Annons

Med dansen i blodet- Finska Föreningen firar 50 år

I höst fyller Finska Föreningen i Landskrona 50 år, och att det är en pigg och aktiv jubilar som huserar i lokalerna på Engelbrektsgatan råder det ingen tvekan om.
– I dag är det pensionärsträff med matlagningskurs, berättar Irja Sahanne som är en av eldsjälarna bakom verksamheten, samtidigt som besökarna droppar in. Det händer något i stort sett varje dag – konstförening, syjunta, karaokekvällar, motionsdans och annat står på programmet.

Just dansen verkar ha spelat en stor roll i föreningen ända sedan grundandet.
– Vi finländare har dansen i blodet och redan 1957 började folk som kommit till Landskrona för att jobba på betfälten på Hilleshög och Weibulls att träffas för kafferep och dans, berättar ordföranden Anneli Åback. Två år senare hade flera finsktalande tillkommit och man kunde bilda en riktig förening.
– Vi var då den första finska föreningen i Sydsverige.

Annons
 

Tidigare har man haft sina lokaler på Parkgatan och Irja minns första gången hon steg in där för 36 år sedan.
– Då var det dans, det arrangerades varje vecka, och massor av folk från både när och fjärran hade tagit sig dit.
– Vi hade en svensk ordningsvakt som hette Pettersson, med bricka och allt, minns Anneli Åback.
– Han sa alltid att han helst stod vakt på de finska danserna för där visste han att det skulle bli slagsmål, när det gällde svenskar kunde han inte vara säker och fick därför vara på tårna på ett annat sätt, skrattar hon.
 – Sen var han ju kompis med alla grabbarna när dessa nyktrat till!
Marja-Liisa Sjögren skjuter in att sedan 1990 när hon kom med har det i alla fall inte förekommit några bråk, och damerna håller med.

Dansen är som sagt central och varje vår arrangeras det tävling i den ädla formen humpa på Rådhustorget.
 – Det har vi gjort i arton år nu, och till våren måste vi försöka förnya tävlingen på något sätt, tror Irja Sahanne. Det enas man om, utan att riktigt veta hur det ska gå till, och minns samtidigt en äldre svensk dam som utstyrd i de blå-vita färgerna svarat för ett bejublat framträdande på torget. Gamla fotografier åker fram och såväl de finska varvsarbetarnas uppsättning av Czardasfurstinnan på Landskrona teater, som betydligt mera sentida ”Lordi-shower” avhandlas under skratt och igenkännande leenden.
 – Finnar gillar att sjunga också, säger Anneli.
– Det gjorde man på teatern och det gör man än i dag, i vår nybyggda karaokebar till exempel.

 Vi kommer in på språkets betydelse för känslorna, och också frågan om vilket land som egentligen är ”hemma”?
– Jag läste Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” på svenska, tyckte att den beskrev en tragisk uppväxt i Ystad och sen var det inte så mycket mer med det, berättar ordföranden.
 – Men sen läste jag den på finska och berättelsen kom mycket närmre, då blev det nästan för starkt, säger hon och de andra damerna håller med.

Nu ska romanen bli film och Anneli Åback har bidragit genom att skicka in gamla finska tangoskivor som filmmakarna efterlyst. Skratten sprider sig återigen runt bordet. Men drabbas man någon gång av hemlängtan till de tusen sjöarnas land?
 – Finland är så nära, säger Marja-Liisa som ganska ofta gör besök österut.
– Finland är mitt födelseland, men inte hemma längre, säger Irja som kom hit då hon var nitton. Anneli, som flyttade då hon var 35 och fortfarande har sin gamla mor i livet på andra sidan Bottenhavet, verkar ha ett livaktigt förhållande till det gamla hemlandet.
– Men när jag kommer tillbaka hit och ser Glumslövs Backar, då försvinner alla tankar på Finland!

Annons
Annonser




























Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser