Annons

Gästkrönika: Sprit i Granet – del 3

Peter Linde fortsätter att minnas. Idag del 3 av Sprit i Granet.

Timrå hade mumlat något nästan ohörbart som svar på Rävens fräckheter, men ändå nickat trött, klivit in i sin varma Volvo och kört iväg. Nu tittade Räven och jag oss omkring, lät en man som promenerade med sin nosande hund passera ur synfältet längre bort i dungen och öppnade så släpet på nytt. Vi hystade in tomburkarna där och försåg oss med varsin ny pilsner. Jag föreslog att vi skulle plocka med oss ett gäng och gå över Citadellvägen, för på andra sidan fanns en gräsplätt med lysande maskrosor i, i solskenet, varifrån vi också kunde hålla släpet under uppsikt. Detta tyckte dock icke Räven, i sin egenskap av ledare för vaktstyrkan, och därför gick vi i stället en bit in bland de skuggande träden och satte oss på den tjocka trädstammen. Vi drack våra smuggelöl; jag tittade upp mot det skira lövtaket och tyckte mig på nytt höra den där hackspettens trumvirvlar, men kamraten satte snart igång med att spela upp musik – jag trodde det var Metallica – med hjälp av sin mobiltelefon som han lagt på stammens avbarkade yta.

Annons
 

-Vad var det för fel på fågelsången?, undrade jag.
-Va?, undrade då Räven.
Det var så det var.

Vi satt tysta ett tag och smuttade på våra öl, och visst gick det att höra fågelsången om man bara ville. Det ville jag. Sen började min dryckeskamrat berätta om sin mobil som låg där mellan oss och agerade speldosa, om dess fantastiska funktioner och möjligheter. Vidare berättade han att han därhemma hade laddat ner alla Maidens, alla Metallicas, alla Springsteens och alla Pink Floyds album. Jag nickade och försökte att inte verka helt ointresserad.

(Skärpning för fan! Räven är som Räven är. Men det är ingen ursäkt för dig att sitta här och vara svårflirtad och helt jävla världsfrånvänd. Vi är working class heroes, solen skiner och biran är gratis! Gå och hämta ett par till och kom in i matchen!)

Sagt och gjort; nya pilsner och så drog jag den där med ”två vädurskaniner, ett halvt kilo kåvepenin och Thomas Di Levas första tvångströja”, från Hip Hip, med rösten och allt, och Räven började garva så att han höll på att kvävas. Det fick mig också att börja skratta, och snart kände vi oss som de såtaste och lyckligaste vänner som någonsin tillbringat en solig Landskrona-dag i varandras sällskap. Vi var alltså smått berusade. En ny sommar var på gång. Minnena fanns där, musiken fanns där och fågelkvittret. Vi befann oss i min gamla Robin Hood-skog, min indianskog, min riddarskog, min leta-efter-ekorrar-skog, min hemliga trollsländeskog, den som blev till min smygrökarskog.

Efter en stund fick jag också Räven att ge med sig, och vi bar med oss ett ölflak och flyttade den lilla biten över gatan och ut i solskenet. Vi lade oss ner på gräsmattan, drack pilsner och blickade stadigt in mot släpet som kunde skönjas därinne i lövverket. Snart befriade vi oss från våra t-shirts. Duvorna kuttrade. Granarna doftade. Luften fylldes av insekter. Vi pratade inte sådär jättemycket, men njöt av solen och försommaren och jag gjorde fina utflykter i min fantasi. Jag satt till exempel ett tag på en brandtrappa – det var en fin sommarkväll i New York City – och jag var väl inne i någon gammal Bruce-låt. Sen tänkte jag på tyngdlyftare en stund; de där små som bara var en tvärhand höga, korta som trädgårdstomtar, som på något obegripligt sätt hystade upp hundraåttiofem kilo i luften. Och sen en mycket djup och levande fantasi som på något sätt inbegrep platsen där vi just nu befann oss; gräsplanen framför granarna och den röda tegelbyggnaden och arbetsbodarna. Den där tegelbyggnaden hade förr i världen varit en toalettbyggnad för allmänhetens utnyttjande. Det hade luktat ganska skumt därinne, mindes jag, och någon eller några hade roat sig med att klottra stora taskar med spritpenna på de gröna båsdörrarna. Byggnaden var dock numera låst och fönstren var igenmurade. Möjligen trodde jag mig veta att dess källarregioner innehöll något slags pumpstation. Men där! På den där soliga platsen föreställde jag mig nu en konsert med den kanadensiska sångerskan och superbegåvningen Leslie Feist! Inför barnfamiljerna och tonåringarna och de förälskade och gängen och de som ville vara hipsters.  Öl, sol och musik! Vilken ljus och underbar uppenbarelse en sådan konsert hade varit!

(Härlig som indianer och vita i vassen en sommardag. Elegant som Merlene Ottey på de röda löparbanorna. Fint som djuren som kryper mot stearinljuset och sången i det där avsnittet av Kalle Ankas jul där Benjamin Syrsa sjunger When you wish up on a star…)

En smutsvit skåpbil stannade plötsligt med ett ryck en liten bit till höger om oss ute på den fridfulla Citadellvägen. Dörrarna på båda sidorna öppnades och två figurer, som stigna ur en dansk gangsterfilm, kom emot oss. Den störste av dem hade ett fälgkors i näven.

To be kontti-nood, som min gamle teckningslärare brukade säga.

PETER LINDE

 

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag.

Annons
Annonser
























Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser