På arbetsmarknaden var det mycket stabilt, koalitionsregeringen bestående av socialdemokrater och bondeförbundare vann ofta gehör för vädjan om återhållsamhet i lönerörelsen, många gånger förlängdes avtalen från ett år till ett annat.

I Landskrona var arbetsmarknaden mycket ljus under hela 50-talet, det fanns jobb för alla och en var inom industrin. Behovet av arbetskraft var mycket stort. Inom den tunga industrin dominerade Öresundsvarvet, Landsverk och Thulinverken. Men även textilindustrin gick bra. Först mot slutet av årtiondet kom negativa signaler när Sockerbolaget aviserade om nedläggning i början av 60-talet. Sockerbruket var stans äldsta industri. Redan 1851 bildades Skånska Sockerfabriks AB och disponent blev Justus Tranchell. Gårdar köptes in för betodling, bl a Säbyholm och verksamheten utvecklades sakta men säkert.

Sonen Carl Tranchell tog över ledningen efter den stora branden 1875 då hela fabriken brann ner. I samband med återuppbyggandet av fabriken fick Landskrona uppleva den första miljödebatten. En råsockerfabrik inne i staden var mycket störande, smutsigt och illaluktande. Stadens styrande sa nej och konflikten slutade med att raffinaderiet byggdes i stan och råsockerbruket ute på Säbyholm. Sockerbruket gick bra och Carl Tranchell var under många år stadens starke man, bl a ordförande i stadsfullmäktige 1901-07.

Han lät också bygga några imponerande byggnader, mest bekant är fastigheten intill Nyhamnen, känd som Tranchellska huset, och Örenäs slott. På Örenäs bodde Carl Tranchell vid sin död 1919.

Sockerbruket dominerade livet vid Nyhamnen under flera årtionden, men i maj 1959 kom beskedet att Sockerbruket skulle läggas ner i april 1960, 600 arbetstillfällen försvann.

Året därpå lades Säbyholms Sockerbruk ner och 75 anställda förlorade jobben. Nu blev nedläggningen inget större problem för Landskronas styrande eftersom övrig industri var i stort behov av personal.

Landsverks grävmaskiner var en stor produkt, SAB Thulinverken, som startades av Enoch Thulin 1914, hade stora framgångar med bromsregulatorer för tåg. Öresundsvarvet moderniserade produktionsapparaten och när Sea Song sjösattes från den nya bädden i september 1959 skrevs ett nytt blad i företagets historia. Sea Song var med sina 40 000 ton dödvikt det största nybygget som dittills sjösatts på Öresundsvarvet. Totalt levererade Öresundsvarvet över 100000 ton dödvikt under 1959, givetvis rekord.

Även textilindustrin var stark i Landskrona, här hade Schlasbergs lagt grunden till den moderna konfektionsindustrin i Sverige och 1952 kunde företaget flytta in i moderna lokaler på det nya industriområdet för "tyst industri" intill det nybyggda och moderna bostadsområdet Sandvången.

Emonds var ett annat välkänt namn inom konfektionen, vaurumärket "Solblomman" kännetecknade Emil Emonds och Carl Emonds vann marknadsandelar med satsningen på strumpor, badrockar och livremmar, hängslenas tid var förbi. I dag är det textilindustrins tid i Landskrona som är förbi.

Carl Emond lades ner 1970, 75 jobb försvann. Emil Emond gick i graven 1973, här förlorade 225 anställda jobben och 1978 var det Schlasbergs tur, landets äldsta konfektionsindustri lades ner och 370 människor stod utan jobb.

Under de framgångsrika åren lockade konfektionsindustrin huvudsakligen till sig kvinnlig arbetskraft, men under 50-talet började monteringsindustrin konkurrera om kvinnorna, huvudsakligen då genom Järnkonst. Företaget startade Gösta Carlsson under enkla former på 40-talet, då handlade det om tillverkning av tvättmaskiner. Men framtiden fanns i moderna ljusarmaturerna som ersatte de gamla gaslyktorna utmed vägarna. Att ljuset var framtiden insåg Gösta Carlsson och hans satsning resulterade i en ny storindustri som idag är en av Landskronas största tillverkningsindustrier.

För att tillfredsställa industrins behov av arbetskraft vidtog kommunen olika åtgärder, den viktigaste var satsningen på bostäder. I december 1951 kunde familjen Malte Anderberg som förste hyresgäst flytta in en nybyggd lägenhet i Sandvången. Familjen, totalt fem personer, flyttade från en omodern 2-rummare på 40 kvadratmeter till en modern trea på 90 kvadrat.

Sandvången var den stora satsningen på 50-talet och nybyggandet sköt rejäl fart runt om i Landskrona. HSB satsade på nya bostäder i bl a kvarteret Lommen där 1700-tals hus revs för att lämna plats åt moderna nybygge. Striden om "Lommenhusen" var hård under många år. Kulturintressen, med riksantikvarien i spetsen, ansåg att husen skulle räddas och försökte på olika sätt, bla genom ett omfattande lotteri, få in pengar till en sanering.

Stadsarkitekt Gunnar Lydh kämpade hårt för att rädda 1700-talshusen, men inget hjälpte. Från stadens styrande fanns inte samma engagemang, redan när husen köptes in 1947 var avsikten att riva och Landskronahem gjorde också ett första försök i januari 1951. Den gången stoppades rivningarna efter ett snabbt ingripande av riksantikvarien som belade 1700-talshusen med rivningsförbud. Ägarna lät emellertid förfallet fortgå och sålde husen till HSB som i augusti 1957 lät riva "Lommenhusen" och därmed sattes en dyster punkt för 50-talets stora kulturstrid.

HSB svarade för flera stora projekt under 50-talet, Svarvaren, Lommen, Granada och Slottsplatsen, för att nämna några. HSB färdigställde under årtiondet ungefär 400 lägenheter och antalet medlemmar ökade från omkring 300 till över 900, intresset för en ny bostad var stort.

Bostadsrätten som boendeform såg dagens ljus i Stockholm 1923, då bildades den första HSB-föreningen. Genom att skapa en egen sparkassa kunde medlemmarna bygga billiga och moderna bostäder, så enkel var HSB:s framgångsrika filosofi.

Tio år senare var det dags att bilda en HSB-förening i Landskrona, men det skulle dröja innan den första fastigheten byggdes. Arbetarnas ekonomi tillät inga satsningar i den egna bostaden under 30-talets första magra år. Den första kooperativa fastigheten stod klar 1937, bostadsrättsföreningen Vallen på Artillerigatan lockade med 29 lägenheter och en butikslokal.

Även olika villaområden planerades och byggdes på 50-talet, "Bankahusen" i Borstahusen, Nyvångs populära "Arabhus" och "Trivselhusen" i kvarteret Sjömannen är några exempel.

Men även om sysselsättningen var hög så var många rädda för att satsa i ett eget hus. Det fanns en stor oro över att inte klara av lån och räntor. Dock lyckades bankerna med lock och pock hitta kunder och idag är det knappast någon som ångrar satsningen på den egna bostaden.

Emellertid fick kommunala Landskronahem dra det tyngsta lasset när bostadsbristen skulle elimineras. Redan 1945 presenterade drätselkammarens ordförande Harald Schoug en ny generalplan för Landskrona och här fanns Sandvången med, ett nytt modernt kvarter som skulle klara en del av de stora bostadsproblemen.

I Landskrona fanns i slutet av 40-talet omkring 9000 lägenheter. Av dessa var 1750 moderna, 3000 helt omoderna varav 64 var förbjudna för barnfamiljer och 121 utdömda som bostäder. Sandvången planerades omfatta 470 lägenheter och 170 radhus och 1949 beräknades att där skulle bo 3000 människor varav 1450 skulle vara barn. När området var färdigbyggt 1961 hade Sandvången förtätats och antalet lägenheter uppgick till 813 istället för planerade 640.

Eftersom behovet av nya bostäder var stort blev konflikterna många mellan de olika intressegrupperna. Här fanns industrin som behövde lägenheter för att locka arbetskraft till produktionen, många barnfamiljer bodde omodernt och unga familjer kunde inte få bostad. Diskussionens vågor gick höga och hur Landskronahem än gjorde blev det fel, det var omöjligt att hitta en rättvis fördelningsprincip med ett så stort behov.

Som exempel kan nämnas att 1200 personer stod i kö för de första 38 lägen-heterna i Sandvången 1951. Industrin fick viss förtur och en stundtals generös tilldelning av lägenheter. Dessutom uppfördes flera hyreshus i vilka endast anställda vid olika industrier fick bo. Lägenheten kopplades till jobbet. Mot detta reagerade facket och framförde sina synpunkter när lägenheterna i Sand- vången skulle fördelas. Harald Schoug lugnade oroliga hyresgäster, i Sandvången skulle inte hyreskontraktet kopplas till arbetsplatsen. Kontraktet var ett avtal mellan Landsakronahem och hyresgästen.

När det gällde fördelningen av lägenheterna föreslog hyresgästföreningen att dessa i första hand skulle erbjudas barnfamiljer och personer som bodde omodernt i saneringshus. Här fanns kritiker som menade att människor som bott i ett utdömt hus inte skulle klara av att sköta en modern lägenhet. Fördomarna var många.

Ny lägenhet blev ett lyft

De som fick en lägenhet i Sandvången upplevde det som ett lyft. "Det var så annorlunda, varmvatten, badkar och sånt. Det var som att flytta till himmelriket", berättar en av de lyckligt lottade och två då unga tjejer fyllde i; "vi låg i badkaret hela dagarna, det var fantastiskt".

Utbildningen var en annan viktig fråga under 50-talet, åttaårig folkskola var genomförd och beslutet om den nioåriga enhetsskolan hade fattats av riksdagen. I Landskrona färdigställdes Gustav Adolf skolan i tre etapper, första etappen stod klar redan 1953, gymnastiksalen invigdes tre år senare och helt klar var skolan 1957.

Även läroverket byggdes ut under 50-talet, en ny flygel gjorde det möjligt att öka elevantalet. "Det var inga problem med skolan, det var bara till att sluta och sedan fick man jobb", summerade en yngling sina studier och hans bild av arbetsmarknad var helt korrekt. Företagen kunde inte få tillräckligt med personal.

Inom industrin satsades intensivt på lärlingsutbildning. Först ut var Öresundsvarvet och den l augusti 1951 kunde de sex första eleverna börja sin utbildning på den nya verkstadsskolan. Både Thulinverken och Landsverk tog efter och satsade på egen lärlingsutbildning. Varvet lät dessutom iordningställa ett speciellt lärlingshem, ett gammalt sädesmagasin på Östergatan byggdes om och här fanns plats för 60 elever som fick bo två och två i de små rummen.

Schlasbergs tog unga flickor i lära och populära nöjen var danskurserna på lärlingshemmets övervåning när Schlasbergs flickor kom på besök.

Nu räckte det inte med internutbildning och svensk arbetskraft, redan tidigt på 50-talet lockades jobbare från Tyskland till industrierna i Landskrona. Senare kom italienare och efter krisen i Ungern 1956 fann flera ungerska flyktingar vägarna till Landskrona.

När Norden blev en öppen arbetsmarknad sökte sig flera finnar till Öresunds- varvet. Under 50-talet skapades ett nytt mode, tonåringen blev ett begrepp. Tidigare hade unga människor gått från barndomen till vuxenvärlden utan mellanstationer. Nu började ungdomen skapa en egen identitet. Frigörelsen från föräldrarna skyndades på och intrycken från USA var starka, det gällde allt från musik till mode.

I april 1958 spreds ryktet med ilfart genom Landskrona, Tommy Steele var i stan och bodde på Hotell Öre- sund. Snabbt ockuperades hotellets entré och det hjälp- te inte att hotellpersonalen svor heligt och dyrt på att rockstjärnan från England inte fanns på hotellet, ungdomarna satt kvar långt ut på kvällen och först när sista färjan lämnat kajen gav man upp och gick hem.

Tommy Steele hade dagen före orsakat upplopp i Stockholm i samband med en gala i Kungliga Tennishallen. Nu var han på väg till Köpenhamn och därför trodde det unga Landskrona att rockkungen övernattade på Hotell Öresund för att få vila ut. Tommy Steele och Elvis Presley var de första stora tonårsidolerna och tävlingar arrangerades om vem som var den störste rockartisten i den populära ungdomstidningen Bild Journalen.

Grabbarnas tidning framför andra, Edvin Ahlqvist Rekordmagasinet fick konkurrens och för ungdomen fanns nu mer att göra än att enbart idrotta på fritiden. Många idrottsklubbar bildades under 30-talet när arbetstiden reglerades och arbetarna började få tid över efter jobbet, man fick helt enkelt möjlighet till ett rikare föreningsliv och då var det naturligt att samlas i olika idrottsföreningar. På 50-talet ökade den lediga tiden ytterligare och fritidsutbudet blev bredare, bio, bilar och musik började locka allt fler unga människor.

50-talet var en bekymmerslös period, eller som en ung grabb från Sandvången beskrev situationen; "Alla hade råd att gå på bio för alla hade jobb". Och biografer fanns det gott om i Landskrona, inte mindre än fem stycken som konkurrerade om publikens gunst. Äldst var City som satsade hårt på amerikanska deckare och västernfilmer. Rio var finbion, invigd 1955 med självaste Sickan Carlsson som dragplåster. Pingsthelgen 1959 lockade biograferna med några intressanta premiärer. Rio satte upp Norman Mailers hårda krigsskildring, "De nakna och de döda", romanen som innebar Mailers stora genombrott som författare. Rio kryddade sin premiär med en kortfilm om Enoch Thulins flygningar åren 1914-1919 och dessutom bilder från begravningen efter den dramatiska olyckan i maj 1919 då Thulins plan störtade ner på en av varvets bäddar. Grand körde med klassikern Öster om Eden med tonårsidolen framför andra, James Dean i huvudrollen. James Dean blev en myt när han, 24 år ung, körde ihjäl sig 1955.

För ungdomen var USA föregångslandet under 50-talet och filmen spelade en central roll när det gällde att påverka den unga livsstilen. Knuttar, spättor, raggare och dorisar, alla har de sitt ursprung i den amerikanska livsstilen förmedlad till Sverige med filmens hjälp. "Det var bio som gällde, vissa kvällar blev det två före- ställningar. TV var inget som lockade", berättade en då ung man som efter biobesöket "strögade" eller tog en tur i "jenken" för att spana in läget. "Fan, när helgen var slut fick man tigga pengar av morsan till mat. Mycket pengar hade man inte, lärlingslönen på varvet var usel. Men roligt var det, bekymmerslöst på något sätt."

Saga lockade med "Storstadsnatt", en film som Dagens Nyheter sammanfattat med "komprimerad revolverdramatik." Saga körde även husmodersfilmerna under 50-talet, senare övertog Rio den rollen. Husmodersfilmerna lockade en stor publik med sitt budskap om det mesta och bästa för det framväxande moderna hushållet. Här fanns många produkter som hittade vägen in i hemmafruns hjärta. Nylonskjortan, strykfri och lättskött och den eviga nylonstrumpan, nedsmetad med nagellack för att stoppa maskorna från vidare spridning. Teaterpraken ersatte mjölkflaskan. TV-tallriken, perfekt framför den allt populärare TV:n. Stringhyllan och fladdermusfåtöljen till tonårsrummet, för att nämna några exempel av husmodersfilmernas lockande innehåll.

Imperial, biografen som blev känd i hela Köpenhamn när danskarna vallfärdade över Öresund för att se "Borta med vinden" och därmed lade grunden till de populära Scarlett färjorna, bjöd på den inte lika glamorösa, "De dömdas hus", en "rafflande thriller från MGM". City, med sina träbänkar och gång i salongens mitt, en relik från stumfilmstiden, satte upp "Snaran dras åt", en av många amerikanska B-filmer på temat vilt ungdomsgäng.

TV:ns genombrott

Televisionen hör 50-talet till, de första sändningarna kom via Danmark som 1952 sände en timme om dagen tre gånger i veckan. I Slottsparken ägde TV-premiären för Landskronas vidkommande rum just 1952 och samma år köade nyfikna utanför HD- centralen på Järnvägsgatan för att få en glimt av den moderna tidens påfund.

Den första TV-sändningen ägde rum i Storbritannien redan 1926, men det kom att dröja åtskilliga år innan den kommersiella TV:n fick sitt riktiga genombrott. I Sverige ägde den första sändningen rum den 11 december 1951, det var provsändningar från Tekniska Högskolan i Stockholm till Engelbrekts folkskola. Den 17 maj 1954 genomfördes TV-veckan med de första "riktiga" televisionssändningarna och detta ställde till med trafikkaos i Stockholm när TV-tittare i tusental trängdes framför skyltfönster med TV-mottagare.

Vid slottsutställningen i Landskrona samma år kunde publiken bekanta sig med den moderna TV:n och följa VM-finalen i fotboll mellan Västtyskland och Ungern, dansk TV sände och Västtyskland vann den dramatiska finalen med 3-2.

Svensk TV drog igång några klassiker under 50-talet, störst var onekligen 10000-kronorsfrågan, Kvitt eller dubbelt från 1957. Här fick svenska folket snabbt nya favoriter som 14-årige Ulf "Hajen" Hannerz med sina akvariefiskar, Erik "Uncas" Englund som kunde allt om vilda västern, Li Ekman, 13-årig hästexpert och historikern Kjell Boman.

För första gången blev vi medvetna om TV:s enorma genomslagskraft. Lennart Hyland hade roat svenska folket i radion med Karusellen, här skapade han en folkhjälte av bandyspelaren Gösta "Snoddas" Nordgren. Redan 1951 vann Bollnäs SM-finalen i bandy, besegrade Örebro inför 28000 åskådare med 3-2 efter förlängning. I januari 1952 fram- trädde "Snoddas" i Karusellen och sjöng sig in i svenska folkets hjärtan med sin "Flottarkärlek". Han reste sedan och uppträdde på 350 platser och slog publikrekord i de flesta folkparker. "Om jag lägger upp bandyn efter Karusellframgången? Aldrig! Efter fiske kommer bandy", sa den folkkära idolen i en intervju samma år och 1956 kunde han och Bollnäs kassera in ännu ett svenskt mästerskap i bandy.

Hyland tog 1958 steget över till den moderna TV:n och hans upptåg kunde b la följas i populära "Stora Famnen". För Siw Malmkvist blev programmet något av en comeback efter hennes genombrott som Sveriges tonårsvokalist 1955. Siw hade dragit sig tillbaka till kärleken i Norrland, men 1959 blev hon på nytt landets schlagerdrottning och oerhört populär. Hyland valde Siw till sin värdinna när han drog igång "Stora famnen" 1959 och programmet blev en stora succé. Pingsthelgen 1959 bjöd svensk TV inte på Hyland, men väl på Perry Como show och kvällen avslutades med Gunnar Oldins filmkrönika

Dans i "Brandkårsskogen"

Bio och TV var nu inte det enda nöjet som lockade, dansen höll sitt grepp om ungdomen i Landskrona. Att ta bussen till "Brandkårsskogen" i Dösjebro, eller varför inte till Kågerödslund, var ett populärt sommarnöje. Utbudet var stort, det fanns alternativ för de flesta önskemål.

Folkan drog storpublik med landets ledande orkestrar och skoldanserna började arrangeras för den yngre publiken. One á clock jump blev ett begrepp långt utanför stadsgränsen. Pingsthelgen 1959 slog Strand upp portarna för säsongen med Domnivets utmärkta 5-mannaorkester, Sundspärlan på Hven bjöd på Set Walters orkester och i Café Slottsparken spelade "hyggepianisten" Peter Torbjörn från Danmark.

Danmark är intimt förknippat med 50-talet, det var då som trafiken över Öresund sköt fart rejält. Här fanns Scarlettfärjorna och Vikingbåtarna som konkurrerade om resenärerna. Bägge rederierna upplevde lysande år. Danskarna tog båtarna över till Sverige för att handla varor som Danmark hade brist på efter kriget, sötmandel, nötter, kokosmjöl, marsipan, cacao, kaffe och stundtals läckerheter som ryska krabbor.

Landskronaborna åkte över för att handla danska jordbruksprodukter. Många minns säkert slitet på kassar fulla av danskt margarin och socker till mors bak. I bästa fall fick man ett meterlångt lakrits och en citronvand som tack. Sommartid kunde det bli en jätteglass med "flödeskum", "syltetöj" och ovanpå hela härligheten en rejäl gräddbulle. Och det årliga besöket på Tivoli, tian skulle räcka till allt och gjorde det oftast. Eller Zoo, den fräna lukten och alla underliga djur, en stark upplevelse för en ung grabb.

Pingsthelgen 1959 lockade Landskrona Posten med fotbollsresa till Köpenhamn, två namnkunniga lag från Brasilien, Botafogo och Vasco da Gama skulle möta en dansk kombination. Brassarna var regerande världsmästare, vem minns inte det charmfulla laget som tog hem VM i Sverige 1958 genom att i finalen besegra hemmanationen med 5-2?

Nu skulle stjärnor som Didi, Garrincha och Santos spela i Köpenhamn och för elva kronor fick intresserade en matchbiljett och en färjetur med Lilly Scarlett. Scarlettfärjornas uppkomst är i sig en fantastisk saga som började 1949. Unge leksakshandlaren Jörgen Jensen, 27 år, blev oerhört förtjust i storfilmen "Borta med vinden" med Vivien Leigh i titelrollen som Scariett O'Hara. Danmarks dåliga ekonomi efter kriget gjorde att filmen inte kunde köpas in och visas i Köpenhamn. De amerikanska filmbolagen fick inte den ersättning de begärde och därför sattes dansk biografnäring i blockad. Intresserade danskar fick resa till Malmö och se filmen på Palladium. En av resenärerna var Jörgen Jensen.

Den unge leksakshandlaren fick en vild idé, han tänkte starta en egen färjelinje. Några månader senare hade han förvandlat sin mors lägenhet till rederikontor och den 55 år gamle ångaren Uranienborg sattes i trafik mellan Mal- mö och Bellevue. Glädjen var stor när Uranienborg lade till vid Bellevuebryggan den 27 maj 1950 till ackompanjemang av Gentofte brandmansorkester. För första gången på elva år lade ett svenskt passagerarfartyg till vid dansk kaj.

Bakkens stora nöjespark hade öppnat för säsongen och för Jörgen Jensen handlade det om att erbjuda svenskarna lite underhållning innan båten tog kurs mot Malmö igen. Turerna till Bakken fortsatte i flera år med olika redare. Första tiden handlade mycket om nöjeskryssningar och historierna från pionjärtiden är många. En handlar om när tullen nekade rederiet köpa mer sprit till restaurangen ombord. "Vi har bara 540 flaskor bananlikör i lager. Vad gör vi?", frågade en orolig hovmästare. "Ta en ros i munnen och servera bananlikör till det kolde bord", svarade Jensen.

Historien säger en hel del om stämningen som rådde i det unga rederiet som i juli 1951 fick Landskrona som hemmahamn. Rederiet lockade många danskar över sundet för att se "Borta med vinden" på Imperial. Den amerikanska blockaden av danska biografer fortsatte och ny amerikansk film fortsatte locka danskar till Landskrona. Skandinavisk Linjetrafik, som rederiet hette, fick 1952 ett 5-årsavtal med Landskrona stad som lovade bygga ut färjeläget. SL svarade med att sätta in ytterligare ett fartyg i trafik, Laboe med plats för 558 passagerare. Valborgsmässoafton 1953 sattes de första bilfärjorna i trafik på linjen, Christian och Harald Ivers, ombyggda minfartyg inhyrda från Tyskland.

Ett år senare var det premiär för klassiska Hanne och Lilli Scarlett, första namnen efter Jörgen Jensens mor och hustru och Scarlett efter hjältinnan i "Borta med vinden". Trafiken fick en rejäl skjuts framåt och än bättre blev det när passtvånget mellan de nordiska länderna upphävdes den 15 september 1954.

1954 arrangerade SL de populära månskensturerna med bred underhållning ombord, allt från mannekänguppvisning till populära danska artister som exempelvis Svend Asmussen, Volmer Sörensen och Otto Leisner. Det stora kolde bord för nio kronor var populärt och varje passagerare köpte i snitt 0,6 flaskor öl, 26 cigaretter, 2,6 centiliter sprit och 80 gram choklad.

Premiäråret 1950 reste 16 000 passagerare med Skandinavisk Linjetrafik, fyra år senare räknade rederiet in 760 000 passagerare och 14 000 bilar. Ökningen var konstant under hela 50-talet.

60-talet startade emellertid med en katastrof, nybyggda bilfärjan Tina Scarlett kom loss under bogseringen på Rehn och kolliderade med det belgiska tankfartyget Diamant. En våldsam explosion blev följden och brand uppstod, 14 fartyg blev inblandade. Två människor dog och 19 skadades. Tina var enligt uppgift oförsäkrad och ett knappt år senare sålde Jörgen Jensen SL till Svea koncernen för 12,5 miljoner. Linjebuss International, med kontor i Helsingborg, tog över driften av Scarlettfärjorna.

l juni 1961 infördes Lex Öresund, en lag som förbjöd underhållning ombord och begränsade inköpet av cigaretter. Passagerarsiffrorna halverades i ett slag, men steg sedan igen för att fortsätta mot nya höjder. Linda Scarlett sattes i trafik sensommaren 1961, några år senare, 1964, var det Dana Scarletts tur. Dana var Öresundsvarvets första färjebygge och fartyget trafikerar fortfarande linjen Landskrona-Tuborg.

Under 70-talet kom jättefäriorna Svea och Stella och satte nya passagerarrekord, 1974 reste mer än två miljoner människor med färjorna. I oktober 1980 försvann de stora färjorna från Landskrona och en epok gick i graven.

Den 24 augusti 1958 var en ganska gråtrist dag, så det var skönt att sitta vid radion och följa Lennart Hylands 10 referat från EM i friidrott på Stockholms stadion. För Landskronaborna var det extra spännande, hemmasonen Richard Dahl deltog i höjdhoppsfinalen. Richard har själv berättat hur han på morgonen fina dagen körde planlöst omkring ute på Lidingö och plötslig fick syn på en äldre dam. "Jag kände inte igen henne på avstånd, men fick ett våldsamt behov av att få kontakt med någon", berättad han och damen i fråga visade sig vara hans gamla småskollärarinna, Anna Flint från Albanoskolan. När hon undrade varför Richard var i Stockholm berättade han att han skulle finalhoppa i Europamästerskaper "Jag skall gå in i kyrkan och be för dig. Inte för att du skall vinna, men för att du skall bli lugn", sa Anna Får med mjuk röst.

Richard Dahl gjorde sig klar för andra försöket på två meter och tolv centimeter, aldrig under hela sin karriär hade han hoppat så högt. Han koncentrerade sig oerhört och började spring fram mot ribban.

"Nu klartecken från funktionärerna, ribban ligger, nu klartecken att 212 är klarat av Dahl. Otroligt, fantastisk en strålande prestation." Lennart Hylands referat fick tusentals Landskronabor att jubla av glädje, hemmasonen var nära en guldmedalj i höjdhopp.

Tjecken Jiri Lansky tog en sista chans och begärde upp ribban på 2,14 inför sista hoppet. Men det hjälpte inte, Richard Dahls hopp räckte till guld och senare på året fick han dessutom Svenska Dagbladets bragdmedalj för årets främsta idrottsprestation.

Om Richard Dahl fick hela Landskrona att sträcka på sig lite extra var det inget mot den feber som Ingemar "Ingo" Johansson orsakade. Ingemars fantastiska saga fick emelertid en dyster start. I OS-finalen 1952 blev han fråntagen sin silvermedalj efter anklagelser om feg boxning i finalen. Ingo fick massor av kritik för sin taktiska boxning och ingen såg en blivande världsmästare i ynglingen från Göteborg, kanske med undantag för Edvin Ahlqvist som tog sig an Ingos karriär efter bakslaget i Helsingfors.

Snabbt blev Ingo Europamästare med siktet inställt på tungviktstronen, att bli världens bäste tungviktsboxare belv hans mål. Fiaskot i Helsingfors började falla i glömska och Ingo blev oerhört populär. De gånger han besökt minfartyg inhyrda från Tyskland.

Ett år senare var det premiär för klassiska Hanne och Lilli Scarlett, första namnen efter Jörgen Jensens mor och hustru och Scariett efter hjältinnan i "Borta med vinden". Trafiken fick en rejäl skjuts framåt och än bättre blev det när passtvånget mellan de nordiska länderna upphävdes den 15 september 1954.

1954 arrangerade SL de populära månskensturerna med bred underhållning ombord, allt från mannekänguppvisning till populära danska artister som exempelvis Svend Asmussen, Volmer Sörensen och Otto Leisner. Det stora kolde bord för nio kronor var populärt och varje passagerare köpte i snitt 0,6 flaskor öl, 26 cigaretter, 2,6 centiliter sprit och 80 gram choklad.

Premiäråret 1950 reste 16 000 passagerare med Skandinavisk Linjetrafik, fyra år senare räknade rederiet in 760 000 passagerare och 14 000 bilar. Ökningen var konstant under hela 50-talet.

60-talet startade emellertid med en katastrof, nybyggda bilfärjan Tina Scarlett kom loss under bogseringen på Rehn och kolliderade med det belgiska tankfartyget Diamant. En våldsam explosion blev följden och brand uppstod, 14 fartyg blev inblandade. Två människor dog och 19 skadades. Tina var enligt uppgift oförsäkrad och ett knappt år senare sålde Jörgen Jensen SL till Svea koncernen för 12,5 miljoner. Linjebuss International, med kontor i Helsingborg, tog över driften av Scarlettfärjorna.

l juni 1961 infördes Lex Öresund, en lag som förbjöd underhållning ombord och begränsade inköpet av cigaretter. Passagerarsiffrorna halverades i ett slag, men steg sedan igen för att fortsätta mot nya höjder. Linda Scarlett sattes i trafik sensommaren 1961, några år senare, 1964, var det Dana Scarletts tur. Dana var Öresundsvarvets första färjebygge och fartyget trafikerar fortfarande linjen Landskrona-Tuborg.

Under 70-talet kom jättefäriorna Svea och Stella och satte nya passagerarrekord, 1974 reste mer än två miljoner människor med färjorna. I oktober 1980 försvann de stora färjorna från Landskrona och en epok gick i graven.

Den 24 augusti 1958 var en ganska gråtrist dag, så det var skönt att sitta vid radion och följa Lennart Hylands 10 referat från EM i friidrott på Stockholms stadion. För Landskronaborna var det extra spännande, hemmasonen Richard Dahl deltog i höjdhoppsfinalen. Richard har själv berättat hur han på morgonen fina dagen körde planlöst omkring ute på Lidingö och plötslig fick syn på en äldre dam. "Jag kände inte igen henne på avstånd, men fick ett våldsamt behov av att få kontakt med någon", berättad han och damen i fråga visade sig vara hans gamla småskollärarinna, Anna Flint från Albanoskolan. När hon undrade varför Richard var i Stockholm berättade han att han skulle finalhoppa i Europamästerskaper "Jag skall gå in i kyrkan och be för dig. Inte för att du skall vinna, men för att du skall bli lugn", sa Anna Får med mjuk röst.

Richard Dahl gjorde sig klar för andra försöket på två meter och tolv centimeter, aldrig under hela sin karriär hade han hoppat så högt. Han koncentrerade sig oerhört och började spring fram mot ribban.

"Nu klartecken från funktionärerna, ribban ligger, nu klartecken att 212 är klarat av Dahl. Otroligt, fantastisk en strålande prestation." Lennart Hylands referat fick tusentals Landskronabor att jubla av glädje, hemmasonen var nära en guldmedalj i höjdhopp.

Tjecken Jiri Lansky tog en sista chans och begärde upp ribban på 2,14 inför sista hoppet. Men det hjälpte inte, Richard Dahls hopp räckte till guld och senare på året fick han dessutom Svenska Dagbladets bragdmedalj för årets främsta idrottsprestation.

Om Richard Dahl fick hela Landskrona att sträcka på sig lite extra var det inget mot den feber som Ingemar "Ingo" Johansson orsakade. Ingemars fantastiska saga fick emellertid en dyster start. I OS-finalen 1952 blev han fråntagen sin silvermedalj efter anklagelser om feg boxning i finalen. Ingo fick massor av kritik för sin taktiska boxning och ingen såg en blivande världsmästare i ynglingen från Göteborg, kanske med undantag för Edvin Ahlqvist som tog sig an Ingos karriär efter bakslaget i Helsingfors.

Snabbt blev Ingo Europamästare med siktet inställt på tungviktstronen, att bli världens bäste tungviktsboxare belv hans mål. Fiaskot i Helsingfors började falla i glömska och Ingo blev oerhört populär. De gånger han besökt

Dramatiska kvalmatcher

BOIS kvalade ytterligare två gånger under 60-talet utan att nå allsvenskan. Först 1970 gick det vägen och sedan gjorde BOIS tio raka säsonger i högsta serien.

Idrottslivet hade sin egen puls under 50-talet vare sig det handlade om handbollsdramatik i den trånga hallen på Kasernen eller rafflande uppgörelser på Saxtorps motorcrossbana.

Tyngdlyftarna jobbade hårt och fick fram några svenska mästare, brottarna slet vidare under enkla förhållande. BK Fram byggde det första klubbhuset med kommunala garantier, fler klubbar skulle följa efter. En ny Idrottshall diskuterades flitigt och förverkligades under 60-talet. En entusiastisk ingenjör på Öresundsvarvet, Ingemar Atteryd drev på de styrande och lyckades få till stånd en konstfrusen isbana.

50-talet blev också "affärernas" årtionde, namn som Kejne, Haijby och Helander är intimt förknippade med 50-talet. Pastor Karl-Erik Kejne namngavs för första gången i Dagens Nyheter den 12 maj 1950. Kejne arbetade som socialarbetare bland unga pojkar och slog larm om homosexuellt utnyttjnde av unga pojkar. Kejne blev själv offer för förföljelse från polisens sida och det började riktas misstankar om oegentligheter från samhällets högsta toppar. Statsrådet Nils Quensel hamnade i skottgluggen och det blev också klarlagt att han hade försökt påverka polisens arbete. En undersökningskommission tillsattes och viss kritik riktades mot Quensel, men hans inblandning i homosexskandalen blev aldrig helt klarlagd.

Karl-Erik Kejne utsattes senare för något som kom att betecknas som mordförsök, han bjöds på en kvicksilverförgiftad apelsin. Författaren Wilhelm Moberg engagerade sig starkt för Kejnes sak och gjorde hetsiga utfall mot "rättsrötan" i samhället.

Affären Kurt Haijby blev offentlig 1953 när rådhusrättens sekretess hävdes och här handlade det om kungliga kontakter. Kurt Haijby fick stora summor pengar från hovet för att inte närmare tala om sitt förhållande till kungen, Gustaf V. Haijbys utpressning mot hovet pågick under flera år, men efter kungens död 1950 sprack bubblan och Kurt Haijby ställdes inför rätta, anklagad för utpressning. Han och hans försvarare, en ung notarie vid namn Henning Sjöström, fick den 13 mars 1953 ta del av hovrättens fällande dom, sex års straffarbete för utpressning.

Biskop Dick Helander dominerade tidningsrubrikei sommaren 1953, han stod då åtalad för ärekränkning och fanns senare skyldig och tvingades lämna biskopsämbetet. Det hela hade börjat i december 1952 när 500 anonyma brev skickades till prästerskapet i Strängnäs stift. Pastor Eric Segelberg gjorde den 6:e december en polisanmälan därför att han utsatts för ärekränkningen genom de anonyma breven.

Den 12 december utnämndes Dick Helander till biskop. Vid polisundersökningen upptäcktes att breven förfalskats på Dick Helanders olika skrivmaskiner. Dick Helander kommenterade den fällande domen från biskopsgården i Strängnäs, "jag är oskyldig".

Inom brottets värld upplevde Landskronaborna nåra dramatiska dygn när polisman Tore Hedin avslöjar som massmördare. Hedin hade tidigare arbetat i Landkrona och det kom som en chock när det avslöjades att han först mördat kvarnägare, Allan Nilsson och sedan sedan själv deltagit i spaningarna efter mördaren. Dramat kulminerade den 22 augusti 1952 när Tore Hedin först brände ner fästmöns arbetsplats, ålderdomshemmet i Hurva. Förutom fästmön, Ulla Östberg innebrändes ytterligare fem personer. Hedin tog sedan livet av sina båda åldriga föräldrar innan han dränkte sig själ i Bosarpssjön på Linderördsåsen.

Internationellt fick 50-talet en dramatisk öppning med krig i Korea. USA gick med på Sydkoreas sida under FN:s beskydd och kriget varade i tre år innan vapenvilan skrevs under. 1956 skakades Ungern av ett brutalt övergrepp från Sovjet, i Budapest rådde krigsstämning. Många ungrare flydde undan lidandet och flera av dessa till Sverige.

50-talet blev också rymdens årtionde, den 4 oktober 1957 sköt Sovjet upp den första konstgjorda satelliten i bana runt jorden. Satelliten, döpt till "Sputnik I" var formad som ett runt klot med 53 centimeters diameter, vikten var 83,6 kilo och Sputnik medförde en radiosändare. En månad senare var det dags för nästa stora rymdhändelse, Sovjet sköt upp rymdhunden Lejka.

Det moderna högteknologiska samhället började form och 50-talet var årtiondet då förvandlingen sköt fart. Ingenting skulle bli sig riktigt likt igen.

Åter toppen