”År 2002, för 15 år sedan, hade ingen kommit hit.” Med ungefär dessa ord inleddes seminariet ”I väntan på finanskrisen?”, som gick av stapeln den 5 april i år på Ekonomicentrum i Lund.
Nu var Crafoord-salen fullsatt. Föreläsaren redovisade svensk ekonomisk utveckling med fokus på konsekvenserna av bank- och finanskriser i modern tid. Det har handlat om dyrköpta erfarenheter som förvisso även satt djupa spår i Landskrona, när planerad bostadsbebyggelse lagts i malpåse. Så blev det i början av 1990-talet och 2008-2009. I det senare fallet har vi höghuset på kvarteret Albano.
Stefan Olsson (SD) har tagit upp ”Utvecklingen av Koppargården” här på Planket 2017-04-13. Han skriver att redan 2007 började SD göra påtryckningar för att få situationen i Landskrona och framför allt i Karlslund utredd och att man skulle vidta strukturella förändringar för att få en hållbar situation i vår stad.
Stefan Olsson (SD) förhåller sig sedan till den tilltänkta strukturaffären Landskronahem-Paulssons-fastigheter. Han skriver vidare ”Att vi måste ta krafttag idag beror mycket på den förda politiken, framförallt bostadspolitiken, under 1980- och 1990-talen.” Har nu tjugofemöringen trillat ner hos Sverigedemokraterna? Har partiet, inklusive Stefan Olsson, nu förstått att bostadsbyggandet i Landskrona åren 1986/87 → 1993 ställt till det och varit en del av orsakerna till problem i det svenska finansiella systemet i början av 1990-talet. I Landskrona byggdes ju c:a 1 300 lägenheter (1987-93) trots befolkningsminskning. Det man ser efter 1991/92 är en förändring av fastighetsägandet och befolkning.
Nya aktörer träder in på fastighetsmarknaden samtidigt sker omflyttning i bostadshusen samt tillkommer många flyktingar.
Det finns dom som anser att vi i Landskrona haft ”onormalt” många hyresrätter. Vi skulle ha haft en större andel ”egna hem” och bostadsrätter, då hade allt varit bättre.
Men tänk nu efter: Om vi då, i början av 1990-talet, haft ytterligare 1 000 familjer boende i nybyggda villor/bostadsrätter i Landskrona (vi hade då c:a 19 000 lägenheter i Landskrona). Hur hade det gått för dessa människor när räntan steg och arbetslösheten ökade?
Då hade vi kommit till den fråga jag aktualiserade avslutningsvis vid seminariet i Lund. Är det seriöst att uppmuntra till bostadsköp med vetskap om att det personliga betalningsansvaret för bostadslån hänger med fram till döden såvida vederbörande gäldenär inte erhåller skuldsanering. Så kan det nämligen bli när bostaden säljes exekutivt. Hyresrätten är i ett sådant läge att föredra som upplåtelseform. Du kan då flytta efter tre månader. En bostadsägare sitter fast!
Tommy Jonasson
f.d. universitetslektor i skatterätt vid Lunds universitet och fastighetsägare
PS. Den som vill bli lite extra uppskrämd kan läsa i Bostadsutskottets betänkande 1990/91: BOU04 ”Ny bostadsfinansiering m.m.”. Bilaga 3-4 handlar om Bostadsutskottets utfrågning den 23 oktober 1990 om ny bostadsfinansiering. Det konstateras: ”I vissa delar av landet får ett nybyggt hus ett marknadsvärde efter exekutiv auktion om enbart 30 % av produktionskostnaderna.” DS.