Annons

Gästkrönika: Affe på Folkan och Who på burken

Peter Linde är tillbaka och efter ett besök på biblioteket och ett lån av några musikfilmer poppar anekdoterna upp.

Jo alltså, jag var inne på bibblan och lånade tre musikfilmer häromdagen, ungar! (Filmerna låg alltså på DVD-skivor, de där som ersatte videobanden för en tid sedan – och om ni är riktigt snälla så kanske farbror Peter berättar om kassettband nästa vecka…)
Den första, ”Tusen bitar. En film om Björn Afzelius”, får mig att minnas en artist som jag med åren nästan lyckats glömma bort. Jag återser nu en man med spetsiga cowboyboots och skjortan lika djupt uppknäppt som Gert Lastbil. En artist jag älskade som gymnasist, en kille som käkade moderater, som alltid gick sina egna vägar och som nog bar på någon sorts ständigt närvarande mörker. Men hans låtar var ofta lättillgängliga och folkligt populära – ibland är det ju fråga om rena rama dansbandskompet – och han verkade genom hela karriären vara invecklad i någon sorts djup vänskap/stark konkurrens-förhållande med den mera sansade och intellektuelle parhästen Mikael Wiehe.
När jag ser filmen minns jag som sagt hur mycket jag en gång gillade de där låtarna, och jag minns framträdandet på Folkets Hus någon gång på 80-talet. Jag var där tillsammans med min kompis L, stora salen var välfylld och Björn var ensam med sin gitarr på scenen. Jag minns att vi tyckte det var bra, och allra mest minns jag ett mellansnack där Affe med sylvass skärpa tystade några ganska skräniga och överförfriskade röster ifrån mörkret uppe bland borden och stolarna till vänster.
– Jag gör inte som Lill-Babs och de här andra marcipangrisarna, sa han, stående blickstilla i strålkastarskenet på den upplysta scenen.
– Jag säger inte att jag älskar er allihopa, för det gör jag inte. Jag känner ju inte er, och det finns säkert ett par stycken rena idioter ibland er, som man aldrig skulle vilja ha något med att göra rent privat.
Ridå, som man skrev förr. Björn Afzelius sålde vid en tidpunkt flest skivor av samtliga svenska artister, och dog 1999.

Annons
 

Den andra filmen, ”Amazing journey: The story of The Who”, närmast golvar mig, och återigen drabbas jag av påminnelse. En påminnelse om hur fruktansvärt bra det här 60- och 70-talsbandet från Shepherd’s Bush verkligen var! Så bra att det rentav måste hamna topp tre på min personliga lista över alla tiders favoritband (tillsammans med Black Sabbath och Beatles – topp tre soloartister är för övrigt Dylan, Springsteen och Patti Smith)! The Who stannar liksom kvar hos mig hela kvällen. Och nästa dag, och jag plockar fram ”My generation – The very best of The Who” som Lars brände åt mig, och överlämnade en fin dag i kolonin för många år sedan. Jag minns det som att vi tog ett par spontana danssteg till ”Pictures of Lily” en fin och solig påskhelg.
Men när jag tittar på filmen så ringer redaktör H. Han är också ett fan.
– Du skulle ha varit med när jag och JW hade Who-kväll för ett tag sedan!, säger han.
Vi fortsätter med att utbyta några fraser om genialiteten hos dessa Shepherd’s Bush-vettvillingar, och så säger H:
– Ja, de är ju inte några jävla Neil Young-typer som sitter där med sin jävla tågbana! Neils memoarer är helkassa!
Tredje filmen jag lånade är ”Neil Young. Heart of gold”.
Extramaterialet på den medföljande bonusskivan är som följer: regissören Jonathan Demme sitter och ler mot svart bakgrund, iförd kavaj och slips, och uttrycker beundran för Neil Young. Neil sitter och ser sur ut mot svart bakgrund, iförd Indiana Jones-hatt och skinnpaj, och uttrycker beundran för Jonathan Demme. Neil och Jonathan åker bil genom Nashville och Neil sitter först och bara navelskådar, men tinar sen upp lite. Emmylou Harris åker också bil iförd en märklig gulgrön blus och får håret i ögonen när hon pratar. Neils gitarrtekniker, en man med jättelik mustasch, pratar om och visar fram Neils gamla gitarrer. Ni fattar. Hur roligt som helst. Men varför tjatar han bara om det här trista extramaterialet, undrar kanske några av mina arton läsare? Jo, för det var det enda jag kunde se. Min trogna Philips DVD-spelare envisades med att spotta ut skivan med själva Heart of gold-filmen, förbannade gammelteknik!

Fotnot: Jag tror ändå Neil Young gör sig bäst i minnet från den där tv-sända marathonrocken från Westphalen-halle under 80-talet, då han lufsade fram över scenen med skogshuggarskjorta och gigantiska polisonger och skrämde slag på publiken med guran i högsta hugg. Det var tider det.

Veckans låttips: Real good looking boy, You better you bet, Svarta gänget.

PETER LINDE

 

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. 
Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag.

Annons
Annonser




















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser