Annons

Åttondeklass fick viktigaste lektionen – Om förintelse, död och Auschwitz

De går i åttonde klass på Landskrona BoIS Fotbollsakademi och har ett par veckor kvar till sommarlovet. Det är ganska varmt i klassrummet.  SO-läraren Hans Gösta Lehrecke står bakom en pulpet och är tyst. Det är eleverna också. Knäpp tysta. Anledningen till tystnaden är att en liten och späd dam sitter längst fram på en stol. Hon talar tyst och blicken är intensiv. Hennes namn är Judith Popinski. Hon föddes i Polen 1923 och det året hon fyllde 21 år, den 19 augusti 1944, transporterades hon tillsammans med delar av sin familj till Auschwitz som var det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger.

Judith Popinski är en av fyra eller fem i Malmö som än idag praktiskt taget varje vecka besöker skolklasser för att berätta om det fasansfulla.
– Det började för 22 eller 23 år sedan. Den  lokala radiostationen Radio Islam hade bjudit in den franska professorn Robert Faurisson som ifrågasatte vad som hänt under andra världskriget. Han påstod bland annat att Auschwitz byggdes upp efter kriget. Då var vi några som bildade föreningen Förintelsens Ögonvittnen och beslöt oss för att berätta vad som hänt, säger hon till Landskrona Direkt efter mötet med eleverna.
– Vi är inte så många kvar. Därför är det viktigt för oss att berätta för våra ungdomar om vad som hänt. Det är ett arv från oss som de kan föra det vidare till sina barn.

Annons
 

Judith Popinski bodde med sin familj i den polska staden Lodz och den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen. I Lodz bodde på den tiden cirka 600 000 innevånare och av dessa var cirka en tredjedel judar. I staden fanns också cirka 70 000 tyskar.
– När den tyska armén ockuperat landet och vår stad gick tyskarna stad sina bröder till mötes. De skaffade sig svarta kläder och hakkorsbindlar och gjorde livet till ett helvete för oss. Vi förflyttades till en del av staden som gjordes till ett getto och där jobbade jag på ett tvätteri.  Det var där jag träffade min blivande man, berättade hon för klassen och fortsatte att förklara om hur gettot upplöstes, om fruktansvärda tågresor, om folk som kastades ut av tyskarna från fönster på sjukhus ner på lastbilsflak, om skränande soldater som hotade att flå folk levande om de skrek, om läkarexperiment på barn utan någon som helst bedövning.
Hon berättade också om hur hon på rampen i Auschwitz skiljdes från sina anhöriga och sin pojkvän och om hur de blev rakade från topp till tå och påklädda trasor.
– Där fanns de som varit i Auschwitz sedan 1942 och de kallades för Kapo. De hade inga känslor kvar. De bestämde allt och berättade om att stanken och röken från skorstenarna kom från våra närmaste. Då det gick upp för oss så dog en bit av oss som aldrig kommit tillbaka, sade hon och klargjorde.
– Det kan jag aldrig förlåta, att de genom indoktrinering och våld fick oss att känna oss som de djur, de påstod att vi var.

Hennes historia fortsätter att berätta om en ny tågresa till Berlin.
– En dag fick vi sitta på en uppsamlingsplats. Vi var tusentals kvinnor som satt en dag, en natt och ytterligare en dag. En bit ifrån fanns ett staket med taggtråd, en smal gång och ett nytt staket. Gången mellan staketen ledde till gaskammaren och vi trodde alla att allt var förlorat. Så blev det dock inte. I stället fick vi hoppa på olika tåg och mitt gick till koncentrationslägret Neuköln i Berlin och därifrån fördes vi vidare till Sachsenhausen och sedan till Ravensbrück, ett helvete på jorden.

Ravensbrück blev den sista anhalten i fångenskap för Judith Popinski. Där hämtades hon av de vita bussarna och med dessa fördes hon till Sverige. Där återförenas hon mirakulöst med sin pojkvän som  hon senare kom att gifta sig med. Hon sammanfattar allt med två ord.
– Trots allt!

Efter föredraget var det få som tog till orda. En elev undrade dock om experimenten som genomfördes på barnen. Han undrade om de hade någon typ av bedövning. Judith Popinski svarade.
– Nej, det hade dom inte. De ville ta reda på hur mycket barnen tålde.
Tyst gick sedan klassen ut ur rummet och lärare Hans Gösta Lehrecke ger Judith Popinski en kopp kaffe.
– Jag har träffat Judith många gånger, framför allt då jag var lärare på Sandåkersskolan i Häljarp. Det här är den viktigaste lektionen under hela högstadiet, säger han och tackar för föredraget.

Annons
Annonser


























Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser