Arkiv: Planket

Två tragiska dödsfall inom omsorgen har skakat Landskrona. Våra äldre ska kunna känna trygghet när de behöver samhällets stöd som mest – inte mötas av brister, bortförklaringar och ansvar som skickas vidare. Vi måste dessutom våga fråga oss om fokus hamnat fel när omsorg organiseras i bolagsstrukturer. Omsorg är inte ett experiment – när systemen brister är det människor som drabbas.

Landskrona kommun redovisade samtidigt ett överskott på 221 miljoner kronor för 2025.

Då måste frågan ställas: vad är det egentligen vi prioriterar?

Förskolan brottas med stora barngrupper. Nästan var femte elev lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet. Nästan var tredje gymnasieelev tar inte examen i tid. Landskrona har bland landets högsta arbetslöshet. Våra unga har svårt att få jobb, har inte råd att flytta hemifrån och allt svårare att tro på framtiden.

Tandvården har blivit en klassfråga. Unga väljer bort tandläkarbesök för att de inte har råd. Mediciner blir dyrare. Vanliga familjer pressas ekonomiskt allt hårdare.

Jag har pratat med en Landskronabo som blivit arbetslös och fått sin ersättning sänkt. Hon berättade att hon inte längre vet hur hon ska få ekonomin att gå ihop. Hyran ska betalas, maten har blivit dyrare och mediciner måste hämtas ut. Samtidigt oroar hon sig för sin äldre pappa efter alla larm om brister inom omsorgen.

Är det verkligen så här människor i vår stad ska behöva leva?

Vi har också sett hur Axeltoftabor behandlats av kommunen, där många upplevt att dialogen varit bristfällig och att deras oro och synpunkter inte tagits på allvar. Så behandlar man inte människor som bara vill bli lyssnade på och få vara delaktiga i beslut som påverkar deras vardag och framtid.

När det ska invigas en rondell, en park eller ett nytt projekt finns politikerna gärna längst fram. Då tas bilder, klipps band, hålls tal och görs politik. Men när välfärden brister och människor drabbas – då räcker inte bortförklaringar. Då måste någon ta ansvar.

Vi måste våga tala klarspråk: när välfärden brister är det våra barn, våra unga, våra äldre och vanliga familjer som betalar priset.

Det här är inte värdigt Landskrona.

Men det behöver inte vara så här.

Det går att göra annorlunda.

Landskrona behöver ett ledarskap som lyssnar på invånarna, tar ansvar och sätter människor före prestige och bokslutsrubriker.

Det är bara tillsammans, med gemensam kraft och ansvar, som vi kan bygga ett tryggare och starkare Landskrona.

Hur många fler Landskronabor – våra unga, våra grannar, våra föräldrar och våra äldre – ska behöva drabbas innan ansvar tas på riktigt?

Adis Heldic (S)

De styrande skriver att äldreomsorgen i Landskrona ska präglas av trygghet, kvalitet och ansvar. Det är självklara mål, men det är inte målsättningar som bedöms, utan resultat i verkligheten.

Sedan äldreomsorgen bolagiserades har det återkommande uppmärksammats brister och larm kopplade till organisation, bemanning, arbetsmiljö och trygghetslarm. Domstolsbeslut har riktats mot bemanningsfrågor och personal har slagit larm om en pressad situation. Samtidigt har ekonomiska och organisatoriska frågor väckts kring hur verksamheten fungerar.

När den här typen av problem återkommer över tid i samma organisationsmodell är det rimligt att ställa frågan om styrningen och strukturen faktiskt levererar det som utlovades.

Den senaste tidens händelser måste ses i detta sammanhang. De står inte isolerade, utan blir en del av en större bild där flera varningssignaler redan funnits.
Det handlar inte om att föregripa utredningar, utan om att ta ansvar för helheten.

Att säga att man ”tar händelser på allvar” är en självklarhet. Den politiska frågan är varför återkommande signaler inte har lett till tydligare förändringar tidigare.

Även i min närhet finns erfarenhet av larm som inte besvarats förrän flera timmar senare. Det illustrerar varför detta inte kan avfärdas som enstaka avvikelser.

Omsorg handlar i grunden om något mycket enkelt: att hjälp ska komma när den behövs. När det inte fungerar måste politiken våga granska både struktur och ansvar.

Sead Busuladzic
Oberoende ledamot
Partiledare Visionpartiet

Svar till Treklöverns debattartikel ”Omsorgen ska präglas av trygghet, kvalitet och ansvar” publicerad 2026-05-27.

Treklöverns företrädare Strandberg mfl skriver: ”Ändå hävdar den politiska oppositionen att två människor har fått sätta livet till på grund av brister i välfärden. Det är felaktigt och missvisande.”

Det är ett lågvattenmärke för personerna som skrivit under debattartikeln med de orden. Har ni inte läst debattartikeln som ni signerat? Det är dessutom ett desperat försök till att missleda fokus från det allvarliga som inträffat.

Treklöverns företrädare vet att de är ytterst ansvariga för välfärden i Landskrona. Man kan visst skriva avtal och köpa upp delar av leden i processen med att leverera välfärd, men ytterst ansvariga är politikerna, för hela processkedjan. Man kan inte friköpa sig från ansvar genom att lägga ut delar av kedjan på en leverantör och sedan beskylla leverantören för misslyckanden, vilket Treklövern nu försöker göra.

Det är välfärden som har brustit och det yttersta ansvaret har politikerna. Så ansvariga Treklöverpolitiker, istället för att sitta och försöka skylla ifrån er på larmföretag och oppositionen, vore det faktiskt klädsamt om ni tog ert fulla ansvar. Ett sätt att göra det är att lämna era uppdrag – makten och härligheten – och låt någon annan ta över. Ni har ju faktiskt misslyckats!

För övrigt har inte kommunstyrelsens ordförande besvarat mina frågor som jag ställde här förleden, men det gör han å andra sidan praktiskt taget aldrig!

Marko Huttunen (S)

Kommentar till Annika Segerlunds insändare: Resultat kräver mer än formuleringar

Många i stan har nu, påpassligt i valtider, förärats med en överdådigt påkostad broschyr (eller ska vi säga bok) om Landskronas arkitektur och byggprojekt.
Vi ska väl inte misstänka att det är en del av Liberalernas valpropaganda, bekostad av skattebetalarna. Så illa beter dom ju sig inte. Det fick Lisa Flinth (L) lära sig när hon i förra valet fifflade med partibidragen. Så, så är det verkligen inte!
På försättsbladet skriver stadsbyggnadschef Johan Nilsson om att detta ” är resultatet av en sedan 2010 väl förankrad strategi för stadsplaneringen.”
Att den är inställd på ”att skapa goda förutsättningar och relationer för fortsatt tillväxt” och att ”intresset från marknadens aktörer ökar” . Att man gör ” strategiska markköp” (Hilleshög?) och att Landskrona idag är en plats där allt fler vill ”investera”.

Torkild Strandberg kunde inte ha uttryckt sig bättre!

Sen nämner han olika byggnadsverk, ritade av kända arkitekter, alla byggda på 60-talet innan nuvarande styret fanns.

Vi får i boken vackra bilder på nyare och kommande byggprojekt, bland annat det vackra kallbadhuset och Norra Borstahusen, Karlslund Saxtorps naturreservat m fl. Och det är ingen tvekan om att mycket som nu byggts är fina projekt, det ska styret ha beröm för.  Man kan säga att många av bostäderna är som byggda för kommande miljardärer i ett skatteparadis.
De har också utnyttjat mark till företag i företagsparken Kronan, som grundades av förra styret.
Och vi ser bilder på den kommande idrottsplatsen och simhallen. Även det icke existerande Europaspåret omnämns.

Vad vi inte ser bilder på är de idylliskt vackra koloniområden i S:t Olovs vång och Axeltofta med  flera.  Synd! Här undrar man ju över utvecklingen av de olika koloniområden, stadens DNA. Det hade ju kunnat bli fina bilder i en så påkostad broschyr. Eller?

Lena Nilsson

Svar till Annika Segerlund

Annika Segerlunds senaste replik avslutar debatten med formuleringen: “det är inte retorik, det är resultat”. Men just där uppstår också problemet. För genom hela svaret återkommer samma logik, oavsett vilken kritik som lyfts. Långsiktiga strukturella frågor besvaras med kortare tidsperioder. Helhetsanalys ersätts med hänvisningar till enskilda insatser och projekt. Och frågan om vad som faktiskt räknas som resultat besvaras med att resultat redan finns, eftersom något görs.

Det är här begreppet börjar bli cirkulärt. För om “resultat” definieras som det som redan genomförts, och det som genomförts samtidigt används som bevis för att politiken fungerar, då blir slutsatsen inbyggd i premissen. Det påminner om ett enkelt logiskt fel: att anta att en observation i sig bevisar en förklaring. Som om man skulle säga att en viss sten skrämmer bort isbjörnar, och sedan använda det faktum att det inte finns några isbjörnar i närheten som bevis för att stenen fungerar. Frånvaron av isbjörnar säger i sig ingenting om orsaken, den säger bara något om situationen runt omkring.

På samma sätt blir kortsiktiga förbättringar eller enskilda insatser inte automatiskt bevis för att de strukturella problemen är lösta. De kan vara verkliga och viktiga, men de svarar inte nödvändigtvis på den fråga som faktiskt ställs.

Samtidigt är det just detta som återkommer i Segerlunds argumentation: att hänvisning till genomförda insatser och kortare tidsserier i sig ska betraktas som svaret på helhetsfrågan. När det upprepas oavsett vilken invändning som lyfts uppstår en tydlig förskjutning, där frågan om vad som faktiskt räknas som resultat aldrig riktigt prövas, utan ersätts av att resultat antas redan vara bevisat.

Det är därför “det är resultat” riskerar att bli en avslutande formulering snarare än en analys. För utan en gemensam definition av vad som faktiskt ska räknas som resultat över tid, blir varje enskild förbättring både bevis och slutsats samtidigt.

Och då återstår exakt den fråga som hela debatten egentligen kretsar kring: om allt som makten gör automatiskt räknas som “resultat”, medan oppositionens uppgift att granska, ifrågasätta och sätta utvecklingen i ett större sammanhang avfärdas som retorik, vad är det då egentligen som fortfarande får diskuteras?

Ronnie Niby (S)

Med tydlig anvisning visar den militära makten hur en världsordning skall kontrolleras, trots folkets inneboende önskan om att i första hand bygga framtiden på sociala och medmänskliga relationer. Denna militära strategi använder ofta rädslan som medel, framför andra humant angelägna och fredsälskande alternativ.

Dessa strategiska röster stöds av världens ekonomiskt mäktiga delar men även av välorganiserade politiska rörelser som i Sverige – Socialdemokraterna – vilka delvis tappat kontakten med vardagsmänniskan, vars högsta önskan är att leva i harmoni med sin granne.

Jag undrar vart efterkrigstidens röster för fred och skydd av grundläggande livsvillkor tog vägen? Livsviktiga behov som frisk luft, bördig jord och ett klimat som möjliggör liv på stora landområden där människor levt i många hundratals år. Samtidigt har extrema partier lyckats få fäste i västvärldens folkvalda församlingar, genom att framställa stor oro inför framtiden.

Men trots denna oro finns det ljuspunkter. Engagemanget för medmänsklighet tar allt större plats i det offentliga samtalet. Många minns fortfarande de progressiva perioderna på 1960–80-talen, då fredsfrågans röster hördes och protesterade för en bättre och rättvisare världsordning.

Idag syns detta i volontärarbete på soppkök, second hand-butiker och andra sociala initiativ – ofta lett av kvinnor som visar vägen, med bra stöd av många män.

Så sker genom social aktion
där goda hjärtan finns
som en smittsam ambition
byggd på flertal kvinns

Därtill en och annan duktig man
med mera muskelmassa
som gör så gott han kan
till stöd för hjälpens kassa

Nog finns det krafter som bygger upp
en framtid, varmt i mänsklig grupp
som ser det godas perspektiv
i form av humana initiativ.

Olle Pålsson

Svar till Ronnie Niby 

Ronnie Niby har rätt i en sak: debatt är en viktig del av demokratin. Oppositionens uppgift är att granska, kritisera och presentera alternativ. Det är självklart.

Men det räcker inte att beskriva problem. Politik måste också handla om att ta ansvar för lösningar, bygga förtroende för dem – och kunna samla stöd för att faktiskt genomföra dem.

Socialdemokraterna har enligt egna uttalanden en röd linje mot Sverigedemokraterna och har samtidigt pekat ut Liberalerna som huvudmotståndare i valet. Det väcker en relevant fråga: med vilka ska politiken genomföras? Ensam är inte stark i kommunpolitiken.

Det var också kärnan i min tidigare replik. Samtidigt som Socialdemokraterna beskriver utmaningar som vi alla känner till uteblir fortfarande beskeden om vilka konkreta reformer och prioriteringar de själva vill driva där besluten faktiskt fattas – och hur de tänker bygga majoritet för dem.

Landskrona har under lång tid haft strukturella utmaningar. Det förändras inte över en natt och ingen seriös politiker påstår heller det. Men att därför avfärda konkreta arbetsmarknadsinsatser som “projekt” utan betydelse är märkligt, särskilt när de bevisligen hjälper människor från arbetslöshet och utanförskap till arbete, utbildning och inkludering.

För den som fått sitt första jobb, påbörjat en utbildning eller lämnat bidragsberoende bakom sig är det inte ett prestigeprojekt. Det är en verklig förändring i livet.

Vi moderater tror på arbetslinjen därför att arbete ger egenmakt, frihet och framtidstro. Därför fortsätter vi att utveckla vuxenutbildningar som arbetsmarknaden efterfrågar, skapa fler vägar in till arbete och stärka samverkan mellan kommunen, näringslivet och civilsamhället.

Ronnie Niby efterfrågar självrannsakan efter många år vid makten. Självklart ska även vi som styr ständigt utvärdera vad som fungerar bättre och vad som behöver förändras. Det är just därför vi fortsätter utveckla nya insatser och höja ambitionerna.

Redan nästa vecka presenteras dessutom samtliga arbetsmarknadsinsatser och resultaten av dessa i Arbetsmarknadsrådet.

Men självrannsakan får aldrig bli ett argument för passivitet eller för att tala ned de framsteg som faktiskt görs.

Arbetslösheten i Landskrona är idag den lägsta på tre år. Det betyder inte att vi är nöjda. Men det betyder att utvecklingen går åt rätt håll och att fler människor idag går till jobbet än tidigare.

Det är inte retorik. Det är resultat.

Annika Segerlund
Kommunalråd
Landskronamoderaterna

I dag på Förskolans dag, den 21 maj, uppmärksammar vi en av Sveriges viktigaste verksamheter. Varje dag möter lärare i förskolan barnens nyfikenhet, oro, skratt och frågor. De lägger grunden för språk, trygghet, lek och lärande. Det förtjänar uppskattning, men fina ord räcker inte. Det krävs ansvar från politiken.

Svensk förskola är på många sätt unik. Nästan 9 av 10 barn går i förskolan och den pedagogiska verksamheten leds av utbildade lärare som skapar en helhet av lek, lärande och omsorg. När grupperna är lagom stora och det finns tillräckligt många utbildade vuxna kan barn bli sedda och behov fångas upp i tid.

Ändå går utvecklingen åt fel håll. I kommun efter kommun används minskande barnkullar som skäl för besparingar. Avdelningar stängs, grupper slås ihop och personal minskas. Det är ett feltänk. När barnen blir färre borde chansen tas att stärka kvaliteten. Mindre barngrupper, högre personaltäthet och bättre arbetsmiljö är inte lyx. Det är villkor för att förskolan ska klara uppdraget.

Förskolan är första steget i utbildningssystemet, där undervisning sker varje dag genom lek, nyfikenhet och gemenskap. Ett rikt språk, tillit till vuxna och trygghet i grupp påverkar skolstarten och livet därefter. De barn som är tre år i dag är tonåringar om tio år.

Hårdast drabbas ofta de barn som behöver förskolan mest. En stark förskola kan ge dem bättre framtidsutsikter. En svagare förskola riskerar att lägga grunden för skolmisslyckanden, utanförskap och stora kostnader för samhället.

Därför måste politiker och huvudmän välja väg. Ska förskolan vara en budgetpost att skära i eller behandlas som den samhällsinvestering den är?

På Förskolans dag hyllar vi förskolans lärare. Vi kräver också handling. Stoppa nedskärningarna. Satsa på mindre barngrupper, fler utbildade lärare och en förskola där varje barn får en bra start i livet.

Rebecka Kainulainen, förskollärare och ordförande, Sveriges Lärare i Landskrona