Annons

Gästkrönika: Cirkus Altenburg

Lejon i bur hos Cirkus Altenburg. Foto: Anders Hilding.

Vintern hade varit lång. Den började tidigt i oktober med kyla, så fäladen vid tippen fryst till och man kunde åka skridsko och spela ishockey där. I november kom den första snön. Vallgraven frös till, så ishockeyn flyttade dit och det var betydligt närmre hemmets värme och omvårdnad och kärlek från föräldrar. Under de perioder som vi pausade från hockeyn så hade vi upptäckt Altenburgs vinterstallar mellan Järnvägsgatan och Stora Norregatan. Där tog vi oss in i perioder och lekte i höbalarna som var ganska löst packade och tillät olika halvakrobatiska övningar och ganska avancerade sådana från en del kamrater. Altenburg hade sina hästar där och ibland några lejon temporärt. Man fick vara ganska tyst och gömma sig bland höet så de tjeckiska hästskötarna inte upptäckte oss. Det hade inte blivit nådigt om de hade uppdagat oss. Direktör Altenburg eller Pero Smacha hade säkert piskat oss med hästpiskan rejält. Men vi blev aldrig upptäckta inte ens då vi hade den svartvitrandiga schäfern med oss. Vi skulle bara presentera honom för lejonungarna som vi släppt ut i en liten manege som vi gjort av halmbalar och där kunde han leka med lejonungarna och de hade verkligen kul tillsammans och det bästa var han kunde inte skvallra för föräldrarna som lillasystern gjorde då hon var med på äventyr.

Annons
 

Vinter närmade sig sitt slut och aktiviteten i Altenburgs stallar började intensifieras och vi kunde inte leka där mer. Risken för upptäckt var nu oerhört stor. Ishockeysäsongen började också närma sig slutet. Isen började lossna på Öresund så vi ”lånade” rundstavar på Sjölins byggnadsfirma som vi kunde använda för att som flottkarlar stacka oss på isflaken med. Vi begav oss med dom ner till halvmånen och började jumpa loss isflak som vi sen med hjälp av rundstaven stötte ut i den lilla viken mot Strandpaviljongen som flottare och det var obeskrivligt roligt. Ibland halkade man på isflaken och kasade ner i det kalla Öresundsvattnet och blev genomblöt. Då gällde det att ta sig hem fort för man frös en aning och behövde torra kläder och lite värme.

Våren var i antågande och snart skulle Cirkus Altenburg ha premiär på Kasernplanen i Landskrona. Man såg fram emot premiären men hade inga pengar för inträde,. Det kostade en slant som föräldrarna inte hade råd att betala för oss barn på S:t Göransgatan. Men vi hade bra kontakt med polismakten i staden som hjälpte oss in de gånger vi inte plankade in, men in kom vi alltid på ett eller annat sätt. Vi var lyckliga då vi äntligen var inne i cirkustältet där vi fick beskåda allehanda olika cirkusartister. Pero med sina hästar var en av höjdpunkterna men det absolut roligaste var clownerna. Åsnan som publiken erbjöds att rida på och om man höll sig kvar fick man en femtiolapp. En av våra äldre kamrater gjorde ett försök och vi räknade kallt med att han skulle lyckas och då kunde vi köpa cigaretter hos tobakshandlaren vid Kasernplan. Men tyvärr. Han lyckades inte och ingen annan heller vad jag känner till. En annan höjdpunkt var den boxande kängurun som boxades mot en clown som gav den stryk, och då använde kängurun sina ben och sparkade clownen så han fick syna sågspån i manegen.

Under tiden vi var inne på cirkusen fick den svartvitrandiga schäfern leka med sina kompisar lejonungarna, hur dom lekte har jag ingen aning om men hunden var mycket glad då vi hämtade honom efter cirkusföreställningen. Tyvärr tog detta slut när Albert Altenburgs efterträdare Charles Lindberg omkom i Helsingör efter det att han blivit klämd ihjäl mellan en cirkusvagn och en vägg. Detta var början till slutet för cirkus Altenburg, denna cirkus jag minns med stor glädje och kärlek. Det är ett minne jag tar med mig ut i stora evigheten och kanske jag en dag kommer att träffa min barndoms favoriter där.

Bengt Johannesson, uppväxt i Landskrona, där han tillbringade sina första 20 år. Sedan dess Landskronabo i förskingringen, Lund, Malmö, Jönköping, Halmstad och Ljungby och nu som han säger ”landsförvisad i Helsingborg”.
– Men jag är från födseln BoIS:are, poängterar han.
– Ränderna går aldrig ur, vare sig på mig eller den salige schäfern.

Bengt Johannesson

Annons
Annonser




























Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser