Annons

Jesper Svenbro kåserar på Direkten

Med anledning av stadens 600-årsfirande arrangerar Landskrona Församling en dag i historiens tecken i Sofia Albertina Kyrka i morgon lördag. Musiken som kommer att spelas är från Landskrona stads tidiga historia och Sofia Albertina kyrka år 1788 – 1840, då det inte fanns någon orgel i kyrkan och musikkårer spelade till psalmerna. Landskrona stadsmusikkår spelar till psalmerna denna dag med start klockan 16.00. Dagen till ära kommer Jesper Svenbro, ledamot av Svenska akademien, och kåserar om sin relation till Landskrona och kyrkan. – Sofia Albertina är en mycket särskild plats för mig, för där gick jag i söndagsskola, där predikade min far, därifrån har jag också minnet av hans begravning, och där blev jag konfirmerad, säger Jesper Svenbro till Landskrona Direkt. – Jag har förfärdigat ett litet dokument till Landskrona Direkt. Det innehåller några reflektioner om pingsten under titeln \”Svordom i kyrkan\” och så en dikt med pingst- och Landskronaanknytning, en dikt som Göran Tunström för några decennier sen tyckte var min bästa dikt. SVORDOM I KYRKAN Pingsten är det ögonblick då språkgränserna upphävs, då Andens vind går över världen och människor plötsligt talar i tungor och förstår varandra. Slut på språkförbistring och lokalpatriotism! Om man ser sig om i den antika världen, där religionen är knuten till territoriet och språket, ter sig pingstens budskap rentav som en riktig \”svordom i kyrkan”. Kristendomens pingstfirande är ett radikalt brott med den consensus som råder i den antika världen. Under pingsten talar gud varken grekiska eller latin, varken hebreiska eller arabiska, varken gotiska eller arameiska, varken skythiska eller egyptiska. Plötsligt befinner sig alla språk på samma plan, inget av dem förmer än de andra. Om kristendomens civilisationshistoriskt viktiga hävdande av alla språks lika värde är pingstens centrala budskap, då utgör själva detta hävdande kristendomens ojämförliga gåva till den sekulariserade civilisationen. Idiolekt I mitt bruk av ordet ”världen” finns ett särdrag jag aldrig lyckats bli kvitt: ordet bär på en hoppfullhet som egentligen inte har någon grund i den verkliga världen. Så som världen ser ut! För fastän jag vet att det inte kan användas i den betydelse jag vill ge det, är det samma bild som med trohet återvänder i minnet när jag uttalar det för mig själv — det är den ljusa rymden över min barndom, vit aprilsol över en hembygd vars synrand darrar i fjärran: där borta vilar ju världen. Det är i slutet av 40-talet. Vid den tiden gick jag regelbundet i söndagsskolan i vårt nordliga Galiléen. För mig var Palestina ännu ett land med höjder, slättland och vattendrag som hos oss; och genom ett under blev Rönneberga backar strax utanför staden till just det ljusgröna berg varifrån Jesus en vårdag till sina lärjungar sagt: ”Gån ut i hela världen!” Språk surrade i luften. Judar, araber, kappadoker, egyptier! Vi befann oss i Det heliga landet, tussilagon blommade längs världens dikesrenar. Och bland alla tungomål som jag hörde fanns ljudet också av mitt. (Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maffian, 1996.)

Annons
Annons
Annonser




























Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser