Annons

En redig handicman

Gert Clausen har komradioapparater in på bara skinnet.

Hans samling uppnår i år myndig ålder. Men lagligheten har det varit lite si och så med genom åren. 

Annons
 

Ge dig tid att lyssna på en hängiven samlare och vi kan lova dig att du får höra en del fantastiska berättelser. Strax under takåsarna alldeles intill trådbussens sträckning har Gert Clausen en enastående samling av komradioapparater av svenskt ursprung. I 18 år har han varit en inbiten samlare men intresset går tillbaka till barnsben på tidigt 1970-tal.

– Senast jag räknade hade jag ett drygt hundratal apparater. Det är några år sedan. De är betydligt fler idag, säger han, kavlar upp ärmen på sin t-shirt och blottar en tatuering.
– Är man en nörd, så här man, säger han och stryker handen över den orangea Handic-komradion som strålar från överarmen.

– Intresset har gått i arv från min far. Han höll på med det som kallades ”privatradio” på 70-talet och var med i komradioklubben här i stan, berättar Gert Clausen och minnet tar honom tillbaka i tiden.
– Jag glömmer aldrig när första radion kom in i bilen. Sen fanns många klubbar i stan på den tiden. Scania som sen blev en bordtennisklubb började som en privatradioklubb och där satt man och löda tillsammans med andra ungdomar i en källare, säger han och skrattar åt minnet.
– Vi var också på många ”rävjakter”.  Någon fick gömma sig i skogen och så gällde det att pejla in signalerna först och hitta honom. Då var det alltid Queen Electronic på Eriksgatan som sponsrade priserna. Det var stort när jag vann min första bärbara, säger han och pekar på en Commander komradio.
– Den. En ER13 vann jag vid ett tillfälle.

Gert Clausens samlarvurm har rent av renderat ett kapitel i boken ”Svenska samlare med en story”.
– Det finns naturligtvis fler samlare av komradioapparater men kanske ingen så nischade som jag som bara kör svenskt. Det är Commander och Handic som gäller. Det finns en samlare i Stockholm och vi har bra koll på varandras grejor så vi hjälper varandra om någon är på en mässa eller ser något vi vet att den andre saknar, säger han och plockar fram lite bilder.
– Det här är Gunnar Wennerström. Han grundade Handic och ägde en ö. Detta är när jag var och hälsade på honom häromåret. Han gick bort ifjol, 98 år gammal. Han var 96 år när vi satt och snackade i timmar. Han var klockren.

Den orangea färgen är speciell. När Handic plötsligt fick för sig att göra svarta modeller ”var det ”skittråkigt”.
– Färgen var anpassad för fjällvärlden. Räddningsmanskap synliggjordes. Det var väl den ursprungliga tanken. Men här har jag en genomskinlig apparat, säger han och lyfter ner en komradio som står bredvid en gul och en blå.
– Det är demo-ex. Det var innan men bestämt sig för hur de skulle färgsättas. Jag saknar den militärgröne.

Allt teknik som belamrar hyllorna är fullt fungerande.
– Jag måste få dem att funka annars sätter jag inte upp dem. Jag har en som jag stör mig lite på. Där måste S-mätaren bytas ut.

Planer finns att filma och lägga ut den unika samlingen på Youtube.
– Jag vill inte ha folk springande här i lokalen, urskuldar Gert Clausen som samtidigt inser att hans samling är en museal klenod och ett eldorado för andra teknikfreaks.

Tidigare anställda vid Handic har genom åren hjälpt honom att komma över rariteter och när anläggningen på Hisingen i Göteborg skulle läggas ner gjordes klippet.
– Då fick jag lådor med reservdelar, manualer och dokumentation som gör samlingen unik.
Samlingen är trots fyndet på Hisingen inte komplett.
– Handic släpptes i många länder. Här har jag danska, tyska, en del jänkare men alla har jag inte, säger Gert Clausen som istället fyllt på med en del kringprodukter så som jacka, en skjorta från Sydafrika, telefoner, stereo och en TV-apparat som pryds med det svenska varumärket.

Det har inte alltid varit enkelt att inneha en komradio.
– De skulle vara godkända av Televerket. Jag lyckades som grabb komma över en som inte var typgodkänd. Den sålde jag senare till en kompis. En dag när jag kom hem från skolan så stod det en televerkare och en polis på mitt rum. Morsan var vansinnig på mig men jag var minderårig så något fängelsestraff kom inte i fråga för att jag sålt den olagliga apparaten.

Om Internet och mobilnät slås ut så lär Gert Clausen och hans vänner bli viktiga kuggar i att kommunicera med omvärlden.
– Skulle olyckan vara framme så är allt som behövs en trådantenn, ett bilbatteri och en radio, säger han och menar att polisens kommunikationssystem,”Rakel är rejält sårbart”.

Idag har privatradioklubben PRILA i Landskrona 29 medlemmar och trådbussen utanför stör Gert Clausen när han ska anropa sina kamrater.
– Nu pratar vi mest om söndagskvällar. Och vi säger väl som man säger där när det är dags att avluta – sju tre, fem fem,  åtta åtta!

 – Ha det bra, ha det gott, puss och kram.

– Prila 72 anropar. Gert Clausen använder fortfarande sin fars gamla anrop. Solstormar kan göra att Gert och hans kamrater kan nå radioamatörer långt bortom Sveriges gränser.  Jag har hört Australien men lyckades inte etablera en kontakt. Men det händer att man pratar med ryssar och jänkare. Det händer att Aprila-gänget snackar i siffror med varandra och då kan det vara bra att känna till följande: 51 = Hälsningar 55 = Bästa DX 73 = Hjärtliga hälsningar 75 = Gud välsingne dig 88 = Puss och kram 99 = Dra åt helvete.

QSL-kort är en typ av verifikationskort som man skickar till varandra som tack för lyssnarrapport. Så här ser Gerts QSL-kort ut.

Alla radioapparaterna om står tätt packade på hyllorna i Gert Clausens hobbyrum är fullt funktionsdugliga.

En del polisradio-lyssnade har det blivit genom åren. Här visar Gert Clausen upp ett egentillverkat hålkort för just en polisradio.

Pejlingsutrustning för ”rävjakt”.

Gert Clausen är en Handic-man som är en riktigt handyman. Han är grafiker till yrket och idag ensam tryckare på stadshusets tryckeri är självlärd radioamatör.

Annons
Annonser


















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser