Landskrona Direkt
- som startsida
- bland favoriterna

Landskrona Direkt är registrerad som databas hos Radio- och TV verket.
Ansvarig utgivare:
Håkan Karlsson

Produceras av
Zebra Media

Född -40 i Stan.  Realexamen -56. Lärling på Varvet -56-59, motorman på tre USA-resor .58. Lumpen på jagare i Flottan. Fackligt och politiskt väckt av ATP-striden. Reporter på Metallarbetaren, sedan olika uppdrag som chefredaktör för fackliga medlemstidningar. Numera undervisning i kommunikativ svenska för invandrare. Gift och tre barn, bosatt i Stockholm.

Spåren från 50-talet förskräcker

Per Larsson förespråkar på Planket att vi vardera skall skicka 4 pkt Zoegas skånerost till ”våra pojkar” i den svenska fredsbevarande styrkan i Afghanistan. Försvarsmakten lär snåla med tillgången på denna dryck för bassarna och nu värvas alltså allmogen för att avhjälpa nöden. Anspråken växlar.

I början av 1950-talet slog en mindre del av Skånska dragonregementet i Ystad bivack i Exercisfältets nordvästra hörn. Bland pansarbilsförare och riktare fanns också några ryttare med trötta hästar. Vi glin i kolonistugorna runtomkring svärmade bland tält och hästar men ingen bråkade om detta så länge ingen klättrade på kanonerna...
Det gick snart upp för oss att bassarna förutom ärtsoppa även, i brist på pannkakor, bestods med små chokladkakor.

Nåväl, en och annan av oss hade inte tillgång till den åtråvärda Marabou mjölkchokladen i gulblå förpackning och kunde enbart avundsjukt se på: ända tills dess att någon av mina kusiner frågade om inte farbröderna i de gråsäckiga bylsiga uniformerna kunde tänka sig att byta choklad mot frukt? Absolut, blev svaret. Ty frukt var en bristvara i Skånska kavalleriregementets kostcirkel, precis som kaffe, enligt Per Larsson, är det i Nordic Battlegroup i Afghanistan.

Nu startade blixtsnabbt en cykelkaravan mot kolonierna. Under päron- och äppelträden slogs man om fallfrukten, som stoppades i lika snabbt hoprafsade korgar. Med dessa på pakethållarna anträddes så den vingliga färden mot Exan. Väl framme köpslogs sedan om hur mycket päron det gick på en chokladkaka. Ju fler av oss som levererade frukt desto mer föll ju priset på denna vara eftersom ingen hade koll på marknadsekonomins hårda lagar med tillgång och efterfrågan. Dessutom fick den sämsta fallfrukten inte godkänt som föda för bassarna utan den gick till hästarna som å sin sida inte hade något att erbjuda mer än en jätteskön varm mule mot kinden.

Mot kvällningen led de värnpliktiga bassarna i Skånska dragonregementet inte längre brist på frukt. Värre var det dessvärre med utrymmet för alla äpplen och päron som hade inlevererats av koloniområdets entusiastiska chokladätare. Vid uppbrottet från lägret nästa dag kunde varje illasinnad fiende lätt följa Skånska dragonregementet i spåren. Äppel- och päronskrutt kantade vägbanan och Exercisfältets nordvästra hörn lyste gult och blått av omslagspapper till Marabou mjölkchoklad. Så det kan ju vara förenat med en viss risk att alltför offentligt uppmana till solidariska aktioner typ kaffe/frukt-insamlingar till soldater i fält. Frågan är väl var Nordic Battle Group skall förvara allt nedskickat Zoega skånerost. Om inte annat så lär väl talibanerna med hjälp av doften från nybryggt kaffe få lättare att kolla in var svenskarnas läger är beläget.

Ulf Aulin

***

Två med namn och en anonym

Lokalpolitiker och andra framstående personer i Staden står mig just nu upp i halsen så det har tagit ett tag att svälja och börja skriva igen. Men det finns ju andra att skriva om.

Efter min krönika om den vådliga sjöfärden till Gråen, tur och retur med näppe, så skrev Gert Lundberg ett e-brev till mig, ett långt och skönt välformulerat sådant. Han skrev att han följer mina krönikor på Landskrona Direkt och sådant värmer.

Gert och jag var kurskamrater på Öresundsvarvets mekanikerlinje mellan 1956 och 1959. Gert kom från norr om Eslöv, nämligen Stehag och åkte varje morgon klockan 06.00 buss med andra killar från trakten till jobben på ÖV. På morgonen var killarna rena och hela, på kvällen smutsiga och trötta i sex mil.
Chaufför var en kille som sedan satte sig i en truck och arbetade hela dagen, för att sedan köra hem sina arbetsskamrater till Eslöv och Stehag. Gert berättade att han var en av de första att kliva på bussen och han satte längst bak med sin egna lilla kudde.

De här killarna hann inte duscha varmt som vi andra – tala om tuffa män i en kall buss, dag ut och dag in. De brukade berätta om traktens dåvarande sjukhus för sinnesstörda människor och om hur deras vrål ekade i natten, vilket kunde få vilken 16-åring som helst med lite livlig fantasi att rysa.

Gert berättade om stugan på Gråen som han köpte för många år sedan men nu är såld till förmån för ett hus i Ålstorp. Husvagnen är parkerad på Barsebäcks Camping för resten av sommaren.

Gert kom väl ihåg när jag skickade honom till sjukan när han fått en mejsel rakt igenom handflatan när han skulle lossa en tätningsring i en hylsa. En liten mejsel genom handflatan kan inte tyckas vara så mycket på en arbetsplats där det i genomsnitt kom en ambulans 2-3 gånger i månaden för att hämta något mycket allvarligt olycksfallsoffer. Men av Gerts minspel förstod jag direkt att det där gjorde ont utav helvete så även små sår… han fick ett rejält paket om handen och kom tillbaka nästa dag i bussen från Stehag.

Jag är glad över att Gert nu är en av mina läsare och vi utbyter ord nästan varje dag.

Kommer ni ihåg Dan, min hjälte från Landskrona? Den lilla killen som växte upp med misshandel och förnedring så gott som varje dag.
Häromdagen berättade Dan att hann fått flera mail från gamla klasskamrater som aldrig förstått vad som låg bakom Dans blyghet och utanförskap. En av dem hade faktiskt också bett Dan om ursäkt! Där kan man se vad Landskrona Direkt betyder.
Om det är fler som vill be Dan om ursäkt så går det fortfarande bra.

Den tredje personen jag vill nämna är en anonym flicka. Händelsen där jag förlorade ett paraply utspelade sig en varm midsommarafton på koloniområdet Larvi. Det var dans på utlagd träbana och dragspel, ljusa nätter och ljumma kvällar. Tyvärr alltför mycket brännvin också.

På väg hem stannar jag vid en korvkiosk inom området. Det är mycket folk i rörelse och kön är lång och denna kväll råkar det komma ett regn. Att jag hade ett nytt fint paraply berodde på att vår lilla stuga låg alldeles runt hörnet, så att säga.

Plötsligt griper någon tag i mitt paraply med våldsam kraft och skriker. Det är en ung flicka, med tårar i ögonen och helt desperata ögon. Hjälp mig, kvider hon och folkhopen ryggar tillbaka som folkhopar brukar göra när någon behöver stöd och hjälp.
Min instinktiva reaktion är att ta tillbaka paraplyet och en vild kamp uppstår när hon skriker ”de tänker våldta mig”.
Perplex släpper jag paraplyet och blixtsnabbt är hon borta med mitt paraply, som jag först senare förstod skulle användas som försvarsvapen mot dem som strax kom efter i gången. Detta var tre av Landskronas mest ökända och äckliga busar och mycket onyktra. Först förhörde de någon annan om vart en viss tös tagit vägen, sedan pekade dem på mig och jag var snart omringad.
Det som sedan följde var att jag delade ut en kraftig snyting, fick två tillbaka som krossade glasögonen. Hade inte förståndigt folk trots allt äntligen ingripit vet fan vad som hade hänt.

Jag saknade inte mitt paraply. Ingen frågade heller efter det. Ryktesvägen tycktes alla veta vad som hänt. Jag vet inte ens vad tösen hette.

Ulf Aulin

***

En vådlig simtur

Elevatorn var en hamntarm som ända fram till början av 1960-talet sträckte sig ända in till Bersöe. Mindre fartyg med sticket 2,5 till 3 meter kunde under försiktig framfart ta sig fram, förbi roddklubben Aris och in till betongkajen längst in, där katter och hundar regelbundet dränktes och fick fiskas upp av stadens väktare, kommunalt anställda. Innan Elevatorn å sin sida dränktes i bottenslam från Lundåkrabukten och blev till tomt för Landsverk, var det en populär badplats för Östers ungar. Jag vill minnas att vi pågar badade antingen i kalsonger eller utan beroende på tillgång och efterfrågan. Töserna hade emellertid alltid byxor.

Elevatorn var också ofrivillig avstjälpningsplats för en gulröd rykande sörja från ett företag nära roddklubben. Det vällde ut från ett aluminiumrör med diametern 1 meter. Att vattnet var så kristallklart och sikten så god, berodde säkert på ren död och pina för åtminstone växtligheten. Hur ålen lyckades överleva är en gåta.

Nåväl, som fjortonåringar och medlemmar i Aris skulle vi ju träna. Att löpa var den tidens konditionsuppbyggnadsmetod. Så en lördag startade Ingvar och jag för en tur till andra sidan av Elevatorn, en sträcka på kanske två kilometer dit och två hem.
Efter cirka en kilometer kände åtminstone jag att kondisen tröt. Ingvar hade mycket bättre flås. Men när vi kom fram till motsatta sidan kände jag att nu fick det vara nog och jag tittade längtansfullt på motsatta sidan - och då kläcktes idén att simma tillbaka. Ingvar var tveksam men till slut stod vi där nakna och med kläderna nödtorftigt hopknutna till dåliga turbaner som placerades på huvudet.

Sakta vadade vi ut från den lilla men fina sandstranden och började simma. Efter ungefär 25 meter började min "turban" att halka oroväckande. Jag tvingades att hålla fast den med ena handen och simma. Ingvar hade samma problem.
När vi är nästan på mitten hör vi plötsligt två kraftiga stötar från ett fartygs siren. Utan att vi märkt det har det lilla bunkerfartyget med bogstäverna M/S och namnet Priscilla, dykt upp i vinkeln vid Schlasbergs och av aktiviteten på 800-tonnarens huvuddäck drog vi slutsatsen att de upptäckt våra guppande huvuden och att varningssignalen därmed också avsåg oss.
Mycket riktigt. Nu spred sig paniken bland de träningssugna tonåringarna i vattnet. På Priscilla hade dem beordrat stopp i maskinen men hade ännu inte slagit back vilket skulle ha föregåtts av tre varningssignaler om att propellern nu gick baklänges, motvarvs. Mina träningskläder försvann nu ohjälpligt i djupet, men mina gymnastikskor lyckades jag behålla eftersom jag hade knutit dem runt halsen. Vilt simmade jag nu för livet, tyckte jag då, och med skorna som släpankare nådde jag slutligen Aris flotte och lyckades totalt slutkörd klamra mig fast. Ingvar var bara någon meter efter. Han hade lyckats klara nästan alla sina saker, men saknade även han sina träningsbyxor.
På Priscilla hade sjömännen upptäckt vår belägenhet kunde vi höra av de glada tillropen och med hjälp av några båtshakar fiskades något klädesplagg ombord. Lite slokörade drog vi oss bort mot bastun med resterna av utrustningen, ett minne rikare och kanske lite bättre både förstånd och kondition. Ingen av oss tordes åka bort till Priscilla och göra anspråk på sakerna. Att förklara sig inför en bister kapten hade vi inte lust med. Det fick räcka med att komma hem och försöka förklara sig inför hemmets befälhavare, min kära mor.

Ulf Aulin

***

Dramatisk sjöresa till Gråen

Gråen var länge okänt landskap för min kompis och mig. Vi var 13 år och hade utforskat alla delar av hamnområdet och hade flera gånger blivit bortjagade från denna farliga arbetsplats, som idag för övrigt har inhägnats, nästan 60 år efter våra äventyr bland gods, förtöjningar, reservsand till ”Fosfaten (Skitan) och allt annat som hör till en livlig hamntrafik.

Vi hade besett nästan varje konstverk som staden inköpt men aldrig kommit på tanken att ”utsmycka” dem. Det känns bra att staden nu efter tidigare krönikor, högtidligt lovar att bättre kolla stadens konstverk så att konstnärerna ska slippa känna sig kränkta av tramsiga ”utsmyckningar” hit eller dit..

Nu gick vår håg till Gråen, men hur komma över? Vi tittade avundsjukt på alla som åkte över i småbåtar och som ofta bodde i de små stugorna som hade börjat byggas på ön. Ingen el fanns och inte dricksvatten. Men det var populärt att ha en stuga och idag kostar de sexsiffriga tal.

Överfarten till vårt mål måste lösas och det blev till en början en upphittad lång och bred plywood-skiva på Tippen. Med hjälp av annat virke och tvärslåar löste problemet med sidobord och allt fogades samman med hammare och spik från hemmet. På en rak fråga från min ständigt spejande och kärleksfullt vakande mor svarade jag att vi skulle bygga en liten stuga på en plats över spåren. Hade jag sagt att vi skulle över till Gråen med en 3 millimeters plywood-skiva som botten, hade planerna fått skrinläggas. Min mor visste ju att produkten Plywood lätt suger åt sig vatten, men det visste inte vi.

När farkosten var klar, enligt vår bedömning, hade den måtten 1,5x80. Fören var uppvikt och vår lilla sak såg för en okritisk iakttagare ut som ett amfibiefordon.

En lite blåsig och kall oktoberdag var det dags för sjösättning. Farkosten forslades i smyg från vårt blygsamma ”varv” till en ”stapelbädd” precis nedanför ”Skatans” port där det fanns en järnstege ända ner till vattnet. Med gemensamma krafter sänktes ”båten” ner och varsamt följde vi efter, med några brädlappar som paddlar. Snart var vi ute mitt i den 12 meter djupa rännan och lite höstblåst hjälpte till. Ungefär 100 meter från Gråen hade vattnet i botten stigit till ca 10 cm och det var väldigt blött och oändligt mycket tröttsammare att paddla denna flatbottnade historia än vi trodde.

När vi äntligen kände botten under fötterna hoppade vi av och drog iland den nu rätt sunkiga plywood-produkten, vände den upp och ner och tömde den på allt vatten, som var mycket.

Därefter vidtog en mycket intressant rundtur på denna för oss så jungfruliga del av Landskrona. En del stugägare glodde surt efter oss, men ingen sa nåt. Alla visste var alla bodde, vem som ägde en båt eller inte, så ingen hyste minsta misstanke mot oss, trots att vi landstigit helt okontrollerat.

I dag har jag förstått att det endast är stugägare som har tillgång till Gråen. Så det var ju samtidigt tur att vi kom iväg som 13-åringar.

Men vi tretiden var det dags för hemfärd. Blåsten hade ökat och kom nu från nordost. Det betydde rak motvind för oss tappra två. Efter en halvtimmes intensivt paddlade var vi mitt i Rännan och vattnet hade stigit oss över fotknölarna och jag hade börjat bli rädd. Efter ytterligare 20 minuter var vi ca 25 meter från destinationsplatsen järnstegen. Farkosten hade börjat att ge upp. Vatten forsade in mellan våra spikar och vi paddlade i panik för livet. Precis när kompisen med ena näven nådde nedersta pinnen på stegen, så sjönk vår stolthet med ett kluck i den djupa hamnbassängen. Med andra handen fick han tag i min jacka och höll fast. Efter stor möda kom vi alldeles dränkta upp på torra land, helt utpumpade. Eftersom ingenting av plywoden var synligt frågade några på kajen om vi haft klädsim…

För den marinarkeologiskt intresserade så ligger vårt lilla experiment säkert kvar på botten av hamnbassängen.

En helt annan historia är den som utspelades när jag kom hem och skulle sno ihop en förklaring.

Ulf Aulin

***

Lena Lervik:
 - De kränker min upphovsrätt!

2012-02-24
Min medvetet  högljudda   krönika  senast för konstnärens och Fiskargummans integritet och rätten till frihet från sabotage av det offentliga rummet, fick det att rista till lite på Facebook.

Några av inläggen  vittnar bara om att vissa vare sig förstått eller vill begripa vad det handlar om.
Nåväl, säg att min upprördhet och bedrövelse bygger på att förståelsen för fenomenet med att sabotera upphovsrättsskyddad konst , dystert nog verkar ha  krupit upp i åldrarna. Men om det nu är vuxnas oförstånd eller ungdomars leklynne så  kränker  påkrängda tomtekläder konstnärens rätt till sitt konstverk.
Ilska kan vara avsedd att sätta igång saker: men bör också rinna av och ersättas av sakbehandling.
Nåväl, som, gammal  murvel  släpper man inget ifrån sig innan det är utrett. Åtskilliga reportage har det blivit genom åren, inte minst från Landskrona, så takterna sitter i.
Jag börjar alltså gräva på Landskronas kommuns  juridiska avdelning, där sportlovsveckan visserligen tömt beståndet av jurister, men en juridisk assistent lovar återkomma med svar på frågan:
- Vem har ansvaret för att statyer, skulpturer och övriga offentliga konstverk inom stadens hank och stör hålls i gott skick och inte utsätts för sabotage? Är det konstnären eller är det köparen kommunen? Eller rentav någon annan?

Svar väntas i kommande vecka.
Nästa fråga gick i  måndags  till Skånepolisen när jag på deras hemsida  gjorde  en formell polisanmälan om kränkning av det offentliga rummet. Men inget hände så jag kontaktade i stället 114 14 och då kan man uppenbarligen ha oturen att träffa på vem som helst i luren.

För nu för jag i nästan 10 minuter ett animerat samtal med en alltmer irriterad representant för poliskåren. Kvinnan hävdar med stor emfas att jag måste ha en målsägande och alltså ingalunda kan göra en anmälan om det ofog som gjorts mot Fiskargumman. En sådan anmälan måste ägaren göra, påstår kvinnan, annars kan eventuellt skadestånd inte utkrävas.  Jag förklarar förgäves, gång på gång, att det inte är något skadestånd jag är ute efter. Och vem som är ägare är ju inte riktigt klart än, eller hur?

Är det konstnären Lena Lervik eller är det kommunen? Nåväl, vi väntar ju fortfarande på det rätta svaret.
Poliskvinnan och jag avslutar samtalet med en kylig artighetsfras men jag anar ändå att hon har fel vilket jag hinner säga innan hon lägger på.
Försöka duger. Nu ställer jag i stället en rak fråga på ett officiellt formulär på Skånepolisens hemsida:
- Kan jag som privatperson göra en anmälan om sabotage av ett offentligt konstverk, eller måste det absolut finnas en målsägande?
Nu är det onsdag och vårt barnbarn Liam, sju månader, kommer på besök. Då läggs annat åt sidan, Men tidigt på morgonen ringer telefonen. Min hustru svarar, jag sover än.

Samtalet är från Skånepolisen som meddelar att jag som privatperson har rätt att anmäla sabotage mot offentliga konstverk.
Tack för kaffet, 114 14!
Och slutligen ringer jag konstnären Lena Lervik som blir rent  ledsen  när hon får höra vad som årligen sker med hennes skulptur Fiskargumman på Strandvägen i Landskrona.
- Om jag hade velat att Fiskargumman skulle ha en tomtemössa på huvudet så hade jag väl arrangerat skulpturen på ett annat sätt, säger hon lite uppgivet.
- Nu är det andra som tar min upphovsrätt i egna händer och denna brist på respekt  för offentliga konstverk är tyvärr en trend i samhället, avslutar Lena.

Så nu Borstahusens byalag:  Upp på tårna och se till att era historiska minnesmärken i form av bland annat skulpturen  Fiskargumman får vara ifred i framtiden.

Ulf Aulin

***

Må Ulken ta dig som
vanhedrar Fiskargumman

Må Ulken ta dig som saboterar henne där hon står och spejar ut över Öresund efter sin man som försvann i en rykande storm 1933.
Hjälp henne att bli kvitt tomteutstyrseln.

2012-02-20
Är det inte dags att nu och i god tid sätta stopp för det årligen otillständiga förnedrandet av de minnen som Lena Lerviks skulptur Fiskargumman på Strandvägen står som stark symbol för?

Som ni säkert förstår så avser jag naturligvis det idiotiska tilltaget att varje år klä ut Fiskargumman med rullebören i TOMTEKLÄDER!!!.  Vem f-n som än kom på detta sabotage, så måtte det få ett slut med början nu 2012. Den som vågar påstå att det är lite kul och humor med i spelet har inget förstått ännu mindre begripit av vad skulpturen står för.
Nu råkar jag inte vara någon gammal tråkig gubbstrutt, alls inte. Tvärtom. Intyg kan bifogas. Med stämpel.

Men att spöka ut ett minne efter en yrkeskår på detta sätt är inget som tilltalar min humoristiska sida, tvärtom. Tilltaget borde kunna  utmana hela Borstahusens befolkning till uppror: gamla som unga, kanske även de senaste generationerna, som visserligen aldrig varit med om en vinterstorm på Östersjön i en liten fiskebåt där näten dragits i iskyla och där fångsten sedan med rullebörens hjälp dragits in till staden och sålts av fiskargummorna. Vem minns dem inte när de kom på rad längs Strandvägen och spred ut sig i höjd med Exans södra del, till olika bostadsområden.  Och nu tar sig en dum jävel rätten att varje år spöka ut skulpturen med en tomteluva!  Utan att någon tycks röra en fena för att på plats komma tillrätta med ynkryggen som i skydd av mörker och dimma förnedrar skulpturens syfte.
Jag blir så jävla förbannad!

I boken ”Borstahusen – minnenas strand” kan man läsa om vilket hårt liv som fiskarbefolkningen levde. Boken har skrivits av Hugo W. Pettersson.
I boken skriver han:
”Borstahusens fiskare var skickliga på sjön, besatt ett enastående mod och osviklig känsla för naturens skiftande lynne. Ändå kunde det hända att havet krävde sin tribut”.
Vad författaren avser är självfallet den tragiska olyckan på Osen den 28 november 1933. Det blev en sorgens dag i Borstahusen.
Den här morgonen var östan styv till kuling. När de tre fiskarna nådde Varvshukken och gick in i läsläppet mot Osen kom först en stormil som vände seglet och sedan en jättevåg som på ett ögonblick fyllde båten, sedan storseglet fått ett backslag. På några sekunder låg de tre fiskarna i det iskalla vattnet och båten med kölen i vädret.
Den 29 november, dagen efter olyckan, kom den ene av fiskarna hem på ett lastflak: hans  namn  var  Olof Andersson, gift med Bent Heljes ”Solmannen” , Karolina.
Den 30 november fann några fiskare det andra offret, Edvin Bengtsson ”Bent Jans Edvin” cirka en meter från Öresundsvarvets  utrustningskaj. Den ena stöveln var borta, kanske en stövel från livet, skriver Hugo W Pettersson.
Den tredje fiskaren, Johan Jönsson, ”Anners Jöns Johan” flöt iland någonstans vid Saxåns utflöde cirka tre månader efter katastrofen.
”Tre av Borstahusens söner hade svepts över gränsen till en okänd värld”.
Så vackert och så initierat skriver Hugo W, Pettersson i sin bok som alla borde ha i bokhyllan med hjälp  av Folk&Bygd.

Ulf Aulin

***

Kronprinsen som hördes
– men inte sågs

2012-02-16
Den 22 juli 1946 var en mycket varm och samtidigt märklig dag. Aldrig förut hade köerna till Venbåtarna ringlat så långa som just denna ljuvliga högsommardag. Jag hade nyligen fyllt sex och ett halvt år och var där i kön med mor och far.  Minst halva Landskronas befolkning var också där, men långt ifrån alla fick plats på Venbåten och de små fartyg som satts in för att klara anstormningen vid kajen, en av de värsta sedan något av slagen mot danskarna.
Släkten med alla systrarna var också där för att inte tala om alla kusiner som var där. Till saken hör att ingen av dem någonsin hade satt sin fot på ett fartygsdäck och en i övrigt inte alls särskilt ängslig moster från Svalöv, fick nästan bäras ombord sedan hon i sista stund fått för sig att först båten, sedan Ven, kunde sjunka när som helst.

 – Ni ser väl säl horr liden den e, sa hon upprört och till den långa köns hörbara förtjusning, när vi skulle embarkera och så pekade hon ut mot Sundet där ön låg och flimrade i soldiset, som en vacker slöja som höll på att öppnas likt en ridå,  inför dagens skådespel. Sen satt hon där i alla fall sammanbiten och blek på akterdäck, ända fram till Bäckviken, utan att var sig båten eller ön sjönk.  När jag som osnuten 6,5-åring retsamt påpekade detta för henne blev det kärva svaret:
- Håll truten onge, vi ska HIM osso!
 Glassförsäljningen i hamnen gick lysande och alla båtarna hade sedan tidig morgon gått i skytteltrafik.
 Efter stretet uppför den långa backen från Hamnplan till krönet väntade öns populära hästdroskor. Frustande hästar, hästskit och riktiga kuskar lugnade betydligt ner mina mostrar som var uppfödda på landet i ett statarhem. En av dem var för övrigt gift med förstekusken på  Axeltofta, Calle Karlsson, en duktig djävul på att hantera både arbetshästar och rashästar i godsets förnämliga stall. 
 Det var ont om hästdroskor denna dag eftersom ett visst antal hade reserverats för den mycket speciella gäst och dennes mycket speciella sällskap, vars ankomst med båt nu förestod. Eftersom kronprinsen hade semester på Sofiero var det naturligt att båtresan påbörjade i Hälsingborg, vilket självfallet retade en del landskronabor.
 I havet av människor uppe vid Uranienborg och de andra platserna, stod en liten påg och undrade vad som var på gång. Det var jag.  Min mor höll ett fast grepp om min hand men måste släppa för att kunna applådera med alla andra när kronprinsen Gustav Adolf dök upp från stora vägen i sällskap med sitt hov och får man anta,  sympatiserande kommunpolitiker av olika grader och åsikter. Vi och några tusen andra hade lyckats komma fram så att jag åtminstone hörde kronprinsen, men jag såg aldrig honom.
En av mostrarna påstod visserligen efteråt att hon visst sett och hört kungen, men vid närmare utfrågning visade det sig att hon både sett och hört kommunalfullmäktiges ordförande i Landskrona. Då hade nämligen kronprinsen med följe redan gett sig av i båt mot Hälsingborg.
Nu ger jag ordet till platschefen Nina Petersson på Tycho Brahes Museet på Ven, som mycket vänligt har bistått med följande text:

”Statyn formgavs av konstnären Ivar Jonsson och invigdes den 22 juli 1946 som ett minne av Tycho Brahes födelse 400 år tidigare. Fast Tycho föddes egentligen den 14 december.  Statyn är tillverkad i västkustgranit och precis som du säger, invigdes den av Gustav VI Adolf, dåvarande prins Gustaf Adolf.  Statyn ska ha tillverkats redan innan kriget, men fått invänta fredligare dagar. På så sätt blev resandet av statyn en symbol för fred och kommande samarbeten mellan länderna. På fundamentet finns inskriptionen ”nec fascec, nec opes, sola artis, sceptra perennant” som betyder ”Varken makt eller rikedom, endast konsten och vetenskapens välde består”, är ett citat av Tycho som återfanns på en inskription vid hans Observatorium”, slutar Nina.

Som ni kanske minns så hade kronprinsens farfar redan besökt Ven. Det var självaste Konung Oscar Fredrik den andre, kung även av Norge fram till 1905. Hur hittade denne tidens mäktige man till Landskrona? Jo, han hade ju som tidigare avslöjats varit på Hven och hyllat minnet av Tycho Brahes död 300 år tidigare.
Nu är det väl snart dags för nya kungligheter att besöka Ven. Såvitt jag vet har ingen från det svenska Hovet besökt ön sedan 2005, då kronprinsessan Viktoria var över för att inviga Tycho Brahe Museet.
 Däremot hade ön 2010 ett högst privat besök  av tjocka släkten från det danska Hovet. De anlöpte till och med ombord på den tjusiga motorseglaren Dannebrogen, vars namn är detsamma som den danska flaggans.
Om inte annat borde någon från det svenska Hovet åka dit för att åtminstone friska upp minnet av inskriptionen på Tycho Brahes staty: ”Varken makt eller rikedom, endast konsten och vetenskapens välde består”. Och då är det väl knappast prins Carl Philips kopierade eldstadsskydd man främst tänker på...eller hans helt normala  ljusstakar för 5 000 kr paret.

Men tänk att jag som 6,5-åring ändå fick vara med när denna inskription under stor uppståndelse i Landskrona och på Ven invigdes av en kronprins som jag aldrig såg men hörde.
Och en moster fick åka hem till Svalöv med kommunalfullmäktigeordförandens avslutningsord ringande i öronen, fullständigt övertygad om det var den svenske kronprinset hon både sett och hört. Men så ska ju också politiker höras bättre i samhället än någon från Hovet.

Ulf Aulin

***

Nya åldringssystemet OMPÅ

Det är sedvanligt och lite halvglammigt månadssammanträde  i Nämnden för  social rättvisa åt våra gamla (NSR)  i en av Skånes mellanstora kommuner. Efter de inledande kakorna och kaffet och allmänt prat om ditten och datten, så delar den högst uppsatte tjänstemannen själv ut papper som läggs i prydliga högar bredvid kaffefaten. Han ursäktar sig och säger att de senaste artiklarna tyvärr inte kom med i utskicket. Ordföranden harklar sig på kortändan och det blir lite tystare.
- Ni ska vara välkomna till detta sammanträde, säger han och slår bestämt med klubban som nämnden fått av en  pensionerad snickare som så här långt överlevt på ett  privat boende i kommunens utkant.
Ordföranden bläddrar i sina papper och får fram dagordningen.
 - Då ska vi se, säger han, mest till sig själv.
- Jo, här är det.
Första punkt på dagordningen är hantering av kritik mot påstådda missförhållanden på kommunens  utarrenderare eller utsålda privata äldreboenden.
- Jag har gått igenom denna punkt med verkställande utskottet och de högsta tjänstemännen och VU är helt överens. Detta är en modell som borde fungera även hos oss.
- Hela grundidén är att våra tjänstemän varje dag läser nyhetsartiklar i sociala medier  så att vi snabbt får kontroll över läget på dessa  äldreboenden. Bara genom denna åtgärd kan vi spara in 3 miljoner på personal. Vi har ju fått en hel del stryk i sociala medier för att vi sålt ut vård, omsorg och skola. Nu kan nämnden hålla koll på detta genom att vi skärper oss och varje dag noga läser alla sociala medier så att ingen kan säga att vi inte vet nåt.
 - Men, säger en aningen oroligare ledamot av NSR. 
- Finns det nån erfarenhet av detta system nån annanstans i landet.
 - Absolut, säger nu den högste tjänstemannen som fått ordet och nu ivrigt viftar med ett papper. Jag fick idén efter att ha läst denna artikel i Landskronadirekt.
- I den kommunen följer tjänstemännen noga de sociala mediernas kritik och sedan förbättrar de sig efterhand. Det blir billigare än att bygga upp en kostsam  personalstab för de gamla. Och så blir det här också en om möjligt  plågfri ålderdom.  Jag hade tänkt att vi skulle döpa vårt system till OMPÅ.  Ja, ni kan ju förresten själva läsa hur systemet fungerar i Landskrona.

Politiker utlovar
insatser och förändringar
2012-01-27
I veckan var det ordinarie månadsmöte i omsorgsnämnden. Efter Landskrona Direkts avslöjande förra fredagen om uppenbara brister i hemvården i Landskrona har även annan media i veckan berätta mängder av andra mer eller mindre häpnadsväckande historier i  ämnet.
- Tjänstemännen följer era artiklar mycket noga, säger nämndens ordförande Hans Raita (M) och förklarar att förvaltningen kommer att vidta åtgärder.
- En del var redan påbörjade. Dessa och andra skyndas nu på, intygar han.

Ulf Aulin

***

Anrika barnrika Storken

I en annons på Google för 81 lägenheter mellan Tranchellsgatan 97-105, Pilgatan 12-22 och Viktoriagatan 21-27 läser jag att detta område på Öster med sedvanligt svängig mäklarsjargong har döpts till ”det anrika kvarteret Storken”.  Grundformen positiv ”anrik” är ett adjektiv som inte ska förväxlas med vare sig ”anrikad” eller ”anrikat” som båda är adverb och hör till kärnbränslediskussionen.

Anrikt, ja, vad säger man? Något ska ju Storken vara, men

Om något är ”anrikt” tyder det för det första på att det har ”anor”. Det innebär en lång historia, stolta traditioner och kanske förfäder. Att ha en ”anrik” historia ska alltså betyda att den är särskilt rik på sådana anor och traditioner. Återstår frågan: vilka stolta traditioner åsyftas?  Vilken är den ärorika historien om Storken?

Jag växte upp alldeles intill det gamla arbetarekvarteret Storken på yttersta Öster, bredvid de farliga järnvägsspåren som ständigt och jämt otillåtet korsades av oss ungdomar; en lekplats och ett landskap som många vuxna landskronabor ännu i dag har dimmiga uppfattningar om. Till Öster åkte andra landskronabor endast om de  hade ärenden till grisahoddorna, det lilla koloniområdet eller den fascinerande  Tippen och stod på god fot med Tippa-Jolle som anvisade plats för skräpet, innan han själv med hjälp av egen sopsorteringskarta  försökte livnära sig på andras överflöd.

Förresten. När ånglokens eldare hade skällt ut oss för trettioelfte gången för att vi sprang över spåren, så lade vi i smyg stora stenar på hans räls så att det lilla växlingsloket spårade ur och det tog flera dagar med hjälp av andra lok, kranar och mycket arbete och till stor ungdomlig och dessutom både kommenterande och applåderande  publik, att få upp det på spåret igen. Det är nu preskriberat. Vart var vi på väg? Jo, till Storken.

Till Storken leder en stor portik genom vilken en budare på 40-talet måste ta sig med sin häst och vagn för att byta det stora antalet fulla dassatunnor i de stora träskjulen på gården, där varje lägenhet hade sitt dass med egen nyckel. Lägenheterna saknade alltså toaletter och så även varmvatten. Så särskilt anrikt kan väl detta knappast sägas vara.

Det sociala spelet på Storken var mycket invecklar. Som utböling fick man vara mycket försiktig med vilken sida man tillfälligt valde att hålla på. Ibland var ett helt gäng i harnesk mot ett annat gäng från ett annat kvarter, men lika ofta kunde de olika portuppgångarna ryka ihop. Ibland fick man bara gå därifrån. Att gå dit med en läroverksmössa var inte att tala om. Då kunde det smälla direkt.

Det hände att barn med minsta avvikande attityd stenhårt mobbades utan att det ordet ännu uppfunnits. Det gällde att vara snabb på foten medan man flydde ut genom portiken medan stenarna visslade om öronen. Att leka gömme med stora grabbarna var farligt. En gång hittade vi en 12-åring professionellt ihop surrad och med munkavle långt in i en källare.

I de mörka källargångarna bedrev några av de mera brådmogna tonåringarna privatlektioner i människokroppens anatomi.

Familjerna var oerhört trångbodda, varmvatten och centralvärme saknades och kolspisen glödde i det största rummet.

Ute på Viktoriagatan stod en gång en polisbil med en vrålande polis bredvid och vänd mot Storken och skrek som en galning ”att Storkens föräldrar bara hade gangstrar till ungar”. Till slut fick några stadiga nitare avhysa både honom och hans bil från platsen.

Jag minns särskilt de ”populära” falsklarmen till brandkåren. En ryckning i ett handtag i ett rött skåp på en husvägg och larmet gick. En lampa ovanför skåpet blinkade och snart var de duktiga och helförbannade brandmännen på plats igen med tjutande sirener och en folkmassa i släptåg, rena folkfesten, medan några poliser marscherade över Storkens gård för att hämta in falsklarmaren, som naturligtvis avslöjats av någon illvillig granne eller tillfällig fiende.

Om Storken har någon stolt tradition och något som verkligen är anrikt, så är det de föräldrar som fostrade 4-5 barn i sina små lägenheter under primitiva förhållanden och ofta med något barn sjukt.

Mödrarna var hemma med ungarna och far arbetade på någon av de större industrierna, främst Öresundsvarvet, som låg bakom byggandet av Storken med flera så kallade arbetarkvarter i Landskrona.

Varje nyårsafton på Storken ägnades framförallt åt att smälla smällare. Ekot var förfärligt inom de fyra husväggarna. Det var sannerligen  inga dåliga smällare på den tiden: ända till dess att  polismyndigheten i mitten på 50-talet satte stopp. Inga raketer eller smällare fick säljas i Landskrona. Då cyklade jag och en kompis en kall dag före nyårsafton till Hälsingborg och köpte smällare för 2 kronor och 25 öre åt några kompisar också. När järnhandlaren hörde att vi cyklat från Landskrona fick vi en extrasmällare gratis. När vi kom hem tog vi ur krutet och hällde det i en dassanyckels hålrum, satte i en lämplig spik, monterade ett snöre i spiken och ett i dassanyckeln. En härlig sving mot en husvägg och en ny dassanycket fick beställas, förutom att vi efter den enorma smällen jagades därifrån av ilskna boende. Nobels fredspris var långt borta.

Varje nyårsafton klockan 24.00 kom för övrigt Bengt Andersson  och hans far ut på gården med ett laddat dubbelpipigt muskedunder som de brände av så det dånade och sen gick de in igen. Bengt var dövstum och hörde naturligtvis inget av smällen men såg nöjd ut över alla som samlats för att bevittna traditionen.

Nästan alla barn och ungdomar på Storken växte upp till fina samhällsmedborgare i Landskrona. Andra fick problem, både med polis och med alkohol.
Dessa medborgare har bidragit till att Storken idag i en annons kan benämnas ”anrik” även om några av sattygen inte var särkskilt mycket att vara stolt över. Nu har ju Stan plötsligt fått ett antal barn som i statistiken kallas för Hemlösa. I kvarteret Storken hade i varje fall alla barn ett eget hem!
Detta om något är väl anrikt! Annars vet jag inte hur ordet ”anrik” ska tolkas.

Ulf Aulin

***

En Teater värd sitt pris

2011-12-22
Lite julstädning har resulterat i en något vemodig timme med gamla papper från föräldrahemmet i Landskrona. Bland äldre värnpliktsböcker, Systembolagets gamla motbok från tidigt 50-tal och annat hittade jag också några intressanta anteckningar om Teatern i Landskrona. Jag visste att min far var genuint intresserad, både av geografi och historia och jag misstänker därför att anteckningarna härstammar från något av alla de seminarier och kurser om Stans historia som han deltog i både före och efter pensioneringen.

 Nåväl, jag tänkte bjuda på lite annorlunda historia om Teatern, som nu populärare än någonsin, lämnat Alice i Underlandet bakom sig för nästa framgång som just kan bli denna:   

Premiär 25/2 på Landskrona Teater!
  
Malmö Opera presenterar
No Way to Treat a Lady  - en humoristisk deckarmusikal
Lörd 25 februari kl 19:00

Konung Oskar Fredrik den andre  är väl i denna magnifika utstyrsel knappast på harjakt på Hven.

Det var borgmästare Alexander Åkerhielm som 1891 startade Landskrona Teaterfond. Inom några år blev det nödvändigt att bilda bolag som fick namnet Landskrona Teaterbolag. Men det skulle dröja åtta år innan man satte spaden i marken i det som var och är grosshandlare J. Nees gamla trädgård, i folkmun alltid benämnd ”Nessaparken” men som nu ståtar med namnet Teaterparken. Hade man satt spaden i marken bara några tiotal meter närmare korsningen Östergatan och Järnvägsgatan hade man stött på den gamla kyrkogården som blev sista vilorum för de intagna offren för nöd och fattigdom från Helige Andes Hus i mitten av 1400-talet.
En annan plats som livligt diskuterades av Stadsfullmäktige (på den tiden hette det Herr Stadsfullmäktige) var den så kallade Slottsplatsen. Men till slut vann dem som ville ha närmare till Järnvägen, vilket framgår av de sirliga och svårtydda protokollsanteckningarna.
Nu kanske en del läsare nickar igenkännande åt vad som följer, men för nya läsare kan det ju vara kul att få lite bakgrundsfakta om våran Teater.
 Det var den 29 mars 1899 som Stadsfullmäktige med rösterna 20 för och 10 emot, beslöt att välja plats för teaterbygget, efter många och uppslitande diskussioner med förespråkare för bland annat kvarteret Havsörnen nere vid hamnen. Därefter var en tomt bredvid ”hotellet” aktuell.

Hotellet startade mitt för järnvägsstationen under namnet Hotell Oscar på 1890-talet, bytte sedan till passande Järnvägshotellet innan det 1920 blev Hotell Bristol. Och av protokollet av den 29 mars 1891 framgår att förespråkarna gärna såg kort väg mellan Hotellet och Teatern. Så småningom dök förslaget slutligen dök upp att man skulle köpa den Neesska trädgården vid Järnvägsgatan. Den 29/3 1899 beslöt så stadsfullmäktige med siffrorna 20 mot 10 att Teatern skulle få denna placering och staden skänkte tomten till projektet.
 Av fars anteckningar framgår inte vilka som röstade för eller emot, men det har den trevlige arkivarien Rolf Thelander på Landskrona Centralarkiv hjälpt mig med. Efter bara två dagar kom det ett brev med kopior av protokollet från den 29 mars 1891. Tänk er, protokoll som är 112 år gamla i år. Det var inte utan med en viss vördnad som jag vecklade ut och började läsa.
En motion om placering av Teatern i Neessaträdgården ska den här våriga fredagen behandlas av Stadsfullmäktige. Drätselkammaren har tillstyrkt motionen. Trettio allvarliga män (två frånvarande p.g.a. sjukdom resp. resa)  i protoko9llet  benämnda ”Herr Stadsfullmäktige” intar Rådhusets sessionssal. Kvinnor i församlingen skulle dröja ännu många år så även den kommunala demokratin.
Den kommunala rösträtten var som bekant inkomstgraderad så att en enskild person kunde ha ett mycket stort antal röster. I städerna infördes 1868 en begränsning till max. 100 röster eller 2 % av rösterna. Först 1901 infördes motsvarande begränsning på landet men till max 5 000 röster eller 10 % av totala röstetalet. Det är alltså knappast några folkvalda företrädare för staden som nu ska rösta om Teaterns eventuella framtida placering i ”Nessan”..
De som kommer att tillstyrka motionen vid Stadsfullmäktiges sammanträde fredagen den 29 mars 1899, för 112 år sedan, ”är herrar”:

C.A. Andersson,
J.J. Andersson,
E.J. Appeltofft,
P- Joh. Ask,
F. Conselli(?) ,
O.G. Francke,
L. Frost,
LE. Grimlund,  
Rob. Hellberg,
J. P. Henriksson,
A. Jonzon,
C. Krönlein,
J.K Lindelöf,
A.Nilsson,
J.A. Nordström,
A.J. Pettersson,
Georg Pettersson,
O.J. Pettersson,
Joh. Rosenberg,
N. Sjöberg,  

De som röstade nej ”är herrar”:
Ordföranden i Stadsfullmäktige (ej namngiven)
Vice ordföranden (ej namngiven)
A. B. Eneroth
F. Hansson
F.A.  Lembke,
E. Olbers
C.H. Aldin
Ivan Hägern
Johan A. (oläsligt)
Johan Åberg

Därmed var saken biff.
Nästan exakt på dagen ett år senare (1900 den 26 mars) presenterade så arkitekten Fredrik Sundbärg ritningarna samt en beräknad kostnad på 129 950 kronor och 79 öre.
Säga vad man vill men på den tiden kunde man konsten att motivera en kostnad ända ner till sista öret.
Bygget sattes igång och redan den 7 oktober 1901 var det dags för invigning och inte av vem som helst, utan av självaste Konung Oscar  Fredrik den andre, kung även av Norge fram till 1905. Hur hittade denne tidens mäktige man till Landskrona? Jo, han hade varit på Hven och hyllat minnet av Tycho Brahes död 300 år tidigare och skulle på hemresan officiellt besöka staden. Om någon påstår att konungen varit på harjakt och att detta varit huvudorsaken till besöket på Hven, har vederbörande kanske fel.

Men nu kopplade stans politiker snabbt på sig på kungavagnen och Hovet tillfrågades om inte en invigning av Landskronas nya teater kunde infogas i det stränga programmet. Hovet sade ja till denna fråga, trots att inte en enda bänk var på plats i teatersalongen, uppger källan i min fars anteckningar. Men i tid till invigningen fanns allt på plats, så även det kungliga följet och en uppsjö av landskronabor.

Här är programmet den 7 oktober 1901:

Landskrona Nya Teater inviges
Måndagen den 7 oktober kl. 7 e. m. af
HJALMAR  SELANDERS  SÄLLSKAP
Efter följande program som presenterades på Teaterns allra första affisch:
Uverture till Marco Spada af Auber, utföres av Teaterkapellet.
Prolog af Fredrik  Lindholm, framsäges af hr Selander
Finska Rytteriets Marsch utföres av Tteaterkaperllet
REGINA VON EMMERITZ
Historiskt skådespel på vers i 5 tablåer af Z. Topelius
Musiken avf August Söderman

En hedersvakt bestående av vitklädda flickor strödde blommor på kungens väg från Teatern och denne uttryckte stor belåtenhet med alla arrangemangen. Utanför Teatern hyllades han av en stor folkmassa.
Nästa anhalt för kungen blev enligt tillgängliga fakta Nordkap där han skrev sitt namn på Oscarsstenen.
14 år senare kapade Norge emellertid efter hotfullt uppträdande mot Sverige äntligen förtöjningarna och Unionen var ett minne blott  och man får anta att Oscarsstenen på Nordkap rönte samma öde. Däremot finns det en liknande minnessten på Gotland…av alla ställen.

Ja, kära läsare av dessa rader, nu får julstöket gå vidare och förhoppningsvis lyckas jag  med mina 20 lussekatter som ska jäsas i morgon. Nu önskar jag er alla en bra jul.

Kuriosa:
1915: Gyllene teatertider, fulla hus, gott om pengar men sämre andlig föda d.v.s. pjäser
1946: trästolarna kastas ut och nya köps för 49 kronor och 50 öre styck.
1948: Teater A.B. säljer Teatern till kommunen för 115 000 kronor. Restaurangen renoveras.
1950-1951: Nytt maskinrum ny scenbelysning och växelström.
1977: Brand på scenen, nytt vågrätt golv, ny tågvind (belastad) brandlarm (sic!).
1989: Anslag ges för att klä om 190 stolar på parkett och de två första på balkong för 600 kronor/st.

Ulf Aulin

***

Vem var hon – Lucian?

2011-12-09
Eftersom det snart är dags för Lucia att kliva fram i rampljuset igen efter sin död år 304, tänkte jag få prata lite om fenomenet Lucia och hennes tåg, alls inte att jämföra med lämmeltågen.
Som liden påg stod man där i slutet av 40-talet och glodde storögd på Luciatåget som drog genom stan. Högt på en tron på en hästdragen vagn med gummihjul och omgiven av tärnor, tomtenissar och stjärngossar, satt den av Landskronaposten utsedda och mycket blonda Landskronaflickan och vinkade tappert till folket som röstat fram henne som snyggast och vackrast bland alla inskickade bidrag. Målet var Folkets Hus där religiös sång och religiösa spel i denna socialismens högborg raskt avlöste varandra. Men det var ju å andra sidan ett gott tecken på att det var högt i tak för olika åsiktsyttringar.

Jag minns att min far och jag satt på läktaren i dåvarande största salen och jag kunde knappt se själva Lucian men kören sjöng Luciasången helt fantastiskt bra och medryckande. Luciasången är för övrigt en sång som fick sin första svenska text redan vid sekelskiftet 1900 på en italiensk melodi, Barcarola napolitana av Teodoro Cottrau. Den första var ”Sankta Lucia, ljusklara hägring”, som Sigrid Elmblad skrev 1924. Och det var den som landskronakören sjöng. Sedan kom texten Natten går tunga fjät 1928 och till sist dagisversionen ”Ute är mörkt och kallt”.

Här kommer Lucia som Helgon med sina utstuckna ögon på ett fat.

På tal om svenskarnas glädje över just blonda Lucior så började ändå allt på Sicilien, ön som skiljs från Italien av Messinasundet. Den sjövägen passerades för övrigt av fem landskronapågar år 1962. Det var jagaren Östergötland som var på Europaturné och vi var fem glada sjömän från Landskrona som var med. Närmare Sicilien än så har jag inte varit än så länge. Vi passerade för övrigt på natten och såg därför inte röken av någon Lucia. Men här är en av flera förfärliga historier om hennes bakgrund.
Det enda vi med säkerhet vet är att Lucia var en kristen jungfru som föddes på 280-talet i Syrakusa på Sicilien och dog martyrdöden redan i 20-årsåldern, troligen år 304, under den romerske kejsaren Diokletianus förföljelser av de kristna. Resten är legender...
En av dessa säger att hennes fästman angav henne för att vara kristen, sedan hon använt sin hemgift till mat åt de fattiga. Vid denna tid var det straffbart att vara kristen i romarnas samhälle och hon dömdes till döden. Som hämnd stack hon ut sina ögon och skickade dem till angivaren. En annan historia säger att hon blev stucken av ett spjut av sin egen far och att den röda manteln runt midjan och ner till fötterna på dagens modernare Lucior symboliserar blodet.

Hur som helst, så är nu Syracusas skyddshelgon även beskyddare av både fysiskt och själsligt sjuka: Kolla här. För blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri.

Det här låter som sysselsättning för en hel landstingsbekostad Kvartersakut i en större stad. Resterna av hennes benknotor kan för övrigt beses i S:t Jeremias kyrka i Venedig, vilket jag däremot gjort. Det var inte mycket att se, men gjort är gjort.
Mot denna bakgrund är det svårt att förstå svenskarnas förtjusning i just blonda Lucior, Denna kulturyttring har inget stöd i Lucias historia, eftersom hon i alla Italienska framställningar är mörkhårig för att inte säga att hon definitivt hade alldeles kolsvart hår, så det så. Men även om det gudskelovochtackför det skett en viss uppluckring av kravet på hårfärg kan det ju i våran vackra fina stad ännu finnas personer som med alldeles extra förtjusning ser fram emot just de blonda Luciornas olika tåg. De riktigt ”svenska” tågen!. Som grädde på moset för sådana personer så är ju Lucia även skyddshelgon för ”själsligt blinda”.

Ulf Aulin

***

Skelett som ekar

2011-11-21
Var ska en gammal murvel befinna sig en vacker höstlördag om inte i händelsernas centrum? Därför tog jag i lördags blå buss 4 till Sveriges Radio på Oxenstiernsgatan 20 på Gärdet här i huvudstaden.
Varför detta morgonpigga initiativ? Ja, säg det! Men att en sista gång få se den nu alltmer berömda men enligt mig också utomordentligt fula 500-600 år gamla Eken, vore väl en bra lördagsunderhållning, resonerade jag. Du som landskronabo har inte en susning om vad jag pratar om, eller…? Jag återkommer strax till Stan.

Eken ska bort, säger huvudstadens Trafikkontor som inkallat expertis för att förklara hur ruttet rotsystemet är samtidigt som de planerar en ny spårvägslinje precis här, så nåt lurt är det, noterar Ek-kramarna enhälligt medan de slår bivack i sin bristfälligt uppförda lilla tältstad. Trädet är för övrigt redan genomdraget av ett spindelnät av stålvajrar för att staga upp grenar som är lika grova som en bokstam någonstans i Skåne.
Men Ek-kramarna var snabbt igång. Snart överfylkade de både stam och grenar och fyllde i listor med telefonkedjor. Lite äldre damer i päls som aldrig behövt stava till Carema skrev nu så det brann i pennorna. Ekars åldringsvård är något att berätta för barnbarnen, kanske.

Men Trafikkontoret är listigt. Vinterkylan närmar sig sakta men säkert. Polisen vägrar ingripa eftersom befälen anser att säkerheten inte kan garanteras. Kanske förväntar sig nämnda kontor att kramarna ska falla ner från grenarna som granatäpplen gör när vintern tittar fram bakom hösthörnet. Eken är fullspikad med budskap och runt trädet trängs nyfikna stockholmare. En herre i 80-årsåldern iklädd gamla arméstövlar och militärbyxor har iklätt sig rollen som väktare av trafiken och skäller å det grövsta ut en skärrad kvinna som mot alla odds med sin enorma SUV lyckats ta sig förbi Trafikkontorets avspärrningar och nu röd i ansiktet som en trafiksignal tvingas att backa ut ur sitt dilemma.

Just nu råder stillestånd i kriget om Eken. Men Trafikkontoret har lovat att ta itu med den i veckan som kommer. Jag kliver försiktigt fram och tittar ner i Ekens rotsystem., Det är ett hål på 4x4 meter och ett djup på ca 3 meter. Rötterna är enorma och sträcker sig säkert flera meter in under både Sveriges Radios och Sveriges Televions mäktiga byggnader. Eken är ca 600 år gammal, ingen vet exakt.

På tal om Rötter så minns jag plötsligt annat hål i en annan stad. På sätt och vis också handlande om Rötter, men mänskliga sådana. Det var i korsningen Järnvägsgatan Östergatan i Landskrona. Året var väl 1950 eller 1951 alltså var jag i 10-11-årsåldern. Hålet befann sig vid det övergångsställe som ligger närmast Teatern och det var där jag för ca 60 år sedan stod och rös av fasa. För där nere låg ett helt skelett av en människa, halvdolt av genomrostade vattenledningsrör, lerig sörja och smutsigt vatten. Runtomkring mig passerade landskronabor på väg till eller från butikerna i Centrum. Ingen bevärdigade Hålet i gatan med en blick.
Efter att han begrundat upptäckten tog jag mig vidare, men redan nästa dag hade äventyrslystnaden fört mig tillbaka men döm om min häpnad när jag fann Hålet igenfyllt med grovt grus ända upp till gatunivån. Vad hade hänt? Hur kunde man göra så med människoskelett? Hade någon bett ens en bön före igenfyllningen? Spelat något? Snacka om tre skovlar mull…
En trygg och närvarande kommunalarbetare som uppfattade min belägenhet förklarade emellertid att hela Centrum var fyllt av sådana skelett. Det gick också rykten om spökerier i korsningen nattetid. Så jag Googlar och hittar förklaringen, nu 60 år senare. Jag söker på ”begravningsplatser i Landskrona” och får fram följande lilla text:. Angående Spökvandringar i Landskrona:.
”Här framför Landskrona teater var det en gång i tiden en stor begravningsplats. "Här ses också osaliga andar vandra av och till, berättar Olga Bergvall." Ja, denna plats är alltså Helgeandshusets begravningsplats från mitten av 1400-talet. Ja, så nu är jag kanske den ende kvarlevande som någonsin fått se ett helt skelett efter en gammal Landskronabo, återbegravd under en grushög under gatunivån i korsningen Östergatan/Järnvägsgatan. Så nu både går och kör Ni sakta och försiktigt över denna korsning. Bara 2 meter under Er ligger kanske hundratals gamla Landskronabor, stans absolut fattigaste och eländigaste invånare, och kollar Era förehavanden och vars Andar inte är att leka med. Vad skulle de säga om de fick chansen att se dagens samhälle särskilt dess äldrevård? Allt på tal om Hål i marken och Rötter av skilda slag, några i Stockholm och några i Landskrona. Men spökerier efter den gamla Eken i Stockholm lär nog saknas, trots att den är lika gammal som Helgeandshusets begravningsplats i Landskrona

Ulf Aulin

***

Atombombsdiskussionen i Folkets Hus

2011-10-28

Härom söndagen bjöd Dagens Nyheter in sina läsare till sedvanliga besök till vad man kallar ”Stockholms Undre Värld”. Eftersom jag sedan tidigare låtit mig imponeras av det mäktiga och mycket gamla slussmaskineriet från 1700-talet vid Slussen och för den skull även besökt de enorma reservoljehaven vid Louddens bränsledepåer, så valde jag denna vackra höstsöndag för att kika på vad som en gång i tiden varit Sverige allra första kärnreaktor. Den stod nämligen 60 meter ner i berget uppe vid Kungliga Tekniska Högskolans Campus, bara några stenkast från mitt boende. Kön var lång, men det jag fick se efter att trätt in genom en minimal anonym ståldörr och ner för hundratals trappsteg framkallade rysningar längs ryggraden.

Reaktor 1 under gång…

Reaktor 1 bortforslad!

Här i Folkets Hus avgjordes Sveriges framtida behov av en egen atombomb, trodde vi.

Lugn, Landskrona Folkets Hus har med detta att göra, jag kommer strax dit, men först lite fakta om kärnreaktor R1.

Sprängningarna i berget under nuvarande Q-Husen på KTH-området i Stockholm, påbörjades redan 1950. Som en intressant parallell kan nämnas att Fermis Chicago Pile #1 också hade inrymts på ett universitetsområde, närmare bestämt på en övergiven squashbana under University of Chicagos fotbollsläktare.
Reaktorn blev kritisk klockan 18:59 den 13 juli 1954, tolv år efter att Enrico Fermi i Chicago, Illinois för första gången i mänsklighetens historia åstadkommit samma sak. Det var den första självunderhållande kärnreaktionen i Sverige.
Reaktoreffekten var ursprungligen 300 kW men höjdes senare till 1 MW. Bränslet utgjordes av naturligt (det vill säga ej anrikat) uran i form av uranmetall kapslat i en aluminiumlegering. Inom ramen för den svenska linjen fanns planer på att börja utvinna uran i Sverige. Denna verksamhet hade emellertid inte kommit igång när R1 startades, så R1 laddades med tre ton uran som hade lånats från Frankrike, mot löfte om att kompensera Frankrike med motsvarande mängd när den svenska utvinningen kommit igång. Reaktorns moderator bestod av fem ton tungvatten från Norge.

Ovanstående fakta är från Wikipedia, så klart.

Till dessa fakta kan också läggas att omräknat till dagens kurs, så kostade Sveriges kärnkraftsprogram, inklusive Ågesta och Marviken, miljardbelopp. Fler och fler svenska politiker började dessutom vid det här laget att diskutera om Sverige inte ändå borde skaffa sig en egen atombomb, en ”taktisk”, det vill säga en sån som enbart skulle dräpa om vi anfölls av andra länders trupper. Själva skulle vi alltså inte attackera andra.

I Landskonas anrika (sic!) Folkets Hus hölls på 1950-talet många debatter och diskussioner i olika frågor, Ordförande i styrelsen var dåvarande riksdagsledamoten Kalle Nilsson (s). Varje nyårsafton knallade han upp på scenen klockan 12.00 och anförde allsången till ”Arbetets söner”, så att nästan alla blev generade. Det hände att Kalle stod där ensam och sjöng medan dansens virvlar yrde på dansgolvets slitna golv. Hade man tur så var det Östen Warnebring som spelade, men då måste man ha bokat bord.

I en liten mindre lokal i Folkets Hus möttes i slutet av 50-talet unghögern och ungsossarna i en het diskussion om utifall Sverige skulle ha en atombomb eller inte. De unga och blivande politikerna argumenterade hit och dit, men ingen ändrade sig. Sällan har en fråga i Sverige varit så stor och viktig som denna. Unghögern pläderade yvigt och brett för behovet av atombomb och anförde ”hotet” från Sovjetunionen som främsta argument, medan ungsossarna starkt ifrågasatte detta ”behov” och pekade på att kostnaden för projektet skulle undergräva den sociala välfärden i landet.
Nåväl, världspolitiken ändrades och ”behovet” av en egen atombomb rann ut i den politiska sanden. År 1970 sattes spaden i marken för att gräva ner resterna av projekt Marviken, på grund av hög osäkerhet för säkerheten.
Sådan här tankar kan flyga genom skallen på en när man står där i mörkret 60 meter under jord och glor ner i ett hål som en gång innehöll en apparat som kunde ha varit startmaskinen för Sveriges första atombomb.

Ulf Aulin

***

Ispinnen G.B. på LHAL

2011-10-10
Bläddrar denna fredag morgon förstrött bland Dagens Nyheters ofta alltför slappa texter, frånsett några nybrutala ord på vägen från ledarsidans förståsigpåare om allt. En jättebild av Tomas Tranströmer pryder förstasidan.
Men detta är gudsigförbarme, inget stockholmsperspektiv, så håll ut. Det kommer mera. Sådärja, på sidan 14 i första delen av ett otal andra, hittar jag en enspaltare med rubriken ”Tugga in kunskap med tuggummi”. En minnesnerv dallrar till i ryggraden och når lite senare hjärnan, ja, man är ju i alla fall 71 så reaktionssträckan har ökat lite. Men sen sitter minnet där – klockrent, som melodierna från Adolf Fredriks kyrka i Vasastan när klockspelet ljuder så att turisterna tvärstannar och glor mot kyrkans torn, när de prick 12 får höra de ljuva tonerna till texter om Astrid Lindgrens sagofigurer. Den som lyssnat till ”Här kommer Pippi Långstrump” spelad av organisten på klockspelet, minns det för evigt. Det var för övrigt i denna kyrka som begravningsceremonin för Astrid hölls.
Såja, klockrent var det!

Nåväl, vad är detta? Vart tog tuggummit vägen? Jo, forskning visar att om man tuggar tuggummi så blir man smartare. Hej å hå alla tuggummituggande landskronabor, äntligen är ni bekräftade. Till saken.
Det är docenten Mats Trulsson vid institutionen för odontologi, ni vet, om tänder och deras sjukdomar, vid Karolinska Institutet i Solna som har ordet i DN.
– Det finns studier från England som visar att man presterar bättre om man tuggar tuggummi, förklarar han. I slutet av ett prov, när man börjar bli trött, kan uppmärksamheten och vakenheten skärpas om man tuggar, säger han vidare.
Studierna från England visar att även humöret blir bättre och att vakenhetsgraden ökar för den som låter käkarna arbeta.
Parkskolan i Älvsbyn i Norrbotten har tagit till sig studierna från England. I vissa mellanstadieklasser tillåts tuggummituggande på lektionerna. Det anses stimulera inlärningen. Smak av melon och mint är populärt.
Men Mats Trulsson menar ändå att mer forskning behövs innan man kan säga något mera ingående om tuggandets prestationshöjande effekter.

GBs Piggelin ska inte förväxlas med geografiläraren Ispinnen GB.

På Landskronas Högre Allmänna Läroverk på 50-talet, rådde totalt och absolut förbud mot att tugga tuggummi på lektionerna. Det var säkert även förbud mot att röra käkarna frånsett besvärande stunder av att besvara frågor.
Detta drabbade den snygga ljusa flickan som satt en bänk bort från min, under en geografilektion för den strängt religiöse och barske geografiläraren, här enbart benämnd GB. Hon hann nämligen inte i tid spotta ut sitt tuggummi efter rasten. GBs ganska små hökliknande ögon spanade snabbt in henne och han forsade tyst och snabbt fram mellan bänkarna, sög tag i en hårtest på höger sida av flickans huvud och sedan drog han upp tjejstackarn centimeter för centimeter ända till dess att hon stod på tå och med ögonen fulla av tårar inför hela klassen tvingades att be om ursäkt för SITT tilltag. Brottsrubriceringen hade väl varit lite klarare i dag om samma sak inträffat i en svensk skola.
Att GB fick ståta med öknamnet Ispinnen efter denna händelse var väl inget att bråka om. Vi hade ju redan både ”Bomben” och ”Loket” men ingen av dessa var ens i närheten av GBs iskyla.
En gång råkade jag kalla ”Kristi Himmelsfärdsdag” för ”Kristi Flygare” men slapp undan med en sträng reprimand av GB. Av någon konstig anledning var det alltid klassens flickor som bestraffades med tortyrliknande metoder.
Om GB lever ska jag skicka studierna från England till honom.

Ulf Aulin

***

Dunket från en fiskebåt glömmer man aldrig

2011-09-14
Vad har nyfångad torsk i Borstahusen, i slutet av 60-talet, med torsk i en stockholmsk innekrog 2011 att göra?
Vi tar det från början! Det dova dunket från den kraftiga tändkulemotorn hördes långt innan vi fick syn på fiskebåten långt ute i soldiset. Ljudet fortplantade sig suggestivt över det stilla vattnet denna underbara sommarmorgon på tidigt sextiotal i Borstahusens fiskehamn: den surnande tången gjorde sitt för att höja stämningen och förväntningarna bland de väntande på kajen, däribland min far och jag. Stranden och bryggorna hade denna tidiga morgon ännu inte börjat invaderas av badsugna stabbor.
- Darr e dom, muttrade så en liten väderbiten karl på kajen. Han bar en keps som var i ungefär hans egen ålder.

Efter en kvart dök så stäven på den gamla slitna fiskebåten upp i en krängande babordsgir runt fyren längst ute på hamnpiren där vi brukade kasta oss rakt ut i böljorna. Sådär 25 meter från kajen slogs backen i och med en nästan ljudlös gnidning mot en fender la man till. En karl började lasta av nattens fångst och på kajen var ivern påtaglig. Att min far redan tidigare varit på torskjakt i Borstahusen visste jag men att han denna morgon skulle få köpa en trekilostorsk för två kronor hade jag inte kunnat drömma om. Torsk och tvåkrona bytte ägare med några perfekta kast.  Fisken virade far varsamt in i de tidningar han medfört på pakethållaren. Torsken, nyss en levnadsglad sprattlande varelse i sundet, skulle nu bli en av min fars specialiteter, stekt torsk med citronsås med lite kulmalen senap i och färskpotatis från Larvikolonin.

Men det kunde ha gått för denna fina torsk som för den ”torsk” som hamnade i köket hos en av Stockholms noblare lunchrestauranger häromveckan.

Havsabborre (havsbass, Dicentrarchus labrax) är en fisk som kan leva både i saltvatten och bräckt vatten. Eftersom den är anpassad att leva i varmare vatten än Sveriges lever den här gärna i anslutning till varmvattenutsläpp. Den är en populär mat- och sportfisk; det svenska sportfiskerekordet väger 6,1 kilogram.

Torsk (Gadus morhua) är en art i familjen torskfiskar. Torsk var tidigare Nordsjöns och Östersjöns viktigaste matfisk tillsammans med sill och strömming. Östersjötorsk förs ibland till en egen underart, Gadus morhua ssp. callarias. Namnet "Torsk" kommer sannolikt från ordet "torr"[3], eftersom att den i äldre tider ofta nådde konsumenterna först i torkad form.

Sådär, nu kör vi!

Inte mer än två dagar efter premiären har den nya fina innerestaurangen i Vasastan i huvudstaden en jätteskylt:
HAVSABBORRE  90:-
BIFF A´LA LINDSTRÖM 90 :-

Min yngste son väljer fisken och jag köttet. Vi tittar på den osmakliga röran vid salladsbuffén och lyckas få en anställd att sopa och torka upp.
In kommer så den beställda havsabborren samt köttet. Biffen är mycket bra, saftig och kryddig.

Upptagen av lindströmmaren ser jag först efter en stund att sonen petar i röran på tallriken. Efter bara någon sekund ser jag att han fått det uttryck i ansiktet som förebådar viss upprördhet Jag svettas lite för vid baren står min bekanting som äger restaurangen. Vad är på färde? Sonen ber mig att smaka på något ganska slafsigt som hänger på hans gaffel, men jag vägrar. Det där får han sköta själv och jag dyker i min biff medan han diskret ber att få tala med en servitör. När en sådan smiter upp bredvid oss tar sonen tallriken, håller upp den under näsan på servitören och säger:
– Det här är inte havsabborre!
Servitören, en rätt ung pojke, säger att det vet han ingenting om men han ska gå och fråga, medförande tallriken.
Efter några minuter återvänder han utan tallrik och ber om ursäkt.
- Havsabborren tog slut så kocken blandade i torsk.
Nu anländer servitör 2 och han har också kollat med köket.
– Jo, det stämmer, havsabborren tog slut så kocken tog torsk i stället.
Nu var sonen i sitt esse.
– Varför är inte skylten utanför ändrad då. Och förresten, det ni kallar för torsk, är ju bara en sönderkokt djupfryst findushistoria.
– Vi ber så hemskt mycket om ursäkt. Kan vi bjuda på en Biff a´la Lindström i stället?
– Ni blir väl tvungna, muttrar sonen.

Ulf Aulin

***

Dan – min hjälte i Landskrona

2011-08-15
Detta är ett någorlunda färdigt puzzel om Dans uppväxt i Landskrona: en stad där de sociala nätverken var utvecklade och politiskt korrekta men ändå tillät Dan att brutalt ramla igenom och det berodde mest på kompakt tystnad om misshandel och kriminalitet mot en ung påg från stan på 1950 och 1960-talen.

Varför fungerade inte skyddsnätet för Dan? Det har tagit honom många år att bearbeta sin uppväxt och jag fick alldeles för sent en uppfattning om hans liv som liden påg mitt i Landskronas stadskärna.

Och här är några viktiga puzzelbitar!
När Dans bleka smala ansikte dök upp utanför staketet när han som 8-åring försiktigt kom cyklande på Äppelstigen i Larviområdet, ja då visste vi stockholmare att vi skulle få vara med honom några veckor. Hur Dan fick veta att vi kommit till stan vet jag inte. Utanför nummer 20 parkerade han cykeln och kom in och hälsade, blygt. Så gjorde han varje sommar i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Han sa inte mycket, men de stora mörka intelligenta ögonen var vaksamma och samtidigt nyfiket granskande.
Hade vi bett 8-åringen att sova över eller följa med till Stockholm, hade han sagt ”ja”. Han lekte med mina barn, följde varje dag med till badstranden i Borstahusen, fick smörgås och saft. Han blev en naturlig del av oss. Ibland hade han själv fixat smörgåsar och saft. Hans mor, min kusin, var noga med det.
 Den tid som Dan inte kunde vara hemma på grund av ”M: s" misshandel, tillbringade han på bland annat stans museum där vaktmästaren Edwin fick stor betydelse för Dan. Det var han som lärde upp Dan till den mästare han idag är på Landskronas historia.
Han solade inte mycket, Dan. Han behöll kläderna på och vi förstod inte först att det var för att dölja blåmärkena som ”M” gett honom. ”M” slog nästan aldrig så att det skulle synas utåt, nämligen. Däremot var strypgreppen svårare att dölja, men Dan blev skicklig på bortförklaringar. Och släkten som visste vad som hände i Dans hem fortsatte med sitt hyssjande. Varför? Kanske av ren rädsla för skammen att en liden påg nästan varje dag misshandlades av en vuxen, jag vet inte. "Då skulle de bara bli värre" var det outtalade budskapet till varför tystnad verkade vara att föredra framför en anmälan till polis och myndigheter och själv sa den lille pågen inte ett ord till mig om hur han hade det hemma, eftersom hans mor då sa att då fick han inte bo kvar och skulle dessutom helt mista kontakten med sina två bröder som betydde mycket för honom.
Den ena brodern blev polis och den andre utbildades sig till snickare.

 ”M” kunde nykter vara bussig. Han var den person som av en ren slump utsetts Dans "uppfostrare", av alla betraktad som Dans riktige far. Men var han det. Tvivlet gnagde i Dan.
Att ”M” faktiskt inte var hans biologiske far förvissade Dan sig därför om när han blev lite äldre. En läkare på Landskrona lasarett smugglade ut ett blodprov från ”M” på dennes dödsbädd och Dan vidarebefordrade det till ett laboratorium. Resultatet av blodprovet  visade att ”M” inte var Dans riktige far.
 Dans två bröder bodde hos sin biologiske far utanför stan. Att denne även var Dans riktige far har aldrig officiellt bevisats, och denne ville heller aldrig kännas vid Dan.
Den äldre broderns mest genanta utryckningar som polis var när kringboende larmade om att ”M” var igång i lägenheten och att stort bråk med inslag av grov misshandel pågick. Det var Dan och hans mor som på nytt fick stryk. Brodern fick rycka ut tillsammans med minst tre-fyra andra kolleger för att ha en chans att kunna hantera ”Ms” våldsamheter.

Men ingen anmälan gjordes. Dan fick bara veta att om han sa nåt till nån om hur han hade det hemma, så skulle allt bara bli ännu värre.
Dan fick ofta veta av ”M” vilken ”jävla odugling” han var. Dan lärde sig tidigt små knep för att tjäna egna pengar. Han lärde sig till exempel snabbt att laga radioapparater och andra tekniska prylar. De pengarna blev han skicklig på att dölja, eftersom ”M” annars utan tvekan hade lagt beslag på dem till sprit. Från släktens sida fortsatte tigandet.
I 14-årsåldern råkade Dan ut för tre vuxna män som misshandlade och brände honom så illa att det medförde en tids sjukhusvistelse. Dan var efter detta livrädd för att vistas ute ibland folk och hemma kunde han inte vara. Dan började träna karate vilket gav honom både styrka och mod. Han sov där han fick möjlighet. I en stad där det fanns en fungerande kommunal social verksamhet.

När Dan började nå tonåren ville ”M” att han skulle bli skeppsbyggare på Öresundsvarvet, men det ville inte Dan. Min kusin ville inte bråka med M, av kända skäl.  Dan förfalskade då hennes namnteckning när han sökte till Landskronas Gymnasieskola Gullstrandsskolan, där han tog sin examen som 18-åring. Därefter har han läst ekonomi på Högskola, för att i yrkeslivet varva med eget företagande samt försäljning i olika former.

Vid den här tiden hade Dan äntligen börjat befria sig från ”M”. Genom träningen hade han byggt på sig muskler och inte minst självförtroende, det han saknade när för omkring tio år sedan som 8-åring kom cyklande till oss i kolonin, liten, tunn och smal, men med stora mörka vakna ögon.
Dan sa en dag ifrån till ”M”:  ”Om du så mycket som rör mig eller mor en gång till så ska du få på käften.”
Det var modigt sagt av en tonåring, till en vuxen man på över 110 kilo och med nävar som dasslock. Och det tog skruv. Dan flyttade hemifrån.
På sin dödsbädd sade ”M” till Dan: ”Du är den ende som jag inte lyckats knäcka.”

Dan och hans son Anton, 13 hälsade på oss igen i Årsta havsbad nu i sommar. Det har blivit en liten vana. Men nu kommer Dan som vuxen man och hans kärlek till Anton går inte att ta miste på. Det enda kravet Dan har på Anton är att Anton ska smaka på maten, Han behöver inte äta upp. Den lilla familjen med nymoren Eva utstrålar harmoni. Huset i Landskrona har rätt många tekniska prylar. Dans intresse för sådana är ju gammalt.
Dan har som vuxen under årens lopp försett Landskronas idrott med inspiration och kreativitet. Han råkade ut för en förfärlig bilolycka 2009 och undkom med knapp nöd döden. Han blev och är en mycket duktig försäljare. Nu är han rädd om sina tre hjärtan: Antons, Evas och sitt eget.

Ulf Aulin

***

Sommaren kryper på

2011-07-04
Det är den 1 juli och för 24 timmar sedan blev vi farfar och farmor för första gången, vilken enorm känsla, herregud. Det blev en liten pojke på 52 cm och 3,5 kilo.
Han kryper visserligen inte än och hantlarna jag köpte är enligt den samlade spädbarnsexpertisen alldeles för tunga.

Sommaren har däremot krupit över oss med sedvanligt fullt ös, det vill säga ösregn och ibland sol, om än med viss tveksamhet. Tveksamma var dock inte alla de som hörde av sig efter krönikan om viss släktforskning. Via mail och facebook har jag nu fått två nya tills nu helt okända kusiner, till exempel, men vars bakgrund jag avstår från att röja. Inte därför att de har någon som helst kontakt med vare sig Kumla eller Långholmen, utan för att jag vill att de själva ska få höra av sig offentligt om de känner för det.
Som sagt släktforskning är både kul och intressant.

Plötsligt hörde de av sig, mekanikerlärlingarna från Öresundsvarvets avgångsklass 1960-1961. Kjell Gustafsson var rapp och skickade både text och bilder. För säkerhets skull tar jag med både bilden från 1961 och den från 2011.
På den yngre bilden ses de nybakade mekanikerlärlingarna.

Stående: Kjell Gustafsson, Lars-Göran Nilsson, Rolf Lindell, Rolf Härstedt
Sittande: Kenneth Lindkvist, Jan Martinsson, Rolf Hallgren, Leif Karlsson

Och så har vi bilden från i år då de träffades och utbytte minnen i Landskrona. Alla vidareutbildade sig till ingenjörer inom olika områden.
På bilden ses också Rolf Lindell som fick ena armen avsliten i en förfärlig olycka vid en fräsmaskin i lärlingsverkstaden. Chockade kamrater fick se hur han leddes upp till sjukstugan av lärlingarnas chef Ludwig Nitsch, som tog ett fast grepp om det gräsliga såret. Där togs den starkt chockade lärlingen Rolf om hand av de icke förvarnade sjuksköterskorna. Efter några minuter återvände Ludwig vit i ansiktet och hämtade den avslitna armen inför de chockade kamraterna i verkstaden, däribland jag själv.
På den tiden rapporterades ingenting om sådana olyckor i lokalpressen. Antingen fick journalisterna inget veta eller så höll de käften. En gång i tiden så marscherade hela varvets arbetsstyrka traditionellt hem efter varje dödsolycka, men sådana var så vanliga att varvsledningen tvingades ta itu med problemet. Så kan inställningen till Döden också hanteras.
Min företrädare på posten som sekreterare i Metalls verkstadsklubb på ÖV föll från en ställning på bädden 40 meter rakt ner i backen. Tre dagar senare valdes jag och han begravdes.
Rolf, emellertid, var då också aktiv i Landskrona Roddklubb och senare byggdes båtar om så att Rolf kunde fortsätta att styra men nu med en arm och fötterna. Rolf och jag träffades senare i livet när jag gjorde reportage från Öresundsvarvet och då arbetade han på ritkontoret och det märktes knappt att han hade råkat ut för denna förfärliga olycka.
Ludvig, emellertid, kom till Sverige från Tyskland 1945 men inte den normala vägen utan som erfaren stridspilot med Luftwaffes jaktflygplan, en sönderskjuten Messerschmitt. Ludwig hade då retat upp ryssarna vid Östfronten ordentligt och att fly till Sverige var väl enda möjligheten att slippa vedergällning. Nåväl, nödlandningen i närheten av Kågeröd gick bra. Flickan som kom emot honom med en hötjuga som enda vapen, gifte han sig senare med och fick sonen Björn som också fick arbete på ÖV.
Ludwig var en hård ideolog på högerkanten och våra tuffa diskussioner fick ofta både förmän och verkmästare att gå i taket när vi höll på i ”basaburen”. Ludwig gjorde sig senare känd som en oerhört skicklig flygare i de klubbar han hemsökte med sina hisnande ”flyguppvisningar” även om han med sin flykt från Östfronten redan 1945 bröt banden med Das Reich.

 Men grattis grabbar från ÖVs mekanikerkurs utgångsklass 1961. Lite mage här lite mindre hår där, vad fan gör det, sånt jämnar ju ut sig i längden…. Nu är ju sommaren  här och då gör vi som vi vill.
Jag vill också rikta en särskild hälsning till Lena Mattsson från Viktoriagatan 22 i Landskrona där hon bodde som ung med sin bror Tommy. Hon fick se en bild av min far i verkstaden i förra krönikan och nostalgin grep tag i henne så att hon skickade en hälsning till mig som är besvarad.
Det var för övrigt Lena som i trapphuset uppmärksammade mig på att Gustaf V hade dött…
Så om sommaren nu krupit färdigt och är framme så får jag önska Er läsare av Landskrona Direkt och kanske denna krönika, en riktigt fin sommar med en blandning av sol och regn. Något annat vore ju fånigt att hoppas på.

Ulf Aulin

***

Lägre tulltjänsteman
– vad är det mot strandridare, va?

2011-05-25
Har ni någon gång i livet testat att släktforska? Har ni gått i studiecirkel hos något studieförbund? Har ni slagit i kyrkböcker, rotat i hundra olika arkiv, kört dataprogram och hållit på under långa, mörka vinterkvällar? Och hittat personer som ni aldrig kunde tro hade existerat -förrän nu. Pang, se där en Rune Nils Anders Per Johan Stagnelius i släkten, attans va fint.

Jag har sedan mycket unga år haft mina dubier om detta med att påträffa mer eller mindre dubiösa släktingar från 1700- och 1800-talen. Min inställning byggde säkert på min fars återkommande skröna om att släktforskning snabbt plägar upphöra vid Långholmens fängelsegrindar. Jag vet inte om denna min inställning i sin tur kunde härledas till att min morfar Anders Herrström, i slutet av 1800-talet, innan han fick statartjänsten som fåraherde på Axeltofta gård utanför Landskrona, greps av polisen för lösdriveri och fick sitta inne någon tid för detta. Senare i livet, som gift med mormor Maria i Häljarp, tog de båda fattiga statarna med tidigare sju barn, ansvar för ytterligare en liten unge som placerats i en flätad korg utanför ingången till statarbostaden av okänd moder, säkerligen och med risk för att bara ha lite fel, av en liten piga som en husbonde gjort gravid. Detta lilla knyte döptes till Bertil och fick sonen Benny och dottern Berit som i dag är reseledare på Teneriffa - och vi har bra kontakt.

En gruppterapeut och vän fyllde senare i livet på med att han numera delade in människorna i två grupper: de lyckade psykopaterna och de misslyckade. De lyckade klarade alltid att hålla sig utanför kåken, typ dagens allt färre medlemmar av Kungens Vänförening (!) - medan de misslyckade psykopaterna hela tiden fastnade i polisens garn och förpassades till kåken, typ sådana som min morfar…

Men nu till släktforskningen

Blixten slog ner 1980 när min släkting Kai Christian Aulin i Svedala, skickade Personhistoriska anteckningar om ”Släkten Aulin från Åhus” - min släkt, alltså. Släktens förste kände medlem hette Oluff (Ole) Holst och var handlande i Åhus där han avled 1641 eller 1642.
Två söner är kända: Bernt och Hans som blev byfogde och från 1680 rådman i Kristianstad. Endast förstfödda män räknades och det är om dessa släktforskningen handlar, inte om alla oerhört duktiga systrar. Nåväl, nu tar sig i alla fall Bernts 10 barn namnet Aulin. Här blir det lite kul. Barn sju i syskonskaran föds 1664 får namnet Magnus Bernsen Aulin och han blir ”Inspector över strandridarna i Skåne” och bosätter sig i Helsingborg. Vad gör nu en strandridare? Häng med nu!

”Så snart någon Farkåst anländer i den Landt-Hamnen, dit han förordnad är, Segel stryker och Anckar fäller, begifver han sig oförtöfwat om Bord, fodrar Märk-Rullan af Skepparen, och förrättar sedan Visitationen med all försicktighet”.
Tja, vad låter detta som? Är det inte en tullare vi anar bakom strandridarfasaden? Jodå, en lägre sådan dessutom. För att inte tala om en beriden sådan, minsann. Hur många tulltjänstemän finns det kvar i Landskrona och hur många kommer ridandes till jobbet?

Allt detta stadgades år 1646 i den då antagna tullförfattningen enligt vilken tjänstemän utplacerades i import och exporthamnarna, av vilka Landskrona på den tiden förmodligen var den allra viktigaste, kallad stapelstad, d.v.s. Med rätt given av kungen att handla med andra länder.
Nåväl, den borne strandridaren Magnus hade säkerligen häcken full inte minst med bland annat all smuggling som pågick längs Skånes kuster. Alla var ju inte strandridare…Och när smugglarna inte lurade skjortan av strandridarna så drabbade de den stackars allmogen.

Såhär kan man gå på.

Nästa nedslag i släkthistoriken kom med violinisten och tonsättaren Thor Bernhard Wilhelm Aulin. Min far fick sitt namn efter denne man, som dog 1914 när min far föddes. Och varför mitt andra namn är Torvald vete fåglarna, men gissa kan man ju. Men i Stockholms Konserthus finns en sal döpt efter denne anfader. Däremot finns inget Aulin-Bageri i Landskrona trots att många aulinare sysslade med detta under 1800-talet.
Hur jag än letat och letat bland alla släktingarna i akten ”Släkten Aulin från Åhus” så är det faktiskt inga direkta fängelsekunder med på släktträdet, däremot massor av präster.
Och vi som följer nyheterna om pedofilerna i kyrkan i Rom och Svenska Kyrkan vet ju att skillnaden mellan misslyckade och lyckades psykopater är hårfin, för att uttrycka det försiktigt.
Så ta det försiktigt när ni släktforskar, vad som helst kan hända, men mest kul är det, trots allt.

Ulf Aulin

***

Stöld av cykel på 1950-talet
som stöld av häst i Vilda västern på 1700-talet

2011-05-05
Cykeln kan vara den uppfinning som betytt mest för människan, i alla fall i det vardagliga livet och inte minst för de arbetare som varje dag året om i ur och skur och snö och storm, tvingades att cykla till och från jobbet.
Cykelsemestern uppfanns och nöjet att trampa runt med barn och packning blev ett folknöje. Idrotten hade både sina cyklar – och cyklister!

För dem som måste cykla till och från jobbet var hojen en livsnödvändighet, där en punka kunde betyda försening till arbetsplatsen och på den tiden naturligtvis löneavdrag på några fattiga kronor. En punka betydde att man måste le cykeln för att inte totalt förstöra den ömtåliga slangen, trots fälgbandets skyddande inverkan.
Alla har vi ägt en cykel som vi kanske vårdat ömt eller slarvat bort att serva och smörja kedjan på. Alla som ägt en cykel kan säkert nicka igenkännande över listan på svenska cyklar under årens lopp:
Alfa 510, Apollo, Crescent, Cykled, Drott, Fram, Frej, Göta, Hermes, Husqvarna, Itera, Microbike, Nelson Special, Nordstjernan, Per From,. Scania, Skeppshult, Svea, Turfing, Victoria, alla representerade i Tekniska Muséets samlingar.

Jag efterlyste lite cykelbilder från Landskrona och fick genast några från Gertie Mantelow Detta foto föreställer systrarna Nilsson men mer än så får vi inte veta i nuläget, men vem vet vad som dväljs i Landskronabornas gömmor och minnen! Kan någon avslöja cykelfabrikatet?

Tja, här har ni en tidig 50-tasbild med Gertie Mantelow sittandes på pakethållaren och med kompisarna Ann-Mari Lindberg på sadeln och så Rut med sitt vita hårband och okänt efternamn.

Och här är lite mer cykelhistoria: Engelsmannen Harry Lawsson konstruerade 1879 kedjedrivning av bakhjulet från pedaler som placerades mellan hjulen. Då kunde hjulen göras lika stora igen. När irländaren Dunlop samtidigt uppfann det luftfyllda cykeldäcket, bröderna Michelin det avtagbara cykeldäcket (1891) och sedan frihjulsnavet kom 1895, så var i princip dagens cykelmodell färdig.
Själv försågs jag med en cykel i lila färg när jag var 12 år och precis hade börjat på Läroverket, där min annorlunda hoj väckte berättigad uppmärksamhet. Jag tordes inte tala om att det var en felbeställning hos lackeraren på Hantverkargatan som jag hojade runt på.

När jag 16 år gammal började jag på Öresundsvarvets Lärlingsskola. Första lönen skulle vara på 12 kronor i veckan. Jag visste inte att första veckolönen hölls inne och jag cyklade gråtfärdigt hem - på min lila cykel.

Min allra första seriösa uppgift som lärling blev att sköta en så kallad ”chip”. Ja, maskinen heter faktisk så, trots att chipet kom senare och inte alls har med mitt ”chip” att göra. Arne Jansson hette den fräsare bredvid som blev min förste lärare i att hantera den fram- och återgående chipen vars syfte var att med ett hårt stål göra olika spår i hårda metaller. Min ”chip” är förmodligen sedan länge pensionerad från varvet tillsammans med alla tusentals varvsarbetare. Arne, emellertid, var från Saxtorp och cyklade varje dag en och en halv mil till och från Öresundsvarvet. När det var mycket igensnöat på landsvägen tog han helt sonika cykeln på axeln och sprang.

Stöld av cykel som stöld av häst i Vilda västern
Att på den tiden ge sig på att stjäla en cykel i Landskrona var som att stjäla en häst i Vilda västern på 1700-talet. Det var bokstavligen som att rycka brödfödan direkt ur munnen på den bestulne. Så gjorde man inte bara. Även om hängningen inte blev av så var risken stor att få stryk om någon kom på en med att cykla på annans hoj. Så skedde nästan heller aldrig några stölder av cyklar. Det gick att ställa cykeln utanför Systembolaget utan att risk, om det var nu där som man hade ärende.

Men tiderna förändras, kolla själva: I fjol anmäldes det enligt Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) 13 300 cyklar stulna i Skåne län och i enbart Landskrona gjordes 651 anmälningar om stöld/tillgrepp av cykel. Värsta månaden var oktober medan man klarar sin cykel bäst i januari, kanske efter snällhetshelgen julen.
Räknat per 100 000 invånare så ligger hela Riket på 1 075 anmälningar medan Landskrona hamnar på 1 570, något ”överrepresenterad” alltså, milt uttryckt.

Muttercykling genom stan
När jag var 8-10 år (1948-1950) hade jag till uppgift att utom skoltid hjälpa min far som hade cykelaffären Hägern på Tranchellsgatan 87. När det saknades en viss mutter fick jag cykla till Assarssons cykelverkstad på Östra Infarten snett emot den frisersalong som drevs av Lennart Anderssons far, Nisse, där man klippte sig och under väntetiden lätt rodnande gömde sig bakom och smygglödde i naknatantertidningar och kollade på den lilla skylten över spegeln där det stod Durex vad det nu var för något innan äldre kamrater villigt undervisade en i ämnet utan att de egentligen hade någon praktisk erfarenhet själva.

Ja, om man nu hade tur så hade den lille runde och trevlige Bengt Assarsson också den avsedda muttern annars blev det till att cykla ner i stan till någon av släktingarnas cykelverkstäder. Min farfar hade nämligen sin lilla verkstad mitt emot Siw Malmkvists barnrikehus och hans bror Emil hade sin cykelaffär nära stans första Kindergarten, som det hette på den tiden.
Om ingen av dessa hade muttern fick jag kanske cykla till förre mästercyklisten Sture Anderssons cykelaffär, men där såldes Crescent så det var inte så populärt. På den tiden var striden stenhård mellan de båda cykelmärkena. Att cykla så långt som till Göta vid Hvilan var det inte tal om.
Min kusin Knut Karlsson i Landskrona Cykelklubb var förresten en mycket duktig tävlingscyklist och blev en gång på 50-talet tvåa i Sverigeloppet på en Monark men nämndes inte med ett ord i en reklamfilm som gjordes av Crescent som vann. Min far sålde Monarkcyklar och på bilden nedan är han på sin arbetsplats Cykelaffären Hägern på Tranchellsgataan. Klockan fyra slutade varsvgubbarna och då hade han som mest att göra, eftersom många hade sina hem i kvarteret Storken bredvid. Jag minns att en punka kostade 50 öre, en peng som inte ens finns längre.

Vi bodde på Viktoriagatan. Utanför har nu kommunen planterat en Lind till minne av bröllopet vid Hovet senast.

Mäster Dahlberg var bäst
Det går inte att skriva en krönika om cyklar utan att nämna Mästaren själv, Gustav Dahlberg som på 50-talet hade sin lilla verkstad uppe vid Kyrkogården. Hans verkstad var en kombination av finmekanisk verkstad, smedja och cykelverkstad. Bilden nedan föreställer en Cyklist som Gustav Dahlberg tillverkade i några få exemplar. Cyklisten är tillverkad av delar till cyklar och inget annat, från hjul till hatt. Min far fick gåvan av Gustav Dahlberg på sin 50-årsdag 1964.

Avslutningsvis har jag en liten söt historia om Landskronapolisens trafiksäkerhetspolitiska ambitioner en dag i mitten av 50-talet.
Varje kväll när industrierna slutade vällde det fram en flod av cyklister på väg hem. Alla måste passera järnvägsbommarna efter gamla Gasklockan och sedan Limämnes.
Lydigt stannade hundratals industriarbetare och sömmerskor sina cyklar vid rött ljus vid de fällda bommarna medan tåget passerade. Nu uppstår problemet. Så snart bommarna började gå upp startade karavanen av cyklar sedvanligt och färden hemåt påbörjades på nytt. Men emot rött ljus vilket några poliser uppmärksammat och nu skulle åtgärda. Gömda bakom något hygge inväntade de syndarna, störtade fram och försökte stoppa vågen av cyklister. De första som tvingades stanna var några unga sömmerskor från Sandvången. Men inte alla gillade polisens ambitioner. Snart hade det bildats en vägg av lite yngre industriarbetare runt både poliserna och sömmerskorna. Polisen kom helt enkelt inte någonstans och insåg att deras insats hade vuxit dem över huvudet. De tvingades att släppa iväg alla som under glada tillrop skyndade iväg mot hemmen. Nu mot Vitt.

Ulf Aulin

***

Han kommer att fattas oss
2011-04-19

Lennart slutar att minnas som krönikör på Landskronadirekt och de ord som först dyker upp är att han kommer att fattas oss. Den flytande formen, de stilsäkra faktaredovisningarna och humorn som grädde på moset, ja, där har ni Lennar Andersson. Ur sin gedigna minnesbank har han i nästan två år grävt upp och redovisat händelser och ting som många av oss endast haft en blek aning om.

Mitt första möte med Lennart var i när vi var 10 år och började i samma klass på Tuppaskolan under den lite barske läraren Bandelin (Ivar). Denne man hade ett mycket inövat sätt att kontrollera händelserna i klassrumet ty han hade halvglasögon. Det gick inte att se om han läste eller om han satt och tittade på oss. Detta drabbade svårt alla som höll låda medan tystnad var påkallad. Lennart å sin sida hade också ett kontrollerat sätt att handskas med händelser som han ogillade. En gång satte han sig sålunda mitt på fotbollsplanen på Kaserngården för att han den dagen inte gillade att lira.

Lennarts talanger för musiken kom fram endast bitbvis under skoltiden. Det glunkdes om att han kunde spela piano. Att han spelade klarinett och marscherade i ABFs Ungdomsorkester under ledning av borraren Ture Svensson på Öresundsvarvet, ja det var ju obestridligt. Som trumpetare ingick även min kusin Ronny Nilsson.

Lennarts fortsatte karrär gick sedan hela vägen genom Musik-Sverige och det stora musikbolaget och kontakterna med både svenska artister och värlsdsartister.

Ture har en son som heter Nils-Åke som också var med i orkestern och som kom hem med läxor till mig hela januari 1956 sedan jag i ett pojkslagsmål på isen ute på Tippen hade brutit vänsterbenet. Det var hårda tag på den tiden ute på Öster. Tack Nils-Åke. Jag fick aldrig sagt det. I tre månader hoppade jag sedan på kryckor mellan skolan och hemmet. Efter tre månader fick jag ta av gipset. Svårt haltande på grund av oträning kom jag till skolan och mötte Lennart vid ingången på Läroverket. Han tittade deltagande på mig och undrade sedan om jag skulle bli halt hela livet...

Nåväl. våra vägar skildes sedan. Min hälta gick över. Men våra vägar möttes åter sedan jag sett Lennart härja om språkets betydelse i ett tv-program. Det blev ett fint möte. Det fortsätter nu i FLIs där jag är en dålig deltagare i mötena, som vice ordförande. Föreningen Landskroniter i Stockholm betyder det.

Nå, Lennart kommer att fattas oss, här på Landskronadirekt och åt den saken kan inget göras. Jag ska i all blygsamhet försöka få det att osa lite Landskronaskvaller och söka minnesluckor att stänga.

Ulf Aulin

***

Carl-Eric Sjöbeck först
med svar på bulben
2011-03-29

Jättetack, Carl-Eric Sjöbeck, för ditt snabba svar på min fråga i krönikan om vad en bulb är. I en typisk sjöfartsstad som Landskrona borde det finnas en och annan som känner till svaret och Carl-Erik Sjöbeck blev alltså först, grattis! Man har inte två sjöfartsord i sitt efternamn utan orsak: ”sjö” och ”beck (byxa)”.
Bulbstäv är alltså en köl utrustad med så kallad bulb, en strömlinjeformad utbuktning av stäven som sitter längst fram på fartyget och hjälper till att klyva vattnet. Amiral David Tyler (1864–1940) vid den amerikanska marinen, gjorde systematiska försök från 1898 i en 117 meter lång släptank. Taylor fann att en stävbulb hade positiv inverkan på motståndet av skeppsmodellers skrov när dessa drogs genom vatten.

Fartygsstäv med bulb

Carl-Eric Sjöbeck 69 år, student Landskrona Högre Allmänna Läroverk 1962 Utflyttad till Lund och därefter bosatt i Göteborg sedan 1968. Arbetar fortfarande dock bara 2 dagar i veckan med marknadsföring inom IT och Management bolag. Följer Landskrona Direkt och i synnerhet Ulf Aulins och Lennart Anderssons inlägg eftersom vi tillhör samma åldersgrupp. Sporadiskt besök över dagen i hemstaden på sommaren när jag är i Halmstad i sommarbostaden, besök på kyrkogården, kort promenad på linjen förbi Strandpaviljongen samt besök i centrum där inget är sig likt.

Det första fartyget med en bulbstäv var USS Delaware. Även de europeiska krigsfartygen byggdes med en bulb, senare anammad även av den civila skeppsbyggnaden. Tekniken utvecklades och användes år 1929 vid byggandet de båda tyska atlantkryssarna Bremen och Europa. Dessa båda fartyg slog hastighetsrekord med en dittills högsta hastighet och erövrade Atlantens blå band var för sig.
Carl-Eric skriver också på vilka sätt som bränsleförbrukningen effektiviserades av bulben samt att farten kan öka med upp till 2 knop med hjälp av en bulb.

Är ni riktigt intresserade av att studera detta är det kanske möjligt att i samråd med någon välvillig tekniker på OHI (Oresundsvarvet Heavy Industries) ordna något studiebesök när ett fartyg med bulb ligger i torrdockan.

Men nu har jag kanske sagt för mycket, snälla ni på OHI. Men gör varvet någon reklam för sig i kommunens skolor? I torrdockan ägnade för övrigt vi lärlingar en hel del tid åt sådant som de mera garvade maskinarbetarna inte skulle drömma om att göra, nämligen rengöring av bottenventilerna. Genom en bottenventil sugs havsvatten in för kylning av motorerna. Ytterst sitter ett galler för att hindra större djur och annat att fastna i ventilen.
Efter två år, så kallad 2-årsklassning, ska ventilernas galler tas loss, rengöras och återmonteras. Inuti ventilen har då redan tusentals smådjur ur världshavens rika flora av invånare i millimeterklassen bosatt sig och skaffat avkomma. Längs ventilens sidor har 1 000-tals snäckor byggts upp och i dem bor de små raringarna.och de blir dessutom uppenbarligen tvärförbannade vid åsynen av oss. Dessa smådjur är ca 3-6 mm stora och har lätt slunkit med havsvattnet in mellan gallrets springor. Smådjurens namn kan jag bara gissa, men någon expert från Naturhistoriska Riksmuséet torde där alldeles gratis ha kunnat få en unik inblick i hur havens minsta invånare lever, bygger bon, förökar sig och dör – i fartygens bottenventiler!
Vårt bekymmer var alla de småkryp som ramlade ner när vi gick på deras boningar med stålborstarna: smådjur som levde, kravlade, rullade, hoppade, simmade, ja smådjur i olika former, i olika granna färger och med olika sätt att trilla ner och försvinna innanför kragarna på våra overaller, fastna i håret. Smådjur från Atlanten, Indiska Oceanen, Medelhavet, Stilla havet, you name it, Ja, kort sagt, ett arbete för lärlingar.

Men det fanns stora, varma och generösa duschmöjligheter på Öresundsvarvet, så eventuella saltvattenberoende smådjur från Indiska Oceanen dog en snabb död i det heta sötvattnet.

Ulf Aulin

***

Azimuther och bulbar
2011-03-24

Ni känner förstås till allt om vad en azimuth är för något? Ja, trodde väl det, men för er som inte vet det kan jag berätta en liten historia, även den med anknytning till Öresundsvarvet precis som den ofrivilliga nedsläckning av gamla Citybiografen på Östergatan som jag nämnde i förra krönikan.

Jag glömde berätta att biografmaskinisten, som ju var personalchef på Ö.V. passade på att slinka ut bakvägen via bakgården till Pilos Järnhandel eftersom ett gäng livaktiga cineaster bevakade framsidan, allt enligt min salig moder som för övrigt hann sälja lite extra godis till det förståeligt nog ganska upprörda gänget. Sedan löstes frågan genom att City fick köra en extravisning av filmen, men då var inte jag, sabotören, närvarande uppe i maskinrummet. Och jag vet ännu inte i denna dag, vem som var mördaren. Någon som var med?

Åter till azimuthen. Landskrona har en alldeles egen azimuthgrop och i synnerhet på det gamla varvsområdet. Den fanns inte där under min tid som varvsarbetare i slutet av 50-talet och början av 60-talet..

Är det en grop eller är det en astronomisk vinkel? Svaret är att båda svaren är sanna. På Oresundsvarvet Heavy Indistries (OHI) är det ett hål i torrdockans botten med namnet ”azimuthgrop”. För till exempel astronomer, artillerister och kartritare är det fortfarande en vinkel.
Hur kan man bära sig åt på detta viset? För en italienare är det lätt, i synnerhet om han är från varvsstaden Viareggio på landets norra östkust. Kolla länken.
I Viareggio var jag med jagaren Östergötland 1961 på en marknad där det gällde att slå varandra i huvudet med plastbatonger så länge och så ofta som möjligt (!). Vi var inte mindre än fem sailors från Landskrona och tre arbetade på Öresundsvarvet. Vi fick ta av oss våra vackra flottistsmäckar och bara fajtas tillbaka. Vi jagade (!) ett gäng unga italienare flera hundra meter innan de skingrades inne i en liten by. Rusiga av seger vände vi tillbaka. En av oss vände sig om och då hade italienarnas gäng plötsligt vuxit till 30-40 man och vår segerglädje förbyttes snabbt i panik. Vi stannade inte förrän vid alla våra bussar där fler bussar hjälpte oss mot attacken.

Tillbaka till Landskronas egen azimuthgrop!
Gropen är 9 meter lång, 5 meter bred och 3 meter djup. Vad ska man ha den till? Nån som klurat ut svaret?
Svar: I en azimuth-grop sänks det propellermaskineri (azimuthen) ner som nu är allt vanligare för större fartyg och som är viktigt för manövreringen. Propellern kan vridas åt alla håll. Efter manövern och renoveringen hissas hela paketet upp i ett hål i skrovet så att fartyget kan gå rakt fram utan hindrande saker i vägen längs med eller under skrovet. Listigt!
Men hur tekniken fick namnet azimuth, det vete fåglarna. Men det vet säkert någon av de duktiga teknikerna på OHI.

Det duger inte heller att bo i en gammal varvsstad som Landskrona utan att veta vad en bulb är och vad den tjänar till. Kolla på alla större t.ex. tankfartyg så har de en väl synlig bulb. Härmed utlyses en liten pristävling där alla utom varvsanställda får vara med. Maila svaret till mig: ulfa2000@hotmail.com

1. Vad är en bulb?
2. Var sitter den på fartyget?
3. Vad är dess uppgift?

In med första rätta svaret vinner ära och berömmelse här i min krönika. Bifoga gärna en bild och vad du sysslar med i Landskrona.

Har de fartygskännedom på skolorna i Landskrona?

Ulf Aulin

***

Flatenbad, luft och biomörker
2011-03-08

Den här krönikan blir inte så sammanhängande. Det beror på att Lennart Andersson är så duktig på att hitta nya mål för sin vassa penna. Han drog först igång korvaffären och sen fyllde han snabbt på med stans biografer. Det senare ämnet kittlar utan tvekan mina sinnen. Den som suttit på läktaren på City och mitt under filmen satt kepsen för filmprojektorns lilla glugg, vet vad jag pratar om.

Nu är korvarna avklarade och tack förresten för uppmärksamheten på Planket. Jag dras nu med i suget efter Lennarts framfart bland stans biografer.
Men först måste vi klara ut vad flera intresserade läsare frågat efter, nämligen vad som menas med ”Med lite luft” i Flatenvisan.
Edvard Persson spelade in den på 30-talet med en ny aktuell text av Gösta Stevens. Och det är den som ni kan avnjuta på smakprovet i min förra krönika. Frågar ni om vem som skrivit visan får vi gå till Tyskland. Melodin heter ”Ich lieg so gern im grünen Gras” av F. Rotter och Walter Jurmann. Översättningen får ni klara själva, men jag är öppen för synpunkter på mailen (ulfa2000@hotmail.com)

Men först och främst: vad är Flaten? Och vad i hondan menas med ”Med Lite luft ?” Här kommer lite förklaringar. Allt utspelar sig i Stockholm. År 1932 startades byggandet av friluftsbadet Flatenbadet: Rivieran vid sjön Flaten.

Flatenbadet
 

Stadsarkivet Idrottsförvaltningen Stora badet juli 1934

Badet anlades med en strand på 1 200 meter och en tillskapad sandplage på 18 000 kvadratmeter. Här fanns plats för upp till 15 000 badgäster. Byggnaderna ritades av arkitekt Paul Hedqvist.
Arbetet, åtminstone tillförseln av sand, utfördes av arbetslöskommittén som efter lite problem i början, se nedan, kunde slutföra arbetet. Sandlass efter sandlass dumpades i Flaten så att utmärkta badstränder anordnades, något som vi alla kan fröjdas åt än idag. Pråmar med sand sänkte lass på lass för att få till stånd den låggrundhet som nu präglar Flatenbadet.

Ett citat till från Sävermans artikel:
 ”Mest hela dagen bada vi i Flatens vatten / för detta fick vi två och trettiofem i kvarten”

Här refrängen. Lyssna noga på Smakprovet så förstår ni allt.

”Men det gick bra
med lite luft
vi fick ej ta
för mycket luft
´å undra på
så mycket luft
som gick åt”

Så Arne Bertini tog kanske något av detta med sig i sina kuplettexter när Landskronarevyn drog igång och auktionerade ut kommunalpolitiska skandaler…

Mörkret på City
Att det var populärt att mörklägga usla filmer på City var välkänt. Uppe på läktaren var det bara att sätta kepsen för filmprojektorns stråle så var det kört och kolsvart i salongen. Var filmen usel blev det inte så många visslande protester, men en gång hände det som inte fick ske.
Min mor sålde godis före föreställningarna sjuan och nian. Jag var 13 år och efter läxorna brukade jag snabbt ta mig till City för att ställa in mig hos vaktmästaren, den gemytlige Olle. Han lät mig stå innanför dörrarna till salongen för att se på de då populära journalfilmerna, som kom före televisionen och blev världens första sätt att med bildens hjälp kommunicera världshändelser. Men han var noga med åldersgränsen och jag kördes obarmhärtigt ut när huvudfilmen startade. Allt på City var ju praktiskt taget barnförbjudet. Några 7- eller 11-årsgränser existerade inte.

Men jag kom på en sak: biografmaskinisten, som för övrigt var personalchef på Öresundsvarvet, knäckte extra på City. Han och min mor hade ett samtal och inom kort hittade jag det lilla trånga rummet upp på taket till Törnqvists bokhandel där filmprojektorn dväljdes. Det var varmt, det var trångt och där kördes de oerhört brandfarliga nitratfilmerna i jätterullar i en projektor från 20-talet. Det gällde att snabbt byta rulle efter första halvlek och det gick perfekt. Jag satt på en hög pall och glodde ut genom maskinistens egen glugg. Han och jag turades om och han var inte helt bekväm med situationen.
Jag minns att det var en spännande deckare. Filmen närmade sig upplösningen och båda ville självklart avnjuta detta, men med en enda glugg blev det problematiskt. När han ville titta råkade han stöta till mig och jag gled av pallen och tog med mig en svart spak i fallet, nämligen den spak som skulle nödstänga projektorn i händelse av brand. Precis när mördaren skulle avslöjas så blir det helt korrekt kolsvart i salongen. Först blev det dödstyst medan han svärande försökte få igång maskineriet. Efter några sekunder blir det ett sånt himla oväsen i salongen att jag snabbt drar mig mot utgången. Jag vet ännu i denna dag hur det hela avlöpte, men när jag tre år senare blev lärling på Öresundsvarvet träffade jag honom igen. Vi nickade kort, men jag vågade inte fråga hur filmen slutade för tre år sen…

Ulf Aulin

***

Flatenvisan - Bertini tolkar Persson
2011-02-25
Kära Landskronabor, här får ni ett smakprov (Flatenvisan) på Arne Bertinis (bilden) framförande av en av Edvard Perssons klassiker, men i något modernare arrangemang av Staffan Åkerberg.Jag hoppas att det finns någon släkting eller vän som vill reagera på detta och gärna höra av sig till mig via ulfa2000@hotmail.com.

Korvstånd och tillstånd för korv

2011-02-25
Inifrån Rådhusets labyrinter av olika tillståndsgivare styrdes och styrs än i dag korvståndens vara eller inte vara av ett särskilt byråkratstånd bestående av en armé av kommunaltjänstemän. Varmkorvens politiska framtid hänger bokstavligen på detta stånds uppfattningar om korvståndens utseende samt innehåll och färgen på lingonen. Tänk på detta nästa gång du sätter tänderna i din varmkorv på stan.

Bakom varje litet korvstånd lurar stort byråkratstånd
Stämningarna och tidsandan framför -50-talets och de tidiga -60-talens korvstånd i Landskrona har på ett förtjänstfullt sätt beskrivits i Lennarts krönika.

Nu har assistent Susan Joppien på stadens miljöförvaltning (på ett minst lika gott och tillmötesgående sätt), letat i stadens arkiv för min räkning och lyckats ragga upp ett antal väl slitna maskinskrivna protokoll från slutet av -50-talet och början av -60-talet.
Handlingarna visar med stor tydlighet att det inte bara var att inhandla 10 kilo varmkorv av olika dimensioner, köpa lite senap och nyheten ketchup samt tjacka upp sig på ett begagnat korvstånd och rulla fram det till ett av stadens livligast frekventerade gatuhörn och starta upp varmkorvförsäljning för att sedan knata hem mot natten med kvällskassan i en påse: nej,nej,nej, så icke -  så lätt var det minsann inte och är det inte heller idag!  Då kunde man lätt få t.ex. stadens polischef på sig. Ty även denne var remissinstans i denna djungel av sakkunniga i Rådhuset. Ordning och reda i korvaledet var polischefens och hans polisers ledstjärna.

Men vi tar om det från början, som Martin Ljung sade.
Redan den 28 januari 1959 skrev stadsläkaren C.G. Tropé ett brev till Magistratens ordförande (ska väl vara kommunalråd idag).
Här brevet:
”I de resolutioner, som utfärdas i anledning av korvförsäljarnas i staden ansökningar står under punkt
a) kokvagn och särskilda apparater, som användes vid försäljningen ävensom kärl i vilka varorna förvaras, skola vara godkända av hälsovårdsnämnden.
Undertecknad får med anledning härav hemställa att ansökningarna blir remitterade till hälsovårdsnämnden för yttrande huruvida korvvagnar, beredningslokaler för potatismos, kärl m.m. äro godkända”.

Nu dyker plötsligt en ansökan om att få sälja glass upp ur arkivgömmorna. Det är Axel (Satte) Johansson som vill sälja glass, men deppa inte varmkorv finns med i bilden. I brevet från stadsveterinär Sören Norén till polischefen står det:
”Med anledning av begärt yttrande över ansökan från Axel Martin (Satte) Johansson, Fiskaregränden 11, om tillstånd för försäljning av glass vid sydvästra hörnet av Varmbadhussparken här i staden, får jag härmed anföra att inget hinder häremot finnes”.

M e n…dansen är inte slut, gott folk:
”Försäljningen av glassen skall dock ske från för ändamålet inredd vagn och ej från den vagn som korvförsäljningen bedrives”.

Den 9 januari 1960 får vi en totalbild över de personer i Landskrona som sökt tillstånd att sälja korv m.m.
Dessa är:
Holger Weberg, Gunnar Andersson, Arvid Olofsson, Arvid Thomasson, Bonde Persson, Elsa Andersson, Adolf Ahlfors och Axel (Satte) Johansson.

Nu lämnar vi stadens larm och förflyttar vi oss snabbt till Hven, där en driftig korvakvinna var Alida Vesterberg i St Ibbs församling. Hon ville sälja korv på Kyrkbackens Hamnplats 1961.
Stadsveterinären hade inga invändningar så vi får anta att affären påbörjades, förutsatt att villkoret ”de varor som försäljes skola vara tillverkade eller beredda i av hälsovårdsnämnden godkända lokaler”.
Vi får anta att Arvid Thomasson och hans hustru förfogade över sådana lokaler i sitt kök tvärs över Norra Infartsgatan.   

Vi lämnar nu för andra gången stadens centrala korvadelar och ses på Borstahusens campingplats. Den 16 maj 1963 skriver stadsveterinären  Sören Norén ett brev till fastighetskontoret med följande innehåll:
”Med anledning av begärt yttrande över fru Märta Jörgensen, Gröna gång 2, ansökan om tillstånd för försäljning av varm korv, buljong, potatismos, bröd, senap, gurka, lök, lingon och ketchup från inbyggd vagn vid campingplatsen i Borstahusen får jag anföra, att inget hinder häremot finnes”.

Smaka på den formuleringen!.

Och stadsveterinären fortsätter:
”De varor som försäljes skola vara tillverkade eller beredda i av hälsovårdsnämnden godkända lokaler”.
En liten fundering får jag onekligen om valet av tillståndsgivare i detta fall, eftersom fru Jörgensson vare sig skulle sälja hundkex eller kattmat.

Däremot fick hon ett nytt tillstånd av Hälsovårdsnämnden den 12 december 1963 om att sälja ”konfektyr och korv” vid den nya Isbanan. Med om beslutet är ordförande är Elsa Nilsson (s), Alde Ljungberg (s) vice ordföranden heter Gösta Forssman (h) och bland övriga ledamöter ses för mig okända Sidney Svensson och Albert Johansson.
Vid protokollet igenkänns stadsombudsman Lage Billing.

Det är alltså en mängd personer bakom varje korv vi sätter i oss, än idag. Det är alltså inte enbart priset på den goda varmkorven vi ska räkna utan också alla sköna kommunala skattekronor som det kostar att hålla korven kry hela vägen mellan gris/ko och till (stånd).

***

Det kom en liden påg från Skåne...
2011-02-14
 
Det är naturligtvis med stor ödmjukhet jag tackar ja till att medverka här på Landskrona Direkt. Jag har följt de olika krönikörernas framfart i flera år och blivit stimulerad, förbannad och intresserad.
Men eftersom min klasskamrat och barndomsvän Lennart inte ger sig och nu har raggat upp Arne Bertini m.fl. gamla landskronaprofiler, så måste jag naturligtvis lägga mig i.

Här är således mera om Arne Bertini, den olycksalige auktionsförrättaren som jag skrev om  på Planket för en tid sedan.

LP-skivan med Arne Bertini är inspelad den 26-27 mars 1973 i  playback studios i Malmö. Arrangör var Staffan Åkerberg och producent Lennart Christiansson och skivan innehåller 12 melodier från "Ja e en liden påg från Skåne" till "En fattig trubadur".

Jag hittade skivan efter att ha störtdykt ner i källarvalven i vårt 100-åriga hus och fann till min smala lycka skivan nästan överst i en hög på några hundra som med jämna intervall plockas upp för spelning.
Ur skivomslagets text bl.a.

”Vi har inte försökt att slaviskt efterlikna Edvard Persson. Snarare har vi försökt att skapa ett stycke levande musik inom ramen för den musik som var Edvard Perssons. Den här skivan är traditionell i den meningen att vi gått varligt fram med de musikaliska arrangemangen..."
 
Ja, om någon kan skaka fram en fin och ren artistbild av Arne Bertini vore det kalas.

PS
Om någon vill lyssna på skivan går det bra att slå en signal så spelar jag gärna upp en bit av den för hugade skånisörer (Skåneälskare, mitt nya ord) á 15:-/min. (pensionstillägg) eller så länge det upphovsrättsliga tillståndet nu medger ett sådant arrangemang: vad säger expertisen?
DS
 
 
Sivans lillasyster Lilian minns revyn med Arne Bertini och Kalle Slägga och storasyster Brita!
 
Kolla länken nedan- Lil Malmkvist, Sivs lillasyster, intervjuas av Landskrona Direkt och minns både Arne Bertini och Kalle Slägga.
Lils och Sivs storasyster Brita var till och med en av aktörerna i den Folketshusrevy där jag som åtta eller nioåring var med och bjöd på misslyckade kommunalpolitiska beslut. Däremot är det svårare att få tag i material om Kalle Slägga. 

http://www.landskronadirekt.com/veckans/profil/lil.html

***