Annons

Gästkrönika: Fribergs Gurkor

Image-1

Någon gång på sextiotalet dök det upp en man på Hven. En man som hette Friberg. Likt en gubbe i lådan så fanns han bara där och hade arrenderat ett stycke jord. Han skulle odla gurkor. ”Fribergs Gurkor”. Så stod det på skylten utanför huset som han hade hyrt.

Annons
 

Det sas att han precis hade kommit ut från fängelse, att han var bankrånare, eller mordbrännare eller möjligtvis dynamitard. En trevlig prick var han hur som helst denne Friberg, med många strängar på sin lyra. Förutom gurkodlande då kanske.

Friberg var en skicklig mekaniker, en duglig murare, kunnig i sotning och han såg bra ut.

Friberg var helt enkelt en vänlig själ som tyckte om att hjälpa till och på en ö finns det alltid behov av en sådan person. Det började med att han fick igång Olaussons traktor som inte fungerat på ett år. Sen fick han ordning på Petterssons skorsten som alltid ville ryka in. På den vägen fortsatte det. Friberg hade mycket att stå i och blev snabbt en populär person. Med gurkorna gick det väl lite si och så.

Om folk hade varit ärliga och uppriktiga så hade de kunnat berätta för honom att stället han valt för sin gurkodling var sämsta tänkbara. Ett torrt, skuggigt och blåsigt ställe. Men öfolk har en tendens att utgå från att just deras ö är världens medelpunkt och därför utgår de också från att alla vet allt om just deras ö. Summa summarium så sa ingen till. Dock hade folk lite dåligt samvete när de såg hur illa det gick med odlandet. I den andra vågskålen fanns dock all hjälp de fick från Friberg och hans kunnande i smått och stort, detta vägde helt enkelt tyngre.

Han tjänade inga pengar den gode Friberg men han blev snabbt en populär och accepterad person på ön, inte minst bland damerna. Till slut blev det dock sensommar och dags för att skörda de där gurkorna. Friberg började se dyster ut och det var alldeles uppenbart att gurkodlandet var ett stort fiasko. En dag var han bara borta, det ryktades om obetalda räkningar och en äkta man med ett hagelgevär.

På sjuttiotalet när jag var liten så brukade jag gå ner till Norreborg och bada varje dag som solen sken. Som jag minns det sken solen mest varje dag. Jag var sju år och kunde simma så jag fick gå till stranden själv. På vägen ner passerade jag ett hus med en skylt utanför där det med flagnade bokstäver stod ”Fribergs Gurkor”. Jag undrade alltid över vem den där Friberg varit och varför skylten fortfarande stod kvar. 

Nere vid stranden stod det en bänk och på den bänken satt det alltid två gubbar med kikare och påstod att de tittade på fartyg. Två pensionerade sjökaptener Olsson och Nilsson, bittra fiender och konkurrenter sedan barnsben. De senaste tio åren hade de över huvud taget inte pratat med varandra. Inte ett ord, trots att de tillbringade varje solig sommardag sittandes på samma bänk. De satt i varsin ända av bänken och stämningen var så frostig att bara okunniga sommargäster och turister kunde komma på tanken att sätta sig emellan dem.

Jag satte mig dock alltid emellan dem och sa hej, ”Hej Kapten Olsson” och ”Hej Kapten Nilsson”. Jag varierade mig varje gång så att antingen Olsson eller Nilsson hälsades först. Jag var väldigt snackig redan som liten och deras bittra fiendeskap fascinerade mig. ”Godmorgon unge man” svarade de i tur och ordning. Jag gillade det där ”unge man”. ”Några intressanta skepp idag?”, frågade jag men fick i vanlig ordning inget svar.

De tittade inte på skepp de där två gubbarna, de tittade på bröst och möjligtvis en och annan rumpa. Det här var sjuttiotalet och toplessmodet hade nått Hven. På byn var det ett allmänt skämt att både Olsson och Nilsson förmodligen var de enda i världen med kikarsolbränna. På stranden var det gott om både bröst och rumpor så gubbarna tappade snabbt intresset för min närvaro. Jag satt dock kvar på bänken och följde med stort intresse några unga män och kvinnor som hade någon slags jättelik drake med sig.

Det visade sig att den här draken skulle dras efter en snabb motorbåt och att en människa liksom kunde hänga under den här draken. Nu för tiden vet förstås alla vad jag menar och har sett det på Mallorca minst tio gånger, men då på sjuttiotalet var det här en världssensation, åtminstone på Hven.

En kvinna fästes  i någon slags sele under draken och en båtmotor började varva.

Det var helt tyst på stranden nu. Allas ögon var riktade mot den snabba motorbåten och kvinnan under draken. Olsson och Nilsson hade slutat andas och tryckte kikarna hårt mot sina ögon.

Så startade båten och kvinnan steg till väders. ”Ta mig fan, det fungerade”, viskade Olsson tyst för sig själv. ”Otroligt”, sa Nilsson. Nere på stranden började folk hurra och applådera, barn skrek av förtjusning.

Motorbåten började närma sig redden där en hel del segelbåtar hade ankrat upp eftersom Norreborgs lilla gästhamn var fullsatt. För att inte kollidera med en av segelbåtarna var skepparn på motorbåten tvungen att göra en ganska skarp gir.

Kvinnan under draken girade dock inte utan fortsatte på samma kurs. När man drar något efter sig på det sättet, i ett rep eller snöre, så blir det ju liksom en fördröjning mellan när du ändrar kurs och objektet bakom dig gör det samma.

Kvinnan under draken träffade segelbåtens mast med en förfärlig fart. Hela segelbåten guppade till och smällen… Ni vet en sådan där skelettsmäll när man av misstag eller allmän klantighet sparkar skenbenet rakt in i en trästol. Så lät det. Men hundra gånger starkare. En fruktansvärd tystnad lägrade sig sen över stranden och en stor tjock karl blev alldeles vit och svimmade med ett ljudligt plask när han föll från badbryggan. Barn började gråta och vuxna människor skrek rakt ut. Under tiden gled kvinnan sakta ner för båtens mast, som i en tecknad film med Tom och Jerry, och landade med en duns på båtens däck, där hon dock viftade lite matt med handen, så hon var uppenbarligen inte död.

”Jahapp” sa Olsson, ”det gick som med Fribergs gurkor.”

”Jepp”, sa Nilsson ”det gick åt helvete.”

Sen skrattade de rått och hjärtligt båda två och gick enade därifrån, dunkandes varandra i ryggen. 

Av: Måns Back Nilsson

 

En kommentar till "Fribergs Gurkor"

  1. Pingback: Gästkrönika: Fribergs Gurkor

Annons
Annonser


















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser