Runaway train - Soul Asylum

2010-11-11
Pendlaren i mig har inte försvunnit, den har bara slumrat till. Imorse vaknade den åter. ”Blicken” kom tillbaka. Den där blicken som säger: jag är trött, jävlas inte med mig. Den tillägnas först och främst anställda inom kollektivtrafiken. Som när salpetersyra möter vatten fräser jag när jag kommer i kontakt med Skånetragiken eller Stasitrafiken om man så vill. De har nu utökat antalet Securitasbiffar som terrar morgontrötta pendlare på tågen. Först kommer en förbittrad och sammanbiten tågvärd för att, fem minuter senare, följas av en murken Securitasbrud i full väktarmundering. Herregud. Vad tror de att vi har i görningen? Vem vid sitt sinnes fulla bruk tror att ett par hundra trötta pendlare ska göra plötslig revolt på 8:45-tåget?

Priset för en enkelbiljett till Lund är så högt att Stasitrafiken säkerligen hade gått med stor vinst även om endast hälften av alla resenärer betalat. Jag förstår ärligt talat inte hur det går ihop. Det finns inte tillräckligt med plats för alla som vill pendla, biljetterna är dyrare än bensinen för samma sträcka och ändå fungerar ingenting! Man tycker att Stasitrafiken åtminstone skulle ha råd med en tekniker när åskan slår ner i en ledning. Men nääääää, man ska snällt vänta på tåget i två timmar tills någon på högkvarteret kommer på att det finns BUSSAR som kan köra alla människor som sitter fast (hoppas vederbörande fick en rejäl löneförhöjning). Dessutom patrullerar alltså Securitas gångarna på tåget nuförtiden, på morgonen när varenda tågplankande bråkstake med självaktning fortfarande sover. Där har ni tankenötter som räcker fram till jul.

Men nog om Stasitrafiken. Förutom att bli terroriserad av Stas… jag menar Securitas, lyssnar pendlaren på musik, läser tidningen eller sover. En garvad pendlare hinner med alla tre inom loppet av femton minuter. Jag klarar allt utom djupsömn och spontant uppvaknande vid ankomst, men snart så… snart. Helst läser jag ingenting utan stirrar ut genom fönstret och filosoferar. Idag om löpsedlarna för Citytidningen. Fjortonåriga Sandra hittad med hjälp av Facebook, eller liknande rubrik. Tjejen hade tydligen rymt hemifrån och föräldrarna hade inte fått hjälp av polisen. Jag var själv med och delade bilden och infon om Sandra på Facebook. Jag läste med stigande förtvivlan tipsen om uppfostran till Sandras föräldrar som andra föräldrar delade med sig av. Snacka om Stasi och Gestapo. Spionera på era barn, läs allt de skriver i mail och sms. Kolla deras internethistorik, ha stränga utegångsförbud och deadlines för hemkomst. Inte undra på att ungarna rymmer hemifrån. Argumentet att ”vänta tills du själv får barn, då förstår du” suger rent ut sagt. Jag har väl själv varit fjorton, för inte så hemskt längesedan, och jag anser att även barn förtjänar och klarar av att hantera ett privatliv om de bara får verktygen till det.

Hur många av de föräldrarna som kontrollerar sina barns vardag med järnhand pratar med sina barn, verkligen pratar i timmar om etik och hur världen ser ut? Skäll och tjat verkar vara det enda de förmår. Många av mina vänners föräldrar skällde mycket, hela tiden. Det gjorde situationen om något värre. Stressnivåerna skjuter i höjden och ingen orkar lyssna. Jag kunde bli förbannad på min mamma och hon kunde bli förbannad på mig, men vi diskuterade som normala människor (kanske något arga normala människor, men ändå) – vägde för och nackdelar, tog upp konsekvenser av olika handlingar och försökte underbygga våra argument så gott vi kunde. Barn, och speciellt tonåringar, förstår mycket mer än vuxna tror.

Jag hade en egen dator på rummet och alla hormoner som en fjortonåring normalt sätt har i kroppen, men jag kände aldrig att det var nödvändigt att rymma hemifrån eller söka bekräftelse hos äldre killar på chattar (även om jag i hemlighet föredrog dem framför jämnåriga). Jag fick verktyg för att handskas med situationer istället. Vi diskuterade hypoteser och hur man undvek att hamna i något man inte ville hamna i. Jag visste hur man bad äckliga gubbar att dra åt helvete och skrika tills äcklet avlägsnade sig. Det hände en gång, och såklart var jag och min kompis väldigt stolta över att vi fått en vuxen man att springa sin väg i panik.

När jag var tio år kom mina, mycket busigare, kompisar på att vi skulle grilla korv över egenhändigt konstruerad eld. Ett typiskt bus för typiska tioåringar i en liten by utan fritidsgård. De andra kom överens om att föräldrarna under inga omständigheter fick veta något. Jag missade såklart det PM:et och gick därför hem till mamma och bad om grillkorv. Hon undrade såklart vad jag skulle med ett paket grillkorv till och jag berättade glatt och med stor entusiasm att vi skulle grilla nere vid ån. ”Jaha du”, sa mamma, och såg fundersam ut. Efter en stund sa hon att ”då kanske du borde lära dig hur man gör upp eld ordentligt”. Antagligen hade min kloka mor, som varit scout i många år, kommit fram till att nämnda grillning skulle äga rum med eller utan hennes godkännande. Därför var det nog bäst om hon utbildade mig i hur man gjorde upp eld säkert och hur man sedan släckte den. Utrustad med spann, spade, tidningspapper och korv vallade jag ner till ån och de andra busfröna. De trodde inte sina öron när jag berättade att mamma visat hur man gjorde upp eld. ”Men vi måste hålla koll på den HELA TIDEN”, förmanade jag, ”och det ska stå en spann med vatten bredvid!”. De andra gick med på säkerhetsåtgärderna utan att gruffa. Det gick ganska bra, förutom att elden blev väldigt liten. Jag grävde en liten grop, la stenar runt och byggde en stabil hög med tidningspapper i botten. Vi åt korven ganska rå, men vem brydde sig egentligen – vi hade gjort eld. Vi hade skiljt oss från de andra djuren på det mest dramatiska sätt hittills i våra små liv. Barn behöver lära sig på egen hand ibland. Man måste bara förbereda dem på vad som finns där ute.

Katarina

* * *

 

Statecontrol – The Hives

2010-11-04
No matter what I do I can't get it straight.
I tried to sort things out but I'm still stuck in the state.
I can't control the state I'm in - Go back in line and repeat it again.

Undrar om Howlin Pelle syftade på den Svenska staten. För visst är det så det känns att vara fast i systemet. Jag kanske inte är fast, men stövlarna är på väg oroväckande långt ner i leran. Jag fastnade i en åker med stövlarna en gång när jag var liten. Det var nyplöjt och regndiset gjorde myllan till kvicksand. Jag kunde inte komma därifrån så jag skrek tills min storasyster kom ut och drog upp mig. Ena stöveln blev kvar i leran. Det är så det känns att vara på väg in i systemet. Jag står med lera upp till fotknölarna och skriker.

Jag ordnade en praktikplats (själv) genom arbetsförmedlingen nu när jag har studieuppehåll. En statistisk våt dröm för arbetsförnedringen. Arbetssökande ena dagen för att nästa vara ”hjälpt” av arbetsmarknadspolitiska insatser. Vilket jävla löjleri (är det ett ord - vet ej, låter det bra - ja). De småpengarna det visade sig att man fick kunde de faktiskt behållit och slängt i kaffepotten på jobb. Praktik är inte till för människor som äter åtminstone en gång om dagen. Jag undrar ju osökt vem denna ”åtgärd” är till för. Jag antog att man fick pengar till åtminstone ett kexchoklad om dagen. Man kan inte diskriminera snabba kolhydrater nu när man inte har pengar till att hålla strikt GI-diet (jag har dock aldrig medvetet ätit en GI-måltid i hela mitt liv…)– äkta smör, ekoägg och kött är dyrt. Cake sjunger just i detta ögonblick på spotify: how do you afford your rock n’ roll life style? Jag har inte råd med en livsstil, men jag lyssnar gärna på Danko Jones.

Så nu är det dags att dra benen åt sig. Jag får ju tillägga att praktiken enligt arbetsförnedringen ska vara på heltid vilket omöjliggör en timanställning någon annanstans för att dryga ut kaffekassan. Vilket sammelsurium. Där har vi det gott folk. Staten. Vår riddare i vit rustning, vår storebror, kamrat röd. Som socialist skäms jag. Allt är lite halvdant sådär. Det gäller allt, inte bara ”arbetsmarknadspolitiska insatser”. Det mesta blir halvdant. Tanken är god kan man väl säga, men det är mycket snack och lite verkstad. Undrar hur mötena med arbetsförmedlingens think tank ser ut? Kaffe, EN finsk pinne och några kärringar med blått hår.

”Nä, men praktik låter ju bra! Då kan vi ju skriva att de inte är arbetslösa sen i redovisningarna – det är ju heltid dessutom! Lön? Nä… det har vi inte utrymme i budgeten till. Men de slipper ju vara ARBETSLÖSA! ”

Man kan bara skratta. Jag får lösa det själv, ändå. Funderar dock på om jag ska stå kvar som arbetssökande hos arbetsförmedlingen bara för att jävlas med deras statistik. Nackdelen är ju att jag måste gå på sådana där vrickade möten där jag ska ”berätta vem jag är och vad jag kan” som en ”duktig flicka”. ”Nämen, studerar du! Vad rooooooooligt!” Nej tack. Och ”arbetsmarknadspolitisk insats”, vad fan är det? Jag visste inte att det fanns någon arbetsmarknadspolitik (som fungerade) än mindre några insatser. Man lär sig något nytt varje dag.

Likt en katt landar jag alltid på fötterna, men det kunde varit så mycket enklare om ”systemet” bara fungerat. Tack, systemet, för att du slösar med vår tid och våra pengar. Se upp, för snart är jag tillbaka i skolbänken och då möts du och jag igen, men på helt andra premisser. Då är det jag som håller i påken. Väl mött.

 

Katarina

* * *

 

True – Spandau Ballet, It’s a Sin – Pet Shop Boys, 2000 miles – The Pretenders

2010-10-29
Det krävs tre låtar I dagens titel. Alla utom It’s a sin kom något år innan jag föddes men de är så nära en essens av mina tidigaste minnen jag kan komma. Jag gråter varje gång jag hör 2000 miles. Det slår aldrig fel.

Redan när jag var ett par år kunde jag skilja mellan det som spelades på radio och tv och det som mina föräldrar valde att lyssna på. Det var en stor skillnad och minnena är nästan helt separerade när det kommer till musik. Det finns tidsbestämda minnen av att lyssna på Tracks och höra Duran Duran och den där Top Gun-låten som spelades till beng. Parallellt kommer jag ihåg omslaget på Santanas album Abraxas och Creams Disraeli Gears. Min storasyster är tio år äldre och hon bidrog till att de modernare musikminnena. Hon hade planscher av Tom Cruise från Top Gun och Okej-tidningar med Samantha Fox och Ozzy Osbourne (julspecial, komplett med luvor och röda hotpants – på Samantha, inte Ozzy). Såklart i en salig blandning med Barbapapa, smurfar och dockskåp. Omslaget till Twisted Sisters Stay Hungry skämde livet ur mig och jag är till denna dag fortfarande lite rädd för Dee Snider.

Jag hade ett kassettband (oh så RETRO!) med Carolas julsånger som jag älskade över allt annat. Antagligen för att min bästis tyckte om Carola. Någon som inte tyckte om Carola var min far som en vårdag fick nog och knäckte kassetten på mitten samtidigt som han utropade ”jävla pingst-f***a” eller något i den stilen, i riktning mot den söndersmulade kassetten. Jag förstår nu hur rätt det var, men då tyckte jag att hela utbrottet var ganska onödigt. Jag fick lyssna på mina andra kassettband med Beatles och Abba istället. Överheten verkade inte ha så mycket emot det. Läste förresten att Hans Arnold gick bort häromdagen. Jag hade Abba-kassetten med hans illustration på omslaget, som jag hittat i nån bortglömd låda där hemma. Jag brukade titta på den i timmar. Det är antagligen Arnolds förtjänst att jag började måla. Han har alltid funnits i bakgrunden och jag har alltid dragits till hans illustrationer. Jag lånade böcker bara för att han hade gjort bokomslaget.

Livet tågar på, 80-talet är långt borta, men ibland verkar det som om kosmos ordnar så att man får en påminnelse. Denna vecka har varit full av 80-talsreferenser. Sambon har skrattat åt så kallad Rickrolling, ett internetfenomen som går ut på att länkar leder till Rick Astleys video till Never Gonna Give You Up. Den utsatta tror såklart att länken leder till något helt annat. Det kan också gå ut på att man har fått hela texten till samma låt intryckt i en till synes formell text. Det är sånt som nördar av alla slag tycker är jättekul och eftersom jag är tillsammans med en nörd tycker han att det är dödskul.

Både smurfarna och Barbapapa tycks ha fått ett uppsving. Laban och Labolina likaså. Smurfarna ska bli 3D-film. Jag kan inte tänka mig att det blir särskilt lyckat. Min syster lämnade alla sina böcker, kort, plastfigurer och nallar föreställande nämnda sagofigurer till mig och min bror. För mig är det 80-tal. Biografen där jag såg Oliver och gänget (1989? Hjälp mig, jag kommer inte ihåg) ska stänga. Hoppas Maxim blir omgjord till något trevligt. En rockklubb med livemusik hade varit trevligt.

80-talet har förföljt mig i en vecka nu, förutom det jag har nämnt, också på många subtila sätt som är svåra att beskriva. En låt på radion, nån som nämnde att Trackslistan har lagts ner. Dee Snider på MTV Cribbs. Jag behövde kanske denna form av regression. Jag hävdar alltid att 80-talet var det värsta som har hänt mänskligheten, men jag har kanske fel. Neonfärgade hårband och rosa träningsdräkter med mintgröna segelbåtar på kanske inte suger så hårt som jag trodde. Eller? Margaret Thatcher och Dover-Calais kanske man kunde varit utan.

När jag vaknade igår morse och insåg att jag inte skulle hinna till tentan i tid regredierade jag totalt. Jag lyssnade på Duran Duran, tittade på Wall Street, grät och fantiserade om en enklare tillvaro utan ansvar och tentor. Bara jag, min rosa panter-nalle, snuttetäcket och Micke och Molle på VHS. Mamma huserar i bakgrunden och kommer med frukt och mjölk och kanelsnäckor emellanåt. Så underbart det hade varit. Och man får visst tänka sig bort en stund. Bara man kommer tillbaka.

Underbart! Är det inte Arne Weises röst?
 

Katarina

* * *

 

When I Laugh – Toots & The Maytals

2010-10-22
Det blir en hel krönika tillägnat något av det viktigaste som finns – skrattet. När det känns tungt finns det inget bättre än att leta fram ett roligt klipp på Youtube och bara skratta högt för sig själv. Det fastnar alltid någon replik eller sång som jag går och upprepar för mig själv när det känns trist. Folk tror nog att jag inte är riktigt klok i huvudet när jag sitter och skrattar för mig själv på bussen eller tåget, men det är bara för att det är så enkelt att leta fram roliga klipp på iPhonen. Igår behövdes det verkligen en dos humor. Jag slängde mig framför datorn så fort jag kom hem. Hemresan från statistikövningen var inte nådig. Den enda lediga platsen var bredvid en brud som luktade kattpiss så att folk satt och klöktes. Lukten stod ut som en ond aura kring tösen och jag visste inte om jag skulle smälla av och be henne undvika kollektivtrafiken eller visa medlidande. Hon verkade ju trots allt inte ha tillräckligt med pengar till vare sig tvättmedel eller duschkräm. Jag hade dock spenderat de 40 kronorna det kostar att åka buss på hygienprodukter om jag hade luktat på det sättet.

Det är ju i och för sig en bagatell i jämförelse med allt annat elände som sker runt om oss. Vad ska man göra? Släktingar terroriserar. Ett par nya skott a la Sarajevo är väl inte långt borta. En galning skjuter ”färgade” i Malmö och SD:aren Ekeroth sitter i Svt Debatt och gör det hela till en politisk fråga. Det är sååå synd om SD, puttinutti ja snuttefnutt nu får vi leka fint med SD och låta ALLA barnen i sandlådan vara med, även mobbarna. Centerpartisten i fosterhemsbarn-debatten var ju fin också. Gubbjävel. Tror han att det hjälper att upprepa plattityder som ”barnens bästa kommer självklart alltid först”? Ja det ser vi tydligt hur effektivt det var. Överallt i Sverige sitter inkompetenta ”soc-kärringar” och gör människors liv till ett helvete och allt politikerna har att komma med är dumma gamla plattityder. Man blir trött på världen.

Den tränger sig likt förbannat på. Man kan inte surfa på internet eller slå på tv eller radio förrän man översvämmas av världens terror och elände. Så vad ska man göra? Skratta åt alltihop. Skratta åt sånt man inte får skratta åt egentligen. Skratta åt gamla Monty Python-klassiker och nya Stephen Lynch-hyss. Rå humor, töntig humor eller gullig humor – det spelar ingen roll. Man ska kunna skratta åt högt och lågt. Här är lite saker att skratta åt. Jag och vänner på facebook har hjälpts åt lite att hitta roliga klipp. Skratta högt!

Helt underbar REM-tolkning!
Släng dig i väggen Michael Stipe, jag lyssnar hellre på det här.

Det är ett skämt gott folk, så spar portot till ett trevligt vykort istället.

Bara dumt, men roligt.

Psykodrama a la Staffan Westerberg. Underbart i all sin hysteri.
http://www.youtube.com/watch?v=Ye8qZNeesqo

En underbar cyniker och en av mina hjältar.

KLASSIKER! Fortfarande lika jävla rolig.
http://www.youtube.com/watch?v=IqhlQfXUk7w

Humor på hög nivå!

Superlöjligt, men SUPERKUL!

Gör mig glad varje gång. “I’m freestylin!”

En till galen sång av Flight of the Conchords!

Craig Christ! Jesus okända bror.

Tycker du att det är tråkigt med vardagssysslor?
Den här killen gjorde nått åt det.

Katarina

* * *

 

 

Neon Angels On The Road To Ruin – The Runaways

2010-10-15
Idag har jag varit rökfri i två veckor. Det är inte så svårt som jag trodde att det skulle vara. Jag har väl aldrig varit någon storrökare heller. Sluta röka-linjen borde ge hjälpsökande rådet att bli riktigt riktigt förbannat sjuka. Det var det som ”puttade mig över kanten”. Det gick helt enkelt inte att röka. Jag var sängliggande i nästan en vecka med luftrörskatarr och feber. Jag fick inhalera bricanyl för att överhuvudtaget kunna andas normalt eller somna. Jag lät som Linda Blair i Exorcisten. Vissel, host, yl, piiiiiiip. Jag väckte mig själv emellanåt med konstiga läten från luftstupen. Jag höll på att skrämma slag på mig själv.

När man är sjuk har man alldeles för mycket tid att fundera på onödiga saker. Jag har gått igenom diverse gamla minnen och förhållanden. Vad finns det för mening med det? Ingen som helst. Man borde bara fortsätta vara belåten med sitt liv och ignorera alla sadistiska infall. Men nej, det fungerar tydligen inte så när man har för mycket tid.

Jag hade precis beslutat mig för att sluta röka, efter en vecka av sjukdom, när jag kom på varför jag började från första början. Det är så dumt. Man tog ett felsteg och resultatet blev ett fullkomligt onödigt beroende. Jag var tjugo och odödlig. Jag klarade allt trodde jag, till och med en hispig, otrevlig karl med tydliga psykopatiska drag och bacillskräck. Han var trevlig i början, men det kom fram både det ena och det andra efter hand. Vart allt tålamod till att hantera all skit kom ifrån vet jag inte.

Han hade ett paket röda Marlboro som han ytterst motvilligt tog fram ibland och rökte en cigarett av innan han deklarerade att det förstörde hans kondition som han tränat sig till med en galnings maniska målmedvetenhet. Jag var inte oroad över någon kondition och kunde inte bry mig mindre om effekterna på lungorna. Jag satt uppe på nätterna själv i hans förbannade kök och grät och rökte för att jag inte visste vad jag skulle ta mig till med den här idioten. Tänk om han hämnades på mig om jag gick min väg där och då, mitt i natten. Cigaretterna var mitt enda sällskap och eftersom han envisades med att handla minsta pinal åt mig behövde jag aldrig betala för dem själv. Jag fick inte ens gå och handla schampo själv.

Så här i efterhand är jag glad att dödsstöten verkligen kom som en blixt från en klar himmel. Ungefär som mitt rökstopp. Jag hade inte alls planerat att det skulle gå till på det viset som det gjorde, men det var onekligen det bästa som kunde hända. Det är svårt att veta hur det ska kännas att vara i ett förhållande när det är första gången man är det. Många tjejer står ut med mycket som de inte borde, bara för att de inte vet hur man ska bete sig. Jag såg det hela kanske mer som en testrunda, för att se hur mycket jag klarade av.

Jag råkade vara på samma krog med mina vänner som Herr Bacillskräck en kväll. Och han råkade ha en älskarinna med sig. Det slutade inte väl. Jag hade ett ögonblick av fullständig klarsynthet och jag skämdes inför mig själv. Här satt jag på ett dassigt Glorias, 20 år gammal, samtidigt som medelålders gubbar i kostym dansade till Dr Feelgood och tafsade tjejer på rumpan. Och på samma gång höll jag på att bli brädad av en medelålders tvåbarnsmorsa med fejkbränna och exmakens namn intatuerat på armen. Vad fan var det som höll på att hända? Framför allt, hur hamnade jag i den sitsen? Jag ville bara ut, bort. Bort från en situation som inte på något vis speglade mig eller mina värderingar. Jag vägrade dansa efter någon pipa längre. Det finns en gräns som ingen man kan överträda utan att han åker huvudstupa ut genom dörren. Det andra kunde jag skylla på envishet eller självvald naivitet. Det gör ont när man lämnas ensam på badrumsgolvet med kräksjuka och uttorkning därför att aset till karl är rädd för baciller, men man kan rationalisera bort det. Det är irriterande när någon springer efter en och putsar alla ytor man har rört vid, men som humanist har man kanske överseende med människors tvångsbeteenden. Den här gången fanns det ingen pardon. Det enda alternativet var känslomässig arkebusering. Kulorna flög. Fanskapet åkte i backen, bildligt talat. Jag gick med huvudet högt bort från eländet och såg inte tillbaka för en sekund. Jag hade nått min gräns för längesedan utan att jag ens märkt det. Det hade suddat ut all sorg. Det fanns inte ens självömkan kvar. Jag var bara fri. Det är en känsla jag unnar alla kvinnor som är instängda i absurda förhållanden där varje dag är en kamp för att inte tappa greppet om sig själv.

Han ringde såklart. Jag svarade aldrig. Han ringde mer än ett år senare och skrev sms när jag inte svarade. Jag kände ingenting, hade nog aldrig gjort det överhuvudtaget. Det var egot som grät när han var taskig, inte hjärtat. Faktum kvarstår. På grund av honom började jag röka på riktigt. Jag tänker fimpa cigaretterna precis som jag fimpade honom.

And remember girls: "Don’t get mad, get everything.”

Katarina

* * *

 

Global Fussball OK –
Tyskarna från Lund

2010-10-07
Landskrona och fotboll är nästan synonymt. Överallt sitter det svartvita klistermärken. På bilar, lycktstolpar och lägenhetsfönster. Jag måste erkänna att jag inte var särskilt intresserad till en början. Jag stretade emot ganska länge och det var svårt med tanke på att herrn i huset hade fötts in i Bois-gemenskapen och var omgiven av supportrar både i fäderneshemmet och på jobbet. Som utböling från en stad som knappast har något ”high profile”-lag trodde jag att jag skulle kunna hålla mig utanför. Märkligt att jag inte känner någon som hejar på Lunds BK. Jag känner heller ingen som spelar i Lunds BK, eller har sett Lunds BK spela. Existerar Lunds BK överhuvudtaget?

Egentligen kommer jag från en HIF/Barcelona/Liverpool-familj. Min bror var medlem i Kärnan och åkte land och rike runt ett tag för att glo på när karlar sparkade skiten ur en skinnbit. Den nivån av hängivenhet kommer jag aldrig upp till, som tur är. Jag måste erkänna att jag ändå drogs med lite när det var tv-match. Det kunde bli riktigt spännande emellanåt. Speciellt Barcelonamatcherna; Henrik Larsson har varit en favorit sedan VM 94. Det blev tyvärr inte så roligt att titta på landskamper efter att Lagerbäck fick klorna i laget. Det kvittar ju om han tar laget vidare till de stora mästerskapen om de bara sjabblar bort allt och spelar supertrist. Kräkreflexerna jobbade flitigt under VM 06. Fy fan vad trist fotboll.

Sambon fick med mig på en match på IP för ett par år sedan för att titta på det heliga Bois. Det var också trist. Det starkaste minnet var att Per Cederqvist inte orkade springa efter bollen utan lät den rulla förbi och sedan bara ställde sig och ryckte på axlarna. Jag kanske inte är expert på fotboll men det är väl ändå meningen att man ska sparka på bollen?

Denna säsong har det dock varit riktigt spännande. Det var ett lyft för både fotbollen och staden att Henrik Larsson kom hit. Han har på något märkligt sätt alltid funnits med på ett hörn genom alla år, trots att jag aldrig riktigt har engagerat mig i fotboll. Först i HIF och landslaget. På Billeshögskolan var han och Håkan Söderstjerna fotbollsgudar 1993. Under fotbolls-VM 94 befann sig hela familjen på en camping i Danmark. De danska kommentatorerna kallade Henrik för ”Miss Larsson” och jag antar att de syftade på det långa håret. Såklart tyckte far och bror att det var fruktansvärt roligt och sedan dess kallas Henrik Larsson för ”Miss Larsson” i familjen. No offence, Henke.

Nu har det helt plötsligt blivit riktigt spännande att titta på Boismatcher. Det var rejält tryck den andra gången någonsin jag satt på IP i somras. Det märks att det har hänt något. Henke har kommit och rört runt i grytan lite. Kunde kanske behövas.

Irländarna är tokiga i Henrik Larsson och Celtic. När Henrik gick över till Barcelona 2004 blev det nya favoritlaget jämte Celtic. Förutom tillrop som ”Inga”, ”Swedish meatballs” och ”Blondes” var det ”Henrik Larsson” folk skrek så fort Sverige eller svenskar nämndes. Jag skulle till och med kunna gå så långt och säga att jag är skyldig Henrik Larsson en hel del pengar. Dricksen flödade när jag jobbade kväll på Terenure Inn och det var Barcelona-match på tv. ”Från Sverige sa du?” ”Ett par mil från Henriks hemstad?” ”Klart du ska se på matchen! Sätt dig och ta en öl!” Jag fick avböja erbjudanden om pints stup i kvarten men jag tömde de fulla fickorna på euromynt en gång i timmen. En kväll i november var jag på väg ner för en trappa med en fullastad bricka när hela puben reste sig upp och skrek i unison, och inte på det trevliga ”JA! MÅL!”-sättet utan mer aggressivt och oroat. Jag och brickan kom i svajning och ett par liter öl åkte all världens väg. Inte för att någon märkte det. Henrik Larsson hade ju blivit skadad! Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände på planen men uppståndelsen var stor. Alla behövde påfyllning och oron var enorm. ”Hur stod det till med Henrik?” Som tur var gick det ju inte åt helvete. Jag hade inte kunnat värja mig för all sorgeöl det hade bjudits på i den händelse att Henriks ben inte hade kunnat repareras.

Sex år senare skulle jag köpa kaffe på Espresso House på Östergatan i stan. Tilläggas bör väl att jag var på ökänt dåligt humör och var i stort behov av nikotin och koffein. Uttrycket ”one track mind” passar ypperligt. Jag stampade alltså bestämt mot uteserveringen med en stor kaffe i näven när någon försökte hålla upp ytterdörren. Som garvad tågåkare och storstadsmänniska hyser jag inget hopp om att ridderligheten fortfarande lever. Folk tränger sig in mellan avstigande passagerare och smäller dörrar i nyllet på varandra hela tiden. Jag tog därför tag i dörren och drog så hårt jag kunde för att skapa en lucka att slinka ut genom, innan idioten som försökte komma in hann före. ”Hon vill nog hålla dörren själv”, hörde jag någon säga. En annan fnissade till svar. Jag svarade bitskt att ”det var väl ändå det feministiska tidevarvet”, trots att jag inte är och aldrig har varit feminist. Fråga mig inte varför jag sa det. Nu visade det sig att idioterna var Henrik Larsson och hans andretränare och de försökte faktiskt bara vara snälla. Tji fick jag. Förlåt. Jag hoppas att miss Larsson och kompanjon inte tog illa vid sig.

Stanna kvar i Landskrona, snälla.

Katarina

* * *

 

People are people – Depeche Mode

2010-09-30
Var ska jag börja? Alla skriver om valresultatet. Det verkar som om alla helt plötsligt vaknade upp till ett nytt samhälle. Chocken blev stor och protesterna lät inte vänta på sig. Ett främlingsfientligt parti i riksdagen – ”usch och fy!”. Jag håller med, men jag blev inte chockad. Vad är det för människor som inte har kunnat känna de kalla strömmarna? Jag blev dock förkyld och deppad, en rent psykosomatisk reaktion, och nu sitter jag här med halsont och ett berg av snytpapper bredvid mig.

Nu blir de etablerade politiska partierna tvungna att ta debatten med SD, BRA! Det borde de ha gjort från början. Då hade vi inte haft den kniviga parlamentariska situation som vi nu befinner oss i. Jag är inte rädd för den lilla klick på 5.7%som befinner sig i riksdagen, de blir i praktiken maktlösa om allt vill sig väl. Jag är rädd för att vad det betyder och hur det kan utvecklas. SD:s eviga martyrroll kommer såklart att främjas av ett uteslutande men vill vi ha demokrati till varje pris? Skulle jag kunna stå bakom demokrati som filosofi om det innebar att en klick på 5.7% växte och kunde göra sig hörda i beslutande organ och göra livet surt för en ”osvensk” befolkningsgrupp? Jag vet inte. Det känns onekligen svårt. Det är inte främst på grund av att jag är FÖR en obegränsad invandring. Enligt SD är allt svart och vitt och antingen är man FÖR obegränsad invandring eller så är man för en ”vettig” invandringspolitik. Först och främst känner jag mig själv hotat. Nedanstående citat är hämtat från Sverigedemokraternas hemsida och är en del av deras partiprogram.

I dagens Sverige förringas och förnekas det svenska kulturarvet och den svenska identiteten till förmån för utländska kulturer. I dagens Sverige går en alltför stor del av det skattefinansierade kulturstödet till mångkulturella, destruktiva och elitistiska kulturyttringar. I dagens Sverige har medborgarna allt för lite inflytande över vilka kulturyttringar man vill stödja.

Jag är en av dem som förringar det svenska kulturarvet om jag förstår SD rätt. Trots att jag är ”infödd” har jag onekligen för mig en del osvenskheter. Jag lyssnar hellre på engelskspråkig musik (mina pengar går till företaget Spotify som främjar mångkultur genom att inte bara spela svensk musik, huga huga), jag hänger hellre upp konst på väggen av någon okänd fransk konstnär än av GAN, jag älskar persiska mattor (ta dig i brasan Märta Måås-Fjetterström) och indiska tyger, jag har rökt äppeltobak (nej den innehåller inte narkotika) i vattenpipa otaliga gånger med persiska vänner och jag firar katolsk jul med min familj. Vart hör jag hemma i den svenska kulturen? Skulle det vara mitt fel att nämnda svenska kultur förringas? Har jag missuppfattat regeringsformen eller står det inte att jag har frihet att både yttra mig och utöva vilken religion jag vill? Vad i helsike är en destruktiv kulturyttring? Har de varit så förvirrade att diskussioner om hedersmord har förirrat sig till kulturdebatten?

 Alla konstnärer vet att konst och kultur frodas i sorg, krig, finansiell kris och kärleksproblem. Mycket kultur stammar från destruktivitet, även den som på ytan är polerad och stillsam. En av våra mest kända diktare vadade i destruktivitet – Karin Boye. Hon ingår i den svenska skolkanon som SD hävdar inte finns. Jag vet inte vilken skola de gick i men på Linåker läste vi Selma Lagerlöf, Karin Boye, Pär Lagerkvist och Astrid Lindgren. Alla tyckte det var tråkigt. Vi 14-åringar kunde inte relatera till det som berättades i Gösta Berlings Saga. Karin Boye tycktes väldigt dyster. Självklart varierar skolkanon, som tur är. Annars hade ungdomar blivit fullkomligt avskräckta från att läsa överhuvudtaget. Idag kan jag uppskatta Kallocain men när jag var 17 gav den mig ångest och mardrömmar.

Det kanske verkar vara en liten bagatell men försök förstå att sådant här diffust nonsens är det som bygger SD:s politik. Det finns inga klara definitioner på vad som är svenskt, vad en destruktiv kulturyttring är, vad deras svar på problemen i praktiken går ut på eller vad problemet består av. Det är ett mycket effektivt sätt att föra en poltik på eftersom väljaren själv absorberar alla de tolkningsbara föreställningarna och gör dem till sina egna. Utifrån generella påståenden bygger man sina egna förklaringsmodeller: ”ja det är på grund av den förfallna svenska kulturen som ungdomar ställer till med hyss och rånar snabbköp, där ser man hur det går”. Det är en effektiv men farlig politik. Politik ska bygga på fakta och objektiva och sakliga påståenden. Sossarna, moderaterna och co har inte lyckats kommunicera till väljarna på ett bra sätt och i skuggan av det växer missnöje och misstänksamhet. Lösningen är inte att rösta på SD utan att ställa krav på politikerna i de etablerade partierna eller att rösta på ett parti med en hållbar, människovärdig politik.

Jag undrar hur min gymnasietid hade sett ut om vi bara skulle ägna oss åt svensk konst och kultur på estetiska linjen. ”Ähh.. äh.. ja på medeltiden skrev man främst på latin. Nej fan då kan vi inte lära oss om det. Snorres Edda skrevs på isländska… det går ju inte. Runstenarna skrevs på urnordiska, vi hoppar det också.” Eller: ”idag skulle vi tittat på den romanska arkitektur som Lunds domkyrka byggdes efter, men vi skippar det. Finns det någon som vet en svensk byggnad?”. Det är skrattretande. ”Svensk kultur” är byggd av andra kulturer. De flyter in och ut ur varandra i otaliga konstellationer. En ängels tålamod krävs av den som ska börja bena i den härvan. Lycka till säger jag.

Katarina

* * *

 

AWOL - Sweethead
Krönikören som försvann

2010-09-16
Plötsligt en dag så var det sommar. Det bara hände. Och jag befriade mig själv från ansvar och måsten, så gott det gick. Jag vet förresten att man inte kan börja en mening med en konjunktion men det struntar jag i. Det kallas konstnärlig frihet. Nu var det i och för sig inte grammatik som skulle avhandlas här.

Sommar. Just det, sommar. Det var skönt, stundvis. Sommarlov blir dock aldrig vad det en gång var. Den totala friheten uteblir efter att man fyllt femton eller däromkring. Det känns inte riktigt lika lockande att spendera fem timmar på att fånga gräshoppor iklädd gummistövlar och poncho när man är femton. Vad som däremot kändes väldigt viktigt och kanske till och med livsavgörande var vilken kjol som passade till vilket linne. För hur skulle det gå om inte kjolen matchade linnet? Folk skulle vända sig om på gatan och hånskratta och jag skulle aldrig kunna gå ut igen.  Jag hade fått lämna Lund för evigt och flytta till Kiruna.

Jag tänker inte längre så mycket på matchande kjolar och linnen, eller gräshoppor för den delen. Flykt har blivit det nya målet. Bort från vardagens sysslor, förväntningar och alla andra sociala konstruktioner. Alltså gick jag AWOL och det inkluderade skrivstopp.  Jag har dock kommit tillbaka nu. Mohaha. Mer cynisk än någonsin. Mest på grund av det stundande valet såklart. Sommarlovslycka skyddar inte mot valspäck, tyvärr. Huga huga vad trött jag blir. TV:n får förbli avstängd tills efter valet. Jag tyar inte mer, som det heter på redig skånska.

Det gick ett program på SVT för ett par år sedan som hette ”Grumpy old men”. Jeremy Clarkson, Bob Geldof och andra gubbar beklagade sig över diverse moderna fenomen och satt i rutan och blev uppriktigt agiterade. Jag var hänförd. Det var ju sån jag var! Jag var/är en engelsk gubbe på fyrtio plus som älskar att klaga! Det bästa jag vet är att sitta med en cigarr och en konjak och ginger ale på en uteservering och spy ur mig långa ramsor om hur korkade politiker är, eller hur miljöbilen Prius är ett trick från oljebolagens sida för att få oss att använda MER fossilt bränsle. Ja jag vet! En Toyota Prius från de första generationerna kan till och med förbruka MER bränsle än en liten dieselbil! Miljöbils-hypen är ett skämt!

Jag och min bästa väninna brukade sitta på Ariman i Lund varje fredag och lördag (och onsdag och torsdag) och röka Romeo y Julieta och dricka vin samtidigt som vi cyniskt avhandlade allt från bimbos till överdrivet svåra studenter från teologiska fakulteten. Män som vågade sig på några dåliga raggningsrepliker fick sig en rejäl avhyvling. En fransktalande man fick som svar på sitt svärmeri ” tu es un crotte du chien”. Han hälsar dock fortfarande som om vi vore de bästa av vänner när vi ses på stan.
Samma svar får röstfiskarna på i valhyddorna. Hundskit. Danskarna säger pis og papir eller røv og nøgler. För att fortsätta med den danska terminologin så saknas det fandenivoldsk i Svensk politik. Det spelar i praktiken ingen större roll vad man röstar på eftersom det inte händer så mycket positivt när det väl är dags att börja genomföra allt det man lovade. Eller INTE lovade får man väl säga. Ett mer försiktigt och vagt valmanifest än Moderaternas får man väl leta efter… fast inte längre tid än vad det tar en normal människa att förflytta sig från en valhydda till en annan.

Föga förvånande är imbecillerna i Sverigedemokraterna och Skånepartiet (som tyvärr inte är ett skämt) på hugget. Deras valmaterial var något av det mest sinnessvaga jag har fått i min brevlåda. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Skånepartiets krav på ett självständigt Skåne är ett brilliant exempel på tragikomedi. Vi skulle gå i konkurs inom en vecka. ”Ursäkta statsminister Reinfeldt, skulle vi kunna få låna ett par miljoner? Vi kom just på att vi saknar de flesta av de naturresurser som faktiskt får Sverige att gå runt.”   :-D

Jag kan inte hjälpa det, det måste med en smiley trots att det är prepubertalt och ett tecken på både dåligt ordförråd och moral nedbrytning enligt många svenska-puritaner. Vi snackar inte rasbiologi nu, i fall någon Sd:are med blodad tand råkar undra.

Nej, gott folk. Jag stänger in mig på kammaren, håller för öronen, blundar hårt och hoppas att alla politiker har blivit bortförda av rymdvarelser lagom tills jag kommer ut igen.
Vi ses efter valet!

Katarina

* * *

 

My Own Summer - Deftones

2010-07-01
Jag började mitt sommarjobb i tisdags. Självklart var det den varmaste dagen hittills, eller det kändes så i varje fall. Det var likadant förra året. Så fort jag börjar jobba så kommer sommaren på riktigt. Jag och värmen har ett hat/kärlek-förhållande. Det tippar över till hat när jag ska jobba. Det är redan ett ganska tungt arbete att städa en stor tvåvåningsbyggnad. Lägg till 25 graders värme så får du en utmattande och svimningsframkallande aktivitet. Men det måste göras ändå, och pengar får jag ju. Jag vet att man inte ska klaga i tider av arbetsbrist. Vetskapen om att jag är lyckligt lottad som har ett jobb kyler mig dock inte när jag släpar en industridammsugare upp för trapporna, tyvärr.

Ända sedan jag var liten har jag haft problem med värmen och solen. Min ljusa hy klarar knappt en kvart i sommarsol. Fräknarna tar över - jag ser ut som en prickigkorv just nu. På stranden får jag smörja in mig med solskyddsfaktor 25+, ha t-shirt på och helst ligga under parasoll. Vänner och familj har alltid fnissat lite åt mina solskyddsåtgärder. Jag älskar sommaren, så jag får ta det onda med det goda.  Jag har slutat bry mig så mycket om vad andra inbitna soldyrkare tycker. Jag har fått en del frågor om jag inte vill bli brun ”som alla andra”. Jag brukar svara att a) jag kan inte bli brun b) jag slipper antagligen hudcancer och c) jag kommer inte att bli ”solskrynklig”. För två hundra år sedan hade jag varit jättepoppis. Tack till mamma som alltid har påpekat att ”mjölk och hallon” var ett ideal en gång det också. Jag känner mig emellertid inte adlig. Men det kanske inte är nödvändigt.

Värmen är bättre än kylan i alla fall. Egentligen hade det varit skönt om det var 20 grader alltid. Finns det någon plats på jorden som håller 20 grader jämnt? Tar tacksamt emot tips. Men kylan ja, den kryper in i ryggraden och gör att jag bara vill ligga kvar i sängen till början av mars. Det är många som inte mår bra på vintern. Fler än jag trodde. Självmordstatistiken skjuter i höjden och folk är generellt otrevligare, speciellt poliser enligt min erfarenhet. Inte för att jag har någon större erfarenheter av poliser. De brukar uppehålla sig runt Stortorget i Lund och det är oundvikligt att stöta på några om man ska gå ut på krogen. De fräser till högre och fortare när det är kallt. Kan det vara en släng av bitterhet? De får promenera omkring i minusgrader hela kvällen och ta hand om fulla människor. Undrar hur mitt humör hade påverkats av det? Vakter är ännu värre. Så fort det blir lite kö och nån brud klagar på hur kallt det är hör man inte sällan ”men ta på dig mer kläder då för helvete” från en irriterad vakt. De tittar extra noga på legitimationen och har till och med vägrat mig inträde för att de misstänkte att jag var berusad. Vid det tillfället var jag helt nykter. Tydligen är alla som skrattar och har roligt fulla som tunnor. Välkommen till Sverige – The Country of Dutch Courage.

Den värsta vintern i mitt liv var på Irland för fem år sedan. Irländarna har inte riktigt fattat det här med isolering och dubbelglasade fönster. Jag bodde i ett gammalt hus från 20-talet med mögligt kök och otätade enkelglasade fönster. Till mitt försvar vill jag påpeka att jag flyttade in i september när det fortfarande var varmt. Jag insåg inte att vintern skulle komma at bli ett problem. Det brukar vara kallt i alla Irländska hus på vintern, men mitt lilla rum på Chapel Street tog verkligen priset. Det blev frost på insidan av fönstret. Jag kunde se min andedräkt i ljuset från gatlyktorna när jag hade släckt för kvällen. Jag hade ingen aning om hur man beställde olja, och min snåla huskamrat som bodde i ett av de andra rummen underlät att beställa. Jag köpte vinflaskor med skruvkork, drack upp vinet och fyllde flaskorna med kokande vatten och la i sängen en stund innan jag gick och la mig. Sen tryckte jag in fetvadd i skarven mellan fönsterna och väggen så att det inte skulle blåsa in. Det var en jäkla rutin varje kväll, och då fick jag ändå sova med fleecejacka och byxor på. Nu i efterhand är det lite intressant hur uppfinningsrik man kan bli när ens liv står på spel, men just då vill jag bara hem till Sverige, dubbelglas, isolering och varmvatten som varade i mer än 5 minuter. När det började bli riktigt illa sov jag på golvet framför den öppna spisen i vardagsrummet. Mamma ringde varje dag för att höra så att jag inte blivit koldioxidförgiftad under natten. Mamma kom till och med och hälsade på innan jul och köpte en massa bricketer och ved så att vi skulle kunna värma oss framför brasan, till den snåla huskamratens stora förtret. Jag var fattig som en kyrkråtta – sälja pennor blir man inte rik av. Huskamraten var privatlärare i franska och tog hem elever några dagar i veckan. Hon försökte sno åt sig det enda varma rummet i huset, men då röt mamma till och franskläraren svansade upp till sitt eget rum. Tillslut fick jag nog av franskläraren, kylan och pennorna och flyttade hem till mitt gamla rum hos mamma.

Vid närmare eftertanke är det inte så farligt med lite värme. Jag ska nog kunna stå ut med städandet, trots hettan. Suck it up.

There lived a girl on Chapel Street
She had the two chilliest feet
They were white as chalk
If she wanted to walk
Her toes she first had to steam heat

Hepp!

Katarina

* * *

 

Change the world – The Offspring

2010-06-24
Det verkar äntligen ha blivit sommar. Det var ju på tiden. Och så svenskt sedan, av mig, att börja med att avhandla vädret.  Allt verkar vara i sin ordning då. Eller?

Inte riktigt. Jag har följt en del politiska partier på sistone för att se vad de har för sig. Det stundar ju ett val och allt. Jag är inte imponerad måste jag säga. Sverige är, om jag uttrycker det milt, ett politiskt neutrum. Vi har den mest onyanserade politiska sfär jag kan komma på. Alla håller sig i mitten och hoppas på att en karismatisk partiledare ska göra susen. Jag skulle dock inte tilldela Reinfeldt egenskapen karismatisk, så vad folk attraherades av när de röstade på moderaterna är för mig ett evigt mysterium. Lägre skatter, jo för visso. Men hur många av de som längtade efter lägre skatter sitter nu i skiten för att försäkringskassan har lagt i backen. Jag förundras ständigt över människors kortsiktiga tänkande. ”Men jag får ju 1000 spänn extra i månaden!” Jepp, men du måste vara i princip döende för att få en spänn från vårt ”sociala skyddsnät”. Sparar du dina tusen kr i månaden för oförutsedda avgifter, som sjukpenning efter en bilolycka? Nä, trodde väl inte det.

Det finns inget alternativ heller. Inget parti sticker ut hakan och vill göra någon större förändring. Jag blir fruktansvärt frustrerad. Jag tänker rösta blankt. Det är det enda sättet att visa sitt missnöje. Alternativet, SD, är egentligen inte ett alternativ. Deras kontroversiella politik är bara fluff och luft. Ska nån jäkel komma och tala om för mig vad som är svenskt? Nä, i helsike heller!  Jag blir lite nyfiken på hur människor reflekterar kring deras politik, om de nu reflekterar överhuvudtaget. Ska ”svenskheten” fastställas till någon norm? Tio köttbullar på jultallriken. Minst fem julklappar. Är julstrumpa uteslutet? Jag skulle bli väldigt ledsen då. Är de medvetna om att pepparkakor kommer från Armenien? Julgranen kommer ifrån tyskland, jultomten föddes i nuvarande Turkiet (huga huga) och Sankta Lucia kommer från Sicilien. Jag kan fortsätta i evigheter. Alla dessa ”utlänningar” ska det ju värnas så fruktansvärt mycket om. De är slagträn i den Sverigedemokratiska politiken. Barnen ska inte få farliga utländska influenser i skolan minsann, utan fira de svenska högtiderna enligt traditionen. Nämen, god dag yxskaft!

Och kyrkan sedan! Detta frieri till den svenska kyrkan. Denna stolta urgamla svenska protestantiska institution(?)! Gud bevare oss. Jag hädar inte när jag säger det. Nej jag menar det verkligen - Gud bevare oss från människor som vill ta fler steg bak än fram och blanda religion med politik i ett av Europas mest sekulariserade länder. Jag har sett med egna ögon vad en kristen uppfostran kan göra med en människa. Är målet att tvinga alla att gå på söndagsgudstjänst? Ska det bli obligatorisk närvaro i kyrkan vid jul, påsk och pingst? Eller ska kyrkan och staten smältas samman igen till den oheliga allians den en gång var?

Har SD förresten någon nyanserad bild av muslimer eller är det ”one size fits all”? En mer vettig inställning hade varit att alla religiösa fundamentalister undanbedes. Men sunt förnuft verkar undslippa Sverigedemokrater, liksom det undslipper de flesta politiska partier. Vänsterpartiet, FI och de andra kommunistiska och feministiska avarterna ska vi inte tala om.

Jag bekänner mig själv besviken. Besviken på de politiska partierna, på väljarna och det okritiska och själviska tänkandet. Som ni förstår är frågorna fler än svaren när jag funderar kring de politiska alternativen. Inget är vad det verkar. ”Moderaterna – det nya arbetarpartiet”. Kyss mig där bak. Socialdemokraterna har tappat stinget och de andra småpartierna är för nischade. Det saknas ”bonnaförnuft” och handlingskraft. Men jag hoppas att det ur denna politiska öken kan växa upp en tuff och bländande vacker kaktusblomma.

Katarina

* * *

 

Blue Condition – Cream
Short but sweet

2010-06-11
Idag känns det som om allt går i ultrarapid. Jag vaknade med ett ryck 12:16 efter en rastlös natt med mycket snurrande och snoende. Övningskörning kl 13! Fort in i duschen och sedan hitta kläder efter att sambon lagt byxor och skjortor i fel lådor, eller underlåtit att sortera in dem överhuvudtaget. 12:43. Fan, fan, fan! Frukost! Det hinns inte med idag. Jag har klarat värre på tom mage.

Jag behöver kanske inte skriva att övningskörningen gick åt helsike. Inte helt åt helsike enligt läraren, men jag kände mig som ett vrak innan, under och efter. Jag ber om ursäkt till alla bilister som befann sig i Borstahusen efter lunch. Jag lovar och svär att jag ska äta frukost och planera både min förmiddag och körning bättre till nästa gång. Jag talar inte om vilken dag det blir, jag vill inte ha en arg mobb på Strandvägen.
När jag satt där i bilen efter att jag kört in till kanten fick jag bara andas och sluta tänka så mycket på sånt som inte var viktigt. Det påminde så mycket om hur det är i livet för övrigt. Man måste ta en paus, stanna och tänka efter, fokusera och omprioritera. Sen tar man tag i det igen. Men kör inte på för hög växel om inte tillfället kräver det. Självklart händer det ändå. Både i bilen och i livet. Växlandet är ett ständigt gissel, mest utanför bilen. Det är inte alltid självklart när det ska ske. Livet lägger ut farthinder och så tvingas man sakta ner, och sikten är nästan alltid dålig, som om det var ständig dimma.

Nog med metaforerna, innan jag gör mig själv illamående av all sliskigt visdom. Det är lätt att teoretisera. När det kommer till kritan kommer jag inte ihåg ett jota av det jag tänkt att jag skulle tänka på. Så är det nästan alltid. Dålig koll, dålig planering – usch. Någon annan som känner igen sig eller sitter jag ensam ute på den grenen?

Nu är det i alla fall dags att växla ner. Jag tar ett studieuppehåll på en termin och förkovrar mig i juridiktentan som gick helt åt skogen. Det dröjer fyra månader tills det är dags för omtenta. Jag har aldrig kört på en tenta så fullkomligt. Det känns inte alls bra. Men där kommer teoretiserandet in igen. Jag kan föra ett resonemang kring straffvärde och annat sådant som man tydligen måste kunna som socionom – utanför klassrummet. Men när jag sätter mig där framför papperna på tentan blir det blankt i huvudet. Som idag när jag skulle ut och köra, som alltid annars när det gäller. Jag blir rädd att jag ska göra fel, så då gör jag ingenting istället. Helt fel taktik. Det blir till att omprogrammera. Och självkritik i lagom doser är inte heller fel. Man måste våga agera!

Jag lämnar er här, mitt i min självrannsakan. Det är en grå och trist dag, men det varar inte för evigt. Vi hoppas på bättre väder nästa vecka och på att kroppen har hunnit ifatt tanken.

Katarina

* * *

 

The Rain Song - Led Zeppelin

2010-06-04
Då var det över. För ett par månader i alla fall. Det var sista rycket igår i skolan. Alla trodde att det skulle bli ganska lugnt och skönt. Lite filosoferande kring våra utredningsövningar, kanske lite småprat men inget för avancerat. Lärarna kunde väl ändå inte vara så taskiga att de tvingade oss att sätta i några högre hjärn-växlar den sista dagen i skolan? Men jodå, det kunde de visst göra. En full utvärdering av disposition, layout, innehåll, formalia och paragrafer av alla fyra utredningar. Smack! Alla suckade tungt. På rasten var det nästan upprorsstämning.

Fyra timmar senare släpade vi oss ut ur klassrummet och spriddes för vindarna. Jag åkte hem och satte mig i en fåtölj och stirrade in i en vägg. Där satt jag länge, kanske i timmar. Känslan av frihet och lugn hade inte infunnit sig än. Jag kände mig bara tom, urlakad och som ett själsligt vakuum. Det var någon som sa att det tar en vecka innan man har varvat ner. En hel vecka av semestern innan man ens har fattat att man är ledig. Det kanske stämmer. Jag känner mig ändå närmare lugnet idag. Jag har satt mig ute på gräset och känner solen i ryggen på riktigt för första gången i år.

När man studerar känner man ständigt dåligt samvete över att man inte studerar hela tiden. Jag gör det i alla fall. Den känslan är så förlamande att jag inte kan ta mig för något alls, inte ens plugga. Jag har därför missat en hel del soliga dagar i april och maj. Var det värt det? Nej, självklart inte. Men det är lätt att vara efterklok. Det är i alla fall dags att börja njuta av moder jord nu.

När jag vänder mig om och tittar mot citadellområdets kolonier föreställer jag mig att det är så Nangijala i Bröderna Lejonhjärta ser ut. Körsbärsträd och syrener står i full blom. Gräset är bestrött med tusenskönor. Det är paradiset på jorden. Jag undrar om jag är den enda som tänker så. Uppskattar människor doften av nyklippt gräs och syrener längre, eller hör det till det analoga tidevarvet? Finns det fler som nästan gråter därför att himmeln över sundet är så vacker att man tappar andan. När jag var liten och bodde på landet vägrade jag komma in på kvällarna om sommaren. Jag låg på en filt i trädgården och tittade på stjärnorna. Jag kände mig aldrig ensam. Jag hade ju 100 miljarder vänner där ute i Vintergatan. När vi flyttade till Lund smög jag ut på nätterna och satte mig i parken vid fontänen och stirrade upp i natthimmeln. Jag går fortfarande ut och tittar på stjärnorna om sommaren.

Kärleken till naturen är enkel. Den dömer inte, alla får lika behandling. Det blåser inte mindre på en direktör än en servitris. Den ger och den tar, villkorslöst. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda. Kan det vara det enda vettiga som står i bibeln? Vi är en del av naturen och det eviga (nåja, förhållandevis långa) kretsloppet, vare sig vi vill eller inte. Alla levande varelser är på väg mot ett gemensamt, oundvikligt och slutgiltigt mål. Ursäkta allvaret, men det är kanske dags att någon ringer i en klocka. This is it. Detta är allt vi känner till. Något efterliv vågar jag inte räkna med. Jag kan inte luta mig bakåt och hoppas på att en konfirmering och syndernas förlåtelse ger mig tillträde till någon slags himmel. Alternativet vill jag inte ens bemöda mig att tänka på. Religion är ett gift. Jag godtar inte hot om evig plåga för att jag inte har gjort si eller så. Nej, det är här och nu som gäller. Solen skiner, syrenerna doftar och det är dags för semester.

Så jag ska leva som jag lär. I en månad från och med nu ska jag spendera tiden ute hos min goda vän på landet och rida hästar och mocka skit. Tro det eller ej så är mockning som balsam för själen. Vet inte om min vän skulle hålla med om det. Hon mockar varje dag, året runt. För mig är det himmelriket. God vän, skämt, pyssel och långridning på fälten. Det kan inte bli mycket bättre. Och alla de världsliga bekymmerna, studier, politiken, hatet och skrupellösa människovrak, dem lämnar jag bakom mig. Där ute kommer de inte åt mig. Jag får fortsätta jaga paradis-ormen till hösten. Men då kommer jag inte att vara nådig.

Katarina

* * *

 

Känn pepp (OBFK) - Timbuktu

2010-05-27

Det har varit ett par hektiska veckor för krönikören. Det blir ännu svårare att behålla fokus när sommaren håller på att smyga sig in. Jag tittar hellre upp i himmeln än ner i böckerna. Det får såklart konsekvenser. Igår fick jag ett trevligt brev från skolan som talade om att jag bara hade en oerhört smal teoretisk chans att klara kursen. Mitt öde vilar på en uppsats. Det känns ju inte alls stressande. Jag som trodde man kunde ta ledigt från all akademisk tankeverksamhet från och med nästa vecka. Icke sa Nicke. Visst känner jag mig som en amöba med förståndshandikapp.

Hur kunde det bli såhär? Jag tror inte att jag är korkad (?). Min syster gjorde ett IQ-test på mig när hon studerade till psykolog. Det tog mer än tre timmar och var värre än vilken saltenta som helst. Jag var helt säker på att jag var under gränsen för normalbegåvning och när jag fick resultatet 131-135 höll jag på att trilla av stolen. VA! Jag? Nä, det kunde inte stämma. Det måste vara någon slags nepotism inblandad. Syster yster hade säkert kryddat resultatet. Men hon svor att hon inte hade mixtrat med poängen. Jaha, och vad hjälper det mig nu? USA:s förra president, Bush, låg tydligen precis över gränsen för normal begåvning (jag tror dock att han låg precis under). En nästan retarderad gubbe kunde bli USA:s president men jag får inte ens fortsätta till termin fyra. Världen är jäkligt skev ibland.

Men inte är jag bitter, nej då. Allt har en mening. Jag har blivit lite bättre på att överlämna mig i ödets händer. Den där paniken som kunde komma smygande när livet tog en oväntad vändning är inte lika stark längre.

Jag känner i alla fall inte för att fly till ett annat land. Oh yes, jag har gjort det, två gånger till och med. Andra gången jag flyttade utomlands fick jag jobb som penförsäljare i en liten stad vid gränsen till Nordirland, Dundalk . Världens mest meningslösa jobb på världens sämsta företag. Det enda goda som kom ur den vistelsen var ett möte med min favoritförfattare.

Jag hade tagit mig ledigt från skrikande kunder som ylade i luren att våra pennor minsann hade förstört hela sätet i lastbilen och läckt när viktiga kontrakt skulle skrivas på. ”Silikongreppet smälte och satte sig i tyget som tuggummi! Hur fan ska jag få bort det? Hade ni tänkt betala för omklädnaden?” Jag behövde distraktion och vandrade planlöst runt i byn på jakt efter den mörkaste och folktommaste puben. Där tänkte jag sätta mig och sura och dricka Guinness tills jag inte kunde stå rakt.

Jag fick syn på en skylt i fönstret till bokhandeln som talade om att Neil Gaiman skulle komma och läsa ett kapitel ur en av sina böcker. Onsdag kl 15.00. Pulsen steg och jag glömde den där efterlängtade Guinnessen med svartvinbärssmak. Jag skulle egentligen jobba på onsdag, men åt helsike med det. Neil Gaiman var viktigare. Jag fick till och med en kollega att följa med. Stackars Thomas, som jag korrumperade totalt. När jag var färdig med honom sjöng han ”Sugar sugar” (honey, sugar sugar, you are my candy girl) samtidigt som han hoppade runt med sockerskålen och honungsburken på lunchbordet. Vår avdelningschef (läs övervakare) var inte imponerad. Vi visste båda att det var kört. Lika bra att passa på och leva lite medan vi fortfarande kunde.

Vi var först i bokhandeln på onsdagen. Jag hade med mitt gamla misshandlade exemplar av Good Omens. När herr Gaiman hade läst färdigt stod vi som två otåliga barn vid bordet och höll fram våra böcker för signering. ”Vem ska jag skriva till?” ”Till Katarina, men kan du skriva att min mamma, Annika, ska läsa den här. Hon läser alldeles för många deckare och hon behöver lite komedi. Du får hota om du vill.” Han tittade på mig en stund. Tillslut skrev han ”Katarina, we made the devil do it. PS Annika. You have to read this now…” Thomas var påtagligt nervös och fnittrade som en liten flicka. Efter en stund frågade han Neil om han ville gå och ta en kaffe. Hans flickvän jobbade i fiket över gatan och kunde fixa gratis kaffe. Neil skruvade obekvämt på sig och tackade bestämt nej. Jag klandrar inte honom. Han har nog en del märkliga fans. Han har till och med redigerat en novellsamling som innehåller en kort skräckhistoria om ett par fans som kidnappar sin favoritförfattare från en boksignering och tvingar honom att göra en del horribla saker. Så svaret var såklart nej. Men jag glömmer aldrig den dagen. Ödet ordnade en distraktion av världsklass och jag orkade gå tillbaka till mitt hemska jobb, ett tag i alla fall.

Allt har en mening. Ödet kommer att ordna det åt mig, med lite hjälp såklart. Jag tänker inte ge upp. Så gör inte Sivenius-kvinnorna. Man får stanna upp och sucka tungt, men sen stretar man vidare. Jag ska lämna in en sjuhelsikes uppsats. Så bra att Neil Gaiman hade blivit avundsjuk.

Katarina

* * *

 

Back to school – Deftones
Social Gerilla

2010-05-13
Det är tentatider, eller ja, det har det varit ett tag nu. Tredje terminen är den tuffaste hittills känns det som. Jag klantade till det på första juridiktentamen och fick göra om. Två dagar á sex timmar, i följd. I fredags när det hela var färdigt visste jag inte vad jag hette, än mindre hur man tog sig hem från skolan. Jag irrade mållöst omkring på söder i Helsingborg innan jag kom på att jag brukade ta de där gula långa sakerna hem. Och på måndag upprepas proceduren.
Sitter du vid Gustav Adolfs torg i Helsingborg runt 16-tiden kommer du säkert att se mig irra omkring med tom blick. Då har jag suttit sju timmar på samma stol och försökt beskriva ärendegång i omhändertagning vid LVU och försäkringskassans sekretess gentemot polis och andra myndigheter.

Jag klagar inte, nej då. Vi MÅSTE kunna det här. Det är nog skrämmande få yrkesverksamma socionomer som verkligen kan socialtjänstlagarna och förvaltningslagarna, och tänk er vilka katastrofala följder det kan få. Tidningarna är fulla av fall ”gone wrong” från både försäkringskassa och socialtjänst och alla man känner vet i sin tur någon som råkat ut för hjälpapparatens tjurskallighet och ineffektivitet. Socialtjänstlagstiftningen finns där till skydd för befolkningen, inte soc-tanterna. Det är det inte många som vet. De flesta ser paragraferna i beslut och information från myndigheter som fiendens svärd. Vi är okunniga och vågar oftast inte stå emot och ifrågasätta. Alla borde ha en lagbok hemma så att de kan gå och slå upp vad det egentligen står i paragraferna. För du kan vara så säker på att det VERKLIGEN inte står ”Jens, 54, beviljas inte sjukpenning därför att försäkringskassan anser att hans arbetsförmåga inte är nedsatt med minst en fjärdedel” i 3:7, lagen om allmän försäkring.

Lagen är föremål för tolkning hela tiden och det står oftast inte svart på vitt vem som ska få pengar och vem som gallras bort. Men det vill inte myndigheter att vi ska veta. Jag är inte mycket för konspirationsteorier eller paranoia men den underlåtenhet som utövas från myndigheters sida vad gäller människors utbildning i såna här frågor är usel. Jag har aldrig fått någon förklarande text hemskickad som talar om vad jag gör om jag inte får jobb precis efter gymnasiet. Under mina tolv år i grundskolan lärde vi oss aldrig, eller ens pratade om, hur man hanterar myndigheter och var man hittar bestämmelser och lagar. Det fick jag fråga mamma om sen när jag slutade skolan och verkligheten knackade på dörren. Tänk om man inte har föräldrar att fråga? Många unga står ju där efter studenten utan jobb och har inte en aning om vad det krävs för att få socialbidrag eller vilka alternativ de har överhuvudtaget. 

Jag sitter och blir lite arg. Jag tänker på alla de människor som slet i kommuntjänstemäns trädgårdar och slavade för – nä just det – ingenting. När detta sen upptäcktes så hände – precis – ingenting. Jag räknar inte avgångsvederlag och fallskärm som någon strängare bestraffning. Kraven på bidragstagare är däremot hårda, tro det eller ej. De som vet någon som känner någon som gick på soc och köpte en Mercedes för pengarna har inte tagit så noga reda på vart pengarna till Mercan verkligen kom ifrån. I många kommuner får du inte ens ha din gamla bil kvar om du ska få ekonomiskt bistånd. Jag skulle vilja se enhetschef Andreasson Lidberg utan pengar och bil, då hade det blivit ett jäkla hallå.

Jag tänker ofta på sådant här. Det är intressant att ta reda på hur de stora kugghjulen bakom fasaden fungerar. Men först och främst funderar jag på sådana här samhällsfrågor därför att jag aldrig vill bli som dem som gör helt uppenbara fel i sin yrkesutövning (det finns inga karensdagar för bidragstagare!!). Jag måste påminna mig själv om vad som är rätt och fel så att jag tillslut inte blir blind. Jag vill inte bli likgiltig inför lidande.

Ett tips: skriv ut lagar från internet på www.lagen.nu. Socialtjänstlagen, Förvaltningslagen och Lagen om allmän försäkring (den lag försäkringskassan använder vid handläggning och beslut) är bra att ha.
Nu måste jag fortsätta nöta in socialtjänstlagen, men det är inte så tråkigt som det låter. Know your enemy. Tror ni att jag vill bli socionom för att vidmakthålla skeva samhällstrukturer har ni dessvärre tagit fel. Jag lär mig allt det här för att kunna infiltrera och förändra. Social Gerilla!

PS. Om jag inte får jobb i Landskrona kommun i framtiden har ni anledningen här ovan.

Katarina

* * *

 

Lucifer Sam – Pink Floyd
Allt upp till fyra ben går bra

2010-05-06
Djur är en så självklar del av livet att jag faktiskt inte har reflekterat särskilt mycket över dem. Tills nu. Jag och min sambo har två katter, systrar, som har kommit upp i den där åldern när de låter som om de har svalt något exotiskt blåinstrument som de desperat försöker få upp. För ett par veckor sedan fick jag nog av lätena och bokade tid på smådjurskliniken för sterilisering och id-märkning av den störigaste marodören - Sotnos. Förutom att mjövla och mjaua hade hon börjat märka med urin. Den minsta lilla tygtrasa blev blöt om den råkade hamna på golvet. Hon gick till och med upp i vår säng och duschade våra täcken och kuddar med sin doft. Helt självklart enligt henne – ett jäkla otyg enligt oss. Jag tvättade det ena täcket bara för att komma upp från tvättstugan och upptäcka att det andra täcket hade blivit nerkissat under tiden jag var nere och tvättade.

Att vara människa har den fördelen att man kan ta till handgripligheter för att få som man vill. Vi kan vara otroligt lömska och planera en aktion i veckor och månader för att sedan slå till när någon minst anar det. Och i tisdags tog vi alltså katten till veterinären, utan att hon kunde göra något annat än att mjaua en protestsång i sin bur. På kvällen när hon kom hem stapplade hon ut ur buren och tittade sig yrvaket omkring och jag kände djupt medlidande med henne. Tänk dig själv att vakna upp med en tatuering i örat och ett stort operationssår på magen och dessutom vara iklädd en enorm plastkrage. Jag känner i och för sig ett par stycken som har varit med om det förstnämnda, fast inte i örat ska väl tilläggas.

Sotnos stirrade ondsint på oss genom en hinna av narkos och smärtstillande innan hon vände rumpan till och la sig ner. Jag undrar hur länge det dröjer innan hon förlåter oss. I skrivande stund ligger hon under sängen och jag hör hur plastkragen skrapar mot sängbottnen.
Detta var bara andra gången någonsin som jag haft någon kontakt med en veterinär. Först gången var när vår hund Lady gick bort. Märkligt att ett veterinärbesök kan frambringa så många djurminnen. Det först djur jag kommer ihåg är hunden Nicke. Han var en svart Schnauzer som älskade att gräva. Vi hade ett stort hål på gården där han stod fastkedjad när det var fint väder. Jag har tidiga minnen av att pappa tyckte det var otroligt kul att säga ”Gräv!” till den entusiastiska Nicke som genast dök ner i hålet och fortsatte sin resa mot Kina.

Efter Nicke kom Lady, en timid Schäfer som räddades från en säker död av min något motvilliga mor. Det var min storasyster som tjatade sig till Lady. Ladys klor skrapade tydligen parketten hos den familj hon bodde med och därför skulle hon avlivas. Mamma gick bara med på att träffa hunden, men efter det mötet var det klippt och Lady stannade med oss i tretton år. Hon hade den vänligaste själ jag någonsin mött, alla arter inräknade. Jag var fyra år när hon flyttade hem till oss. Jag och min två år yngre bror klättrade och klev på den stackars hunden för jämt, men hon tittade bara vädjande på mamma tills hon sa till oss. Jag brukade dra upp hunden i fåtöljen med mig när jag kom hem från skolan och var hemma själv. Dagsrutinen gick ut på att göra macka, en till mig och en till hunden, göra te, hämta en bok, sätta på tv:n och mysa i fåtöljen tills någon kom hem och störde idyllen.

Ett par år senare kom katten Lisa och tog över huset, till Ladys stora förtret. Hunden kunde inte längre röra sig fritt i huset utan att ängsligt titta sig över axeln. En jul hade Lisa placerat sig på en stol i vårt matrum. Där låg hon och väntade tills Lady kom gående, antagligen från ett köttbullstest i köket. När Lady var precis parallell med stolen kastade sig Lisa ut som en panter och naglade sig fast i ryggen på hunden. Lady fick såklart panik och bockade runt som en ungtjur med katten på ryggen. Det hela likande faktiskt en scen från en rodeo. Tillslut lyckades Lady bocka av katten. Lisa flög i en vid båge – rakt in julgranen. Det slutade med att de två antagonisterna satt i vars ett rum och flåsade, den ena av skräck och den andra av ursinne. Julgranen klarade sig mer eller mindre oskadd.
Det har blivit en del djur hittills. De flest har stannat tills de blivit gamla och gått bort, en del har bara varit på genomresa. Sotnos och hennes syster Halvorsen är här för att stanna. De är som man säger på engelska ”the stuff legends are made of”.

PS. De uppfyller dessutom kravet på högst fyra ben var.

Katarina

* * *

 

A Heart Without a Home
(gjord av svenskt rockband som inte kan spela något under 150 bpm) 

2010-04-29
När man gick i grundskolan kändes livet efter gymnasiet som en oåtkomlig dröm, full av mystik och fantastiska möjligheter. Människor ”där ute” körde bil, gick till viktiga jobb, drack på krogen och tog med sig trevliga dejter hem efteråt. Livet under gymnasietiden var definitivt inte tråkig, men världen vi uppehöll oss i började kännas liten och trång. Det enda som fick tiden att gå var förhoppningarna om att när plugget väl var över skulle det riktiga livet börja. Då jäklar!

Så kom äntligen studenten med champagnefrukost i stadsparken, firande på puben innan klockan ens hade blivit tre, smörgåstårta med familjen och allt annat som hör till. Hyggliga betyg blev det också, trots minimal studiemotivation. Så långt var allt bra. Men eftertankens kranka blekhet kom som ett brev på posten efter ett par veckors sommarlov. ”Vad nu då?” Jag ville ju inte bo hemma resten av livet. Jag var tvungen att hitta någon slags sysselsättning som genererade pengar. Det skulle helst vara kreativt och spännande också; ett äventyr.
Till alla som tror att sådana jobb finns att hitta på arbetsförmedlingens platsbank säger jag bara: Good luck.

Efter en månads nervöst hårryckande och ångestfyllt vankande av och ann fick jag nog av att söka jobb. Studera var det enda jag visste hur man gjorde så jag kastade mig på ett plan till Irlands huvudstad och började plugga engelska. Nu hade jag fixat det, tänkte jag. Nu skulle livet börja!

Den enda fnurran på tråden var min värdfamilj. Jag blev inackorderad i en tvåbarnsfamilj i ett av Dublins lugnare familjeområden. De två barnen i undre tonåren var exemplariska skolbarn som militäriskt gjorde läxan flera timmar varje dag. De var mycket väluppfostrade. Alldeles för väluppfostrade.
De var som två gamla undervattensminor som sakta drev runt under havsytan och väntade på kontakten som skulle detonera dem. De var två katastrofer som väntade på att släppas lös i staden så fort de fyllt 18 och kunde fly hemmet. Fast det visste ju inte de. Men jag såg det i deras tysta uppror mot föräldrarna. Och föräldrarna märkte det också. De såg mig kanske som katalysatorn för deras barns förändrade beteende.
Var det för att jag hade råkat säga ”feck” när jag stötte i tån en gång? Var det för att jag var ute sent på krogen och jobbade kväll i en klädbutik? Jag kunde inte förstå varför deras attityd gentemot mig förändrades till det sämre. Visst, de var väl rädda att barnen skulle ta efter min studieteknik. Jag pluggade engelska verb på puben tillsammans med kursare, spenderade bufferten från CSN på cider och fick frysa i min tunna sommarjacka i en månad innan den första magra lönen kom. Men det var ju det som var livet! Jag kände att jag levde. Dessutom var jag över 19 och ansvarig för mig själv.

Jag köpte förresten en kappa för 1 500 kronor på Marks & Spencers som inte var särskilt varm och fick frysa resten av vintern i alla fall, men snygg var den.

Inget exemplariskt beteende det där. Inget som de ville att barnen skulle bevittna. Körsbäret på glassen var ju att jag lyssnade (väldigt lågt) på sån där hemsk rockmusik från Amerikat. Jag var antikrist.

Men jag var faktiskt snäll! Jag smög ljudlöst upp för trappan och struntade i att gå på toa av rädsla för att väcka familjen Tidigtisäng. Jag lät bli att äta min mat för att mikron inte skulle väcka de perfekta barnen. Det skulle jag inte gjort. Maten var strået som fick familjen Exemplarisk rygg att knäckas.
De lagade minsann inte mat till mig för att den skulle bli stående över natten! Jag försökte förklara att jag gjorde det utav godhet. Jag kunde ju äta den dagen efter, och så slapp de dessutom laga mat åt mig den dagen. Det lyssnade de inte på. Jag var ohyfsad och elak. Hur kunde jag skymfa deras mat som de hade lagat med största omsorg (tyvärr utan salt och peppar eller andra smakförstärkare)? Mitt argument om att jag hade betalt en häftig summa för mat och husrum gick inte heller hem. Fy skäms på mig.

Tillslut kastade jag mig gråtande in på skolans administrationskontor och bad om ett nytt rum. De hade redan fått ett sammanbitet samtal från familjens frigida matrona. Jag grät hysteriskt. ”Jag är ingen hemsk människan! Jag är snäll! Jag ville ju inte väcka dem!”

Jag kände mig så liten och ensam. Där satt jag på en ö mitt ute i Atlanten och hade ingen som kunde intyga att jag var en snäll flicka som inte ville någon illa. Jag saknade min mor och mitt flickrum något fruktansvärt. Bara tanken på mamma fick mig att gråta ännu mer hysteriskt och administratören fick trösta mig. Hon verkade i alla fall förstå att jag inte var någon upprorsmakare eller kriminellt element.

Jag fick ett nytt rum. Administratören frågade om rummets storlek var ett problem. Fyra kvadratmeter, inklusive säng, garderober och skrivbord. ”Nej! Inget problem alls” nästan skrek jag. Jag var tvungen att bo kvar hos Familjen Exemplarisk ett par dagar till. Med nerverna utanpå kroppen åkte jag hem och smög uppför trappan. Jag satt på mitt rum och drack en hel flaska vin utav nervositet dagen innan jag skulle flytta. Jag hade köpt två och den andra räckta jag fram till min nya värd nästan direkt när hon hade öppnat dörren. ”Jag vill bara säga att det är snällt att du tar emot mig. Jag vet inte vad du har hört, men jag är inte otrevlig eller så. Jag vet inte varför de inte tyckte om mig!” Tårarna sprutade och den nya värdmamman blev helt paff. Efter ett tag lugnade jag mig så mycket att jag kunde hålla i ett glas vin. Mrs Higgins tittade på mig där jag satt i soffan och sen började hon skratta.

Det blev bra tillslut. Jag hade hamnat hos en fullkomligt galen familj – en ensamstående mor och två tonårsdöttrar. Men det passade mig fint. Jag är också lite galen antar jag.

Katarina

* * *

 

What a shame (they always wanna start a fight) – Rolling Stones

2010-04-22
Skam. Ett ord som är allestädes närvarande här i Landskrona just nu. Aldrig uttalat men likväl där. Jag undviker att tala om var jag kommer ifrån om någon i skolan frågar. Jag är trött på frågorna. Jag skäms för hur människor här beter sig, hur de uttrycker hat utan eftertanke.  

Men skam är inget nytt. Vi har skämts alltid, för allt möjligt. Sociologer tror att det är en mekanism som får flocken att hålla ihop. Av rädsla för sanktioner från ”flocken” kuvar vi oss och visar skam när vi gjort något fel. Men även när ingen ser skäms vi.  Den där påsen chips som slank ner, akutpaketet med cigaretter som ligger längst in i byrålådan eller när du glömde att sopa efter dig i tvättstugan. Allt skäms vi för. Jag också.

Jag skämdes fruktansvärt för att jag grät när vår hund dog. Jag gömde mig i min halsduk på veterinärkliniken och grät av sorg och skämdes för att jag visade min sorg öppet. Jag var sjutton år och väl bekant med skam. Jag hade skämts sedan jag var sju år och började skolan. Skämts för att jag lyssnade på Beatles när alla andra lyssnade på Rednex, för att jag bodde i ett gammalt hus som sett bättre dagar och för att mamma tvingade på mig ett par lila manchesterbyxor. De tappade mystiskt en knapp efter några veckor och förvisades till vinden.
I sjätte klass var jag den första som köpte en bh. Jag skämdes nästan ihjäl på gymnastiken. Nu för tiden skäms jag inte så mycket för min egen del. Det måste komma en tidpunkt då man tänker: åt helsike med vad andra tycker! Man får köra sitt eget race och göra så gott man kan. Jag försöker bemöta människor på samma sätt. De lever sina liv och försöker göra så gott de kan.
Jag skulle vilja säga att det perspektivet är ett villkor för att man ska kunna ta sig igenom min utbildning som socionom. Och människoperspektivet är ett villkor för att kunna bli bra på sitt yrke sen efter utbildningen. Men det kommer situationer och tidpunkter då jag skäms för andras räkning. Eftersom jag hör till skaran som saknar körkort och bil åker jag mycket kollektivtrafik. Jag brukar alltså få konka hem mina månadsinhandlade varor från storköpet på bussen, till busschaufförens stora förvåning och förtret. Det händer ganska ofta att äldre damer och herrar är öppet rasistiska när det stiger på utländska ungdomar och barn. De drar sina handväskor närmre och glor skitt medan de, utan en ansats till att sänka rösten, säger saker som: ”de där utlänningarna stjäl allt som inte sitter fast”. Jag har hört de orden uttalas, verbatim. Då skäms jag. Men framför allt blir jag frustrerad.

Jag har själv varit ”utlänning”. Det var nog så svårt i ett land där jag kunde språket och inte skilde mig utseendemässigt från majoriteten. Jag jobbade på en pub i Dublin och tjänade 2 euro i timmen, för att jag var svensk. Ägaren räknade kallt med att jag inte visste något om kollektivavtal eller Irländsk arbetsrätt. Det stämde till viss del, men mest var jag för desperat för att inte ta jobbet. Som tur var tjänade jag en del i dricks. Jag blev känd som ”svenskan” bland stammisarna.

Ägaren uppmanade mig till att bryta ordentligt på svenska och knäppa upp en knapp till i skjortan. Jag gjorde inte som han sa och de övriga gästerna som inte kom regelbundet frågade om jag var från Tipperary eller Meath. Reaktionen var förödande stereotyp när människor fick reda på var jag kom ifrån. ”Men du är ju inte blond!” ”Ni är berömda för era köttbullar ju!” ”Inga!”
Kommentarerna var otaliga men lika korkade allihop. Så jag kan förstå hur det känns när folk inte ser förbi det yttre. Efter ett tag blir man det som alla säger att man är. Jag kom på mig själv med att bryta på svenska fast än det inte var mitt sätt att prata engelska. Bara för att jag undermedvetet försökte leva upp till den bild som andra hade av svenskar.

Barn som får höra att de är pack slutar bry sig om konsekvenserna av sitt handlande. De kommer ändå aldrig att vara en del av gemenskapen. Jag ska sluta skämmas för dem som säger korkade saker på bussen, det finns viktigare saker i livet än sura tanter och gubbar. Men jag ska ställa mig upp och protestera, även om alla på bussen tycker att jag är en idiot.

Katarina

* * *

 

Lived på Lanned
(1 mil från den plats där jag sitter just nu)

2010-04-15
Låtens (här ovan) skapare bodde ett tag i vårt hus på landet, innan vi köpte det såklart. Mina föräldrar köpte det av ett äldre par om jag inte minns fel. Men det gör jag antagligen eftersom jag var två år vid tidpunkten för husköpet. De hade tydligen flyttat in ganska omedelbart efter Peps. Jag kommer ihåg hur det såg ut i trädgården. Stora hål i marken och allmänt risigt var det. Jag jagade katten Oskar runt huset och var lyckligt ovetande om allt jobb som behövdes för att göra kåken bebolig. Jag har till och med ett foto på mig och (den irriterade) katten på uppfartsvägen en disig höstdag 1987.

Vid närmare eftertanke var det väldigt märkligt ställt med vår familj. Jag hade två stadsbo-föräldrar som bestämde sig för att flytta till landet med sina barn. Vi hamnade först i Annelöv, precis innan jag föddes, men det blev inte långvarigt. Huset var väl inte i bästa skick och dessutom var det hemsökt. Efter min brors födelse fick mamma nog av huset och begärde flytt. Det var så vi hamnade i Södra Möinge, en flugskit på kartan.

Mina föräldrar var som sagt stadsboer, men det blev ingen krock mellan stadsliv och livet på landet. Det kom ingen chock eller nervsammanbrott när värmepannan gav upp eller källaren blev översvämmad. Man svor och slog knytnäven i väggen, men sedan fixade man det. Det fanns inget alternativ. Det kan vara den viktigaste läxa jag har lärt mig. Man får beklaga sig lite, men sen tar man sig samman och fixar skiten (ursäkta franskan). Vet du inte hur man ska göra – läs en jäkla bok och lär dig hur man gör!

Varje jul och påsk köpte mina föräldrar en halv gris som de styckade själva. Det var ett jäkla jobb. Jag brukade bli tvungen att mala köttfärs. Det var en enformig, trist och krampframkallande syssla som aldrig tog slut. ”Hur mycket köttfärs BEHÖVER vi egentligen!?” ”Mer, om det ska bli några köttbullar.” Vilket skoningslöst svar att ge en nioåring som älskade köttbullar. Men så var det. Det var inte någon romantisk inställning om att ”leva nära naturen” som styrde, det var kalla cash. Det var svårt med pengar under 90-talskrisen men det var inget jag märkte av. Det fanns alltid mat, kakor och pyssel. Den halva grisen kostade en bråkdel av vad det skulle kostat att köpa revben, köttbullar, skinka, sylta och allt annat som hörde till högtiderna. Jag funderade inte vidare mycket över det då, men nu i efterhand förstår jag att julen hos oss hade mer gemensamt med 1800-talet än 1990-nånting. Hade jag fattat det då hade jag tyckt det var ytterst pinsamt. Nu känns det bara kul. Man ska testa på allt en gång i livet är det många som säger. Dikotomin köttstyckning och VIP (av misstag) på kändiskrog i Dublin känns bara hysteriskt rolig.

Poängen, mina kära medmänniskor, är att vi kan. Det behövs inte rekommendationer från socialstyrelsen för att vägleda oss genom livet. Du undviker inte livets alla kval genom att äta omega-3 varje dag. Ja, vi styckade vår gris i förstugan men jag har ALDRIG fått matförgiftning av något som serverats på mammas bord. VÅGA VÄGRA DATUMSTÄMPLAR! Drick mjölken trots att den gick ut igår för fasiken! It won’t kill you! Lukta, kläm och smaka. Med sunt förnuft kommer du långt, om inte längre än med alla ”rekommendationer”. Jag är en relativt välartad människa trots att jag växte upp utan findus barnmat och nutella. Jag hade inte EU-godkänd lekplats eller ergonomisk skrivbordsstol. Ta av stödhjulen från hojen och säg som Henke: ”ah, det e lugnt”.

* * *