Annons

Gästkrönika: Nyårskrönika av Måns Back Nilsson

mans_back151230_900

Foto: Torsten Nilsson.

Precis som alla andra anständigt intelligenta människor så förstår jag med stigande ålder hur lite jag vet om hur andra tänker. Ja, hur lite jag begriper över huvud taget.

Annons
 

Därför tänker jag inte inleda denna krönika med att påstå att nyår är en tid för eftertanke. Jag vet inte alls vad nyår är för dig och vilka nyårslöften du kan tänkas avge. Själv var jag ett ganska busigt barn. När de andra kompisarna började tjuvröka hade jag redan tre brutna nyårslöften bakom mig.
 
Min syster sitter med gamla diabilder och efterhand som hon scannar av dem lägger hon upp en del på fejan. Året är 1968. Det är runt nyår.
För första gången någonsin befinner människor sig i omloppsbana runt månen. Apollo 8 sänder under julafton tv-bilder från rymden och det är den mest sedda tv-sändningen någonsin. Den första pizzerian öppnade i Sverige för några dagar sedan.
 
Det här är jag 1968 i mina föräldrars garage, jag är fem år och har byggt någonting, jag ser koncentrerad ut. Förmodligen är det rymdraketer jag byggt. Möjligtvis har jag lekt med Lars Vilks.
 
Jag gör ibland seriösa försök med att förstå mig på människor men med få undantag kommer jag ingen vart. Ett undantag är polaren Per här på Hven. Per samlar på traktorer. Stora, riktiga traktorer. Jag vet inte riktigt hur många han har men säkert en tio, elva stycken antika pjäser.

Ibland när jag går förbi tidigt på morgonen så sitter han därute framför sitt hus.
En bit bort sitter det alltid en alika på en stolpe och kraxar igång sig själv.
Per sitter på sin stol med en kopp kaffe. Det är hans morgonrutin så länge vädret inte är alltför eländigt.

Ibland när vi sitter där med varsin kopp kaffe och håller käften så startar han en av sina Grållar. En Ferguson TE-20 för att vara korrekt. Fastän att jag inte begriper mig på motorer och mekanik ett endaste dugg så sitter vi där tillsammans och lyssnar på fyrtaktarens stillsamma dunkande.
”Vilket underbart ljud”, säger polaren Per och suckar av välbehag och jag ser ingen som helst anledning till att inte hålla med. Jag kanske inte ens riktigt begriper vad en fyrtaktare är men jag begriper mig på intresse, lidelse och besatthet.
 
Jag antar att vi skulle kunna starta någon form av kurs i mindfullness men jag vet i ärlighetens namn inte varför. Per har ett vackert hus bara tio meter från havet, folk skulle säkert älska att sitta där och lyssna på sjuttio år gamla traktorer. Vi skulle kunna säga grymma saker som att ”det är inte vägen som är målet, det är fyrtaktaren” eller ”bara neurotiska fiskar simmar mot strömmen”. Sådant som jag föreställer mig att man säger på sådana kurser. Men det verkar lite tveksamt om det egentligen skulle dra några kursdeltagare. Och om det faktiskt kom några kursdeltagare till fyrtaktarens mindfullnesskurs så skulle de förmodligen vara fullständigt obegripliga.
 
Så vi sitter där vi sitter och lyssnar på fyrtaktarens dunkande, alikans kraxande och vi håller käften.
Och ibland så bara sitter vi.

Gott nytt år förresten, och lova nu inget som du inte kan hålla.

MÅNS BACK NILSSON

Annons
Annonser




























Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser