Annons

Grattis på 50-årsdagen Peter!

Peter Linde 50 år den 15 februari 2017.

Det kom ett mejl med en inbjudan och en förfrågan från en tidigare kollega. Han skriver bra. Riktigt bra.
”En resa från ’67 till ´17, från Exercisgatan till Carl XI:s väg (tre kvarter).
Samhällsförändringar, politiska skiften, klimatförändringar, humörsvängningar. Tiden som går. Obönhörligt. Varför säger människor saker? Varför gör di på detta viset? Fem decennium. Över ett halvt liv. Låt farbror berätta. Titta hem till mig vid tillfälle, jag har sprit. Välkomna!”

Annons
 

Peter Linde gjorde under sin tid på Landskrona Direkt ett antal profilintervjuer. Väldigt uppskattade sådana. I samband med mejlet undrade han var arkivet för dessa tagit vägen. Vi kom med en krystad förklaring om att det lät sig inte göras när sajten förnyades. Men eftersom han nu nått milstolpen 50 år – faktiskt samtidigt som denna intervju publiceras den 15 februari 2017 – kände vi oss inte nödbedda utan tackade ja till inbjudan och återupptog profilintervjuandet. Någon dag innan återseendet kom ett nytt mejl med en fråga om han fick se våra frågor innan intervjun. Nymodigheter kommer inte på tal. Det borde han veta. Det mejlet fick bli obesvarat.

Väl på plats i den charmiga tvårummaren på Carl XI:s väg och det inledande samtalet kring hur man halshugger en fengädda som gott bärsärk på övriga fiskar i det välskötta akvariet kunde vi köra igång.

På  bordet, kaffe och Grönstedts cognac, den nydesignade flaskan som hämtat  inspiration från  Jean-Luc Godards filmer.

Vill du att vi ska ställa frågor eller berättar du?
– Ni får fråga.

Låt oss inleda med 27 snabba.
Arvinge: Oscar.
Bänkar: 115 kilo
Civilstånd: Ogift.
Djur: Fiskar
Eau-de-cologne: vatten från Köln…
…nej, vad luktar du?: Snus
Fåfänga: Måttligt
Gärna: BoIS i Superettan
Hjärna: ett organ som kanske inte är det viktigaste i människors liv längre… vad vet jag.
Inbillning: Ibland inbillar jag mig att jag är väldigt gammal. Ibland inbillar jag mig att jag är väldigt ung.
Jag: och du , det blir vi.
Kamrater: Något av det viktigaste i livet.
Lycka: Lätthet. Flöde
Morgonrutin: Koka kaffe
Njuter: Gärna
Opium: En parfym, en Eau-de-cologne.  Annars minns jag en gång när jag var rätt så liten och det kom några långhåriga killar mitt på en gata i Helsingör. Jag var där med mina föräldrar och de här flummiga killar kom med världens fång av opiumvallmo. 
Politik: Politiken kanske inte räcker till för allting i livet men det finns inget annat medel att använda för att komma någonstans vad det gäller vårt samhälle. Det finns saker som borde vara bättre i världen och i vårt land men mycket går i cykler. En tänkande människa med lite erfarenhet  kan bara gå till vänster. Allt annat är omöjligt. Då blir det som Björn Afzelius sa, ”Då går man med röven framåt”.
Quisling: Stefan Olsson
Rakad: Delvis. Jag har sånt här jazzskägg.
Sprit: Det är gott.
Tro: …hopp och kärlek.
U-sväng: Det får man göra ibland.
Vasalopp: Första söndagen i mars
eXan: Det är min barndom. Min uppväxt.
Yrke: Hm, vad är jag?…nu heter det stödpedagog. Jag är utbildad SO-lärare.
Ålderstecken: Tecken? ..Mindre hår på huvudet och mer på ryggen.
Äter: För mycket.
Överskattat: Sociala medier.

Nu har vi gjort från A-Ö med Peter.
– Va? Det lade jag inte ens märke till. Jag undrade lite när frågor om U-svängen kom upp. Det var roligt.

Men handen på hjärtat är det okej att intervjua en kompis, eller för den delen en annan journalist?
– Ja. det är det om man gör det på ett professionellt sätt.

Är detta professionellt?
– Självklart. Ni bandar dessutom.

Berätta lite om resan som tagit dig 50 år och fört dig runt ett par kvarter på Väster.
– Jag är uppväxt i ett hus som morfar byggde alldeles intill Exercisfältet under 40-talet. På den tiden byggde man gärna stort och hyrde ut. Morsan och farsan bodde på Suellsgatan. Mina systrar föddes tätt under mitten av 50-talet. Då bodde de i lägenheten med dass på gården. Idag låter det i det närmaste overkligt. De fick helt enkelt flytta hem till morsans föräldrar. Sen kom jag som sladdbarn. Den äldre generationen på ovanvåningen och vi där nere. När jag nu tänker tillbaka på det så var det en fantastisk uppväxt. Där var alltid någon hemma. Jag gick ofta upp till mormor och morfar. Jag älskade att sitta och lyssna till hans historier. Morfar hade varit sjöman och seglat jorden runt. Han ljög en del för mig och mormor skällde på honom. Alltid tillsyn, sen hade man Exan utanför, rakt över låg stranden, Granet ner till vänster, fy fan vad bra det var. Det bodde en massa ungar runt omkring. Hela grundskolan gick jag på Västervångskolan. Jag var väl inget vidare i skolan. Det var först i gymnasiet som jag började bruka allvar.

Hur var tonåren?
– Där byter jag umgänge. Jag får nya kompisar genom handbollen. Tjejer kom sent in i bilden. Jag visste nog aldrig hur man skulle prata med dem. Det var nog först efter tonåren. 

– Efter gymnasiet blev det ingen reda. Jag kom in på lärarhögskolan i Kalmar men var ärligt talat inte så jättemotiverad. Jag kom hem igen efter ett par dagar och börjar istället jobba på Stuven i hamnen. Sen följde en massa korta anställningar, vikariat och påhugg.

Nu måste du snart närma dig ett kvarts sekel?
– Jag var 25 när jag åter började fundera. Jag gillade historia, religion och samhällskunskap. Tänkte att jag får bli lärare. Läste upp något betyg på komvux. Träffade nya bekantskaper. Kom in på lärarhögskolan i Malmö och jobbar därefter sammanlagt tio år som lärare, i Landskrona, Kävlinge, Bjuv, Åstorp… och har väl undervisat i alla ämne och årskurser utom slöjd och hemkunskap. Under hela denna tiden har jag bara en SO-tjänst. Det var på Tolvåkersskolan som sen efter jag slutade, kraschade ihop och blev omtalad i riksmedia och tvångsförvaltades. Där trivdes jag bra. Det var en äldre stil med katederundervisning. Det finns normer på alla skolor och det kan spreta men här fanns många äldre lärare som hade makten. De visste vad som fungerade. Detta till skillnad från tomtarna som var max 25-26 år gamla och kom i teaterkläder och skulle göra dramapedagogik som inte gick hem. Men så skulle det vara, för det var progressivt och framåt och det rådande var förkastligt. Jag tror inte det är så. Har man jobbat länge inom något så vet du vad som är gångbart. Därefter hamnar jag hos er på Landskrona Direkt. En dag ringer en enhetschef inom omsorgen som behövde en vikarie på ett år till en grupp funktionsnedsatta som gör en tidning. Han hade satt sig på arbetsförmedlingen och glott igenom en massa CV och hittat mig. Detta var sommaren 2012 och sen dess har jag arbetet inom daglig verksamhet. På många sätt är det bättre än att jobba inom skolans värld. Det är ett jobb man egentligen aldrig tänkt sig. Det bara blev så.

Parallellt med detta gör du också en annan resa får vi förmoda?
– Jag gjorde nästan en bostadskarriär. Bodde i en fantastiskt häftigt villa nere på Svanegatan en kort period. Huset hade varit med i Sköna Hem på 30-talet. Det var en snickeriartist som skapat det. Han hade gjort allt i huset och sånt finlir hittar man inte idag. Livet har olika spår. Familjespåret. Jobbspåret. Black & White-spåret, jag var rent av med och gjorde konstgjord andning på boxningsklubben under ett par år. 

Gör du ”att göra”-listor?
– Ja, det gör jag faktiskt. Trots att jag har ett jävla minne så börjar jag bli glömsk. Jag jobbar på en redaktion där det kan komma 200 idéer under en dag. Så jag måste.

Mejl, messenger, sms, fax, annat? Hur kommunicerar du egentligen?
– Jag vill se den jag talar med. Jag kan sms:a och skicka mejl men det andra bryr jag mig inte om. På jobb måste jag kolla mejlen dagligen.  Jag har nog också en sån där gmailadress men den kan jag inte. Det är välkänt att jag på detta område är en teknisk idiot.

Din senaste tweet är inget vi ska prata om?
– Tweet???

Har du någon favoritpod då?
– Nej, men jag läste om en UFO-pod där det skulle vara halvt radioteater och halvt dokumentärt. Det lät intressant. Så jag undrar var fan jag hittar en sån pod? Jag vet ju vad en pjodd är. Det är gråsparv men podden finns väl i etern någonstans. Togge har väl gjort något sånt om BoIS?

Hade du själv kunnat tänka dig att ha en pod?
– Ja, varför inte. Jag tycker det är rätt kul när folk lyssnar på mig.

Har du Facebook?
– Jag måste ha det genom jobb. Vår tidning ”Landskrona Runt” ska finnas med på Facebook och för att jag ska kunna administrera detta så är jag tvungen att ha något sånt. Ibland dyker det upp någon som vill bli min vän där men det tar jag bort fort.  Off the record…

Nu får vi bli snäppet allvarligare. Här bjuder du på fin konjak en tisdag. Vad har du för förhållande till alkohol?
– Komplicerat.

Har du vita perioder?
– Ja då. Det är alldeles säkert nyttigt att göra det ibland. Det är många som dricker för mycket. Herregud vad folk dricker. Det finns så många som är ”småalkade”.  Vi får alla vara på vår vakt. 

När är du som mest tillfreds med tillvaron?
– Utan att låta högtravande. Jag tycker jättemycket om att skriva. Om jag kan skriva och det funkar…och det blir bra.. det är då jag mår som bäst. Visa kan bygga ett hus. Jag förstår inte hur de kan det. Jag kan inte snickra en brödlåda. Men om jag skriver en text och tycker ”fan Peter, detta blev bra”, då mår jag förträffligt.

Men ut med det ur byrålådan, så att fler kan ta del av det.
– Jag försökte en gång. Jag skickade ett romanmanuskript till fyra förlag Varav ingen ville ha det.

Det var ju landets fyra största förlag..
– Ja. Där börjar man. Det var väl för att ha testat det. Nu har jag gjort det en gång. Sen vet väl jag att såväl Beatles som Astrid Lindgren blivit refuserade. Alla blir refuserade någon gång. Manuset jag skickade in hade jag arbetat med i över ett år. Det hade jag en tanke med. Annars skriver jag mer ”randome”. Jag gillar att skriva och jag gillar att läsa.

Enligt tidningen Café finns det tydligen tre olika selfie-personligheter – vilken är du?
– Vilka är dom då?

Hur ska vi veta det? Hur gör du när du tar en selfie?
– Men du undrar vilken av dessa tre personligheter jag är. Så kan du inte säga, utan att avslöja vilka dom är.

Tänd nu i taket och ta mobilen där och ta en selfie, ifrågasätt inte allt.
– Vad fan gör jag nu? Har jag startat videoläget?

Foto: Peter Linde

Haha.. du är videoselfiemannen. (Paus för nytt kaffe och lite konjakssörplande)

Nu är vi inne på Peter Linde del 3. Har du blivit lyckligare med pengar på kontot?
– Nej, det har jag absolut inte. Jag läste en undersökning om medellöner i olika branscher och de som jobbar inom omsorg – där har vi bottenskiktet. Men visst jag har pengar på kontot så att jag kan åka till Teneriffa. Jag har väl aldrig varit fattig. Fattiga är de som sitter utanför affärerna. Det bästa med pengar på kontot är att kunna gå och handla mat utan att tvunget behöva räkna i huvudet vad det kostar. Det gör mig inte lyckligare men det underlättar. 

Vilken är din sämsta investering?
– Haha, det är fengäddan. Allvarligt talat, det är sällan jag köper något jag ångrar.

Har du något investeringstips?
– Haha… ekonomi och sociala medier får ni ta med någon annan.

Är du en modern alfahanne?
– Puh… jag tror inte jag är en alfahanne. Jag är inte så mycket för att tävla. Jag vill inte bestämma över folk. Samtidigt vill jag inte att någon ska bestämma över mig. Jag vill gå min egen väg.

Du lever ensam, är det jobbigt att leva med?
– Ja. det tror jag.

Är en konservativ tvåsamhet något att sträva mot?
– Det är väl jättebra om man kan hitta någon man kan stå ut med länge och som står ut med mig. Ser vi oss omkring så är det sällan det funkar så. Det kommer om det kommer. Det finns naturligtvis stunder när det inte är kul att vara ensam. Det finns plus och minus i att vara ensam men meningen är inte att leva ensam. Vi är flockdjur precis som hundar och apor. Man blir lite knäpp av att bo själv. Man blir lite egen. Det som är bra är att man styr över sin fritid, att man blir en fri fågel,  men för mycket frihet är inte bra.

Berätta en hemlighet?
– Vi har ju redan avslöjat romanmanuskriptet till fyra förlag. Ska jag framstå som helt galen?

Ja, varför inte?
– Kan en orange människa bli president i USA så.. jag som trodde gränsen var nådd vid en b-skådis. Det första denna Simpsonfigur säger är ”att jag är i krig mot all media i världen och jag ska hålla blattarna borta med en mur, sen skriver han en tweet, till skillnad mot mig, om allt detta. Den mäktigaste mannen i världen gör detta, då kan jag väl egentligen säga vad  som helst om mig själv. Jag kan prata med mig själv.

Kan du då ha konflikter med dig själv?
-Oh ja. Det har jag. Ibland blir jag förbannad på mig själv för att jag är på vissa sätt.

Har du någon Sweet home Alabama?
– Jag är trött på mycket. Jag är trött på det ytliga. Så fort någon inte är ytlig så blir den personen nedsablad.

Har du någon dold talang?
– Jag är rätt bra på att laga mat… öh…

Se det som en kontaktannons…
– Haha.. Sjunger, lagar mat… kan en hel del av Evert Taubes texter.

Du är urlandskronit. Vad skulle få dig att flytta och vart?
– Just nu kan jag inte komma på något. Jag är så starkt rotad. Visst har Köpenhamn haft sin dragningskraft. Jag är jäkligt landskronitisk. Det är lagom stort – förställer jag mig. Möjligtvis när jag blir äldre… att ett varmare och ljusare klimat kan locka mig.

Vad skulle få dig att flytta från Väster?
– Jag skulle kunna bo någon annanstans i stan om jag hittat en skitfräck lägenhet. Det är inget medvetet att jag bara bott på Väster. Det har bara blivit så.

Ponera att Torkild fattat att du är en av stadens bästa skriftställare och därmed en ypperlig grå eminens och ett bollplank. Vilka råd skulle du gett honom i styret av Landskrona?
– Sluta och fokusera på en liten, liten ekonomisk elit som ska bo antingen i Nyhamn eller i Borstahusen och som ska gå i internationella skolor och det ena med det andra. Se till vad Landskrona är för någonting och bry dig om de människorna som bor här. Alla människor. Förr utjämna än göra skillnaderna större. Det är politik. Han är liberal och jag är lång därifrån. Vi ser samhället på så olika vis. Han har makten och gör vad han tror på. Jag tror tyvärr inte att det kommer att slå så väl ut. Satsningar på gemenskap istället för det som drar isär är viktigt. Jag hyser dock hopp för staden.

Avslutningsvis. Låt oss ringa en kvartett av dina vänner som får ställa vars en fråga.
– I tur och ordning ring Mats, Gert, Jimmy och Anders.

Mats var ute på Amors vägar, ej att förväxla med Amagers där han tjänat sitt uppehälle. Hur tänker man när man uppnått 50 år om sin största upplevelse på kärlekens väg?
–  Enkelt sagt, en kärlek kan vara så stark att den ändrar på färgerna i världen, vart tar den vägen?

Gert undrar hur det känns att närma sig pensionsåldern?
– Vad ska jag svara på det, nu när jag precis fått en fast anställning. Jag är lugn och trygg.

Jimmy når vi cyklandes vid Plorren. Han anser att du är värd en snäll fråga. Han undrar: Vad är klockan?
– Kvart över sju.

Sista frågan blev till två från Anders. Han undrar helt enkelt vilken din favorittårta är samt din genom tiderna bästa BoIS:are?
– Tråkiga svar men självklart blir det Sonny. Det går inte att svara annorlunda. Jag minns speciellt en match mot Öster på IP. Jag och farsan står nere vid räcket när Sonny trycker in back, målvakt och boll i målet. Så nickade han in den. Det glömmer jag aldrig. Tårta, något morsan gjorde. Det påminde om en Budapest men var med rullad maräng, grädde och sylt. 

Grattis till de 50 Peter!
– Tack!

”Författarporträttet” som togs i samband med att Peter Linde skickade i ett romanmanus till fyra förlag.

 

Annons
Annonser


















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser