arbetsrummet bl.a. Fast de tyckte också att huset var bra.
Förra veckan skrev vi kontrakt på försäljningen av vår HSB-lägenhet i Sundbyberg och hos mäklaren avslöjade köparen att det i hennes familj fanns rötter bakåt till Landskrona och till skräddarmästare Nordgren. Märkligt tyckte vi.

En vintersemester för cirka tio år sedan var vi i Dominikanska Republiken och när jag strosade längs stranden i min svarta BoIS-keps blev jag stoppad av ett par från Landskrona – hon polis, han vid Hamnen. Vi hade ett trevligt samtal i den sköna solen.
För några år sedan var vi i Thailand i februari-mars och vad stöter vi ihop med på en utflyktsbåt till snorklingsöar om inte ett par med anknytning till den kommunala förvaltningen i Landskrona?
I mina jobb i TV-världen har jag träffat på ganska många skådespelare, som med värme talar om Skånska Teater – Rolf Lassgård, Sven Wollter, Göran Forsmark och ett par till.
De gånger jag talade med Östen Warnerbring nämnde han alltid Folkets Hus och Kulle Svensson, och Mats Paulsson återkom alltid till Hotell Bristol, där han framträdde tidigt i sin karriär.

I väntan på att ytterligare idéer på det lokalhistoriska planet dyker upp tänker jag en stund tillbaka på den första stora TV-serie jag jobbade med, nämligen Nöjesmaskinen i TV2 1982-1984. Och faktiskt en gång ett fredagsprogram med oväntad Landskronaanknytning. Den som är tillräckligt gammal minns att Nöjesmaskinen sopade golvet med all konkurrens, inklusive restauranger, biografer och teatrar, som inte lyckades locka publik på fredagskvällarna. 1982 fanns ju bara TV1 och TV2 och ettan brukade visa någon svart-vit film från Polen som hade högst 1 % tittning på fredagskvällar.  Jag var artistansvarig i Nöjesmaskinen och kunde få nästan vem jag ville till vårt program, som skaffat sig ett gott namn ute i världen.

Så det var med gott samvete och självförtroende jag denna fredagsmorgon åkte till jobbet . Huvudgäst vid kvällens direktsändning skulle Elton John vara och jag kände mig rätt stolt över det kapet.
På vägen till mitt skrivbord såg jag en del sneda leenden hos somliga medarbetare och så kröp det fram: Ett tidigt samtal från London hade berättat, att Elton John var svårt förkyld och förhindrad att medverka. Vid klockan 21 skulle direktsändningen ta sin början, så särskilt många timmar fanns det inte att jobba med. Jag satte omedelbart igång med mitt vanligaste arbetsredskap telefonen och ringde runt till kontakter i Europa. Efter stund märkte jag att det satt två fotografer på golvet framför mitt skrivbord och tog bild efter bild på mitt slit i telefon. Någon i redaktionen hade tipsat de två kvällstidningarna i Stockholm, som ansåg att min jakt på en huvudartist var En Stor Nyhet.
Hela förmiddagen gick utan napp, vi lekte med tanken att ersätta med ett svenskt namn, men avvaktade, De stora svenska grammofonbolagen var med i jakten och hetsade sina motsvarigheter ute i Europa. Men ingen verkade vara ledig – eller kanske ingen hade lust att ändra sina planer och fara till Stockholm.

Strax före kaffet klockan 15, med cirka fem och en halv timme kvar till sändning, kom en liten ljusning. En av mina kontakter hade kommit på att en av hans bolags artister skulle mellanlanda i Milano strax och kontakten undrade om den artisten kunde vara intressant. Han skulle i så fall direkt kunna kliva på SAS eftermiddagsplan från Milano och vara på Arlanda en timme före sändning. Det blev snabb lyssning på några skivor och så ett ja till kontakten och artisten. Vi andades ut.
Då kom nästa samtal: ”Han har ett enda krav: ”Han vill sjunga i en svart smoking storlek 50 och den får ni plocka fram”. Med Sveriges största kostymförråd i källarplanet under det stora TV-huset var det inte svårt att med på det kravet. MEN: Just denna fredag efter arbetstid var det beställt lackning av golvet i hela undervåningen. Det fanns inte en chans att komma fram till Kostymavdelningen.

Men Sveriges Television var och är fullt av fixare och en snygg smoking fanns på plats när artisten Gazebo från Italien kom till studion en halvtimme innan vi gick i luften. Det fanns ingen tid för repetition utan han och jag satte oss och småpratade för att dämpa hetsen. Det visade sig att han hade bott i Köpenhamn som pojke, eftersom hans pappa arbetade på Fiat-Agenturen i Danmark. ”Vi brukade åka över till Sverige och köpa amerikanska konserver” sa han. ”Jaha, till vilken plats då?” undrade jag. Och gissa om svaret var Landskrona!

PS Kul med reaktioner och kommentarer till min krönika om fisk och skaldjur förra veckan. Jerry Nåslund i Höllviken (klasskamrat genom hela skolsystemet) berättar att butiken vid Trekanten hette Björnes Fisk och hans mor arbetade där.
Jan-Erik Mattsson (lekkamrat när jag besökte min gudmor på Timmermansgatan 14) hade ytterligare fakta kring fiskaffären i Saluhallen och fina bilder, som kan beskådas på Planket. Tack!

***

Gomorron –

Idag tänkte jag ägna spalten åt fisk och skaldjur och utgångspunkten är, att en kompis till oss lämnat Stockholm och flyttat hem till Landskrona. Kvinnan, som är bortskämd med Stockholms utbud i den branschen, klagade på telefon över vad hon tyckte var påvert utbud i gamla hemstaden. ”Inte ens färska räkor” sa hon. När jag som f.d. skrivande journalist gjorde en snabbkontroll fick jag fram andra uppgifter, nämligen att färska räkor finns att köpa i de fiskvagnar, som står uppställda utanför stora köpcentra. Det må vara hur som helst med det, men mina tankar går några decennier tillbaka och min ungdoms fiskaffärer och annan försäljning i Landskrona.
På 40- och 50-talet kände man på ett annat sätt Landskronas närhet till salt vatten och dess beroende av detsamma. Ljudet från Öresundsvarvet hördes över hela stan, både nithammarna och fabriksvisslan, som markerade arbetstiderna. I det salta Öresund fanns fisk och diverse fiskaffärer erbjöd dagligen färsk fisk. Jag vill inte göra anspråk på att vara den tidens Google- eller Eniro-bil, som åker gata upp och gata ner och noterar vad som finns i kvarteren, men från de områden jag rörde mig i minns jag fiskaffärer i källarplanet i Saluhallen, som jag vill minnas hette Davidssons Fiskhall. Snett över Saluhallstorget i början av Ödmanssonsgatan fann ytterligare en fiskaffär, ungefär där som nu ligger (låg?) en nattklubb.
I hörnet av Norra Långgatan och Fiskaregränden låg ytterligare en med vatten rinnande på skyltfönstrets insida och med tankar fyllda med simmande fisk.
Längre norrut i stan fanns en fiskaffär på Artillerigatan och på en helt osannolik adress på Norrevärnsgatan låg Olssons Fiskaffär, en halvtrappa ner från trottoaren under ett enfamiljshus. I ett lågt vitt hus på Föreningsgatan, vid Trekanten, låg en välsorterad butik. Den hette troligen Trekantens Fisk. Säkerligen fanns det många fler som jag inte har koll på, men det kan läsarna kanske reda ut på Planket?

Från Borstahusen kom fiskargummorna med sina rullebörar på väg till dagens försäljning utomhus på Saluhallstorget. Min fru har berättat, att en speciell dag varje vecka kom en svartklädd kvinna vid namn Assarina till hennes barndomshem på Stora Norregatan . Hon knackade inte, utan öppnade bara dörren och ropade ”Ska det va fisk idag?” Hon var en av fiskargummorna från Borstahusen – kanske rent av hon som står staty nu på Strandvägen? Möjlighet att köpa fisk direkt från fiskarna vid Borstahusens hamn fanns förstås också.

Om det är min gamla närhet till Öresund, som fått mig själv så inriktad på fisk och skaldjur vet jag inte. Det kan också vara gener, eftersom min mors morfar var sillafiskare under Öresunds sillrika år i slutet av 1800-talet.
Lite kortfattat ska jag försöka ur minnet dra fram minnesvärda måltider och recept. Havskräftor kom tidigt in i mitt liv tack vare min far och jag har ett minne av hur vi satt hela familjen på balkongen vid Norra Infartsgatan 22A och njöt en sommarkväll på 60-talet. Idag har nog ben av Kungskrabba (tillsammans med pilgrimsmusslor) tagit förstaplatsen före havskräftorna på min lista. King Crab har ju dykt upp i Sverige de senaste tio åren. Lustigt nog bjöds jag på sådana redan 1975 på en fin restaurang utanför Nashville, Tennessee. Värdinna för måltiden var Mary Reeves, änka efter den omkomne countrysångaren Jim Reeves, och hennes nye make. Vad jag reagerade emot då, var att amerikanarna serverade skaldjur med smält smör och inte majonnäs.
Många år senare åt jag en annan minnesvärd måltid i New Orleans, Louisiana, stående i aktern på hjulångaren ”Natchez” precis intill själva skoveln. Vid en disk stod en svart gentleman och öppnade ostron i samma takt som jag och två svenska kamrater sörplade i oss godsakerna åtföljda av svalt vitt vin från Kalifornien. Med i aktern var också ett par amerikaner, som hällde ketchup på de stackars djuren, men vi tittade bort över Mississippi­flodens gröna stränder och njöt. Ostron står fortfarande högt på listan när vi besöker Frankrike.
Redan på 70-talet hade jag för första gången smakat på lyxrätten Lobster  Thermidor, alltså gratinerad hummer (recept finns på nätet); första gången på en privat klubb i centrala London, andra gången också på 70-talet på en thailändsk restaurang byggd ut över strandlinjen, kluckande vågor… Bara jag och min fru. Ojoj.
Men vad är dessa utsvävningar mot t.ex. hemmalagad s.k. ”Murre-ål”, alltså små-ål panerad och stekt och serverad med den mjölk + dill man hällt i stekpannan på slutet. Och så mosade man potatisen i den goa såsen och njöt.
Receptet finns i boken ”Vad vore livet utan Döve-Frans Sillasoppa”, utgiven av Byalaget Gamla Borstahusen.
De senaste 15-20 åren har jag och min Bibbi ätit skaldjur en gång i veckan, 3 gånger av fyra räkor och gärna på fredagskvällen.
Spättafiléer lagar vi till här i huset enligt andra Landskrona-recept, t.ex. filéer snabbt kokta i en blandning av smör, vatten, persilja och serverade med färsk potatis. Eller panerade och stekta och serverade med potatis och sursöt steksås.
Ytterligare en höjdare med rötter från Landskrona är den Stenbit, som väl snart i bästa fall börjar dyka upp i välsorterade fiskbutiker. För några år sedan publicerade Direkten receptet, som väckte en viss uppmärksamhet, så jag tar det igen:
Stenbit – recept från Landskrona
Skär en flådd stenbit i 2-3 cm tjocka skivor och lägg dem tillsammans med röd lever, vit mjölke och sugkopp i en panna med vatten, salt, lök, kryddpepparkorn och ett par lagerblad.
Koka i cirka 15 minuter och låt fisken svalna i spadet. När fisken är sval, ta upp den med tillbehör med hjälp av en hålslev.
Lägg skivad potatis och dito morötter i spadet och koka tills grönsakerna är mjuka. (7-8 minuter)
Häll därefter i mjölk och red av med vetemjöl. Klipp över persilja.
Servera soppan varm och ät fisken kall från en assiett bredvid.
Slutligen: Skulle jag ställas inför det osannolika valet mellan kött och fisk/skaldjur resten av livet är mitt svar givet.

***

Ny stjärnglans över BoIS

2010-01-15
I dessa dagar, då Landskrona BoIS börjar säsongen med en ny tränare kan det vara läge att blicka bakåt och samtidigt fundera över om den randiga klubben någon gång lockat till sig en fotbollsspelare av Henrik Larssons magnitud.

När det gäller meriter slår Henke naturligtvis allt och alla, men jag skulle ändå vilja nämna några andra, som antingen haft eller fått kraftig strålglans kring sina fotbollsinsatser.

Den förste efter Henrik Larsson jag vill nämna är Jörgen Pettersson, som kom hem till Skåne efter en mycket bra proffskarriär i Tyskland och Danmark. 27 A-landskamper hann han med och är fortfarande ett välkänt namn bland fotbollsälskare i Europa.

Ett annat aktat fotbollsnamn, som dök upp i randig tröja på 80-talet sent på säsongen var det högt meriterade mittbacken Björn Nordqvist, men räddningsinsatsen i serien misslyckades. Björns meritlista var förstklassig, men har var i slutet av sin fina karriär och var samtidigt aktuell på biograferna i filmen som byggde på Landskrona-födde författaren Max Lundgrens Åshöjdenböcker.

På slutet av 50-talet kom den som jag anser är den största stjärna BoIS fram till nu haft i sina led, nämligen Hasse Persson. HP kunde göra precis vad ville med bollen, har rörde sig som i balett på planen, slog geniala passningar och gjorde bara vackra mål. Han spelade i många år tillsammans med den tunge centern Sigvard ”Kallinge” Petersson och den duon var praktiskt taget omöjlig att stoppa – HP passade och ”Kallinge” sköt i mål, HP passade och ”Kallinge” sköt i mål… I den svart-vita Sportspegeln på TV en söndagskväll skildrade Putte Kock Hasses framfart i BoIS.

Det var under mina sista bofasta år i Landskrona och jag såg alla matcher på IP, där jag stod mitt på ståplats, där spelarna sprang ut på planen. Alla sprang – utom Hasse Persson han flöt fram trots de höga stentrappstegen på ståplatsläktaren på vägen ner till planen. Matcherna var oftast en ren skönhetsupplevelse tack vare Hasse, men varken hans eller lagets prestationer räckte till för avancemang till Allsvenskan eller landslagsplats.

Dock är det fotbollstider jag gärna tänker tillbaka på när vi fått en annan och nutida fotbollsstjärna till klubben. Jag hoppas att Henrik Larsson med sin närvaro ska sporra och entusiasmera det unga laget till fin fotboll och bra prestationer.
Min mor sa alltid när jag var liten: ”Akta dig för di rälie hälsingborgarna”, men det finns absolut undantag för den regeln, det får erkännas.

LENNART ANDERSSON