Annons

Gästkrönika: En fotbollskväll att minnas

 – Åhh hej med Farbror Frej!

Det var faktiskt länge sen jag skrev en längre text, men vad jag var med om i går kväll kräver lite utrymme. Det handlar om en annorlunda fotbollsupplevelse.

Annons
 

Jag har sedan 60-talet en vän från Sveriges Radio, som har en faiblesse för underdogs i fotboll såsom Brommapojkarna och IK Frej. Tillsammans har vi sett en del matcher med dessa lag. I går kväll var det dags igen.

Vi åkte LÅNGT norrut genom skogar och förorter till Stockholm för att slutligen komma fram till Täby kyrkby, där det mitt i ett gammalt villaområde ligger en ganska pampig fotbollsarena vid namn Vikingavallen. Nästan det första vi såg var en mörkblå buss från ett företag i Klippan. Den hade tagit upp fd allsvenska laget Helsingborgs IF cirka 60 mil norrut för en match man säkert betecknade som ett rutinärende, som skulle fixas till med nästa förbundna ögon. Det gällde match i Superettan – ett topplag med ambitioner  mot bottenlaget IK Frej med många förluster bakom sig.

Jag och radioprofilen Lars köpte varm korv och sittplatsbiljetter och satte oss i god tid i höjd med mittlinjen på raden bakom en familj med HIF-jackor och dito mössor och stora gester.

Det röda laget ägde planen så fort de marscherat in, det märktes. Jag tittade efter min gamle favorit Surprise Ralani och visst var han med. Då borde det bli en trevlig match.

Visst blev det snabbt trevligt, men inte för de självsäkra helsingborgarna. Underskattade IK Frej tog ledningen med både 1-0 och 2-0. Den lilla gruppen helsingborgare framför oss blev tystare och tystare. Surprise blev skadad och fick lämna planen.

Solen sken medan den sjönk i takt med större självförtroende i andra halvlek då bottenlaget nästan lekte med de röda fd allsvenskarna. Långa öppnande bollar förvirrade HIF:s försvar och många bollar strök kring bortamålet.

HIF:s klack på andra långsidan gjorde sitt bästa för att sporra sina röda favoriter.

Vi två kompisar hade tippat tre olika resultat – 1-0, 2-0 samt 3-2 och var fortfarande med i matchen. Vid 3-0 var HIF-familjen tyst, vid 4-0 reste de sig och skyndade ner för trapporna. Ingen bra kväll för fans med HIF-jackor. Resten av andra halvlek var en uppvisning i öppnande långbollar och skott på bortamålet.

Nästa gång jag tittade efter den röda klacken fanns den inte längre. Den hade kanske förenats i något buskage med HIF-familjen framför oss. Någon rolig hemresa blev det säkert inte.

För mig återkom i minnet lätt min största upplevelse på en fotbollsläktare nämligen när Landskrona BoIS i sin återkomst till Allsvenskan 2002 mötte samma HIF och vann med 6-2. De sista tio minuterna den gången klappade vi i publiken i takt. Även om jag inte är Frej-anhängare gladdes jag djupt inom mig åt en mycket oväntad seger för bottenlaget, som var så överlägset det berömda storlaget.

Den här fotbollskvällen gömmer jag i mitt hjärta de år jag har kvar att vara fotbollspublik.

Lennart ”Foxhill” Andersson.

LENNART ANDERSSON

Annons
Annonser


















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser