Annons

Glädjespridande konst på Pumphuset

Ulf Lundell gör det. Olle Ljungström också. Ifjol kunde landskronaborna uppleva hur Christer Sandelin gjorde både och. Det vill säga visade upp sin konst och sjöng några av sina hits. Nu är det Caroline af Ugglas konstnärliga ådra som kommer att visas upp i Borstahusen.

Tidigare i somras höll landets kanske mest färgstarka artist , Caroline af Ugglas, hov i Sofia Albertina kyrka och från och med lördag kommer hon att visa upp sina stora oljetavlor i Pumphusets konsthall.
Landskronaborna är att gratulera.

Annons
 

Sångerskan som fick sitt folkliga genombrott i Melodifestivalen 2009, med ”Snälla snälla” tycks lika bekväm i de konstnärliga uttrycken som i musiken.

Att tidsbestämma när Caroline af Ugglas började måla är inte det enklaste och kanske också mindre viktigt. ”Tioårsåldern” har hon tidigare sagt. Till oss är hon mer detaljerad.
– Jag började måla när jag var 13 istället för att göra läxor. Då stängde jag dörren och låste in mig och satt och målade av hästar och hundar från planscher och tidningsbilder, så realistiskt som jag bara kunde. Det var lärorikt. Då såg jag skuggorna, musklerna, ljuset, proportionerna och perspektivet och annat som var viktigt, säger hon som är nästintill självlärd på området.
– Morfar var konstnär.  Mamma var också duktig på att måla så hon berättade om skuggor och annat som var nyttigt att kunna inom tecknandet och måleriet. Jag var duktig i skolan på att rita och hade en femma i teckning. Jag fick alltid komma fram till läraren som höll upp min teckning för klassen och gav mig beröm. Jag hade hajat det hela, säger hon och ansiktet spricker upp i ett gigantsikt leende.

Med tiden  har hon  utvecklat en egen form och färgskala som hon kallar ”Antidepressism”.
– Hänger man upp en tavla på väggen så ska man må bra av den, svårare är det egentligen inte. Målningen kan dock ha dubbla budskap. Men det viktiga är att man blir varm och glad av den.  Musik är lättare att sätta på efter sinnesstämningen. Tavlor däremot kan man inte byta på samma sätt.

Clownnäsorna
Ibland är de många, någon gång få och lite svårare att upptäcka direkt, clownnäsorna som följer med likt en röd tråd i Caroline af Ugglas målningar.
– Alla har vi med oss clownnäsan hela tiden. Och vet man inte att man har en näsa så kan man inte heller ta den av sig och då ligger man illa i det. Jag tror också att man har det kul om man har en clownnäsa. Det finns de som inte har någon. Det är lite trist. Det är väl där någonstans som budskapet ligger.

Även hon själv är återkommande i oljemålningarna.
– Jag finns alltid med på bilden men att kalla det självporträtt är inte rätt. Ibland är det ju bara clownnäsor. Men någonstans finns jag alltid med. Det kan vara en spegelbild i en väldigt suddig fönsterruta.  Det är inte mitt utseende jag är ute efter, utan snarare jag i olika vardagssituationer.

Kan man kalla ditt måleri för fotorealistiskt?
– Jo, med det är svartvita foton bakom färgen. Men visst jag målar till saker och tar bort saker som kan finnas på fotografiet, svarar hon och förklarar hur en graffitimålning i en gammal spansk ruin är ett exempel på hur hon lägger till saker som inte funnits på det ursprungliga fotografiet.
– Samtidigt är det viktigt att fotot som ligger till grund har ett konstnärligt värde i sig.

Även om det är glädje hon vill skänka med sina bilder så kan andra sinnesutryck skymta förbi.
– Jag är väldigt bipolär och det vill jag ska synas i mina bilder.

Färgskalan är stark och ofta finns ganska tuffa för att inte säga maskulina attribut i Carolines målningar. Det  stora kängorna men även stora bilar.

Vad är grejen med stora jeepar?
– Jag är bilgalen. Jag gillar ryssjeepar. Vi kör offroad och det är så barnsligt roligt. Ibland välter bilen, det har i och för sig inte hänt mig, men varit så nära flera gånger, säger Caroline af Ugglas och måttar en centimeter mellan tummen och pekfingret.
– Håll i hatten men det är ingen som skadas. Bilen skadas däremot.

…och de tuffa Dr. Martens bootsen?
– Det är hårdare än så. Det är New Rock. Grejen med de är att de håller i 20 år om man går till skodoktorn vart sjunde år och fixar till hälen. De har dessutom sköna sulor och så kan folk få för sig att man är lite längre än vad man i själva verket är. Det är en clownnäsa i sig. Skor är härligt och gör kvinnan.

När jag var med barn målade jag en massa ”mamma med Jesus” – bilder. Hon ammade och så vidare. Jag har en massa sådana bilder kvar därhemma. Det är ingen som vill ha. Det är inte kommersiellt. Det ska väl vara lite häftigt. Det blir på duken, det man gör i det vardagliga livet.

Ser du det inte som att du släpper in betraktaren i ditt privata fotoalbum?
– Nej. Bilderna är arrangerade. Jag ligger inte naken på ett piano där hemma, säger hon och skrattar hjärtligt.
– Men visst har jag hittat bilder i albumet som jag sedan målat men där har jag tillfört något till motivet.

In i det sista har Caroline af Ugglas målat för att bli färdig med utställningen på Pumphuset. Bland annat kommer besökarna att få se tre målningar hon gjort i Spanien i somras.
– Spanien är världens bästa land möjligen efter Sverige. Jag gillar naturen, klimatet, maten, mentaliteten och vi har ett hus där. Jag målar oftast 3-4 timmar varje dag i min ”casita”.

”Varje tavla är en låt och varje låt är en tavla. 
Det finns hitar även bland tavlorna”

Hennes tavlor är inget för den trånga hallen då de får betraktas som förhållandevis stora.
– Jag försöker hela tiden tänka mindre och göra mindre men gillar inte små tavlor själv och skulle aldrig köpa en liten tavla själv. Folk tror att man behöver så stora väggar för stora tavlor men det behöver man inte.  Man kan ha värsta minsta väggen och istället fylla hela. Jag gillar stora tavlor, skor, klänningar, accessoarer och bilar.

Skivor recenseras och tavlor bedöms men det positiva överväger menar den 41-åriga stockholmskan.
– Folk är så snälla och söta. Jag får bara höra hur fint de tycker det är. De som tycker det är fult säger inget. Man måste beröras och det vore egentligen fint om någon sa ”usch” ibland också. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Jag är ingen bebis som ska gå omkring och få falska komplimanger. Sen beror det mycket på dagsformen om man gillar att bli bedömd eller ej, säger hon och finner samröre mellan sina kreativa ådror.
– Varje tavla är en låt och varje låt är en tavla.  Det finns hitar även bland tavlorna, poängterar hon.

Låten har du ju kvar men tavlan säljer du…
– Ja, men då gör jag tryck så att ytterligare hundra kan njuta av den och så spar jag ett EA-tryck till mig själv.

Har du inga problem att skiljas från din konst?
– Nej. Det bestämde jag mig från början när jag på allvar började måla i olja, runt 22-årsåldern. Morfar sparade på allt. Det var inte bra. Ditt bästa ska du ge till andra. Spara får man göra med skiten, så kan man väl elda med det.

Det är svårt att inte låta sig smittas av Caroline af Ugglas leende och sprittande livslust. Det är inte bara tavlorna som gör en glad.

Ser du dig själv som en stämningsupplättare?
– Det gör jag gärna. Jag vill att folk ska vara glada för vem de är och känna att vi är inte perfekta och vi alla kan behöva sätta på oss en clownnäsa ibland för att gå genom vardagen.

Caroline af Ugglas har nått stora framgångar inom sång, måleri  och skrivandets konst. Avslutningsvis frågar vi henne om hon i framtiden kommer att ge sig på ytterligare någon konstform?
– Det skulle väl i sådana fall vara karikatyrdans, haha, jag är så jäkla klumpig.

Caroline af Ugglas’s utställning har vernissage på lördag den 17 augusti med invigning kl 13.00. Konstutställningen med måleri och grafik visas sedan fram till och med den 29/9.

Vid vernissagen kommer Caroline af Ugglas att närvara för att berätta om sitt konstnärskap och utställningen.


Skorna Caroline af Ugglas hade på sig under konserten i Sofia Albertina tidigare i somras. Andra fräcka boots finns på hennes tavlor.


Som sångerska med attityd är vi vana att se Caroline af Ugglas.


… nu har landskronaborna chansen att stifta bekantskap med den glada konstnären.


Plocka clownnäsor…


Caroline af Ugglas man Heinz Liljedahl är inte bara en duktig musiker utan också en riktigt vass fotograf som numera plåtar förlagorna till hennes målningar.


– Jag vet att jag har en clownnäsa, därför kan jag även ta av den. Jag utgår från mig själv i mina motiv för att det känns angeläget. Dessutom har jag alltid mig själv till hands. Varför gå över ån?
Jag får inspiration till nya motiv varje dag längs vägen jag går på och människor jag möter. Enkla vardagssituationer kan bli spännande om man särskådar dem. Jag vill förmedla en känslomässig tanke genom mina verk, men lämnar det till betraktaren att avgöra vilken.


Kanske kan hon testa som skådis. För avslutningsvis bad vi Caroline om en allvarlig bild och se, det gick nästan, Det rykte i mungipan.

Annons
Annonser




























Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser