Annons

Csaba Bene Perlenberg är 22 år gammal. Han är en mycket engagerad
filmskapare som gjorde sin första kortfilm för två år sedan. Just nu håller
han på med sin nionde. Inte nog med att han är aktiv inom filmområdet så jobbar han som frilansare för Kvällsposten. Härom året erhöll han Landskrona Kulturstipendium och just
nu befinner han sig i Prag och läser på en filmskola. Projektet han håller på med för tillfället är kortfilmen Golem som handlar om en kvinna som blir misshandlad av en man.

Hur kom det sig att du började hålla på med film?
– Filmen blev ett alternativ för det engagemang och behov av uttryck som jag hade när jag var i tonåren. Då arbetade jag mycket med elevdemokrati i grundskolan och mänskliga rättigheter i Svenska Amnesty. Någonstans mellan dödsstraffet och naturrätten kände jag dock att jag hade en egen värld att utforska och försöka klä i ord och bild.

Varför valde du att gå i skola i Prag?
– Som så ofta vid tider av förändring i ens liv, så var det en kombination
av många olika saker som helt enkelt kom samman; Prag kallade efter mig; utbildningen verkade intressant och så hade jag blivit så frustrerad av att leva i lilla inskränkta Sverige och av den svenska filmvärlden att jag kände ett behov av att komma därifrån.

Annons
 

Hur har det varit där? Har du fått många nya erfarenheter och kunskaper?
– Som vid alla konstnärlig-tekniska utbildningar, där det finns en kultur
av att systematisera ifrågasättandet och göra det till en konstart i sig,
så är det väldigt lätt att detta ifrågasättandet, som gäller ens arbete och verk, smittar av sig till sin egen person och gör att de saker man tog för givet i sig själv och sin omvärldsuppfattning inte längre är smidda i sten. Man tvingas möta många olika spegelbildsversioner av sig själv innan man vågar sig på att krossa rätt glasskiva.

Vad skulle du vilja säga till de som också är intresserade av att hålla på med film?
– Tänk noga igenom vad det är du vill säga – och varför. Om man har en bild av filmskapande som glamouröst och exklusivt så är man fel ute.
Filmbranschen är en oerhört tuff bransch att ens komma in i, och ännu
svårare att stanna kvar i. Filmskapande kan inte, av många olika
anledningar, vara ett vanligt jobb, och man måste vara beredd att satsa väldigt, väldigt mycket tid för att nå dit man vill nå – och vara beredd på att det kommer att ta en väldigt, väldigt lång tid för en att göra så.

Tycker du själv att du har fått offra mycket för att komma dit du är?
– Det där är en värderingsfråga. Hade jag tyckt att det var för mycket, så hade jag inte varit där jag är idag. Men visst – jag har alldeles för lite
tid för sociala aktiviteter och att bara ”vara” och umgås med människor på ett avslappnat vis. Oftast när jag träffar människor så träffar jag dem av en specifik anledning; och min kalender verkar ha ett eget liv. Dessutom så skapas det lätt en bild av en som kanske inte är alldeles sann. Drivna människor har alltid setts på med oblida ögon av sina medmänniskor, och det som jag ser som dygder, som effektivitet, mål och hårt arbete, ser andra som pretentiöst, kaxigt och provocerande.

Om du skulle göra en kort introduktion till din film Golem, hur skulle du då beskriva den?
– Då en vanlig man en vanlig kväll utsätts för en vanlig kvinnas vanliga
problem tvingas vi fråga oss själva vad det är i denna vanliga grymhet som gör oss så avtrubbade? Vad händer i de stunder av val vi tvingas göra i vår vardag? Vad får oss att acceptera oacceptabla situationer?

Var spelar ni in den? Använder ni er av några speciella miljöer?
– ‘Golem’ spelades in i min lägenhet här i Prag, och manuset var skrivit
specifikt för den.

Vad har inspirerat dig till att skriva manuset till Golem?
– Jag är väldigt rädd för predikande filmer, och har medvetet avstått från att göra filmer med ett ”budskap”. Det blir lätt så när man gör filmer om specifika ämnen eller teman, att det blir ett propagerande kärl av
alltihopa, och det är inte intressant med sådana filmer. Då berövar man
publiken deras rättighet att tänka och bestämma själva över sina egna
intryck och upplevelser. Men samtidigt är vissa ämnen så pass viktiga att man måste våga bortse från risken av hur de uppfattas. Mansmisshandel av kvinnor är tyvärr ett väldigt angeläget ämne, och jag ville försöka undersöka vad det är i en destruktiv relation som gör att vissa kvinnor inte tror att de förtjänar något bättre än det fysiska och psykiska våldet de utsätts för.

Hur känner du dig när du står bakom kameran?
– Jag känner mig hemma. Då befinner jag mig i en värld jag faktiskt förstår, eftersom den är min egen, som jag tillsammans med de andra i projektet har skapat enkom för den stunden.

Är det svårt att framkalla en viss känsla i en film?
– En films slutgiltiga resultat beror på så otroligt många olika saker;
inspelningsförhållanden, vilka reagörer man arbetar tillsammans med, hur
manuset är skrivet, hur mycket förberedelsetid som funnits och vad denna bestått av, hur kaffet smakat den dagen man stigit upp. Man måste vara villig att vilja ha tur med det färdiga resultatet.

Jag har hört att du kommer hem till jul. Vad är det du längtar mest efter hemma i Landskrona?
– Det finns både ett enkelt och ett mer komplicerat svar på den frågan. Det enkla svaret är att jag saknar att kunna ta en funderingspromenad längs kusten. Även om Vltava är väldigt vacker där den flyter genom Praha, så är den inget öppet hav. Det komplicerade svaret innefattar att jag hoppas kunna känna av någon slags framtidshopp för kommunen. När det nu finns nya krafter i kommunledningen, så finns det också bättre chans för nya perspektiv på hur man ska göra med kommunens allvarliga problem. Tolv år av samma styre, oavsett vilket politiskt parti som stått för maktutövningen, kan per definition inte vara nyttigt.

Är det inte jobbigt att vara utan vänner och familj under en så lång tid?
– För att använda en klyscha: den moderna tekniken är fantastisk. SMS, telefon, Skype och mail fungerar en lång väg. För de där sista 5 % får man helt enkelt ha tålamod. Dessutom hjälper det till väldigt mycket att jag inte befinner mig i ett land med en annan tidszon. Då jag studerade vid New York Film Academy under 2 månader sommaren 2004 var det väldigt jobbigt för alla inblandade, eftersom tidsskillnaden på 6 timmar gjorde att man kände sig mycket längre ifrån varandra. När jag var färdig med lektionerna och kunde prata med de därhemma, så var klockan redan långt efter midnatt och de sov sedan länge, och när de kunde prata med mig under dagen så var det min tur att sova.

Sabina Gustavsson, praktikant
© Landskrona Direkt

UPP

 

Annons
Annonser


















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser