Selma Lagerlöf fick sitt
genombrott i Landskrona

Selma Lagerlöf tillsammans med kollegerna vid Landskrona Elementarskola för flickor runt 1891, fr v stående Anna Oom, Selma Lagerlöf, Josepha Ahnfelt, rektor, Jenny Söderström och Fanny Runnerström. Sittande Emma Kronhamn, Karin Åhman, Dagmar Lauritzen, Elise Gustafsson och Ebba Ahlgren.

Ack, min fagra vän, om ändå
Jag romaner kunde skrifva,
Underbara episoders
Skådeplats du skulle blifva.

Nu blev strandpromenaden i Landskrona, som poemet handlar om, aldrig någon av Selma Lagerlöfs skådeplatser. Dock kom raderna från 1888 att förverkligas på en viktig punkt - många och vackra blev de romaner Selma Lagerlöf författade under sin levnad. Selma Lagerlöf hade under åren i Landskrona lärt sig tycka mycket om den vackra strandpromenaden utmed Öresundskusten. Den fagra vännen, som hon skriver om, bär idag hennes namn; Selma Lagerlöfs väg.

Köpenhamn har sin egen promenad, Lange Linj och det är därför kanske inte så underligt att promenaden i Landskrona i folkmun kallas "Linjen". Precis som Selma Lagerlöf och hennes kolleger söker sig dagens landskronabor gärna till den vackra strandpromenaden. Här är flanörerna många under sköna, ljusa försommarkvällar. Ofta stannar man upp ett slag, slår sig ner på en bänk och följer med blicken över Öresunds vatten. Där ligger Ven, ön mitt i sundet. Tycho Brahes hemvist, på vilken han under senare delen av 1500-talet lät uppföra Uranienborg och Stjärneborg. Ön som poeten Gabriel Jönsson hyllat med flertalet dikter, inte minst de välkända raderna om flickan från Backafall.

På andra sidan Öresund flyter Köpenhamn som en hägring på vattnet, utgörande en stark frestelse för landskronabor förr och nu. Det fanns också ögonblick då Selma Lagerlöf och hennes kolleger vid flickskolan gavs möjlighet att resa över sundet och njuta av pulsen i storstaden vid ett café på Kongens Nytorv. En upplevelse fjärran från Landskronas instängda vardag.

En upplevelse var det också för Selma Lagerlöf den där höstdagen 1885 då hon steg av tåget i Landskrona för att börja en ny karriär som lärarinna vid elementarskolan för flickor. Vid dryga 26-års ålder stod hon ensam i en okänd stad, i en fjärran landsända, långt från tryggheten i Värmland och familjegården Mårbacka.
Examen från Högra Läraninnesemenariet var klar och Selma Lagerlöf hade fått tjänst i Landskrona när hon tvingades resa till Mårbacka för att ta ett sista farväl av fadern, löjtnant Erik Gustaf Lagerlöf som dog den sommaren.

Selma Lagerlöf hade ett behagligt sätt i umgänget med andra människor, hon var vad man idag kallar en mjuk person. Mot den bakgrunden var det inte underligt att hon redan från första dagen i sin nya hemstad blev mycket god vän med lärarinnekollegan Anna Oom, något som hennes dagboksanteckningar vittnar om. Anna Oom kom själv från en liknande bakgrund i Tyskland och hon blev Selma Lagerlöfs ledstjärna den första tiden i Landskrona, emellertid skulle rollerna snart vara de ombytta. I Anna Oom fick Selma Lagerlöf en väninna för livet som inte bara försökte tolka "Månskenssonaten" på pianot, utan dessutom i försiktiga ordalag framföra kritik mot Selma Lagerlöfs sätt att skriva. Kritiken sträckte sig dock endast till att stryka några felplacerade 0! och Ve!. Anna oom skulle senare bli den föste att i Landskronapressen recensera Gösta Berlings saga, anonymt under signaturen N. Ett resultat av det svala mottagande romanen fick var också tystnaden i lokalpressen.

Selma Lagerlöf har själv skrivit om hur hon redan från sju års ålder drömde om en framtid som författare, men hon hade lätt att vänja sig vid läraryrket och valet blev svårt. Utbildningsfrågorna intresserade henne nästan lika mycket som författandet.

Vänskapen med Anna Oom och de övriga lärarinnorna på flickskolan resulterade i att Selma Lagerlöf togs upp i dåtidens kvinnorörelse i Landskrona, syföreningen av år 1872, som fortfarande existerar om än i blygsam omfattning. Genom syföreningen kom Selma Lagerlöf i kontakt med en kvinna som skulle spela en mycket viktig roll i hennes liv. Elise Malmros blev en av Selma Lagerlöfs allra bästa vän och förtrogna. Brevväxlingen mellan de båda kvinnorna ger många belägg i den riktningen.

Elise Malmros var en föregångskvinna på väldigt många områden. Hon blev redan 1882 Sveriges första kvinnliga bankkamrer i Rönnberga Sparbank. Selma Lagerlöf hade länge haft visionen att hedra väninnan med en större roman, men det blev bara till noveller och utkast. Novellen Gamla Agneta från 1894 har haft Elise Malmros som förebild och med arbetsnamnet Rönneberga Sparbank blev det till en liten skiss.

Elise Malmros kom att bli Selma Lagerlöfs lärarinna i tidens stora sociala frågor. "Vad som mest intresserade mig under dessa tidiga landskronadagar, det var de många sociala frågor, som rörde sig i tiden. Allt som angick undervisning, fred, nykterhet, kvinnosak, fattigvård, fängslade min uppmärksamhet." Så skriver Selma Lagerlöf själv om åren i Landskrona och till Elise Malmros skriver hon två dagar före sin 50-årsdag.

"I Landskrona har jag lagt ner arbetet på yttre ting och levat bland människorna, här har jag bara suttit i en vrå och skrivit. Jag känner inte människorna här, därför att jag inte arbetar med dem. Det är under arbetet, som man får se vad människorna går för och lär sig hålla av dem."

Brevet är daterat Falun 18 november 1908 och visar vilken roll väninnan i Landskrona och staden som helhet spelat för Selma Lagerlöf under hennes tolvåriga vistelse i Landskrona. Det är lätt att glömma att hon kom okänd, osäker vid 26 årsålder och att hon flyttade från Landskrona som etablerad författarinna tolv år senare, då en mogen kvinna på 39 år. För Selma Lagerlöf var Landskrona betydligt mer än bara staden med "de många allvarliga och utmärkta fruntimren", som hon skrev i ett av sina många brev. Landskrona var vid den här tiden en stad i utveckling med en starkt trafikerad hamn.
Granne med skolhuset växte landets största sockerfabrik sig allt starkare och på nära håll kunde Selma Lagerlöf se arbetarklassens organisationer växa fram. Höra socialismens tidiga budskap på gator och torg. Just för de många kvinnorna på sockerfabriken startade Elise Malmros med hjälp av Selma Lagerlöf en aftonskola för fattiga kvinnor. Man vände sig till skolrådet, under kyrkans ledning, för att få låna undervisningslokal. Det blev nej och avslaget motiverades med sanitära skäl. Rädslan för löss var stor.

Frälsningsarmén drog in i staden med sång och musik, kyrkans överhuvud välkomnade dessa nya religiösa yttringar med förföljelse och fängelsestraff.
Selma Lagerlöf upplevde detta på nära håll och hon har i några berättelser dokumenterat upplevelserna.
Novellen "En fallen kung" är direkt hämtad från Landskrona under dessa år och stora delar av romanen "Körkarlen" har Landskrona och frälsningsarmén som yttre förebild.

Selma Lagerlöf sparade på upplevelserna från Landskrona och lät dessa senare bilda stommen i hennes författargärning. Den anspråkslösa värmländskan som livet igenom besvärades av en höftskada med påföljande hälta, hade mycket lätt att vinna vänner i sin nya omgivning. Hon trivdes, och trivdes väl, i Landskrona.
Nu blev det ödet som kom att hjälpa henne vidare på författarbanan. Det var hösten 1886 som Selma Lagerlöf fick ett oväntat brev, poststämplat i Stockholm.

"När jag läst ett par rader, började mina händer darra och bokstäverna dansade runt för mina ögon."
Brevet kom från det ledande namnet inom svensk kvinnorörelse, Sophie Adlersparre, mera känd under pseudonymen "Esselde" och i brevet inbjöds Selma Lagerlöf att besöka "Esselde" i kungliga huvudstaden.
Förklaringen till brevet står att finna i det faktum att några tidigare skol- kamrater till Selma Lagerlöf skickat in några sonetter till tidskriften Dagny och där hade Sophie Adlersparre läst dem och fått upp ögonen för den talangfulla lärarinnan.

Kvinnorörelsen hade gjort det till sin stora uppgift att spåra upp och stimulera duktiga kvinnor runt om i Sverige. Redan en gång tidigare hade Selma Lagerlöf haft lyckan att träffa en av dess föregångskvinnor.
Det var på ett bröllop hemma i Värmland som Selma Lagerlöf läste upp ett poem tillägnat brudparet. På samma bröllop var Eva Fryxell närvarande och när hon hörde Selma Lagerlöf läsa vad hon skrivit så dröjde hon inte länge med sitt råd. Selma Lagerlöf uppmanades "vårda det pund hon fått".

Dessa vägledande ord resulterade i att Selma Lagerlöf började studera på lärarinneseminariet i Stockholm. Besöket hos "Esselde" i Stockholm resulterade i att Selma Lagerlöf fick någon att skriva till som studerade, kritiserade och engagerade sig i hennes författarförsök. "Esselde" var en sträng lärare som inte sparade på kritiken. Gång efter annan tvingade hon Selma Lagerlöf skriva om och ändra texterna. Välkänd är "Esseldes" kommentar till Selma Lagerlöf vid ett tillfälle: "Innehållet - gudomliga! Stilen - avskyvärd"! Det var inte bara "Esselde" som noterat Selma Lagerlöfs författartalang, också i Landskrona hade hennes kunskap väckt uppmärksamhet. Redan ett år efter sin ankomst till staden publicerade hon ett bidrag i lokaltidningen, "En saga från Lappland till formån för nöden i landets norra delar".

Hon fick 1888 hedersuppdraget att författa texten till den kantat som skulle uppföras i samband med återinvigången av Landskronas kyrka, Sofia Albertina.
Samma år författade hon "Officiell i vägvisare vid Verldsutställningen i Landskrona 1888", en liten skrift på 16 sidor ur vilken de inledande raderna är hämtade.
I berättelsen "En vandring genom Landskrona", tar Selma Lagerlöf med sig läsaren på en upplysande promenad genom Landskrona anno 1888.
En promenad som den upplevdes av fyra ambitiösa kvinnor, och den lilla berättelsen var ett av Selma Lagerlöfs första försök att skriva berättande prosa, en teknik som hon senare kom att utveckla tillfullo i sina romaner.

Idag skulle Selma Lagerlöf ha kallats för en person med "många järn i elden". Hon var ständigt upptagen med aktiviteter, gällde det inte skolan och undervisningen så var det syföreningen som pockade på uppmärksamhet.
De få stunder till lugn som gavs utnyttjade hon till att skriva och det var så de flesta kvinnorna i hennes omgivning kom att stifta bekantskap med den bångstyriga prästen Gösta Berling. Honom hade hon diktat om både länge och väl, men det ville inte bli till något riktigt.
Det var vid den här tiden som tidningen ldun lockade med 500 kronor i pris för främsta novell. En halv årslön sett med Selma Lagerlöfs ögon.

Om det hade gått väl för Selma Lagerlöf i den nya miljön så hade det gått sämre för broder Johan på familjegården Mårbacka. Uppgiften blev för svår och familjen tvingades lämna gården i en smärtsam konkurs. Förutom personlig skuld på några tusenlappar fick Selma Lagerlöf nu ta sig an åldriga faster Lovisa. De båda kvinnorna bodde på den välkända skolvinden som omfattade två rum av enkel standard.

Det var nu som Selma Lagerlöf beslöt sig för att tävla med Gösta Berling. Hon fick många påstötningar innan hon tog sig samman och med stor hast skrev ner de fem kapitel som kom att lägga grunden för hennes berömmelse.
Samtidigt fortsatte Selma Lagerlöf att delta i Landskronas offentliga liv och hon fick 1890 ett tydligt bevis på den uppskattning hon rönt. Det var nu för första gången möjligt för kyrkorådet att föreslå också kvinnor som valbara till skolrådet.
I Landskrona kom Selma Lagerlöf tillsammans med Elise Malmros att bli föreslagna och de båda fick också ett försvarligt antal röster vid detta första val, dock inte tillräckligt för att vinna en plats i skolrådet. Här är det fritt att leka med tanken på vad som kunde ha skett om Selma Lagerlöf valts in som första kvinna i Landskronas skolråd?

I december stod det klart att Selma Lagerlöf vunnit Iduns stora tävling och hela Landskrona gladdes med hennes framgångar. Nu kom krafter i rörelse som gav Selma Lagerlöf möjlighet att ta tjänstledigt från skolan och på allvar skriva färdigt romanen Gösta Berlings saga som fanns i boklådorna 1891.
Men mottagandet bland kritikerna blev svalt. Det fanns ingen som helst förståelse för den underliga berättelsen från Värmland. Inte heller lokalpressen fann romanen värd att recensera, det fick göras av signaturen N, så sent som 1893 och bakom N:et återfanns väninnan Anna Oom! Selma Lagerlöf tvingades tillbaka till katedern, författardrömmen var över för den här gången.

Men en process hade börjat och åter skulle försynen komma till Selma Lagerlöfs hjälp. Genom sina kontakter med den svenska kvinnorörelsen hade hon fått träffa några spännande danska kvinnor, bland dessa Ida Falbe-Hansen, som översatte Gösta Berlings saga till danska, och den ledande kvinnan i Kvindelig Läseförening, Sopihe Alberti.
Selma Lagerlöf var en regelbunden gäst hos sina danska vänner och vid ett tillfälle beskriver hon hur hon dagligen ser de tre exemplaren av Gösta Berling stå i bokhyllan och samla damm. Det är nu hon får rådet att söka upp dåtidens stora litterära orakel, kritikern Georg Brandes. Namnet fyller Selma Lagerlöf med respekt.

Georg Brandes hade bara några år tidigare varit inblandad i det tragiska självmordet som ändade Victoria Benediktssons liv. Det spors att en kärleksaffär mellan dessa båda blev för mycket för "Ernst Ahlgren", alias Victoria Benedietsson. Allt nog, Selma Lagerlöf tog den välkända skeden i vacker hand och uppsökte Georg Brandes. Några dagar senare stod en lysande recension att läsa i Politiken och exemplaren av Gösta Berling försvann snabbt från Läseföreningens bokhylla.

Georg Brandes hade fått lavinen att tillta i styrka och i en kort tillbakablick har Selma Lagerlöf själv skrivit om händelsen under den passande rubriken; "Han öppnade dörren!" Framgången med Gösta Berlings saga i Danmark kom att bli början till slutet för Selma Lagerlöfs liv i Landskrona. Hon var snart författare på heltid och hade inte längre tid att splittra sina intressen mellan de många aktiviteter som tidigare präglat hennes liv.
En ny väninna trädde fram, Sophie Elkan, en världsvan dam som blev Selma Lagerlöfs förtrogna. De båda kvinnorna reste till Italien och hemma igen tog Selma Lagerlöf ut flyttningsbevis 1897.

Selma Lagerlöf vid tiden för flytten från Landskrona. Bilden tagen av Anton Hagman i ateljén på Prästgatan.

Tidigare hade hennes mor, Louisa Lagerlöf, flyttat till dottern Greta i Falun och nu kom Selma Lagerlöf efter. Anledningarna var dels närheten till familjen, men också det faktum att hennes författande nu skulle kräva all tid, det fanns inte möjlighet att splittra upp intresset.

De lyckliga åren i Landskrona var förbi och varför inte låta Selma Lagerlöf själv beskriva känslan genom att citera ett brev daterat Falun 14/9 1899. "Jag saknar dig och Anna Oom, som jag ändå hade mod att läsa upp för. Så saknar jag er fasligt också, och hela Landskrona, då det går bra för mig. Om jag fick något från Akademien t.ex. var hela staden glad. Här äro de snälla, men de hafva intet vidare intresse för mig. De hafva ju ej varit med från början. Dessutom lever jag ej med dem, utan förblir en främling."

Selma Lagerlöf skrev under åren i Landskrona tre böcker, debutromanen Gösta Berlings saga, 1891, novellsamlingen Osynliga länkar, 1894 och romanen Antikrist mirakler, 1897.